36. Pompe III

[Också den här posten borde ha kommit betydligt tidigare.]

Pompe III förekommer aldrig i Karl XII-litteraturen, men den berömda ritten till Stralsund – under vilken han skulle ha dött i Ungern – finns givetvis med, så låt oss se vad som hände då:

Kalabaliken i Bender

Efter kalabaliken i Bender placerades Karl XII i Demotika, nära Adrianopel. Dit anlände han den 17 mars 1714. I Wien fördes underhandlingar om hans möjligheter att lämna Turkiet och ta sig till svenskt territorium. Kejsaren, Karl VI, var villig att utfärda pass som tillät den svenske kungen och hans svit att färdas inkognito genom Siebenbürgen (nuv. Transsylvanien), Ungern och de habsburgska arvländerna.

Eskorterad av turkar lämnar Karl XII och hans stab på 130 personer den 20 september Demotika och anländer den 8 oktober till Pitesti på gränsen mellan det turkiska Valakiet och de habsburgska besittningarna. Här sammanstrålar de med de svenskar, polacker och kosacker vilka blivit kvar i Bender men som nu också ska anträda resan hem.  Om vi förutsätter att Pompe III och Karl XII hade en ”personlig” relation är det troligt att de hittills följts åt och lika troligt är att här skiljs deras vägar.

I Pitesti är nu ett sällskap på 1 162 personer och 1 912 hästar (enl. rapporter till Wien) församlade, och de delas upp i fem grupper för den fortsatta färden. Den första gruppen ger sig iväg den 25 oktober, den andra den 26 o.s.v. Kan Pompe ha hamnat i någon av dessa grupper? Eller fick han följa med Karl XII:s egen svit bestående av 24 officerare?

Ritten till Stralsund

Kungen själv hade som bekant bråttom och påbörjade sin ritt den 27 oktober med endast två följeslagare. Jag tror inte att han i det läget ville ta med sin hund. Karl skulle ju resa inkognito och hade ifört sig mörk peruk, en guldgalonerad hatt och en brun rock med vitt foder. I hans pass stod namnet Peter Frisk och i följeslagarnas Johan Palm och Erik Ungern. I själva verket var det generaladjutanten G.F. von Rosen och överstelöjtnanten O.F. Düring som åtföljde kungen. Rosen lämnades snart kvar för att upprätthålla förbindelserna bakåt, och den 1 november kom Karl XII och Düring till Szilágy Somlyó en bit innanför ungerska gränsen. Sedan fortsätter de med postvagn (de kan sova i halmen på vagnens botten) och passerar Debreczen, Buda och Raab. Den 5 november är de framme i Wien och sedan bär det av  i sporrsträck — natten mot den 11 november bankar de på stadsporten i Stralsund.

Litteratur: Ragnhild Marie Hatton: Karl XII av Sverige, Köping 1985

35. Pompe II

[Den här bloggposten skulle egentligen komma efter post nummer 3, men tyvärr är det lätt gjort att jag missar någonting när jag letar efter wordtexterna om pomparma.]

En kall men klar vinterafton vid nyårstiden år 1700

”hade änkedrottningen Hedvig Eleonora, konungens farmoder, inbjudit hofvet till en aftoncirkel på Drottningholm . . .

Den tolfåriga prinsessan Ulrika Eleonora var med som herdinna. Med sitt rosenröda band ledde hon, icke ett lamm, som väl bort höra till kostymen, utan konungens favorithund Pompe, för tillfället smyckad med ett broderadt halsband.”

I den här skildringen, hämtad ur Fältskärns berättelser, har vi kommit fram till Pompe II. Det är mycket möjligt att det är en liten valp som här agerar lamm. En annan möjlighet är naturligtvis att Karl XII skaffat en vuxen hund som Pompe I:s efterträdare. I vilket fall som helst blev det en berest hund – Pompe II fick följa med husse ut i världen och kriga.

”Till det närmaste umgänge kungen tog med i fält hörde också fyra favorithundar: Caesar, Pompé, Turk och Snushane. De synas ha varit jakthundar av grovlemmad ras och voro högt avhållna av kungen; under de första åren figurerar de ej sällan i korrespondensen med systrarna.” (Frans G. Bengtsson: Karl XII:s levnad.)

Enligt Frans G. Bengtsson skulle Pompe II:s rätta namn alltså varit Pompé. Men Pompé ”tappade den fina franska accenten och blev hederlige hemmagjorde Pompe” tämligen snart. Med tanke på Karl XII:s förhållande till franska språket – som han lär ha förstått men envist vägrat att tala – är detta knappast förvånande. I Frankrike heter Pompejus ”Pompée” (obs stavningen).

I likhet med Peter Dahl och hans vänner har jag aldrig hyst någon större beundran för vår hjältekonung, fast då jag i breven läser om hur fäst han var vid sina hundar, framstår Karl XII ändå som ganska sympatisk.

Till den yngre systern, Ulrika Eleonora, skriver Karl bl.a. att han ”haft en stor olycka, att Caesar blivit helt plötsligen död för mig i detta här främmande landet, så att utav den arten nu baraste Turk lever”. Det var i Goldingen i Kurland vintern 1702.

Pompe II dog 1703 under belägringen av Thorn (i Polen). Staden kapitulerade den 4 oktober och till sin äldre syster Hedvig Sofia skriver kungen:

”Här vid Thorn är det avlupet utan någon rätt våldsamhet” och i ett post scriptum tillägger han: ”Jag måste ock berätta henne, att min äldsta reskamrat haver jag här om dagen måst mista, som är Pompe, Favorits gamle contrapart, som afton lade sig frisk och måron låg död i min säng.”

Frans G. Bengtsson hävdar att Pompe var ”den siste av de fyra ‘hovhundar’ som kungen från början haft med sig i fält; Caesar, Turk och Snushane hade slutat tidigare, och några nya i dessa fyras ställe synes han inte ha skaffat sig; åtminstone har i så fall efterträdarna inte lämnat efter sig namn eller spår”.

Pompe III, då?

Heidenstam låter däremot Turk och Snushane överleva Pompe. Han berättar från ett läger någonstans i Polens träskmarker:

”Tvättbäckenet var av purt silver, och på bordet stod brevid Alexander Magnus’ levernesbeskrivning och den guldbeslagna bibeln ett litet försilvrat beläte av hunden Pompe, som hade dött. Men det ljusblå sidentyget på stolen och fältsängen var redan uppnött och fläckat. Mitt i sängen lågo hundarna Turk och Snushane, men konungen låg i granriset på marken.”

Litteratur:
Zacharias Topelius: Fältskärns berättelser, Tredje cykeln, 1908.
Frans G. Bengtsson: Karl XII:s levnad, 1980.
Carl Grimberg: Svenska folkets underbara öden, IV 1660-1707, Reviderad och nyillustrerad upplaga, 1960.
Verner von Heidenstam: Karolinerna, Illustrerad upplaga, 1963.

34. Haquin Spegel

Nu har Urania en stund helt glad lynt smystrat,
men si detsamma har Copernicum förbistrat,
han blev av solens glans och månans strålar blanka
så vilder att han ej kan sina sinnen sanka,
så huvudgalen att han talar uti yrska,
och Herculs klubba väl betarvas till hans styrsla.
Ty han inbillar sig, och vill det fler inbilla,
att jorden löper kring och himmelen står stilla . . .

I min enfald trodde jag det var fråga om skoj, satir e.d. Sent omsider kom jag underfund med att det var blodigt allvar, att den karolinska tiden ingalunda var särskilt upplyst och att ljusglimtarna var undantag snarare än regel.

Det är Haquin Spegel som i ”Guds Werk och Hwila” spyr galla över Copernicus och uttrycker sitt och prästerskapets misshag med den nya världsbilden. ”Urania” antar jag syftar på vår första tryckta lärobok i astronomi som utkom 1647, och vars upphovsman, Martinus Erici Gestrinius, gav sin beskrivning av Ptolemaios och Copernicus system. Men hur man bär sig åt när man ”smystrar” har jag ingen aning om. [”Småle” eller ”smila”  enligt SAOB.]

”Guds Werk och Hwila” utgavs anonymt 1685. Verket, som med en försäkran om hennes majestäts helgonlika fromhet tillägnades Ulrika Eleonora, har sju delar – motsvarande skapelsens sju dagar – och 11 000 verser. Biskop Spegels stora epos över skapelseberättelsen handlar om allt mellan himmel och jord (i avd. XIX har jag tagit med lovsången till vinet och dikten om ladusvalan); även naturfenomenen får sin förklaring:

Som immen stiger upp i brännvinspannan heta
och vill högsätet strax i själva hatten leta,
men när det rummet blir för trångt åt många gäster,
och den utspridde svett sig dropptals sammanfäster,
då tillrar han snart ned och genom rören glider,
att glaset bliver fullt och nedanunder bider.
På även samma sätt kan solens hetta draga
den lätta dimman upp och luften emottaga . . .

Haquin Spegel (1645-1714) studerade först i Lund och därefter ett par år i Tyskland. Hedvig Eleonora gjorde honom 1671 till hovpredikant, och Karl XI utnämnde honom sedan till överhovpredikant. Han blev också den unge regentens personlige biktfader. Kungen tog honom med sig i fält; Spegel förordnades till superintendent över arm‚n i Skåne och preses i fältkonsistorium. Efter krigstjänstgöringen utsågs han till superintendent på Gotland, 1685 blev han biskop i Skara och 1691 i Linköping. Utnämningen till ärkebiskop kom 1711.

Förutom för de 11 000 verserna i ”Guds Werk och Hvila” är den litterärt mycket produktive Spegel känd för sin dagbok från kriget i Skåne – uppskattad av senare tiders läsare – och ett historiskt-topografiskt arbete, ”Rudera gothlandica”, som blev resultatet av vistelsen på Gotland. I 1695 års psalmbok finns inte mindre än 56 psalmer av hans hand; 30 original och 26 översättningar eller bearbetningar. Vidare skrev han ”Then swenska kyrkiohistorien” och den därtill hörande samlingen ”Skriftelige bevis” – en urkundssamling som visat sig värdefull även för vår tid. Om att Spegel intresserade sig för vårt språk och dess renhet vittnar ”Glossarium sveogothicum eller Svensk ordabook” som utkom 1712 – den första tryckta svenska ordboken.

Spegel var även ”politiskt” verksam: vid riksdagen 1682 deltog han i prästeståndets kyrkolagsförslag; 1685-86 var han medlem av den blandade kyrkolagskommissionen och samtidigt sekreterare i den kommission som arbetade på en katekesförklaring – det här var ju under kommissionernas förlovade tid. Han lyckades också utverka ett kungligt cirkulär – av den 18 december 1695 – som förbjöd prästerna att utdela nattvarden åt de äldre som inte kunde trons artiklar och instiftelseorden; de yngre måste lära sig hela katekesen. Denna bestämmelse mildrades redan 1699 men anses ändå ha befrämjat läskunnigheten bland allmogen i Sverige. 1710 valdes Spegel till prästeståndets talman och som sådan fungerade han också vid riksdagen 1713-14. Då var det även dags för ytterligare en kommission – i Stockholm tillsattes en kommission för att rannsaka om pietismen; Spegel blev ordförande. Ärkebiskop Spegel var i hög grad en företrädare för den karolinska epokens ortodoxa teologi och pietismen kunde han inte annat än ogilla, men det sägs att han ändå skötte förhören humant.

Litteratur:
Sten Lindroth: Svensk lärdomshistoria, Stormaktstiden, Stockholm 1975
Lars Lönnroth, Sven Delblanc (red.): Den svenska litteraturen, Från forntid till frihetstid, Första upplagan, 1988

33. Hundar m.m.

Apropå änkedrottningens hundar . . .

Nanna Lundh-Eriksson kallar – i boken om Hedvig Eleonora – Courtisane för ”en liten bedårande pekingesare med lustig trubbnos”. Courtisane är förvisso bedårande, lite trubbnosig är hon också, men någon pekinges är hon inte. Papillon. Eller spaniel. Definitivt inte pekinges.

I ”Hedvig Eleonora” berättar Lundh-Eriksson om en annan av änkedrottningens favoriter: en blågrå naken afrikansk ökenhund; naturligtvis målad av Ehrenstrahl. Hunden ligger på en sidenkudde och ”reser sitt smala huvud mot åskådaren”. Den tavlan vill jag se!

Apropå Karl X Gustav och hans förhållande till hundar . . .

1637 var drottning Kristina elva år och efter vad det sägs förälskad i den fyra år äldre kusinen och lekkamraten Karl Gustav. Då denne i slutet av året lämnar hovet för att en längre tid vistas hos änkedrottning Maria Eleonora på Gripsholm, blir Kristina otröstlig och gör allt för att han inte ska glömma henne; hon skriver:

”Euer Liebde vergessen mich nicht. Ich für mein Person will dasselbige halten bis in mein letztes Ende. Getreue Bas so lange ich lebe.”

Dessutom vederfars Karl Gustavs hundar äran att bli matade av drottningen personligen; de måste ha legat honom varmt om hjärtat.

Och på tal om Karl Gustav . . .

Under Karl Gustavs vistelser på Eskilstuna Huus skvallrades om allehanda kärleksäventyr; en förbindelse skulle ju t.o.m. ha resulterat i ett ättelägg. Sven Ingemar Olofsson – som grundligt kartlagt Karl X Gustavs år som hertig-tronföljare – anser sig åtminstone indirekt kunna verifiera denna kärlekshistoria. Som utgångspunkt har Olofsson anteckningar av en herre vid namn Elias Palmsköld. Denne ägnade sig vid sekelskiftet 1600/1700-talen åt omfattande historiska och genealogiska studier. ”Den”, enligt Olofsson, ”flitige och alls icke ovederhäftige upptecknaren gör gällande att som djurvaktare vid Gripsholms djurgård tjänstgör en viss Nils Carlsson, frilloson till Karl Gustav, som ‘skal se Sahl. K. Carl den XI öfvermåttan lik ut. Hans moder skal varit en fägårdspiga vid Eskilstuna Slott’.” Olofsson har forskat vidare:

”Den enda ladugårdspiga, som över huvud hedrats med eget konto i Carl Gustafs räkenskapsböcker, är Walbor Stafansdotter. Den 29 november 1647, det vill säga vid tidpunkten för den omtalade förbindelsen, hade hon ‘bekommit på sin lön för sin tjänst vid ladugården’ ett belopp, som bokfördes som ‘allehanda extraordinarie expenser efter Hans Furstlige Nådes nådiga befallning’. Huruvida hon var mor till Nils Carlsson går dock icke att fastställa. Redan den 9 mars försågs Nils med en styvfader: Snickaren, sedermera brevvisaren Per eller Peder Mårtensson erhöll då Lööths torp på Rekarna i Stenkvista socken, men hustruns namn nämnes icke i Carl Gustafs donationsbrev eller i Hedvig Eleonoras bekräftelse av år 1668.

Av sammanhanget att döma var Nils född i början av 1648 och Carl Gustaf, som omöjligen kunde adoptera sin son med en kvinna av folket, bortgifte då modern med Per Mårtensson för att hon och sonen skulle få sin bärgning och icke minst kyrkans välsignelse. Styvfadern behöll torpet till sin död omkring år 1695. Hedvig Eleonora gjorde 1668 torpet Lööth ‘för Per Mårtensson och hans hustru quitt och fritt för alla utlagor i deras livstid’.

