6. Uppvaktning

Att Magnus Stenbock blivit blixtförälskad i ett sex år yngre 14–15 års flickebarn är lite svårt att föreställa sig. Han fann säkert Eva tilltalande, men framför allt var det ett passande parti. En förbindelse dem emellan skulle kanske inte vare sig familjen Oxenstierna eller familjen Stenbock ha några invändningar emot. Det är möjligt att han försiktigt sonderat terrängen eller att någon annan medlem av familjerna först kommit med förslaget. Magnus Stenbock var näppeligen en eftertraktad ungkarl. Anorna var det givetvis inget fel på, men bristen på pengar var ett problem.

Magnus var upptagen av sin militära karriär på kontinenten, men han besökte emellanåt Sverige och försummade aldrig att avlägga visit hos Eva och hennes familj. Redan 1686 börjar han skriva brev till Eva och överöser henne med artigheter och vördnadsbetygelser. Några svarsbrev får han inte.

Liksom Magnus har Evas bröder Bengt (1670–1707) och Erik (1678–1706) sökt sig till de hjälptrupper som Sverige satte upp för Hollands räkning. 1688 är de förlagda i Stade i Bremen-Verden (svenskt på den tiden). Magnus och Bengt har nu möjlighet att fördjupa en bekantskap som var av gammalt datum. Bengt får rycka in till Magnus hjälp. Han meddelar sin syster att ”greve Stenbock suckar efter er”. Vidare skriver han: ”Jag tror inte att Ni är omedveten om hans planer att en dag, genom nåden av Ert samtycke, äga Er som sin maka.” (Citat efter Ingvar Eriksson.) Eva bibehåller sin tystnad.

Magnus tycker att det är dags att gå från ord till handling. Mot slutet av året – Eva närmar sig sin artonde födelsedag och börjar bli vuxen – framför Magnus mor till Evas föräldrar hans önskan att få gifta sig med deras dotter. Som väntat har de inga invändningar men säger att Eva själv måste ge sitt samtycke.

I brev till Eva försäkrar Magnus (för en gångs skull på svenska):

Min aldra dygdigaste Fröken är den endesta i wärlden som kan göra mig lycklig …

Varför Eva valt att inte uppmuntra honom med svarsbrev kan vi bara spekulera över. Ingenting tyder på att hon inte skulle vara villig att äkta Magnus Stenbock, och han å sin sida verkar övertygad om att hon kommer att gå med på att bli hans maka.

Trots bristen på gensvar ber han henne i januari 1689 att acceptera och bära den ring som hans mor ska överlämna:

… très humblement à vous prier de me faire la grâce d’accepter de ma Mère une bague, que je vous supplie de porter en faveur de moij …

Hur Eva reagerade på ringen vet vi inte – det är förstås möjligt att Magnus mor gett honom något slags besked. I alla händelser får Magnus även fortsättningsvis bönfalla om brev; skriver gör nämligen Eva inte.

5. Magnus Stenbocks uppväxt

Troligen föddes Magnus Stenbock 1665. Kyrkböckerna saknas, men på goda grunder anses detta vara hans födelseår. Fadern, Gustaf Otto Stenbock (1614–1685) hade upphöjts till greve 1651 och var vid tiden för Magnus födelse riksamiral. Christina Catharina De la Gardie (1632– 1704), en syster till Magnus Gabriel, blev Magnus mor, och han fick alltså sitt namn efter morbror rikskanslern. Det var moderns andra äktenskap – bara 24 år gammal hade hon blivit änka. 1658 gifte hon om sig med änklingen Gustaf Otto. Hans första maka, Britta Horn av Åminne, hade under de åtta år de fick tillsammans nedkommit med sju barn – fyra uppnådde vuxen ålder. Äktenskap nummer två resulterade också i sju barn. Magnus växte alltså även han upp med både hel- och halvsyskon. Dessutom hade han ”syskonen” Lewenhaupt, d.v.s. barnen från moderns första äktenskap, som hon ingick bara sexton är gammal med greve Gustaf Adolf Lewenhaupt (1619–1656).