Carl Gustafs son uppväxte på Lööth och erhöll på 1670-talet torpet Kjälldalen samt befattningen som djurvaktare vid Gripsholms djurgård. Det lilla som är känt om honom framgår av hans brev och suppliker till Hedvig Eleonora och generalguvernören över hennes livgeding, Carl Gyllenstierna. Hans framställningar synes alltid ha beviljats, och det är uppenbart att änkedrottningen ansåg sig skyldig att understödja honom ekonomiskt. Vid styvfaderns död fick han sålunda överta torpet Lööth samt erhöll senare även livstidsfrihet på hemmanet Wreta i Torsunds socken. Hans son, som pietetsfullt döpts till Carl, fick 1699 löfte att efterträda honom i tjänsten som djurvaktare, och detta synes ha verkställts i början av det nya seklet, då Nils Carlsson efter trettioett års tjänst drog sig tillbaka på grund av sjukdom. När han avled är inte känt. Änkan Catharina Hessler fick behålla Wreta i tre år efter hans död och troligen fram till sitt eget frånfälle.”

Litteratur:
Nanna Lundh-Eriksson: Hedvig Eleonora, Wahlström & Widstrand, 1947
Sven Ingemar Olofsson: Carl X Gustaf, Hertigen – Tronföljaren, P.A. Norstedt & Söners Förlag, 1961

32. Karl XII i Lais

Efter segern vid Narva i november år 1700 beslöt Karl XII att gå i vinterkvarter. Strategiskt placerat med fungerande vägförbindelser till Narva, Reval och Dorpat låg Lais, och där upprättade kungen sitt högkvarter. Den 18-årige segraren slog sig ned på slottet i Lais – en ruin från Svärdsriddarnas tid som nu bestod av en väl tilltagen ringmur med små trähus längs insidan – och trupperna inkvarterades i närbelägna byar. Det var den 13 december som kungen och huvudarmén lämnade Narva; tre dagar senare var de framme i Lais, där de sedan skulle komma att stanna det närmaste halvåret.

Den 20 februari anser sig antagligen Karl XII ha läget under kontroll, för då tar han sig tid att skriva och tillönska sin yngre syster ett gott nytt år. Det är också till henne han vänder sig när inaktiviteten under vinteruppehållet föranleder honom att i ytterligare några brev berätta om hur livet i Lais gestaltar sig:

”Eljest hava vi här och emellan på vägen åt Narva haft några bondbröllop, som ske med mycket sorl och complimenter. Hon, bruan, måste allt tjuta och lipa i ett bort och beklaga sin jungfrudom; och hon bär kläde över ansiktet och låter intet se sig. Och han tar henne sen under armen och traskar åf med henne. Framför går en med värja och korsar i alla dörrar. Sen, när de ska åka till vigsel, sätter bruan sig på ett hyende i släden, och han sätter sig i knä på henne, och allt brufolket sorlar i ett bort som en hop vargar och har en säckpipa framföre. De som bo när ryska gränsen, de dansa på ryska maneret och stå, trippa och trampa emot varandra på ett ställe i cadants och skrika och krumma och vria sig i ryggen som maskar.”

Det var också här i Lais som Stenbocks tidigare nämnda opera i tio akter och med ”dekorationer, maskiner, musik, maskerad och balett” framfördes på kungens namnsdag den 28 januari. Generalmajor Magnus Stenbock hörde själv till de uppträdande: han agerade tysk kapellmästare. Orkestern bestod av musiker från de olika regementena. Žven de kungliga kavaljererna och alla arméns generaler medverkade: de dansade i den stora finalen. ”Vad gör man här med ljus där Karls nåde strimma ger sådan glans och gör tillfyllest för en sol?”, frågar i en akt Merkurius, som kommer nedglidande från taket under det att han blåser ut alla ljus. Hela operan går ut på att hylla namnsdagsbarnet och förhärliga hans dåd. I ”Segern vid Narva” skildrar Margus Laidre hur också representanter för lokalbefolkningen fick vara med i operan och delta i hyllningarna:

”I den sjätte Entré de Ballet kom det in en fogde, efter honom två säckpipsblåsare och allra sist tio vackra estniska flickor, som hade klätts till brudar. Fogden framförde en sång vars första vers löd: ”Ei mino moista mit ei mut kun somakele” (ung. ”jak inte förstå mer än finska språket” ö.a.). Varje flicka hade en lykta i handen som i stället för ljus placerades i en bestämd ordning på väggarna. Alla lyktorna var dekorerade med symboler, bilder och texter. Så kunde man på en av dem se ett krönt lejon som öppnar en råttfälla och befriar alla de fängslade mössen. Under lejonets fötter låg trasiga pilbågar, värjor och flaggor. Allra överst stod det: ite nunciate Petro. På ett annat ställe hängde en lykta på vilken det krönta lejonet hade trampat de ryska, danska och polska vapnen under sina fötter.”

Vidare skriver Laidre att Karl XII under vintermånaderna i Lais fördrev tiden med älg- och björnjakt, oftast åtföljd endast av Magnus Stenbock, drabantlöjtnanten Karl Gustaf Wrangel samt hundarna Pompe och Snushane. Jag undrar vad Caesar och Turk hade för sig; kanske var de inte lämpade för jakt på björn och älg. Enligt Margus Laidre sköt den unge kungen i egen hög person vid ett tillfälle tre stora älgar. På kvällen lastades sedan älgarna på slädar, och medan jägarna ivrigt blåste i sina basuner fördes bytet till slottet. Det är kanske den jaktturen Karl själv berättar om i ett av breven till Ulrika Eleonora:

”Här passerar intet stort i vinterkvarteret, förrän lägligt blir att man får göra något. Magnus Stenbock och Axel Sparre hålla målron och ha allehanda opptåg ibland.

En gång har här varit elgjakt. Bara jag, Magnus Stenbock och Wrangel var därpå och kom sent hem och gjorde tåcke alarm, så att somma mente att ryssen var där, somma begynte ropa efter pistolerna, och Herr Nils tog till stekspette, efter hans puffertar, som han förde i slaget, vore borta och lagas. Här går allt lustigt te.

Hovfolket, de äro vekliga här och sjukna något. Herr Nils kamrat, Aronius, har ock måsta däran och åtskilliga andra.”

(Frans G. Bengtsson uppger att ”Herr Nils”=Nils Rabenius, hovpredikant och drabantpastor, längre fram kyrkoherde i Hedemora och flitigt verksam såsom förfalskare av historiska dokument.)

Otåligt inväntade Karl XII våren och ankomsten av förstärkningar från hemlandet. Sachsiska trupper hade etablerat sig längs Düna; de måste fördrivas, så att inte polackerna – officiellt i fred med Sverige – fick för sig att det skulle vara en god idé att förena sig med sin konung. Kusin August hade lagt under sig Kobron, Kokenhusen och, värst av allt, Dünamünde vid flodmynningen nedanför Riga. Den sistnämnda platsen hade han dessutom haft mage att under stor pompa och ståt döpa om till Augustusburg. Men så den 20 maj kunde den svenska kungen äntligen meddela sin lillasyster:

”Det börjar nu bli helt sommaraktigt, Gud have lov, och vänta vi nu med Guds hjälp snart få röra oss och fara till verks på vårt hantverk igen.”

Litteratur:
Frans G. Bengtsson: Karl XII:s levnad, Norstedts, 1980
Margus Laidre: Segern vid Narva, Början till en stormakts fall, Natur och Kultur, 1996

31. Rademacher

Sommaren 1656 erhåller Karl X Gustav ett brev författat av överbefälhavaren i Östersjöprovinserna:

Stormächtigste Konungh,
Allernådigste Herre!
Emedan Reinhold Rademacher är sinnadh för denne tijdaens Conjuntur schull och andra beswär han här finner transportera till Swerige, deh på denne ohrten af honom planterade handwärcken förmenandes dem komma der j een godh säkerheet och altså bättre kunna excoleras, och till den Ende hoss mig anhållit Jagh wille denne hans dessein, Eders Kongl. Maij:tt j underdånigheet optäckia och derhoss recommendera at honom måtte een godh och bequemblig ohrt j Swerige anwijsas, hwarest han samma wärcken inrätta måå, och niuta sedan Eders Kongl. Maij:tz nådige beskydd och befordring, at dhe måtte komma till någon flor och opkompst. Hwarföre och såsom desse manufacturer för den frucht och profit dhe af sigh födha, äre mycket nyttige at hafue j Rijket, och Jagh wähl kan betyga at dhe Handwärchare som Rademaker wedh handen hafwer, vthj deres konst excellera, alltså hafwer Jagh migh understådt honom uthi sin begiäran willfara, och Eders Kongl. Maij:tt allernådigst underdånigst bedia, Eders Kongl. Maij:tt täcktes, medh dess höga Kongl. nådhe och ynnest bemellte Rademaaker anblicka, och på dess underdånigste ansökiande en nådigh och gunstig resolution medhdeela; Sådant schall gifwa honom orsaak Eders Kongl. Maij:tz höga clemens och mildheet at berömma och incitera honom at winläggia sigh derom, huru han måtte wijdare Eders Kongl. Maijt:z Rijke och Landh medh godhe manufacturer augera
och Jagh förblifwer
Eders Kongl. maij:ttz.
Underdånigste ödmiuke
Magnus Gabriel De la Gardie
Riga d. 18 Junij A:o 1656

Rademacher lämnade fram sitt rekommendationsbrev, och dess eller hans anblick måste ha behagat Karl X Gustav, för i gengäld fick han ett privilegiebrev egenhändigt underskrivet av konungen. Den ”godha och bequembliga ohrt j Swerige” som anvisades honom blev Eskilstuna, där han vid Eskilstunaån skulle få den jord som behövdes till hans smeders byggnadstomter, kreatursbeten o.d. Rademacher själv skulle erhålla tio bondgårdar för eget bruk.

Reinhold Rademacher (f. 1608), vars ursprung antas vara tyskt eller holländskt, kom således sommaren 1656 till Eskilstuna för att grunda ett manufakturverk. Med sig hade han sin hustru Maria Wittmacher och sina barn. Hans måg, handelsmannen Reinhold Poort, blev hans kompanjon, och i Stockholm hade han sin svåger Johan Palmstruch (Wittmacher före adlandet) som vid denna tid var kommissarie över alla nyttiga hantverk och manufakturer i riket. Enda smolket i glädjebägaren var att många av Rademachers livländska mästersmeder vid hans verkstäder i Kirkholms skans (18 km SO om Riga) vägrade flytta till Sverige.

Karl X Gustav var entusiastisk för projektet och ville skapa en ny storstad vars invånare huvudsakligen skulle framställa manufakturvaror. Jean de la Vallé ritade en stadsplan som konungen godkände den 20 mars 1658 – till utförande kom den dock aldrig. Och den 25 oktober 1659 utfärdades stadsprivilegier:

”Eskilstuna stad må härefter, justitien till styrke och befrämjelse och staden till heder, föra och bruka sitt eget signet.”

Därmed upphävdes det kungliga brev från 1643 som påbjudit att

”Eskilstuna skulle bliva lagder till Torsilia, så att de två flecker skulle vara en stad tillhopa.”

1660 dog Karl X Gustav och de storstilade planerna med honom. Rademacher fick nöja sig med endast 20 smedjor istället för planerade 120. Och smedjorna uppfördes i trä, inte i det vitrappade tegel arkitekten hade tänkt sig. Jean de la Vallés ritning är daterad den 26 februari 1658 och upptar:

A förstuga
B smedja
C smideshammare
D Kök med spis
E boningsrum med öppen spis
F bakugn
G vindstrappa
H källartrappa

Den som besöker någon av de smedjor som fortfarande finns i behåll kan konstatera att ritningen i stort sett följdes vid byggandet.

För att göra det lättare för Rademacher hade Kronan åtagit sig att skaffa fram 100 lärlingar – t.ex. soldater som kommenderades i smideslära – och under fem år svara för deras underhåll. Inte heller detta gick planenligt, men 1659 redovisades i alla fall 29 svenska och 35 finska lärlingar. Vidare rapporteras att 4 lärlingar dött och 28 avvikit. Hårdare tag krävdes och 1661 stadgades att den som bröt – eller lockade någon att bryta – ett ingånget kontrakt skulle ”hållas för infam och hans namn, androm till sky och varnagel, slås på kåken eller galgan.” Rademacher föreslog t.o.m. att förlupna mästare eller gesäller skulle betraktas som militära desertörer; då väntade galgen. Arbetet i Rademachersmedjorna blev nästan en form av livegenskap.

Inte heller löftet om ett 20-årigt monopol på tillverkningen inom landet kunde hållas; manufakturverket började gå allt sämre. Som en sista utväg försökte Rademacher få änkedrottningen till delägare, men Hedvig Eleonora ”excurserade sig av brist på penningar.”

Bitter och besviken skriver Rademacher:

”Jag var i Livland en välmående man, men lät förmå mig, att övergiva min blomstrande rörelse där. Här i landet, som jag dock så mycket älskar, har jag nu setat i flera års tid alldeles utan lönande existens med tämligen stort hushåll. Jag har heller inte haft någon fördel av manufakturverken, då de blivit alltför små. Till på köpet har jag måst sätta till hus och gård i Livland, och vad jag eljest hade kvar. Mångfaldiga, outsägliga lidanden har jag måst utstå på grund av de stora hindren i verkets handhavanden under de förflutna, oroliga åren, och i mina strävanden att draga fram mig och de mina, har jag vunnit intet, utom att jag fått sätta till hälsan, den bästa jordiska ägodelen, samt så gott som allt mitt eget. Jag, som förut var en välsituerad man, får nu på min ålderdom, då jag hemsökes av kroppslig svaghet och redan står med ena foten i graven, göra mig samvete däröver och djupt beklaga, att jag på detta sätt försörjt de mina och undandragit dem de av Gud mig beskärda medlen.”

Reinhold Rademacher avled, endast femtionio år gammal, den 4 januari 1668. Idag är hans namn alltjämt levande i Eskilstuna, och det framstår som minst sagt märkligt att det inte var här han begravdes. ”rademackarens grav” hittar man i Torshälla kyrka ”på Södra sijden på Kyrckiogården uthmurat och gången till samma graff, in uthi kyrckian”. Ett protokoll från sockenstämman den 23 februari 1668 erbjuder en möjlig förklaring till varför det blev Torshälla och inte Eskilstuna:

”Begärde fordom manufakturpatronen uti Carl Gustafs stad sal. Reinhold Rademachers efterlåtna högt bedrövade änkefru om gravs upprättelse i högkoret och under altaret uti Fors kyrka. Emedan församlingen tvenne resor tillförende, sedan högkoret ånyo blev uppmurat, med största kostnad och besvär hade altaret av grundvalen flyttat och uppsatt; ty befanns för rådsamt och nödigt vara, det icke vidare med dess grund och fot att röra, på det grundvalen till själva muren åt koret av slikt idkesamt rörande och grävande icke kunde taga en obotlig skada, såsom jordmånen därsammanstädes i sig själv är till det mesta lös och blöt. Utan om frun behagade annan plats i kyrkan, vilken ingen annan grift vore till men, synnerligen ett lägligt rum uti korskyrkan på sydöstra sidan, ville församlingen det för en skälig betalning och billig penning henne upplåta”.

Rademacher var död, men hans verk levde vidare; svårigheterna till trots kunde man 1671 i Eskilstuna finna:

12 spiksmeder
2 rörsmeder
2 pistollåssmeder
1 sylsmed
3 knappnålsmakare
3 dörr- och fönsterbeslagssmeder
1 sporrmakare
1 (häst)skrapmakare
1 filhuggare
3 knivsmeder
6 ljusstake- och ljussaxsmeder
11 utanlåssmeder
2 hammarsmeder och tråddragare

I Rademachers smedjor tillverkades allt från synålar till skjutvapen. Att närmare studera vad som framställdes visar inte bara omfattningen av tillverkningen och bredden på hantverksskickligheten, utan ger också en god bild av vad människorna på den tiden hade för behov: stekvändare, pepparkvarnar, åderjärn, ljussaxar, svärdsfästen, sporrar och stigbyglar till exempel. Alla slags knivar, saxar, tänger, filar o.d. – d.v.s. sådant som gjorde Eskilstunas namn känt de följande 300 åren – hörde också till det som förfärdigades.

Litteratur:
Knut Hellberg: Eskilstuna, En svensk märkesstad, Eskilstuna 1919
Ivar Schnell: Eskilstuna, en gammal stad fyller 300 år, Nyköping 1959

30. Drottningholm

”Själva slottet är byggt av min salig faderfader: var kännare i arkitekturen bör finna behag i stora listen etc. Trappan och trädgårdarna äro efter min salig faders ritningar.”

Så skriver Carl Gustaf Tessin 1758, och slottet han syftar på är Drottningholm, den karolinska epokens mest påkostade och storstilade bygge. Och visst var det farfar, Nicodemus d.ä., som gjorde de ursprungliga ritningarna och ledde byggnadsarbetena. Under hans ledning tillkom huvudpartiet av slottet med flyglar, gångar och paviljonger. 1681 tog Nicodemus d.y. vid och fullbordade verket. Han stod för inredningen och uppförde slottskyrkan. Och den franska trädgården, som räknas som den förnämsta barockträdgården i Norden, är hans skapelse.

1662 togs det första spadtaget, och även om man omkring år 1700 ansåg Drottningholm vara i stort sett färdigt upphörde egentligen aldrig arbetet med slottets inredning. Tessinarnas uppdragsgivare, och den som stod för kalaset, var änkedrottningen Hedvig Eleonora – ändå är det inte efter henne Drottningholm fått sitt namn.

På Lovön fanns redan på Gustav Vasas tid en kungsgård, och det var där Johan III år 1579 lät sin allt i allo Willem Boy bygga ett stenhus avsett för drottningen, Katarina Jagellonica. Till sin gemåls ära gav Johan slottet namnet Drottningholm. I nedre våningen fanns ett 20-tal rum och där var också slottskapellet inrymt. En stor sal med 36 fönster – alltså en verklig riddarsal eller rikssal – upptog den övre våningen.

Nästa drottning på Drottningholm blev Kristina av Holstein-Gottorp, Karl IX:s maka. Sedan var det Gustav Vasas änkedrottning Katarina Stenbock som tog slottet i besittning. Carl Carlsson Gyllenhielm hade en tid Drottningholm som förläning, men 1649 skänkte drottning Kristina slottet till sin mor, änkedrottning Maria Eleonora, som i sin tur 1651 donerade det till pfalzgrevinnan Maria Eufrosyne, Magnus Gabriel De la Gardies hustru. Våren 1661 köptes så Drottningholm av änkedrottning Hedvig Eleonora för 30 000 riksdaler.

Det var också 1661 i början av juni som Hedvig Eleonora för första gången besökte Drottningholm. Med sig hade hon den femårige sonen Karl och ett stort följe. Hovjunkaren Johan Ekeblad berättar:

”I synnerhet ha myggorna gett oss en god divertissement, att vi ingen ro ha haft för dem. De är farliga kreatur, och jag kan aldrig tro, att de någon annorstädes är så elaka som där. Det var ingen av oss, som icke såg ut om sitt ansikte och händer, när han kom i staden igen, som han nyss hade kommit utur kopporna.”

Myggen till trots blev den nya ägarinnan förtjust – detta skulle hädanefter vara hennes lustslott. Vid jultid samma år eldhärjades emellertid Drottningholm – på bara fyra timmar brann slottet ned till grunden. Men hade Hedvig Eleonora bestämt sig så hade hon; redan i april 1662 kan hovjunkare Ekeblad rapportera att änkedrottningen rest dit ut för att åse ”huru de spränga berg, och i morgon, om gud vill, vill hennes majestät dit igen till att lägga den första stenen till fundament på det huset, hon har ärnat sätta i stället, som lärer bli överdådigt vackert”.

Och i oktober 1663 skriver han:

”Det stora huset, hennes majestät har låtit uppsätta, tar väldigt till och är snart under tak.”

På 1660-talet byggdes också en landsväg ut mot Drottningholm som gjorde det lättare att ta sig dit landvägen. Karl XI som framgent var en trogen gäst hos sin mor föredrog dock alltid att segla.

När kungen var på Drottningholm kunde det gå vilt till. Fältmarskalken Rutger von Ascheberg som ofta besökte änkedrottningen på hennes lustslott har i sin dagbok berättat om de hela och halva rus den unge monarken brukade traktera de besökande med vid kvällsmåltiderna. Det hände att man drack tills man föll under bordet eller helt enkelt bars därifrån. Företrädesvis var det dock jakten som lockade Hedvig Eleonoras son, ängarna utanför slottet var utmärkta jaktmarker. Även sedan Karl XI gift sig med Ulrika Eleonora och änkedrottningen så småningom blivit farmor var kungafamiljen trägna besökare.

En ofta sedd gäst på Drottningholm var också Erik Dahlbergh som i sin dagbok noggrant noterar resor och tillryggalagda sträckor:

Anno 1693, den 25 aug. reste jag till Drottningholm och Blåkollsund, 3 mil, och den 26 till Stroppsta.
Den 12 octobr. till Drottningholm och Stroppsta att den 14 göra exekutionen på Skälbydammen, och den 17 till Stockholm.
Den 20 slöts riksdagen i Stockholm, och då avlade jag uppå rikssalen inför Hans Kongl. Maj:ts kongl. tron i alla riksens ständers närvaro min kongl. råds ed.
Anno 1694, den 2 maj till Hennes Maj:t till Drottningholm, 1« mil.
Anno 1695 den 22 maj efter Hennes Maj:t änkedrottningens befallning till Drottningholm, 1 1/4 mil; dito till Stroppsta.
Anno 1696, den 12 juni till Stockholm; den 13 till Drottningholm, varest Hans Kongl. Maj:t samt änkedrottningen, arvprinsen och prinsessorne vistades, och samma dag tillbaka till Stockholm, 2« mil. . .
Den 28 till Hans Maj:t till Drottningholm och tillbaka, 2« mil.
Den 2 julii till Hans Maj:t till Drottningholm och tillbaka igen.

Karl XI var bara sex år när det gamla Drottningholm blev lågornas rov och det nya började byggas. Han avled 1697, 41 år gammal, utan att ha fått se moderns lustslott stå färdigt. Under det att han bjöd på sina hela och halva rus, medan Hedvig Eleonoras barnbarn växte upp, då gäster som von Ascheberg och Dahlbergh kom och for, pågick inredningsarbetena på slottet – Drottningholm var inget hastverk.

Arbetet med Hedvig Eleonoras paradsängkammare påbörjades t.ex. 1668 och pågick i sjutton år. Hovsnickaren Lucas Meylandt gjorde listverken och dörrinfattningarna, målaren David Frumeri tog sig an förgyllningsarbetet, myntgravören Johan Georg Breuer fick de åtta runda allegoriska relieferna (placerade över dörrarna och under taket) i förgylld koppar på sin lott, och för stuckdekorationerna svarade Carlo Carove. Bildhuggeriarbeten och andra dekorativa detaljer utfördes av skulptörerna Hans Jerling, Nicolaes Millich och Burchard Precht. Och vad vore en paradsängkammare utan Ehrenstrahl-allegorier? En större och en mindre plafond samt två väggfält blev resultatet av hovmålarens mödor. De två framsträckta händerna och det nyfödda barnet i taket symboliserar Hedvig Eleonoras och Karl X Gustavs förmälning respektive Karl XI:s födelse. Väggmålningarna handlar om Karl XI:s uppfostran.

Även åren 1692-97 tillkom allegorier av hovmålarens hand: plafonden och de sex väggmålningarna i den s.k. Ehrenstrahlsalongen. Där finner man t.ex. ”Allegori över rikets befästande genom tronarvingar” från 1693. På denna målning låter Ehrenstrahl Svecia=Moder Svea iförd kunglig mantel stå på ett fundament av marmor, och på sockeln finner man inskriften ”Stabilimentum regne” (rikets befästelse). Vid sin sida har Moder Svea det nordiska lejonet och till vänster om henne ser man ett altare på vilket tre små änglar håller fram kronprins Karls och prinsessorna Hedvig Sofias och Ulrika Eleonoras porträtt. Moder Svea står just i begrepp att framför dem lägga ned de kungliga regalierna och ovanför i skyn svävar kungabarnens avlidna bröder. Nedanför porträtten har konstnären placerat en kvinna med hjälm=adeln och en kvinna med biskopshatt=prästerskapet. De båda kvinnorna assisteras av Justitia=rättrådigheten och Caritas=kärleken. För säkerhets skull omges de också av ytterligare symboler som t.ex. harnesk och böcker. Framför de här figurerna har Ehrenstrahl målat två putti med en rund sköld. På skölden biter en orm sig själv i stjärten – ormen=evigheten. Bakom Moder Svea hittar man Amor patriae=fosterlandskärleken, Fidelitas (med höjd arm)=troheten och Concordia=endräkten; de ska symbolisera de fyra ståndens trohetsed. Under dem ser man sedan borgare- och bondeståndens representanter, d.v.s. en kvinna med merkuriestav i handen och en kvinna med rågblommor och veteax i håret stödjande sig på en runstav. Bakom dem finner man Prudentia=försiktigheten och Diligentia=arbetsamheten. Golvet är här bestrött med frukter. Högst upp bland molnen svävar så till slut det goda ryktet hållande en palmkvist och en basun med en liten fana. På fanan står det ”Vivant in aeternum”=må de alltid leva. Puh vad det är jobbigt med allegorier!

Det var 1665 som inredningsarbetet i huvudslottet påbörjades. Året innan hade den italienske stuckatören Giovanni Carove kommit till Sverige och han tog sig nu an bl.a. den nedre vestibulen. 1669 anställdes också Carlo Carove – förmodligen bror till Giovanni – som efter Tessin d.ä.:s ritningar gjorde stuckarbetena i trapphuset. De två italienarna har tillsammans utfört merparten av stuckdekorationerna på Drottningholm. Giovanni återvände 1674 till hemlandet, men Carlo stannade kvar och arbetade inte bara för Hedvig Eleonora – högadeln, i synnerhet Magnus Gabriel De la Gardie, använde sig flitigt av hans tjänster. Carlo Carove avled 1697 och hade då försett åtskilliga svenska slott och herresäten med praktfulla stocktak – Karlberg, Mälsåker, Finspång, Ericsberg för att nämna några. Sina tak utsmyckade han med palmblad, akantusrankor o.d.

För att fylla de av de båda Carnove smyckade nischerna i nedre och övre vestibulerna samt trapphuset med dekorativ skulptur kallades flamländaren Nicolaes Millich till Sverige. Han var född i Antwerpen ca 1630 (1633 hävdar en del) och arbetade under 1660-talet på Rombout Verhulsts ateljé i Haag. Till Drottningholm levererade nu Millich åren 1670-87 statyer av de nio muserna, Apollo, Minerva m.fl. och fjorton marmorbyster av götiska kungar. Från illustrationerna i Manuelo Tesauros verk ”Del regno d’Italia sotto i Barbari Epitome” (Turin, 1664) hämtade han förebilderna till bysterna. Dessutom utförde han porträttbyster av bl.a. Karl XI, Hedvig Eleonora och Magnus Gabriel De la Gardie. Han hann också med att göra gravmonument för flera kyrkor och diverse skulpturer för Stockholms slott, Ulriksdal och Karlberg. Sedan Millich lämnat Sverige för gott fick han anställning hos furstbiskopen av Salzburg. Nicolaes Millich avled ca 1699.

Barockens främste träsnidare i Sverige är utan tvekan tysken Burchardt Precht (1651-1738) som ju bl.a. medverkade vid utsmyckningen av Hedvig Eleonoras paradsängkammare på Drottningholm. Han kallades till Sverige på 1670-talet och blev 1681 utnämnd till hovbildhuggare. Prechts kanske mest kända verk är Storkyrkans predikstol och kungsstolar (som endast används av kungligheter som i officiella sammanhang övervarar ceremonier i kyrkan) utförda på 1680- och 1690-talen efter ritningar av Tessin d.y. Men Burchardt Precht och hans verkstad skulpterade även spegel- och tavelramar, geridonger och större bord, epitafier m.m.

Om mynt- och medaljgravören Johan Georg Breuer – även han inblandad i utsmyckningen av paradsängkammaren – har Nordisk Familjebok en del märkliga saker att berätta. I att han troligen var tysk och att hans födelse- och dödsår är okända ligger för all del inget märkligt, men sedan står det så här:

”Blev 1658 myntgravör i Stockholm, där han även utförde medaljer över kungliga och enskilda personer. Till de bästa höra de med porträtten av Karl XI och Ulrika Eleonora d.ä., båda från 1660-talet. 1669 rymde B. ur landet från den myntförvaltarbefattning han föregående år tillträtt i banken. 1675-84 var han myntmästare i Braunschweig; han vistades senast 1685 i Altona.”

Att Breuer på 1660-talet skulle ha utfört en medalj med Karl XI:s porträtt kan jag väl acceptera – 1669 t.ex. var ju Karl fjorton år och blivande regent. Men Ulrika Eleonora? Varför skulle Breuer som befann sig i Stockholm göra medaljer med små danska prinsessors porträtt på? Sverige hade precis avslutat ett krig mot Danmark och Hedvig Eleonora var sannerligen ingen vän av danskar. Att den lilla danska prinsessan en dag skulle bli Sveriges drottning kunde varken Breuer eller någon annan veta. Och varför rymde han från banken ???

Ytterligare ett mysterium har jag ställts inför. Hur förhåller det sig egentligen med den stora vackra vita hunden Turch?

Boo von Malmborg, som 1966 skrivit om konstsamlingarna på Drottningholm, berättar om 1709 års inventarium och en stor vit hund:

”Denna, som hette Turck, avbildades 1686 iklädd ett halsband med konungens monogram. Porträtteringen synes ha skett i samband med att Turck sändes till ryske tsaren som en gengåva för en isbjörn, som tsaren 1685 sänt den svenske konungen. Även denna isbjörn fick Ehrenstrahl avbilda, vilken målning redovisas på Drottningholm 1719.”

1947 skriver Axel Sjöblom:

”Turch var en av de präktiga rashundar, som konungen hade med sig på sina jakter. Varför hunden nu fått äran att bli avkonterfejad är icke känt.”

1987 skriver Ralph Herrmanns:

”Turck – en hetshund av vinthundstyp – var en skänk från Rysslands tsar till Karl XI.”

Ja, vad ska man tro?