Magnus familj fick det med tiden minst sagt besvärligt. Det började 1675, då Gustaf Otto misslyckades kapitalt med att hindra danskarnas framfart i Östersjön. Ifall man om flottan kan göra gällande att de kom tillbaka med svansen mellan benen kanske är diskutabelt, men det var just vad som hände. Sin riksamiraltitel till trots visste Magnus far inte ett dugg om båtar och än mindre om livet till sjöss. Han miste jobbet och dömdes att betala böter på 210 000 daler silvermynt.

Nåja, han återinsattes följande år och böterna sänktes till 100 000. Det var ändå kännbart – han tvingades pantsätta sina gods. Till att börja med kunde dock familjen leva någorlunda ståndsmässigt.

Det som till slut fullständigt ruinerade Gustaf Otto Stenbock blev reduktionen. Han miste allt. Dessutom var han då i 70-årsåldern och led svårt av gikt. Problemen hopade sig, och det gick så långt att Svea hovrätt 1682 beviljade Christina Catharina De la Gardie bodelning.

På tal om Magnus far kan jag omöjligt avhålla mig från att citera en av mina stora favoriter: Lorenzo Magalotti. Denne italienske Sverige-resenär är ofta förvånansvärt välunderrättad. Och det är roande och lättillgängligt. Den svenske utgivaren av Magalottis Sverige under år 1674 var en sentida Stenbock-ättling, Carl Magnus Stenbock. Jag har valt att behålla gammalstavningen.

Det tredje höga riksämbetet är det, som har öfverinseendet öfver sjöförsvaret. Det har till president riksamiralen grefve Gustaf Otto Stenbock …

… [som] tillhör en yngre linje af den Stenbockska släkten. Han tjänade i det förra tyska kriget och nådde i det sista polska kriget graden af fältmarskalk. Och sedan han fört befälet öfver konung Karl Gustafs artilleri, var han befälhafvare för samma konungs trupper på Fyen tillika med fursten af Sulzbach, då de blefvo slagna och alldeles krossade af danskarna. På sjöväsendet förstår han sig icks alls. För öfrigt är han en hedersman, som aldrig skulle säga en osanning, men som har kallt blod och är hänsynslös. I rådet gör han icke mycket buller af sig, har intet inflytande och tillhör icke rikskanslerns parti. Han är road af matematik och fyrverkeri. För sin rikedom har han sin hustrus sparsamhet att tacka, ty han var mycket fattig då han gifte sig med henne. Hon styr hans hus och, efter vad som sägs, äfven honom själf. Han har barn både i sitt första och sitt andra gifte, och en dotter till honom och hans första hustru är den fröken Stenbock, som nu blifvit förmäld med hans styfson, en son till hans andra hustru och hennes förste make grefve Lewenhaupt.

Det stämmer att 1673 vigdes Magdalena Katarina Stenbock (1652–1677) med sin ”bror” Gustaf Mauritz Lewenhaupt (1651–1700). De hade vuxit upp tillsammans, men var inte alls släkt med varandra. De hade varken samma mor eller samma far.

Det blev emellertid modern, Christina Catharina De la Gardie, som till största delen fick ombesörja Magnus uppfostran och studier. Som 13-åring skrevs han in vid Uppsala universitet, och Olof Hermelin – senare känd skribent och något av propagandaminister hos Karl XII – var hans informator.

Somrarna kunde tillbringas på lustslottet Runsa – inte så långt från Rosersberg – som tillfallit Christina Catharina De la Gardie genom arv. Runsa byggdes nämligen av Ebba Brahe, Magnus mormor, kanske mest känd som Gustav II Adolfs ungdomskärlek.

Efter att fadern ruinerats fordrades för Magnus del ekonomiskt understöd från både släkt och familjens vänner. Sommaren 1684 kunde i alla fall Magnus och hans informator ge sig iväg på den för adelsynglingar obligatoriska utlandsresan.