Invandraren Tessin var Drottningholms arkitekt, och bland dem som deltog i slottets utsmyckning finner vi italienare, tyskar och flamländare. Fanns där verkligen inte någon ”hederlig” svensk? Jodå, kanske rent av den främste av de där arbetande konstnärerna. Hans namn var Johan Sylvius.

Troligen föddes Sylvius i slutet av 1620-talet och det är troligt att han tillhörde en värmländsk prästsläkt. Man vet att han lämnade Sverige för att studera utomlands – Dahlbergh stötte på honom i Frankfurt; Ehrenstrahl träffade honom i Rom 1658. Tre påvar lär ha anlitat honom för att försköna Vatikanen – detta trots att han var protestant. Därför anses det troligt att Sylvius en längre tid arbetade i Rom. Så småningom hamnade han i alla fall i England – därifrån skriver nämligen den svenske envoyén Leijonberg 1685 till Hedvig Eleonora att Sylvius

”arbetat uti Windsor och andra orter uti fresco, så har han en skön pensel till att göra konterfej och porträtter, att han däruti skulle excellera, där han sig därtill hålla och attachera ville. Och i synnerhet förtjänar han, att man berömmer hans stora nykterhet, som ibland goda konstnärer hålles för en rar ting”.

Vidare uppger Leijonberg att ingen mindre än sir Peter Lely – den kände engelske målaren – menade att Sylvius om han ”hade velat litet lämpa sig efter engelska humörerna” kunnat göra en strålande karriär som porträttmålare eftersom Sylvius var ”den bäste, som han kände till att göra porträtter”. (Några porträtt målade av Sylvius har dock aldrig påträffats.)

1686 anlände Sylvius till Drottningholm, och där slog han sig ned tillsammans med sin brorsdotter Katarina Sylvia och sin gesäll Johan Richter. 1694 gifte sig sedan Katarina med Karl (Carlo) Carove som då blivit änkling efter en dotter till hovsnickaren Lucas Meylandt. Därav vågar man väl dra slutsatsen att konstnärerna som var verksamma på slottet även umgicks en hel del privat. Några som också trivdes utmärkt i varandras sällskap var Sylvius och Karl XI:

”Konungen sade vidare: I ha’n intet att klaga. I haven snart en överstes lön, när allt räknas tillsammans. Där på Sylvius: Ja, det tror jag väl: Eders Majestät kan göra 20 överstar på en dag, men intet skaffa en Sylvius på 20 år.” (Benzelus ”Anecdote”, ed. H. Lundgren 1914)

Per Gustaf Hamberg kallar Sylvius ”en utlandssvensk som efter långa läroår och hedersamma uppdrag hemkallats för att på Drottningholm al fresco, i frescomåleri, dekorera trapphallen med skenperspektiv och många av de förnämsta salarna med plafonder eller vad men efter den italienska facktermen brukar kalla quadrataturamåleri.”

Ja, nog bidrog Sylvius till att Drottningholm blev vad det blev. Med sin pensel var han verksam i trapphuset, övre och nedre vestibulerna, änkedrottningens lilla matsal, förmaket i södra tornet, de övre drabantsalarna och Karl XI:s galleri. Den stora plafonden, i rikssalen fick fransmannen Evrard Chauveau fullborda efter Sylvius död 1695.

Evrard Chauveau (1660-1739) vistades i Sverige åren 1696-1703 och utnämndes av Karl XII till hovmålare. På Drottningholm utförde han bl.a. plafonden med antika stridsscener i nedre galleriet.

På Ehrenstrahls inrådan kallades 1683 den tyske bataljmålaren Johan Philip Lemke till Sverige. Lemke, som var född i Nürnberg 1631, hade under många år varit verksam i Italien och blivit något av en specialist på bataljmålningar; bl.a. hade han åtföljt de venezianska trupperna till Balkan. Nu skulle han efter förlagor av Erik Dahlbergh måla stora stridsscener på Drottningholm från Karl X Gustavs och Karl XI:s krig. Så skedde också.

I nedre galleriet (Karl X Gustavs galleri) åstadkom Lemke tolv bataljer, och i övre galleriet (Karl XI:s galleri) målade han tio större dukar och två dörröverstycken. Bäst lyckades han med framställningen av de olika stadierna av slaget vid Lund 1676.

Lemke dog 1711 i den djupaste misär – för arbetet han utfört lyckades han aldrig till fullo få betalt. Hans bataljmålningar har flera gånger restaurerats; att det var av behovet påkallat redan på ett tidigt stadium framgår av vad Carl Gustaf Tessin berättar i ”En gammal mans brev till en ung prins”:

”Skada är, att Lemkes målningar vid Drottningholm äro nog fördärvade, som dels kommer av det öppna rummets fuktighet, varav sker, att väggarna nästan var vinter rimfrysa, dels ock, som mig sagt är, av en tvättning, som fröken Düben 1719 lät anställa, då tunga händer, och kan hända någon skursand, tog blomman av dessa i övrigt oförlikneliga stycken.”

Från Karl XII:s krig målade D.A. Stawert, elev till Lemke, tre bataljer: landstigningen på Själland, slaget vid Narva och övergången av Düna.

Av de förteckningar över slottets inventarier som med ojämna mellanrum upprättades kan man utläsa att Hedvig Eleonora tyckte om och samlade på ”indianska”, d.v.s. kinesiska, föremål – porslin, lackarbeten, tyger m.m. I hennes ”Bönecammare” på Drottningholm fanns t.ex. två ”tabletter”, lackerade i blått och vitt, med 151 porslinspjäser av skilda slag. ”Bärg med små dåckor” och ”förgyldte porcellainer med färg och blommor” hade hon i sin sängkammare, där porslinet var placerat på konsoler ovanför den öppna spisen. Och i ”Lilla Contoiret bredvid Sängcammaren” tyckte Hedvig Eleonora det var lämpligt att förvara ett parasoll, en ”indiansk” korg, chokladkoppar och diverse andra småföremål.

Även räkenskaperna avslöjar änkedrottningens böjelse för det ”chinesiska”. Av lackören Johan Friedrich Luther – tillverkare av ”på chinesiskt manér lackerade” speglar, askar, m.m. – köpte Hedvig Eleonora t.ex. ett ”Cabinet” som var gjort ”efter det chinesiska porslinets art med hvita och blå figurer samt försedd med fint utarbetadt beslag”. Från Abraham Grill inköptes 1703 kinesiska porslinsdockor till ett pris av tio caroliner stycket o.s.v.

Hedvig Eleonoras samlingar har skingrats, men en del av föremålen kan idag beskådas på Kina slott.

Vid änkedrottningens bortgång 1715 övergick Drottningholm i Ulrika Eleonora d.y.:s ägo. Fredrik I ärvde sedan slottet efter henne 1741. Samma år skriver Lars Salvius, som ju tidigare fått komma till tals, om Drottningholm:

”Själva slottet är på det härligaste byggt efter ett vackert och nytt byggningssätt, samt täckt med koppar, vartill regeringen år 1664 beviljade 200 skeppund koppar. [1 skeppund=151 kg] Och fast dess utvärtes byggnad är mycket ståtelig, likvisst må dess inre prydnader ej räknas för mindre. Allt vad där möter ögonen är konstigt, dyrbart och kongeligit. Själva ingången eller trappan lärer föga hava sin make i prål och konstbyggnad på något annat ställe. Den är lika hög med själva slottet och målad från ovan till nedan med den finaste målning, varigenom föreställes en hop händelser, som de gamle skalder hava talat om. Vid trapporne och jämte väggarne stå Svea och Göta forna kämpar och konungar: Ataulfus, Valia, Theodoricus, Segerik och Alaricus.”

Salvius kunde tydligen sina götiska kungar; själv är jag glad om jag lyckas skilja på Minerva och Apollo.

1744 skänkte Fredrik I Drottningholm med tillhörande kungsgård och inkomster till kronprinsessan Lovisa Ulrika. Under hennes tid genomgick slottet en omfattande ombyggnad. Lovisa Ulrika, Adolf Fredrik, Gustav III: alla satte de sin prägel på Drottningholm. Då tillkom Kina slott, teatern, engelska parken m.m. Sedan de gått ur tiden försummades både slottet och trädgården – en herre vid namn Lundeqvist (jag har ingen aning om vem han är) hade 1821 följande att säga:

”Mycket arbete och stora kostnader hava blivit använda att försköna detta ställe. Hela nejden har från början varit låglänt samt sumpig, och den trakt där nu Canton ligger låg ännu i förra århundradet höst- och vårtiden så djupt under vatten att man där ljustrade efter gäddor. Konsten har här ansträngt sin kraft och mästrat naturen. Platsen där nu trädgården ligger fylldes först med starka stenvalv, bergen sprängdes, kärren genomskuros av kanaler. I franska trädgården står framför slottet, mitt i den uttorkade bassinen för den största av de forna vattenkonsterna, Hercules stridande med draken på ett runt postament av huggen sten. I övrigt är den stora gräsplanen framför slottet omgiven av 8 i brons gjutna stora mytologiska grupper, alla av ett särdeles konstvärde, ehuru nu genom tidens åverkan mycket förfallna. Detta är så mycket mer att beklaga som de ej blott äga sin märkvärdighet i sin egenskap av utmärkta konstverk, utan även såsom troféer böra vara kära för nationen. De hava liksom de 4 vaser vilka äro prydda med österrikiska vapnet blivit tagna från Kejserliga trädgården i Prag och hava utgått från Michel Angelos verkstäder i Florenz, om vars stora stil i skulptur de även vittna. Längre fram, mot slutet av trädgården, stå på en höjd Castor och Pollux samt i sluttningen Pan, alla av vit marmor.”

Rött tak, rosa och vitt på murarna: så såg slottet ursprungligen ut enligt en färglagd bild från 1688. Såtillvida har Drottningholm förändrats, men fortfarande är det såväl till exteriören som interiören ett omisskännligt monument över far och son Tessin. Hedvig Eleonoras paradsängkammare, gallerierna, det ståtliga trapphuset m.m. är ständiga påminnelser om att Drottningholm är den karolinska epokens mest betydelsefulla byggnadsverk.

Litteratur:
Suecia Antiqua et Hodierna, Bearbetad och kompletterad upplaga, Stockholm 1972
Boo von Malmborg (red.), Drottningholm, Årsbok för Svenska statens konstsamlingar XIII, Stockholm 1966: ”Drottningarna på Drottningholm” av Alf Åberg, ”Slottets konstsamlingar” av Boo von Malmborg, ”Kinesiska fantasier på Drottningholm” av Bo Gyllensvärd.
Konsten i Sverige: ”Vasatiden och den karolinska tiden” av Per Gustaf Hamberg, Stockholm 1981

29. Karl X Gustav

I samband med westfaliska freden hölls en ”fredsmiddag” i Nürnberg, och som svensk generalissimus (Sveriges sista i trettioåriga kriget) presiderade Karl Gustav. Den magnifika banketten finns förevigad på bild – kanske är det en teckning, kanske ett kopparstick. Jag saknar uppgift om bildkälla, och illustrationen är i det mycket lilla formatet. På bilden bland en mängd festande herrar i stora peruker tronar i ensamt majestät mitt på golvet en hund. Nu tror jag väl i ärlighetens namn inte att det var Karl Gustav som inbjudit jycken att bevista festmåltiden, men dess deltagande visar hur vanligt det var att hundarna fick vara med även i officiella sammanhang. Den blivande tronföljaren var i alla fall hundälskare – i en rapport till fadern, Johan Kasimir, klagade t.ex. preceptorn Bengt Baaz över att Karl Gustav ”tager sig ingen annan sysselsättning före än att smeka sina hundar och spela kort”.

Att smeka hundar och spela kort hörde ju också till Hedvig Eleonoras käraste tidsfördriv. Det kan vara en möjlig förklaring till att äktenskapet dem emellan tycks ha blivit så lyckat. Partiet hade bestämts utan att kontrahenterna träffats, men att den artonåriga holsteinska furstinnan behagade den nyblivne svenske konungen är inte svårt att förstå – enligt ett samtida brev var hon en ”skön liten dygdig och synnerligt hjärtans behaglig puppa”. Svårbegripligare är att den fjorton år äldre Karl Gustav med sitt föga tilltalande yttre tydligen vann sin unga bruds bevågenhet. Ett gemensamt intresse för hundar och kortspel kan ha spelat en inte oväsentlig roll därvidlag. Säkerligen hade Karl Gustav mer gemensamt med Hedvig Eleonora än med drottning Kristina; inför henne visade han sig alltid underdånig. I en rapport till kardinal Mazarin skriver det franska sändebudet: ”Eders Eminence kan icke föreställa sig, hur liten och skygg hertigen är inför drottningen.”

Katarina, Karl Gustavs mor, var på 1630-talet tidvis ställföreträdande mamma åt sin brorsdotter, den blivande drottning Kristina. Kusinerna Karl Gustav och Kristina växte således upp tillsammans, och det slutade med att de blev mer eller mindre hemligt förlovade.

1642 drog Karl Gustav ut som frivillig i trettioåriga kriget. Han hamnade i Lennart Torstenssons armé, var med om slagen vid Breitenfeld och Jankow samt deltog i invasionen av Danmark 1643-44. När han 1645 återkom till Sverige hade Kristina blivit myndig och tillträtt regeringen. Äktenskap var hon inte längre intresserad av, men hon lyckades få Karl Gustav utnämnd till generalissimus i Tyskland i början av år 1648 och till svensk arvfurste vid kröningsriksdagen 1650. Att ha blivit utsedd till eventuell tronföljare gjorde inte Karl Gustav särskilt förtjust – han var fyra år äldre än Kristina och hans utsikter att få bestiga tronen var inte stora.

Karl Gustav hade som arvfurste inget politiskt inflytande; i själva verket var hans ställning både ömtålig och oklar. Helst drog han sig tillbaka till sin öländska förläning. Här höll han sitt eget lilla hov och byggde upp sin egen krets av anhängare. Aristokratin lyste med sin frånvaro – högadeln hade alltid betraktat Karl Gustav med misstro. Till gruppen han samlade omkring sig hörde istället sådana personer som borgarsonen Lorentz von der Linde och översten Christoffer Carl von Schlippenbach.

På Öland roade man sig företrädesvis med jakt. Och så åt man. Två gånger om dagen serverades en måltid bestående av tjugofyra rätter. Man drack också. De sju herrarna vid Karl Gustavs bord bälgade i sig tre liter vin och tre liter öl per person och dag. Den här livsföringen medförde att Karl Gustav, som Anders Florén uttrycker det, var ”på god väg att uppnå cirkelns eller klotets perfekta form”. På dagarna såg han sig nödsakad att tvinga in sin oformliga kroppshydda i en valbenskorsett. (Sedermera skulle dock statssekreteraren Edvard Ehrensteen i äreminnet över Karl X Gustav göra gällande att ”uti mat och dryck haver Hans Maj:t aldrig varit överflödig, dess vällust ratade Hans Maj:t och var benöjd med den medelmåttighet som tiden, naturen och hälsan föreskrev . . .”)

Den här livsföringen kostade också mycket pengar – Karl Gustav måste låna. Ändå var hans inkomster vid den här tiden långt ifrån föraktliga. Förutom Öland hade han fått bland annat Gotland och Eskilstuna stad och län i förläning. Men smakar det så kostar det.

Fast det var inte bara jakt och förtäring som upptog Karl Gustavs tid. Han ägnade sig även åt förvaltningen och åt att hjälpa upp näringarna på ön. Också slottsbyggande stod på dagordningen. Och vackra flickor saknades inte heller på Öland.

Den 6 juni 1654 ägde vad Per Brahe i sin tänkebok kallar ”en medömklig akt” rum i rikssalen på Uppsala slott – drottning Kristina tog själv kronan av sitt huvud och abdikationen var ett faktum. Samma dag, bara några timmar senare, kröntes Karl Gustav i domkyrkan. Kröningsfestligheterna präglades inte av något överdåd – Karl Gustav fick i egen hög person låna ihop pengar för att täcka kostnaderna. Statskassan hade Kristina tömt. Också serviser, bestick o.d. var det ont om – Karl Gustav lånade. Lånen till trots nödgades representanterna för bondeståndet äta vid bord utan dukar.

Även bröllopet med Hedvig Eleonora på hösten samma år blev en förhållandevis enkel affär. En av gästerna tyckte att ”det var vackert men litet”. Återigen tvingades Karl Gustav låna husgeråd m.m. av högadeln. ”DE gamble göters allmännelige utrop” framfördes till de inbjudnas förnöjelse – ett dramatiskt upptåg skrivet på götiska (?), svenska, tyska och franska. I detta spektakel umgicks göter och schweizare (!?) med antikens gudar. Jag undrar vad Hedvig Eleonora tyckte.

Karl Gustav var ju yrkesmilitär och på nyåret 1655 var det kriget som lockade. Riksdagen som samlades i mars beviljade medlen och på sommaren angrep svenskarna Polen. Om det polska kriget säger Fryxell:

”Låtom oss rörande angreppet mot Polen erkänna följande sanningar! Förnämste drivfjedern var begäret att få plundra en nödställd grannstat. Förnämsta bundsförvanterna voro en rad fosterlandsförrädare: Radziejowski, Opalinski, Radzivil och Chmielnicki. Förnämsta framgångarna 1655 vunnos mindre genom svenska vapen, än genom polska förräderier. Efter dylikt utsäde skördas ingen välsignelse. En hämnande rättfärdighet bestraffar förr eller senare hvarje förbrytelse; icke blott den enskildes, utan ock staternas.”

Till en början gick allt som på räls och Karl Gustav kunde tåga in i huvudstäderna Warszawa och Krakow. Han lät sig t.o.m. hyllas som polackernas konung. Glädjen blev inte långvarig. Uppror mot svenskarna blev allt vanligare och den svenska hären krympte sakta men säkert. Karl Gustav plockade i alla fall åt sig Den Heliga Birgittas skrin, som Sigismund medfört till Polen, och återbördade det till Sverige. 1656 fick vi ryssarna på halsen och 1657 började Österrike stödja Polen militärt.

Våren 1657 passade också Danmark på att förklara Sverige krig. Vädrets makter stod på Karl Gustavs sida – 1658 var årets första månader osedvanligt kalla, isen bar och det berömda tåget över Bält gick till historien. Erik Dahlberghs roll i företaget är omstridd – själv skriver han så här:

”Och som jag öfwer mitt förrättande gjorde en fullkomlig relation och wijste Hans Maij:tt isens tiockleck opå åtskillige stellen, och derhoes försäkrade jag Hans Maij:tt igenom Gudz hielp med armeen vthan skada wille öfverbringa paa Laalandh, blef Hans Maij:tt så öfwer måttan gladh, så Hans Maij:tt slog begge händren ihoop och sade, Nu Broor Friedrich skole wij talas medh på godh swänska.”

Den 27 februari 1658 blev Sverige genom freden i Roskilde några landskap rikare. 1658 tecknades även stilleståndsavtal med ryssarna, och samma år i augusti tyckte så Karl Gustav att det var dags att ge sig på danskarna igen. Köpenhamn belägrades. Anfallet, som företogs i februari 1659, misslyckades. Karl Gustav lät sig inte nedslås utan planerade för mera krig. Först skulle dock en riksdag sammankallas, den första sedan 1655. Kungen hade ju hela tiden ägnat sig åt att föra krig och hade bara vistats i sitt rike under en tremånadersperiod 1658.

Den namnkunnige engelske astrologen William Lilly hade i sin kalender för 1657 förutspått lysande framgångar för den svenske konungen och hans armé – till tack skänkte honom Karl Gustav en guldkedja. Astrologerna i England stred för övrigt sinsemellan om huruvida stjärnornas position gynnade den svenske eller danske kungen. 1660 tolkade dock även Lilly stjärnorna till svenskarnas nackdel och menade att landet stod inför en katastrof.

Riksdagen samlades på nyåret 1660 i Göteborg, och det var här som kungen för första gången träffade sin vid det här laget drygt fyraårige son. Lära känna varandra hann de knappast eftersom Karl Gustav drabbades av en svår förkylning som övergick i lunginflammation. Hans livmedikus, Johan Köster, ställde diagnosen skörbjugg och behandlingen blev därefter. Åderlåtningar och lavemang botar inte lunginflammation – inte ens mot skörbjugg hade det väl hjälpt. Natten mellan den 12 och 13 februari avled den förste pfalzaren på Sveriges tron. Så småningom placerades han i en praktfull kista av drivet silver vilande på sex svenska lejon och med en krona över huvudets plats.

Karl Gustav hade kejserliga anor. Hans farfar, Johan I av Pfalz, tillhörde nämligen en gren av ätten Wittelbach, och av den släkten var flera romerska kejsare. Johan I hade tre söner, och när riket vid hans död skulle delas dem emellan blev åt den yngste, Karl Gustavs far Johan Kasimir, bara det pyttelilla furstendömet Kleeburg kvar. I stort sett bestod det bara av det befästa slottet Neucastel.

Så reste Johan Kasimir till Sverige och inträffade 1613 vid hovet i Gripsholm. Här mötte han den 28-åriga Katarina, syster till kungen och Gustav Vasas sondotter. Tycke uppstod och bröllop firades i juni 1615. Pfalzgreven och hans hustru lämnade Sverige 1617 och begav sig till Johan Kasimirs arvegods i södra Tyskland. 1618 utbröt trettioåriga kriget, och det dröjde inte länge förrän Johan Kasimir och Katarina befann sig på flykt undan dess verkningar. På uppmaning av Gustav II Adolf kom de 1622 till Sverige, och då Katarinas hemgift aldrig betalats ut erhöll paret nu istället Stegeborgs slott – drottning Kristina gjorde sedermera Johan Kasimir till ärftlig hertig av Stegeborg.

På Nyköpingshus nedkom Katarina den 8 november 1622 med ett gossebarn. Pojken döptes till Karl Gustav – Karl efter morfar (Karl IX) och Gustav efter morbror (Gustav II Adolf). Johan Kasimir var reformert kalvinist men lät uppfostra sonen i den rätta lutherska läran. Till att börja med undervisades Karl Gustav i hemmet, därefter följde studier i Uppsala, och sedan avslutades utbildningen med en utrikes studieresa. Bl.a. besökte han Amsterdam och Paris.

Johan Kasimir hade åtnjutit Gustav II Adolfs förtroende och för dennes räkning utfört åtskilliga uppdrag. Efter slaget vid Lützen förändrades dock situationen för pfalzgreven och hans familj. Först och främst Axel Oxenstierna men även aristokratin i övrigt gick inte med på att tillerkänna dem någon som helst officiell ställning. Varken drottning Kristinas ynnestbevis eller ingiften i högadeln – 1649 gifte sig Karl Gustavs yngre bror Adolf Johan med Elsa Beata Brahe, och två år tidigare hade deras syster Maria Euphrosine ingått äktenskap med Magnus Gabriel De la Gardie – kompenserade bristen på inflytande och position i samhället. Alla prestigefyllda poster (och all makt) var förbehållna den svenska adeln. Men till slut blev det i alla fall en pfalzare som besteg Sveriges tron.

Under sina knappt sex år vid makten hann Karl Gustav med att säkra tronföljden, utvidga rikets gränser – större än så skulle Sverige aldrig bli – och bli ryktbar som en stor krigare. Den österrikiske diplomaten Frans von Lisola sammanträffade 1655 med Karl Gustav i Thorn. När sedan Lisola för kejsaren beskrev den svenske kungen var det med ord som ”belevad”, ”rikt begåvad”, ”arbetsam” och ”klok”. Ehrensteen talar i sitt äreminne om Karl Gustavs sparsamhet och förståndiga hushållning. Vi får t.ex. veta att majestätet bemödat sig om att ”kronans inkomster och publikum vid makt hålla utan vilket rikets välfärd icke kan mera bestå utan är en kropp utan blod” och vidare att gåvor ”skedde med förstånd och diskretion och förorsakade icke hos undersåtarna trångmål och tårar”. Och Frans G. Bengtsson kallar Karl Gustav ”en till geni sublimerad dragonöverste”.

Litteratur:
Alf Henrikson: Svensk historia 1531-1658, Svensk historia 1659-1809, Delfinserien, 1972
Anders Florén, Stellan Dahlgren, Jan Lindegren: Kungar och krigare, ”Karl X Gustav” av Anders Florén
Den svenska historien,5 Karolinska tiden 1654-1718, Bonniers 1967
Åke Ohlmarks: Våra kungar, Från äldsta tid till våra dagar, Stockholm 1972
Sten Lindroth: Svensk lärdomshistoria, Stormaktstiden, Stockholm 1975

28. Kungligheter på besök i Strängnäs

Karl X Gustav har varit i Strängnäs! Tillsammans med drottning Kristina och änkedrottning Maria Eleonora! Det hade jag ingen aning om.

”Hans Kongl. Maj:t sampt Svea Rikes troman, rådh och admiral sampt lagman öfwer 10-härads lagsago i Småland, den högvelborne Herre H. Carll Carlsson Gyldenhielm, friherre till Bergqvara, herre till Sundbyholm och Casby, högst berömlige likprocess hållen uti Strengianäs den 6 februari 1651.

Descriptionen:
1. Strengianäs domkyrka,
2. marskalk,
3. ett par pukor och trumpetare,
4. compagni Cavalleri 400 man,
5. Södermanlands fotfolk 500 man,
6. djeknarne, prästerskapet och biskopen Dr. Johannes,
7. Cürassirer,
8. lifhesten förd af cavallierer,
9. d:o baneret,
10  d:o hesten till baneret,
11. d:o vapnen,
12. en prestaf, (=prestav=person som bär florbehängd stav)
13. Cavallierer af Siöstaten som bar den Sal. herren,
14. Cavalier som bar bojorna (vilka han bar i så många år som fånge på Rava slott i Livland),
15. sörjefanan,
16. d:o hesten förd af en cavallier,
17. den höge mans famille, sörjande, så ock Hans Kgl. Höghet (Karl X ustav), riksensråd och allehanda betjente,
18. den högvälborne änkefruen med den höge qvinnsfamiljen sörjande, beledsagade af riksens råd och fruntimbret,
19. Hovmarskalken med H.K.M:s kammarherrar etc.,
20. Hennes Kgl. Maj:t i egen person följd af 12 drabanter,
21. Hennes K. M:t enkiedrottningen i egen person,
22. Hennes nåde änkiefruens släde svartklädd, vilken följde 45 slädar med fruentimber.
Högstödmjukeligen gjordt af
Johan Sass”

Carl Carlsson Gyllenhielm var halvbror till Karl X Gustavs mor Katarina. Kanske var det nu vid morbroderns ståtliga begravning som Karl Gustav för första gÅngen sÅg sin morfar – iförd praktharnesk och på uppstoppad häst. Karl IX, som avled den 30 oktober 1611, bisattes först i Nyköping men fanns sedan den 18 april 1612 på plats i Strängnäs domkyrka. Mormor, Maria av Pfalz, likaså. Hon var Karl IX:s första hustru och dog redan 1589.

Egentligen hör det inte hit men jag kan inte låta bli att ta med lite grann ur ett brev från 1611. Karl IX är adressat och avsändaren är Kristian IV:

”Du diktar och ljuger som en den där sin mun icke kan styra och som en äreskändare den där sig med skällsord värja vill när makten icke förslår…….

Vi akte att ansvara inför Gud i himmelen på den yttersta domens dag, då du ock skall möta och göra räkenskap för det oskyldiga blod som nu utgjutes, så ock för andre dina tyranniske gärningar, som du i all din tid med dine undersåtar och andre fattige folk bedrivit haver……….

Så är det mycket bättre att ynka dig än att slåss och fäkta med dig. Och en varm kakelugn vore dig mycket bättre och tjänligare än en sådan skärmytsling och kamp, så ock en god medicus, som kunde sätta ditt huvud något bättre i lag igen. Du borde väl skämmas, din gamle narr, att således antasta en ärlig herre – vilket du visserligen av någon gammal sköka lärt haver, som sig med skällande plägar värja.”

Även den 12 september 1652 bör Karl Gustav ha befunnit sig i Strängnäs. Då begravdes nämligen hans far – hertig Johan Casimir av Stegeborg, pfalzgreve vid Rhen – i domkyrkan.

Litteratur:
Suecia Antiqua et Hodierna, Bearbetad och kompletterad upplaga, Stockholm 1972

27. Hedvig Eleonora

Den 28 februari 1719 besegrades den danska armén på höjderna nordost om Helsingborg. De svenska styrkor som svarade för bedriften att Skåne förblev svenskt leddes av Magnus Stenbock, skånsk generalguvernör.

När segern var ett faktum skickades omgående ”Stenbocks kurir” till Stockholm:

För första gång på länge
Göt marssol ut sitt gull
På Stockholms stad, då vakten
Fick brått vid Södertull.
”Kurir ifrån grev Stenbock!”
Upp flyger bommens slå
För ryttaren och hästen,
Halvdöda båda två.

Vid Sludden störtar skymmeln,
Han mäktar icke mer.
Till fots den trötte krigarn
Till slottet sig beger.
För kungahuset har han
Ett krutröksvärtat brev,
Som generalen lutad
Mot sadelknappen skrev.

I borgen, byggd av Wrangel
På Riddarholmens ö,
Med flygeltornens rundlar
Vid strand av Mälarsjö,
Fru Hedvig Eleonora,
Den höga ättemor,
Ett stöd för Karlar trenne,
I sorg och oro bor.

Hur har i ångest fordom
Hon vakat mången stund,
Då maken stred vid Warschau,
Då sonen stred vid Lund!
Sist ljöd i hennes öra
Pultavas dunderskall;
Det bud, härnäst hon väntar,
Kan vara Sveriges fall.

I sitt gemak hon sitter,
Den gamla drottning god,
Sondottern, stolts Ulrika,
Står stel liksom en stod.
Ett enda ord ej kommer
Från pfalzisk underläpp,
Och hela hovet tiger,
Man hör blott urets knäpp.

Men vilket sorl i trappan!
Nu dörr på dörr slås opp.
Fontanger och peruker
En viskning genomlopp.
En kammarsven förkunnar:
”Kurirn, ers majestät!”
Med vördnad träder hovet
Tillbaka några fjät.

Av två drabanter ledes
En halvt avsvimmad man,
I tunga ryttarstövlar
Med möda vacklar han.
Vart steg på golvet lämnar
Ett spår av Sveriges jord.
Han bjuder till att tala –
Då tryta sans och ord.

Med lugn på skrynklig panna
Men dödsblek som en hamn,
Den ädla fru sig reser
Ur kronprydd länstols famn.
”Sitt, herr kornett! hon säger,
Och hovet skåda får
En syn förutan like:
Han sitter, och hon står.