Det påstås att i Amsterdam lyckades Magnus få mästarbrev i svarvning, vilket nog får betraktas som synnerligen ovanligt för någon med hans klasstillhörighet. Men han var konstnärligt lagd och kunde både svarva och snida. Att måla tillhörde också hans färdigheter. Därtill kom en gedigen musikutbildning.

Pengarna tröt, och redan 1685 återvände Olof Hermelin till Sverige. Magnus däremot stannade på kontinenten – han ämnade satsa på en militär karriär.

4. Barndomshem

Olika falla ödets lotter. Somliga får nöja sig med en koja för nattvilan, andra hör hemma i slott och herresäten. Eva Oxenstierna platsade givetvis i den senare kategorin. Var hon vistades under de tidiga uppväxtåren känner jag inte till, men att det handlade om en ståndsmässig bostad kan vi utgå ifrån.

1682 lyckade emellertid Bengt Oxenstierna bli ägare till Rosersberg, och familjen fick ett helt slott att husera i. Slottet ligger vid Mälaren ca 8 km sydöst om Sigtuna.

Rosersberg uppfördes åren 1634–1638 av Evas farfar, Gabriel Bengtsson Oxenstierna. En renässansborg med fyra längor. Evas farfar gav slottet namn efter sin mor – hon tillhörde ätten Tre Rosor. Sedan bar det sig inte bättre än att Gabriel Gabrielsson Oxenstierna – farbror till Eva, en äldre bror till pappa Bengt – och hans arvingar nödgades pantsätta slottet. T.o.m. i flera omgångar. Men så blev Bengt Oxenstierna i stånd att lösa in Rosersberg. Han började genast planera en omfattande ombyggnad – renässansborgar var hopplöst omoderna. Hans svåger, Evas morbror (gift med Magdalena Stenbocks syster Hedvig Eleonora), Nikodemus Tessin d.y. gav sitt benägna bistånd. Inte förrän 1698, när Eva var gift och inte hade bott hemma på åratal, var allt färdigt, men slottet användes av familjen under hela ombyggnadstiden.

Rosersberg hör till de kungliga slotten och kan beses sommartid. Än idag präglas exteriören av Tessins storslagna barockklassicism. Interiören däremot är mycket förändrad sedan Evas tid och sägs vara vårt lands kanske bäst bevarade exempel på Karl Johan-stil.

Ytterligare en känd byggnad är förknippad med pappa Bengt. Jag vet inte när den kom i hans ägo, men det är givet att han var tvungen att ha en ståndsmässig boning även inne i Stockholm. Vi får bege oss till Riddarholmen, där vi mittemot Riddarholmskyrkan finner Oxenstiernska palatset, idag känt som Hessensteinska palatset.

Byggnaden ligger genast till höger efter Riddarholmsbron, och jämfört med Riddarholmens övriga palats verkar det vara litet. Men det är jämförelsevis; storleken räcker mer än väl. Det byggdes ursprungligen av Bengt Bengtsson Oxenstierna af Eka och Lindö (1591–1643), Resare-Bengt kallad – han reste mycket i sin ungdom, bl.a. i Främre Orienten. Han var en yngre halvbror till Evas farfar och således en inte alltför avlägsen släkting. När nu pappa Bengt än tog palatset i besittning var det en byggnad som i stort sett såg ut som den fortfarande gör – tysk-nederländsk renässans med flyglar som vänder sig mot Birger Jarls torg. För Evas pappa måste läget ha varit idealiskt – nära till jobbet. Kansliet höll ju till i kungliga slottet (åtminstone fram till Tre Kronors brand); moderna påfund som UD och Rosenbad var inte ens påtänkta.