Det var väl inte precis så där det gick till, men kuriren existerade i sinnevärlden. Han hette Henrik Hammarberg och var ryttmästare. Då det inte var krig försörjde han sig som jurist, blev häradshövding och till slut president i Svea hovrätt.

”Stenbocks kurir” tillkom 1880 och var den första dikt som Snoilsky skrev för sin historiska diktcykel ”svenska bilder”.

Den höga ättemodern – fru Hedvig Eleonora, den gamla drottning god – var 1710 över 70 år gammal och hade i mer än ett halvsekel varit rikets första dam. Tvenne Karlar överlevde hon och den tredje överlevde henne endast med tre år och sex dagar. Hennes liv sträckte sig praktiskt taget över hela den karolinska epoken, och hennes inflytande måste rimligen ha varit stort – större än historikerna vanligen medger. Förutom en god matte åt Epelin, Belle-Amoure m.fl. var hon ju maka till en kung, mor till en annan och farmor till en tredje; säkerligen påverkade hon dem alla tre.

Hedvig Eleonora, född den 23 oktober 1636, var dotter till hertig Fredrik III av Holstein-Gottorp och Maria Elisabet av Sachsen. Det antas att hennes tilltalsnamn var Eleonora – hon skrev sig nämligen oftast H. Eleonora.

Den 24 oktober 1654 – hon hade dagen innan firat sin adertonde födelsedag – vigdes Hedvig Eleonora och Sveriges nyblivne kung Karl X Gustav till man och hustru.

Om det stundande bröllopet skriver hovjunkaren Johan Ekeblad i ett brev:

”Här blir en hop balletter, upptog och fyrverk tillredda till högtidsfesten. Hans kungliga majestät är helt lustig och glad över denna unga furstinnas ankomst och helt väl tillfreds med henne. Hon är ock sannerligen helt vacker och from och ger gott hopp om sig.”

Giftermålet var naturligtvis politiskt betingat. För det holstein-gottorpska furstehuset med dess fiendskap till Danmark var det lämpligt att ställa sig under stormakten Sveriges beskydd, och svenskarna fick en trogen bundsförvant mot danskarna. Förbindelsen med Holstein-Gottorp skulle dock komma att få ödesdigra konsekvenser för freden i Norden och bidrog inte till att den invecklade ”slesvig-holsteinska frågan” kom närmare sin lösning. Frågan hade varit på tapeten under sekler och slutgiltigt löst blev den inte förrän i vårt eget århundrade. Kort sagt är frågan svåröverskådlig och jag är inte ensam om att ingenting begripa:

‘Middle Eastern politics – ‘
‘Are like the Schleswig-Holstein Question, Inspector.’
‘Sir?’
‘There are only three men who have ever understood that.’
‘Really, sir?’
‘One was Prince Albert, who was dead.’
‘Like Queen Anne?’ ventured Sloan tentatively, since it seemed a historical matter.
‘The second’, swept on Corbishley, not listening, ‘was a German professor who became mad.’
‘Ah.’ It was the most non-commital sound Sloan could make.
‘And the third was Lord Palmerston.’
‘Indeed, sir?’
‘And he had forgotten.’
(Catherine Aird: The Body Politic, 1990)

Äktenskapet tycks i alla fall ha varit lyckligt trots Karl Gustavs aldrig sinande intresse för vackra kvinnor. ”Mein lieber Herz” kallar han henne i de många breven, och under fälttågen i Polen och Danmark besökte den unga drottningen honom flera gånger. I november 1655 föddes sonen Karl och på grund av krigen fick Hedvig Eleonora redan från början ensam svara för prinsens uppfostran.

1659 sammankallade kungen en riksdag i Göteborg. Vid jultiden reste drottningen dit för att få träffa sin make, och den lille prinsen tog hon med sig. Karl X Gustav insjuknade emellertid och avled i februari 1660. Johan Ekeblad berättar att ”Hennes Majestät är mycket bedrövad framför andra och ligger stilla till sängs”.

Vid 23 års ålder – med en ännu inte fyraårig son och tronföljare – blev Hedvig Eleonora ”änkedrottningen” och skulle så förbli de följande femtiofem åren.

”Den 4 november 1660 begrovs konung Carl X Gustaf i det Gustavianska gravkoret i Riddarholmskyrkan; hans kista flyttades 1697 till det då under byggnad varande Carolinska koret. Ingen svensk kunglig begravning har i slöseri och prakt kunnat mäta sig med denna. Bland annat inlades i den magnifika kistan under stora ceremonier för detta ändamål förfärdigade riksregalier (krona, spira, äpple, nyckel och svärd), alla av 19 karats guld och med en sammanlagd vikt av 2 kilogram. På den ekonomiske Carl XIV Johans befallning togs de emellertid 1824 upp ur kistan och deponerades i skattkammaren.” (John Bernström: Calendarium, Sällsam historia var dag i året, 1967)

Kungen måste ha haft en hög tanke om sin unga hustru – i sitt testamente hade han inte bara gett henne ordförandeposten i förmyndarstyrelsen utan också gett henne två röster. Rådet godkände inte Karl Gustavs testamente, men i den förmyndarregering som så småningom bildades fanns i alla fall Hedvig Eleonora med, och vid omröstningarna hade hon två röster. Kanske hade rådsherrarna kommit underfund med att den unga, oerfarna och inte särskilt politiskt intresserade änkedrottningen inte skulle komma att ställa till besvär för dem. Endast då det gällde tronföljarens uppfostran hände det att Hedvig Eleonora satte sig på tvären. Riksdrotsen Per Brahe d.y. ville inte ens ha henne närvarande då prinsens fostran diskuterades ”emedan kvinnfolk gemenligen är indulgent mot sina barn”.

Hedvig Eleonora oroade sig för den ende sonens hälsa. Han var ofta sjuk och med tanke på seklets höga barnadödlighet är hennes ängslan inte svår att förstå. Därför lade hon också större vikt vid sådant som kunde stärka hans fysik, t.ex. ridning och jakt, än vid boklig bildning. Enligt Arvid August Afzelius (Svenska Folkets Sago-Häfder) ansåg Hedvig Eleonora det vara tillfyllest

”om en konung hade godt sundt förnuft och en sund kropp, utan latin och annat lärdomsbråk. ‘Mina bröder’, sade hon, ‘hafwa ingenting sådant lärt och äro ändock aktade och goda furstar.’ Den lärda informatorn fann i sin belägenhet bäst wara att ställa sig Drottningens wilja till Efterlefnad wid den unge Konungens uppfostran, och då någon af de höga förmyndarne efterfrågade hans framsteg brukade han swara, att han hade en bestämd owilja för böcker och latin samt endast wille rida, fäkta och skjuta.”

Även som vuxen ägnade sig Karl XI åt att rida, skjuta och fäkta – den bokliga bildningen var och förblev skral. Nutida forskare anser sig ha konstaterat att han led av ordblindhet.

Märkligt nog intresserade sig Hedvig Eleonora inte endast för den egna sonens studier utan även för Gustaf Carlsons. Gustaf Carlson föddes 1647 och var Karl X Gustavs legitimerade son med rådmansdottern Brita Allerts. Änkedrottningen såg också till att Brita Allerts försörjning blev tryggad genom att skaffa henne en donation i Skåne på livstid.

Ekonomiskt gick det ingen nöd på Hedvig Eleonora; som livgeding innehade hon Gripsholms, Eskilstuna, Strömsholms och Vadstena län. Sina inte obetydliga inkomster använde hon till att stödja den inhemska konsten såtillvida att hon byggde om och till och förskönade sina slott – både in- och utvändigt. Främst förknippas väl hennes namn med Drottningholm som påbörjades 1662; arkitekt var Nicodemus Tessin d.ä., och Tessin d.y. fullföljde faderns verk. För den inre utsmyckningen stod bl.a. Ehrenstrahl. Det var också efter Tessinarnas ritningar som hon på 1670-talet lät bygga om Strömsholms slott. På Ulriksdal tillkom två flyglar under hennes tid, och på Gripsholm lät Hedvig Eleonora uppföra den tre våningar höga Drottningflygeln. På Gripsholm revs också det höga taket, och boningsrum inreddes på vinden. Och slottens trädgårdar gick heller inte av för hackor.

Teater var också något som Hedvig Eleonora både uppmuntrade och understödde. Även hos sonen ville hon väcka ett teaterintresse:

”Den 15 augusti 1665 hade Urban Hjärnes ‘Rosimunda’, vår första antikiserande tragedi, sin urpremiär: stycket gavs på Uppsala slott i avsikt att roa den tioårige Carl XI. För den som tror att det tjugonde seklets småpojkar står i särklass genom sin smak för bloddrypande seriehjältar är pjäsen tankeväckande läsning: Alboin mördar Rosimundas fader, våldtar henne och tvingar henne att dricka ur hans huvudskål; hon låter därför mörda Alboin, men mördas sedan själv av hans mördare, som hon förgäves sökt mörda; därtill vimlar scenen av de mördades gengångare – så skall förvisso en barnpjäs se ut!” (John Bernström: Calendarium, Sällsam historia var dag i året, 1967)

När Karl XI bevistade föreställningen som studenterna gav på Uppsala slott var han för övrigt bara nio år och det var säkerligen inte den första teaterpjäs han såg. Under Hedvig Eleonoras tid avlöste i Stockholm de utländska teatergrupperna varandra och även amatörteatern blomstrade. Innan han 1672 förklarades myndig hände det att Karl XI var på teater så ofta som fyra gånger i veckan.

Teaterintresset hade Hedvig Eleonora med sig hemifrån slottet Gottorp i Schleswig-Holstein. När hon växte upp hade hon haft tillfälle att se olika slags framträdanden – teater, balett, lindans m.m. – såväl på slottet som på rådhuset i Schleswig. 1649, då en av hennes systrar gifte sig, gavs föreställningar av Jean Baptist van Fornenberghs holländska teatertrupp. Dem såg troligen Hedvig Eleonora, för när Fornenbergharna våren 1666 kom till Stockholm blev de hennes speciella skyddslingar. De fick både penninggåvor och allt upptänkligt stöd.

Till att börja med framträdde det fornenberghska sällskapet i ett av bollhusen vid Slottsbacken. Där uppfördes t.o.m. en läktare åt tioårige Karl och hans mor att ”stå uppå och åskåda Comedi”. Sedan fick skådespelartruppen en egen teater, det s.k. komedianthuset i Lejonkulan – drottning Kristinas gamla djurhetsningsarena. För att de möjliggjort teaterbygget hyllades Hedvig Eleonora och Karl i prologen till invigningsföreställningen. För att ytterligare hedra sina gynnare döpte Fornenbergh en son till Carl; dopet förrättades av hovpredikanten Haquin Spegel. Ett annat skådespelarbarn döps också i hovförsamlingen och får namnet Hedvig Eleonora.

Vad som spelades på Fornenberghs teater var troligen holländsk 1600-talsdramatik, men det är möjligt att också Shakespeare och hans samtida fanns på repertoaren. Fornenbergharna besökte även Stockholm ett par gånger på 1670-talet, och då var det franskklassiska dramer som stod på programmet.

Hedvig Eleonora var inte den första kungliga personen i Sverige som stödde Jan Baptist Fornenberghs sällskap. Maria Eleonora – också änkedrottning – tog sig an truppen 1653 och engagerade dem för en längre tid vid sitt hov. Däremot lär holländarna inte ha varit i drottning Kristinas smak.

Även Ulrika Eleonora, Karl XI:s maka, var välvilligt inställd till teaterföreställningar och understödde enligt Carl Gustaf Tessin de unga skådespelarna i ”Dän Swänska Theatern” som uppträdde i Uppsala och Stockholm åren 1682-1698. Karl XII följde mors och farmors exempel och kallade 1699 in Claude de Rosidors franska teater- och operasällskap. Farmor Hedvig Eleonora blev truppens beskyddare när kungen snart fick annat att tänka på. Den rosidorska truppen framförde 1701 ”Ballet meslé de chants héroiques” (svensk titel: ”Balett bemängd med sång”) med musik av Anders von Düben d.y. (1673-1738) och text av en av den franska truppens medlemmar. Verket skrevs för att fira segern vid Narva.

Efter denna teaterhistoriska utvikning tar vi ett kliv tillbaka till senare hälften av 1660-talet, då Karl XI sprang på teatern allt under det att rykten om hans läs- och skrivsvårigheter florerade. Det gick så långt att ständerna blev oroliga och krävde räfst och rättarting. Rådet – och då i synnerhet Hedvig Eleonora – ansågs ha försummat Karls uppfostran, och det ställdes t.o.m. krav på någon slags offentlig examen. Det gick naturligtvis inte rådet med på och en politisk kris var i faggorna.

Var Hedvig Eleonora bara en ”indulgent” mor som skämde bort sitt enda barn? Eller hade hon kommit fram till att sonens självförtroende p.g.a. dyslexin skulle kunna lida obotlig skada? I vilket fall som helst var det nu, d.v.s. 1668, som hon lät Ehrenstrahl börja måla de tre stora allegorierna i paradsängkammaren på Drottningholm. Allegorierna beskriver och förhärligar Karls födelse, hans uppfostran och studier och slutligen den ära som skulle vederfars honom tack vare hans dygder och kunskaper. Det var också dessa dygder och kunskaper Lindschöld – med Hedvig Eleonoras goda minne – prisade i sin balett ”Den stoora genius” som uppfördes på Karls födelsedag året därpå. Och 1670, vid en hovfest, kunde man se Karl uppträda som solen kring vilken alla de andra himlakropparna svärmade. Även den texten var av Lindschöld och stipulerade bl.a. hur undersåtarna bör förhålla sig till kungamakten:

Vij tiena, han löhner, vij lyda, han befaller,
Och äre strax redo att föllia, när han kallar.
Alt hvad han gör och talar är allom till behag,
Hans seder och hans lefverne en lära och en lag.
Hans ansichte, hans miner, men mest hans ädla siäl
Tvingar hvars mans sinne och gör mång fri till träl . . . . . .

Ständernas oro tycks ha lagt sig – 1672 förklarades Karl myndig och tio år senare var han enväldig.

Som ung beskrivs Hedvig Eleonora som glad och nöjeslysten – Lindschöld t.ex. stod ju som arrangör av hovfester högt i hennes gunst. Magalotti skriver i sin reseberättelse från 1674 att änkedrottningen var känd för ombytlighet och obeständighet, men att det på det hela taget var en mycket gudfruktig och god kvinna. Alf Henrikson säger att hon var väldigt intresserad av sina slottsbyggen, men ”för övrigt, påstår Anders Fryxell och Carl Grimberg enhälligt, tyckte hon mest om femkort och trumf”. Med tanke på de epigram Lindschöld skrev över hennes hundar tyckte hon mycket om sina fyrbenta vänner också. Medevi brunn besökte hon med förtjusning – där hade hon t.o.m. under en period ekonomiska intressen.

”Den 17 augusti 1676 segrade svenskarna vid Halmstad: en dansk styrka om ca 3 000 man blev till största delen nedgjord eller tillfångatagen. Avgörande betydelse för krigets utgång hade inte denna drabbning, men som den var Carl XI:s första ‘victoria’ efter svåra motgångar, blev dess psykologiska verkningar stora. ‘Vi hugne oss däröver att Guds godhet haver velat göra en begynnelse att giva våra vapen framgång och seger i vår rättfärdiga sak’, skrev konungen själv; ingen tanke var honom mera främmande än att fråga Hallands danskfödda invånare om deras syn på den högstes ingripande.” (John Bernström: Calendarium, Sällsam historia var dag i året, 1967)

Att Hedvig Eleonora oroade sig då Karl drog ut i kriget är väl helt naturligt, men samtidigt måste det ha glatt hennes holsteinska hjärta att han besegrade danskarna.

Förmodligen var hon inte särskilt nöjd med att en dansk prinsessa 1680 blev sonens maka. Men man kan inte säga annat än att hon ställde upp. Det var Hedvig Eleonora som mötte den blivande drottningen i Helsingborg och ledsagade henne till bröllopet. Och det var tillsammans med henne bruden intog måltiden efter vigseln – Karl XI föredrog sina officerares sällskap.

Efter bröllopet vistades Karl XI och hans maka hos Hedvig Eleonora på Strömsholm. De bodde i en träbyggnad på borggården och stannade en stor del av sommaren.

Träbyggnaden hade änkedrottningen låtit uppföra i samband med slottets ombyggnad, och hon lät den stå kvar även efter det att Strömsholm var inflyttningsklart och hon tagit sitt änkesäte i besittning. Riktigt färdigt blev det för övrigt inte förrän 1741.

Med rätta har Strömsholm kallats ”Änkedrottningarnas hem”. Den första blev Katarina Stenbock, Gustav Vasas tredje hustru. Hon bodde där till sin död 1621. Nästa änkedrottning var Maria Eleonora som ville att Gustav II Adolf skulle få sin gravplats där. Hon gick med på att begravningen ägde rum i Stockholm under förutsättning ”allenast att man ville Lova, det Hans Kunglig Majestäts lik må föras till Strömsholm, när kapellet där bliver färdigt”. Så blev det nu inte och Maria Eleonora bodde oftare på Gripsholm och Nyköpingshus än på Strömsholm.

Sedan var det Hedvig Eleonoras tur och under hennes tid fick Strömsholm det utseende det i allt väsentligt fortfarande har. Hon såg också till att slottet fick en påkostad inredning. När greve G.J. Ehrensvärd under senare hälften av 1700-talet besökte Strömsholm skrev han i sin dagbok:

”Den gamla kungsflygeln vid Strömsholm har ännu möbler, som till hovstaten nyttjas, av den prakt, att sådana nu inte utan känning kunna inköpas. Inget rum har ej en guld- eller silvertygssäng. Sidentyg är uti vartenda rum, och de övriga möblerna svara däremot.”

(Även Sofia Magdalena, Gustav III:s gemål, hade Strömsholm som änkesäte och tillbringade någon tid där varje år.)

”Inventarium vid Ulriksdal 1689” ger också en bild av hur Hedvig Eleonora inredde sina slott:

”Hennes kgl. Maj:t Riksänkiedrottningens logementer

Matsalen är klädd med svart gyllenläder, 3 rutor högt med krans över och under. En himmel och ryggstycke av violett och aurora blommerat sidentyg, underfordrad med canfas. Runtikring ryggstycket och ovanikring kransen med violett och aurora silkesfransar, nedanikring kransen stora crepiner av d:o silke. 1 ovalt bordtäcke av d:o typ och fransar med kattun underfordrat, 1 ovalt 5 alnar, ett d:o mindre 4 alnar, av fint violett kläde. Hans Kgl. Maj:t glarvördigt i åminnelse sal. Caroli Gustavi contrefait till häst uti förgylld ram. 3 st. armlänstolar av violett och aurora tyg och fransar; 22 svarta gyllenläderstolar. 8 st. fönstergardiner av vit dräll med tillhörige band, 4 d:o stänger, 2 st. drivna silverljusplåtar; 1 ovalt furubord; 1 brandjärn, 1 eldgaffel, 1 skyffel uti spisen. –

Lilla tornet klätt med samma slags gyllenläder som i salen. – Lilla matsalen är klädd med grönt gyllenläder 3 rutor högt; 1 furubord ovalt med blått kläde; 4 st. fönstergardiner; 1 st. bleckeldskärm; 1 eldskyffel; 3 st. armlänstolar av grön damast . . . . .

Audienskammaren är klädd med gult sammet, 9 våder ifrån översta till nedersta listen av panelningen; ovanikring guld och silver samt på väggarna mellan var våd som nederikring med gull- och silvergaloner. En armlänstol med förgyllt bildhuggararbete, klädd med samma sammet. En spegel med svart ram och durchbrutet förgyllt kopparbeslag. Ett bord med svart lackering och 5 förgyllta kopparbeslag. 2 geridoner av d:o arbete och brunering med durchbrutna förgyllte kopparplåtar.”
(Stockholms slottsarkivs inventarielistor)

Jag undrar hur aurora ser ut. Vad är en crepin? En geridon?

Geridon visar sig vara lättast att få förklarat. Enligt Prismas främmande ord är det ett litet högt bord för skulptur, ljusstake o.d.

Aurora och crepin kan jag inte hitta någonstans. Jo, att Aurora är morgonrodnadens gudinna och det visste jag förut. Det ger väl i och för sig en indikation om färgen. Jag tar fram mitt franska lexikon och finner att aurore kan betyda rödgul. Rödgul som i rött guld är min förmodan. Crépins visar sig vara skomakarverktyg, och det är nog inte aktuellt i det här sammanhanget. Crépine passar bättre; det översätts med krepinfrans (på möbler). Fortfarande står jag frågande inför krepin, men en frans känner jag igen när jag ser den.

Förmyndarräfsten drabbade aldrig Hedvig Eleonora – hennes son befriade henne i ett kungligt brev från alla efterräkningar. Hon kunde fortsätta med utsmyckningen av sina slott. Dessutom var hon ju hela tiden rikets första dam; Ulrika Eleonora fick alltid stå tillbaka för Hedvig Eleonora. Representationsplikterna upptog antagligen en ansenlig del av hennes tid. Efter Ulrika Eleonoras död 1693 tog änkedrottningen sig också an de moderlösa barnbarnen: Hedvig Sofia, Karl och den lilla Ulrika Eleonora.

Att Hedvig Eleonora och hennes son stod varandra nära framgår inte minst av hur ofta hon figurerar i Karl XI:s dagboksanteckningar. Några axplock:

1691: Den 16 juni drog min gemål och jag med de tvenne äldsta barnen med min stora jakt till änkedrottningen åt Drottningholm. Efter aftonmåltiden drogo vi med änkedrottningen uppå jakten Mjöhunden till Stockholm. Det var första gången, det prins Karl och prinsessan Hedvig Sofia ha varit uppå min stora jakt Carolus.

1692: Värdskapet, som stod den 3 febr., bestod uti 45 par, vilket gör 90 personer ihop, vilka åto vid fem bord. Vid det första bordet sutto 42 personer och vid de andra fyra borden vid vart bord tolv personer. Häribland är inte räknat värd och värdinna, tolv huspigor och några och 50 husdrängar. Änkedrottningen var ungerska och Bengt Oxenstierna var ungrare. Regerande drottningen och Hennes Höghet voro resande personer, jag var Waterlands Bur och hade till maka fru Bluhen. Prins Karl var muskovit och hade till maka fröken Wrede. Prinsessan Hedvig var Waterlands Burin och hade prins Fredrik till make. Prinsessan Ulrika var dalkulla.

1694: Den 23 juli exercerade jag drabanterna före middagen uti Apollohagen. Prins Karl var ock med. Efter middagen drogo änkedrottningen, jag, prins Karl och prinsessorna till Köpings djurgård. Där sköt prins Karl en hjort, och en blev forcerad. Sedan åto vi aftonvard uppå Grönö.

Den 6 sept., som var om torsdagen, var änkedrottningen, jag, prins Karl och prinsessorna uppå jakt uti Åsen. Prins Karl sköt en hare, en räv blev hetsad, och en räv sköt prins Karl samt greve Gyldenstolpe och jag uppå.

Den 10 sept. exercerade jag före middagen drabanterna uti Talholm. Prins Karl var ock med där till häst, vilket var första gången. Efter middagen var änkedrottningen, jag, prins Karl och prinsessorna uti Köpings djurgård och forcerade en hjort.

Den 28 sept. var jag, prins Karl och prinsessorna ute hos änkedrottningen till middagsmåltid och kommo om aftonen hit till Stockholm igen ifrån Ulriksdal; tillbakas igen red prins Karl, vilket var första gången som han red mellan Ulriksdal och Stockholm.

1695: Den 19 maj blev statssekreteraren och prins Karls informator salig Andreas Nordenhielm begraven här uti Stockholm uti Riddarholmskyrkan. Han var 61 år och 8 månader gammal. Jag och prins Karl var ock med uppå begravningen, men änkedrottningen var opasslig, så att hon ej kunde komma med. Prins Karl har aldrig varit med uppå någon begravning förr än denna.

Den 24 juli exercerade jag regementet på förmiddagen och på eftermiddagen träffade de på varandra. Änkedrottningen, prins Karl och prinsessorna voro både förmiddagen och eftermiddagen med . . . . .

Den 31 juli exercerade jag trupperna. Drabanterna voro ock med, vilka gjorde deras handgrepp för änkedrottningen, prins Karl och prinsessorna, vilka sågo uppå oss, när vi träffade uppå varandra, men prins Karl följde alltid med mig.

Den 2 sept. var änkedrottningen, jag, prins Karl och prinsessorna till Köpings djurgård. Där sköt prins Karl en dovhjort uppå 96 steg knall och fall.

Den 20 okt., som var om söndagen, blev en jude döpt uti Stockholm och Tyska kyrkan efter högmässan. Änkedrottningen, jag, prins Karl och prinsessorna voro ock med i predikan och voro faddrar med samt alla kungl. råden med deras grevinnor så väl som en hop kavaljerer och fruntimmer och en stor hop biskopar och präster, och största delen utav Tyska församlingen voro också faddrar. Han blev kallad Karl. När det var förbi gjorde en karmelitermunk från Koblenz, vilken haver antagit vår rena evangeliska lära, offentligt sin trosbekännelse och avsade sig den påviska falska läran.

Det är något troskyldigt och rörande över envåldshärskaren i stormakten Sverige: han försummar t.ex. aldrig att nämna änkedrottningen före sig själv och heller aldrig att notera ”första gången” för prins Karl. Och jag har svårt att föreställa mig att någon annan 1600-talskung ägnade sin mor och sina barn så mycket tid och uppmärksamhet.

”Den 9 mars 1696 åkte Carl XI och hans då trettonårige son Carl (XII) med ren och ackja från Stockholm till Ulriksdal, där även de två prinsessorna, Ulrica Eleonora och Hedvig Sophia, fick tillfälle att pröva det ovanliga färdsättet. Ungdomarnas farmor, den sextioåriga Hedvig Eleonora, som inte heller ville gå miste om sensationen att åka efter så rara dragdjur, avstod dock från att riskera sin värdighet i en ackja och lät i stället spänna renarna framför en släde: troligen skulle även i våra dagar ett dylikt ekipage väcka ett visst uppseende på Drottninggatan.” (John Bernström: Calendarium, Sällsam historia var dag i året, 1967)

Ett år senare var kungen dödssjuk. Han avled den 5 april 1697 bara 41 år gammal. På dödsbädden hade Karl XI utsett en förmyndarregering – änkedrottningen och fem kungliga råd – som skulle styra riket fram till dess att den fjortonårige tronföljaren prins Karl kunde myndigförklaras. För andra gången satt alltså Hedvig Eleonora i en förmyndarregering och nu i ett Sverige drabbat av hungersnöd och svält. Skörden hade redan 1695 varit dålig och 1696 förstördes den av att frosten slog till så tidigt som i augusti. Vid tiden för kungens död var nöden som störst och dessutom utbröt en svår epidemi som tillsammans med svälten skördade många offer. I detta svåra läge och då sorgen efter den nyligen bortgångne Karl XI ännu inte hunnit mildras inträffade ytterligare en olycka – slottsbranden. I ett brev till vännen Daniel Cronström beskriver slottsarkitekten Nicodemus Tessin d.y. händelseförloppet:

”Hela Europa skulle bliva upprört att höra, att föga tid efter förlusten av en så stor och god konung, vi hava blivit utsatta för sorgen att se nästan hela slottet lagt i aska, utan att veta hur.

Sistlidna fredag var olycksdagen, då elden uppstod inemot kl 2 på eftermiddagen mitt i taket ovanför rikssalen, och i ett nästan lugnt väder, och anställde en så stor förödelse, att på mindre än en halv timma alla yttertak och nästan alla appartement voro så fyllda av rök, att man knappast hade tid att rädda sig.

Det nya kapellet och alla de vackra appartementen blevo eldens byte, så att man knappast ser mer än resterna därav. Två rum tillhörande salig konungen i mellanvåningen, ett parti i entresolen och några rum i terrängvåningen blevo räddade i den nya byggnaden, allt annat är uppslukat, utom de tvenne yttermurarna, den stora fasaden och fasaden mot gården, vilka hålla sig så raka, att jag hoppas kunna reparera dem redan detta år eller åtminstone sätta dem i skydd för den nalkande vinterns ingrepp; allt det övriga av slottet rasar för närvarande . . . . .”

Det var den 7 maj slottet brann, och då vistades där såväl Hedvig Eleonora som Karl och hans båda systrar, möjligen också Pompe I och änkedrottningens knähundar. Även Karl XI:s lik befann sig på slottet i väntan på begravning. Enligt den danske ministern i Stockholm, Bolle Luxdorph, blev Hedvig Eleonora ”meget altereret” och fick mer eller mindre bäras ut av fyra personer. Karl och systrarna klarade sig på egen hand. Förvirringen var stor och officerarna som förde ut Karl XI:s kvarlevor irrade omkring och visste inte vad de skulle ta sig till med det kungliga liket. Till slut kom de på att placera kistan i Riddarholmskyrkan.

Brandorsaken lyckades man aldrig klarlägga men det fastslogs snart att knektarna Anders Andersson och Mats Hansson, som hade tjänstgöring som brandvakter, inte funnits på plats och därmed bidragit till att elden spreds så snabbt. Domarna blev hårda. Vakten Andersson kom undan med fem gatlopp medan den ansvarige brandchefen, som hette Lindberg, och vakten Hansson dömdes till döden. Karl XII upphävde emellertid dödsdomarna och fastställde straffet till sju gatlopp och sex års straffarbete på Marstrands fästning. Brandchefen Lindberg överlevde inte gatloppen och fick således ändå plikta med livet.

Utan överdrift kan man påstå att en stor del av den svenska historien blev lågornas rov vid den stora branden på slottet Tre kronor för 300 år sedan. Riksarkivet och kungliga biblioteket blev värst åtgångna. En tredjedel av riksarkivet och två tredjedelar av samlingarna i biblioteket – det lär ha rört sig om ca 18 000 böcker och 1 100 manuskript – gick upp i rök. Därtill kom givetvis också en mängd andra värdefulla och historiskt viktiga föremål.

Den 24 november gravsattes så Karl XI i Riddarholmskyrkan. Vid graven talade ärkebiskopen Olov Svebilius och sade:

”Uti Helgedomen och Guds församling, ja i hela Israel, det är överallt i vårt fädernesland, hörs intet annat än denna klagorösten: Konungen, landets fader är död. Konungens gemål och landets moder är död. Konungens fyra söner och livsarvinfgar är döda. Konungens härliga borg och sköna palats är av eld förtärd och i aska lagd. Och landets invånare försmäktar av hunger och förgås.”