Rosersberg

Hessensteinska palatset (Bengt Oxenstiernas palats)

3. En stor familj

Hyllmeter har skrivits om Bengt Oxenstiernas politiska gärning, men när Evas far inte var en upptagen man i statens tjänst, vet vi inte så mycket om honom. Att ha en stor familj var han ingalunda ensam om vid den här tiden i vår historia. Hans två äktenskap resulterade i arton barn; Bengt Oxenstierna drog verkligen sitt strå till stacken. Den höga barnadödligheten till trots blev familjerna stora. Av Evas mors tretton syskon uppnådde t.ex. minst åtta vuxen ålder.

Egentligen var det inte helt fel att kalla hela den svenska högadeln en enda stor familj. Eftersom det var viktigt att gifta sig ståndsmässigt var urvalet begränsat; de som för tillfället inte var anförvanter hade någon gång varit det. Bland Evas förfäder hittar vi namn som Banér, Brahe, Tre Rosor och Sture. Listan skulle kunna göras mycket längre. Svenska drottningar har burit namn som Leijonhufvud och Stenbock – namn vi även finner i Evas släkt.

På det här området finns det mycket onödig kunskap att tillägna sig. Så är det t.ex. inte otroligt att Eva Oxenstierna och vår nuvarande kung begåvats med en eller annan liten gemensam gen. Evas faster, Anna Gabrielsdotter Oxenstierna (1620–1691) gifte sig med Christoff Delphicus zu Dohna (1628–1668); Carl XVI Gustafs mormor var en av deras ättlingar. Och det var Evas farfar Gabriel som var kusin med Axel Oxenstierna.

Då båda föräldrarna hade många syskon var Eva Oxenstierna försedd med ett stort antal fastrar och farbröder, mostrar och morbröder. Givetvis hade hon också många kusiner – Evas mor och Evas blivande make var förresten också kusiner.

Magdalena Stenbock, Evas mor, var dotter till Erik Gustavsson Stenbock (militär och ämbetsman) och Catharina von Schwerin. En förutsättning för Evas fjorton helsyskon var naturligtvis att Magdalena Stenbock (f. 1649) var betydligt yngre än sin man (f. 1623).

Eva Oxenstierna träffade aldrig vare sig sina mor- eller farföräldrar. Inte heller Evas mor, Magdalena Stenbock, fick egentligen någon riktig möjlighet att lära känna sina föräldrar. Erik Stenbock, Evas morfar, avled när dottern Magdalena var i 10-årsåldern, och Catharina von Schwerin, Evas mormor, hade dött fyra år dessförinnan. Evas mor hade emellertid en styvmor, Erik Stenbocks hustru i hans andra äktenskap. Hon hette Occa Johanna Ripperda von Farmsum och var verksam som överhovmästarinna. Vid kungliga hovet alltså, inte på någon av Stockholms många krogar. Hon levde fram till 1686, så henne kunde Eva träffa.

En avlägsen anförvant till Evas mor var Katarina Stenbock, en gång Sveriges drottning. Hon var den sista (och yngsta) av Gustav Vasas fruar. Med försörjningen tryggad kunde hon som änkedrottning åse hur styvsönerna gjorde sitt bästa för att ta kål på varandra och hur tvivelaktiga – åtminstone i mångas ögon – individer uppträdde som drottningar av Sverige.

Det är väl inte omöjligt att Magdalena Stenbock var stolt och bördsmedveten – hon beskrivs ofta som högfärdig. Hon var politiskt intresserad, även politiskt aktiv. I synnerhet odlade hon utländska ambassadörers sällskap. De inbjöds ofta att vara hennes gäster. Liksom sin make var hon starkt antifransk, och många höll henne för något av en intrigmakerska.

Eva Oxenstierna föddes den 22 januari 1671 (d. 1722) i faderns andra äktenskap. Bengt Oxenstiernas första hustru var Eva Juliana Wachtmeister af Björkö (1639–1666). Hon efterlämnade en dotter och två söner, d.v.s. halvsyskon till Eva. Knappt hade sorgeåret gått till ända förrän pappa Bengt gifte om sig med grevinnan Magdalena Stenbock. Förutom Eva födde hon åtta döttrar och sex söner.