Prins Karl levde i alla fall och hade hälsan. Efter faderns begravning myndigförklarades han och kröningshögtidligheten ägde rum den 14 december i Storkyrkan.

”Näst för det processionen begynte åkte Hennes Maj:t riksänkedrottningen, tillika med Hennes Höghet änkehertiginnan av Holstein, deras Kungl. Högheter prinsessorna samt deras Durchleutigheter prinsen och prinsessan av Holstein först upp till kyrkan, beledsagade av några därtill förordnade Kungl. råd, vilka dock så snart de följt Hennes Maj:t i kyrkan begåvo sig åter till Kungl. Maj:t.

Sedan nu allt var tillreds och i ordning ställt gjorde uppå undfången befallning hovmarskalken med själva processionen en begynnelse, havandes framför sig en pukslagare med sex trumpetare till fots och därnäst tvenne härolder men efter sig alle capita famialiarum, som inga tjänster beklädde, och efter dem de andre, vilka företrädde sådane tjänster som icke på rangordningen stå uppförde, gåendes alla tre och tre i leden. Sedan åter en pukslagare och sex trumpetare samt tvenne härolder, varpå gick överste marskalken Herr greve Johan Gabriel Stenbock med sin stav.

Därnäst bars regalierna: nyckeln av Hans Wachtmeister, äpplet av Kristoffer Gyllenstierna och svärdet av Bengt Oxenstierna.

Kungl. Maj:t själv med kronan på huvudet och spiran i högra handen uti vanlig sorgedräkt med den Kungl. kjortelen där ovan uppå, ridandes under en himmel, som vid trappan, där Kungl. Maj:t steg till häst hölls och bars av följande Kungl. råd: . . . . . . . . . .

(bl.a. Nils Bielke och Erik Dahlberg)

. . . . .

När Kungl. Maj:t var kommen till altaret, lade Kungl. Maj:t spiran och även strax den Kungl. kronan på en till den ändan där framställd och med hyende betäckt pall. Då tog ärkebiskopen smörjehornet och därav smorde Hans Kungl. Maj:t i ännet och på bägge handlederna, . . . . .”

Och efter smörjelseakten fick farmor Hedvig Eleonora bevittna hur sonsonen ”Kungl. Maj:t själv åter tog och satte Kungl. kronan på sitt huvud och spiran i handen”.

Den officiella berättelsen om kröningen avslutas så här:

”Om aftonen uti skymningen på denne Kungl. smörjelsedagen blevo uti alla kyrkor och hus uti staden och dess tillhörige malmar ljus antände och lyktor uthängde med varjehanda prydnader av märkvärdige sinnebilder och andre sirlige anstalter, som betecknade en allmän fröjd och lyckönskan.” (Register öfwer Kongl. placater, stadgar, påbud, resolutioner och förordningar. Sthlm 1697.)

Redan innan fadern kommit jorden, eller rättare sagt fått sin sista viloplats i Riddarholmskyrkan, börjar pubertetsynglingen Karl XII bete sig som en kalv på grönbete. Efter det att Karl XI:s stränga regemente upphört stiger både den nyvunna friheten och vinet honom åt huvudet. Sonsonen roar sig med upptåg som Hedvig Eleonora inte tycker anstår en kung.

Pagen Leonard Kaggs dagbok bekräftar att änkedrottningen hade orsak att vara bekymrad, men jag väljer att återge några utdrag ur de danska och franska sändebudens rapporter och dessa bör nog tas med en nypa salt – fiendskapen mellan Danmark och Holstein-Gottorp färgar säkerligen rapporteringen.

Den 16 maj 1697 skriver Bolle Luxdorph:

”Konungen var här i Stockholm i går natt och åtföljdes blott av den kapten, som förestod vakten på Carlberg, och en av stallmästarna. Han red ut, efter det att drottningen gått till sängs, och återkom ej förrän klockan ett på natten. Drottningen var mycket förbittrad över detta, men han bryr sig varken om henne eller guvernören. Vilja de tala med honom, så går han sin väg och tiger och ler och låter dem stå. Med all sannolikhet kommer det ej att dröja länge, förrän han kommer att bli sin egen förmyndare och göra som han själv behagar.”

Jean-Antoine, greve d’Avaux rapporterar:

”1 juni 1698   Alla goda svenskar äro förtvivlade över hertigens av Holstein uppehåll här. De säga högt, att han förmår konungen av Sverige att göra saker för att göra honom hatad av sitt folk. Det är sant, Ers Majestät att konungens av Sverige eldiga läggning får honom att företa sig de mest besynnerliga saker som hertigen av Holstein föreslår honom. Denne hertig sade till honom för några dagar sedan, att han hade en sabel, med vilken han med ett enda slag slog av huvudet på en kalv. Konungen av Sverige ville göra likadant. De skickade efter hundar, kalvar, får och deras förströelse alltsedan åtta dagar har varit att slå av huvudena på dessa djur i konungens eget rum, som alltid är fyllt med blod. De kastade sedan huvudena genom fönstren. Detta väckte stor anstöt hos folket, som såg det.

15 juni 1698 Jag kan inte säga Ers Majestät, hur mycket hertigen av Holstein har gjort sig hatad av hela Sverige. Man påbördar honom, och med rätta, allt som man ser konungen av Sverige göra och som misshagar alla rättskaffens människor. Dessa sista dagar återkom konungen av Sverige från utflykten och hade hertigen av Holstein bakom sig på hästen. De passerade på detta sätt staden och buro dragna svärd i handen och slogo sönder alla fönsterrutor inom räckhåll. Några dagar efteråt gingo de att äta supé med drottningen och prinsessorna till en trädgård som kallas Humlegården, vilken ligger i en av stadens utkanter. Konungen och hertigen av Holstein läto hämta en hingst och ett sto, som de läto betäcka inför drottningen och prinsessorna. Drottningen blev så kränkt, att hon gick ut från trädgården och återvände därifrån alldeles ensam.”

Jens Juel är författaren till en rapport daterad den 13 juli 1698:

”Konungen, hertigen av Holstein och flera andra voro i går på jakt. De kommo in till staden klockan elva, ropande och skrikande genom gatorna. Konungen satt på sin häst och hade kläderna på sig, men hertigen satt bakom konungen på hästen i bara skjortan. Därefter följde sex   sju holsteinare och andra, var och en på sin häst och blott iförda skjorta.”

De var kusiner, upptågsmakarna Fredrik och Karl. Fredriks far, Kristian Albrecht, var bror till Hedvig Eleonora och modern var syster till Ulrika Eleonora; de var alltså både Karl XI:s moster och morbror och svåger och svägerska, vilket innebär att också Karl XI var Fredriks kusin – men även morbror till honom. Fredrik (IV), född 1671 och således elva år äldre än kusinen (och sysslingen) Karl (XII), hade efterträtt sin far som hertig av Holstein-Gottorp 1694. När han önskade gifta sig med kusinen (och sysslingen) Hedvig Sofia, för att därmed garantera den svensk-gottorpska alliansens fortbestånd, var detta en förbindelse som både Karl XII och hans farmor (Fredriks faster) åstundade. Enligt vad det påstås ska inte Hedvig Sofia ha varit lika förtjust.

Bröllopet ägde rum i Stockholm i juni 1698 och var mycket påkostat. Alf Henrikson berättar att brudgummen dessutom fick ”hundratusen daler i present medan bruden för all framtid fick behålla sitt årliga apanage som svensk prinsessa”. Han tillägger att ”detta var inte så bra, ty det blev omedelbart ebb i statskassan, och man måste pantsätta en del av det bremiska landet för att kunna betala ut hennes brudskatt”. Nu var Fredrik inte bara Karls kusin utan hans svåger också.

Sommaren 1699 kommer Karls syster och svåger till Stockholm på besök. Karl tycks ha ledsnat på pojkaktiga upptåg och verkar nu föredra ett mera furstligt nöjesliv. Han låter Nicodemus Tessin d.y. göra dräkter och dekorationer samt arrangera en mängd baler och maskerader till gästernas ära. ”Kungen finner så stort nöje i dessa slags förlustelser, som överhuvudtaget någon furste i världen kan göra”, försäkrar Tessin i ett brev.

Karls ”nykterhetslöfte” var kanske också ett tecken på att han blivit mognare:

”Tilldragelsen kan ha ägt rum 1699 eller i början på nästa år. Från en munter jakt med tillhörande kraftig frukost kom Karl en dag, något rörd av vin och fortfarande i jaktkostym av använt utseende, till änkedrottningens middagsbord, där hon starkt sträckte upp honom för hans ovårdade klädsel och fumliga fasoner, särskilt sedan han vid uppstigandet från bordet trasslat in en sporre i bordduken och därigenom kommit innehållet i ett fat att stjälpas ut över hennes dräkt. Dagen därpå förebrådde hon honom åter häftigt att han drack för mycket. Karl steg då upp, gick fram till skänken, lät fylla i ett stort glas vin, drack änkedrottningens skål och sade: ‘Då denna dryck kommit mig att brista i den vördnad jag är Eders Majestät skyldig, skall detta vara sista gången i mitt liv jag dricker den.’ Vilket det praktiskt taget också blev; endast, såvitt man vet, på två undantag när, framkallade av särskilda omständigheter: ena gången i det brinnande huset i Bender, när törsten var svår och intet vatten fanns; andra gången i Cassel i Tyskland, under ritten hem från Turkiet, då det för kungen gällde att bevara sitt inkognito förmedelst en handling som måste avvända varje misstanke, Nedsväljandet av ett försvarligt glas vin fyllde då också ögonblickligen sitt ändamål: vem främlingen än kunde vara, kungen av Sverige var det tydligen inte. Ty han drack endast vatten, det visste varje barn i hela Europa.

Från början av 1700 härrör en liten ofta citerad biljett, adresserad till yngre systern, Ulrika Eleonora, och avsänd från Kungsör, där han vistades samman med svågern av Holstein, som då återvänt till Sverige från oroliga förhållanden i sina hemtrakter; i den speglas enkelt den ungdomliga kungliga idyllen, sådan den var när den var som bäst, och möjligen kunde dess ordalag tyda på att avhållsamheten från vin då ännu inte tagit sin början. Men de däri nämnda skålarna kunna för kungens del redan ha druckits i vatten:

‘Durchleutigste Princess, högstärade kära Syster!

Min kära syster haver jag intet stort att berätta härifrån, utan att vi draga på björnjagter, äta, dricka och sova väl och regera lustigt, och glömma ingen måltid att äta mina Systrars och Drottningens skål i tankar, efter de äro så gunstiga och dricka vår skål. Björnramarna skicka vi till Stockholm. Om min Syster behagar äta vår skål däruti i tankar, så vilja vi dricka skålarna här, till dess vi åter få själva uppvakta.

Emellertid lärer min Syster intet glömma sin underdånigste trogne broder och tjänare Carolus!” (Frans G. Bengtsson: Karl XII:s levnad)

Nej, så vitt man vet uppträdde Karl XII aldrig mer berusad, men hovstatsräkenskaperna från de första krigsåren ger vid handen att någon helnykterist var han inte. Det var sannerligen inte bara vatten kungen drack.

Margus Laidre redovisar i sin bok ”Segern vid Narva” Karl XII:s dryckesvanor i fält:

”Kungen serverades till varje frukost en kvarts till en halv kanna rhenvin samt en kanna öl. Ibland byttes rhenvinet ut mot franskt vin. Den ‘nattdricka’ som varje kväll placerades vid kungens säng var vanligen en kvarts kanna rhenvin och en kanna öl. Det handlar om de registrerade tillfällen då Karl var ensam.”

En kanna motsvarar 2,6 liter men som Laidre så förnumstigt tillägger: ”Naturligtvis betyder det inte att han måste ha druckit upp allt till sista droppen . .  . .”. Den stadiga frukosten, bestående av får- eller lammstek och en kyckling eller kalkon, avslutades dessutom alltid med vinsoppa. Recept:

Vinsoppa
Rhenskt eller franskt vin
Uppvispade äggulor
De uppvispade äggulorna hälls ner i vinet.

Jag förvånas över att aldrig någon påpekar ett så självklart faktum som att det väl inte alltid fanns tillgång till tjänligt vatten under fälttågen. Även på den tiden visste man att förorenat vatten kan ge upphov till sjukdomar. Man visste t.o.m. att vattnet borde kokas innan man drack det. Och alla som smakat kokt vatten som ”lagrats” någon tid har säkert förståelse för kungens val av dryck. Kan det ha varit vattnet Pompe II dog av?

Det var fredagen den 13 april år 1700 Hedvig Eleonora tog farväl av sonsonen Karl XII – det skulle aldrig återse varandra. Tidigt morgonen därpå lämnade kungen sin huvudstad – den skulle han heller aldrig komma att återse.

”Sålunda drogo de nu alla ut, i detta års senvinter och klara vårdagar, och ringlade längs många vägar långsamt söderut i blåa kolonner: alla kungens ryttare och alla kungens män, med kungen själv och Hultman och hundarna och Pipers kaross och allt: många att draga ut, få för att en gång komma tillbaka.” (Frans G. Bengtsson: Karl XII:s levnad)

Ulrika Eleonora skriver:

”Den 9 februari, om fredagen, skedde den sista maskeraden i Stora salen. Den 14 april om lögerdags morgon reste Hans Majestät ut i kriget.”

Hon fick i alla fall träffa Hans Majestät storebror igen:

”Den 30 augusti 1716 fick prinsessan Ulrika Eleonora kärt besök på Vadstena slott. Carl XII hade samma morgon i Hjo förmått en hjärtängslig fiskare att trots motvind och ösregn i en öppen båt ro sig över Vättern till Hästholmen, därifrån han ‘i ett ganska fult och ohyggeligt väder’ ridit de få milen till Vadstena; utan att låta anmäla sig, smutsig och genomblöt, stövlade han in i systerns rum. ‘Med vad hjärtans glädje och inbördes fägnad desse Höge Kongl. Syskon möttes, sedan de på 17:de året ej sett varandra, lärer var rättsinnig kunna närmare ställa sig före, än någons penna beskriva …'” (John Bernström: Calendarium, Sällsam historia var dag i året, 1967)

Storasyster Hedvig Sofia nedkom den 30 april år 1700 med en son på slottet Gottorp i Slesvig-Holstein. Beskedet om den lyckliga tilldragelsen nådde Karl XII och den nyblivne fadern, hertig Fredrik IV av Holstein-Gottorp, i Karlskrona. Den nyblivne morbrodern, kung Karl, berättar i ett brev till den nyblivna mostern, prinsessan Ulrika Eleonora, hur de tog sig ledigt och firade den nyfödde:

”I går aftons höllo vi oss lustiga häröver och drucko hans och allas edra skålar, och de sköt från fästningen och skeppena här, och sedan hade vi bal till klockan två i natt.”

Gossebarnet, Hedvig Eleonoras första och enda barnbarnsbarn, fick namnet Karl Fredrik. Han blev tidigt föräldralös – Fredrik stupade vid Kliszow 1702 och Hedvig Sofia avled 1708 – och som möjlig arvinge till den svenska tronen anförtroddes hans uppfostran åt Arvid Horn. Karl Fredrik växte alltså upp i Sverige, och änkedrottningen kunde hålla ett vakande öga på honom. Morbror Karl, som efter återkomsten till fosterlandet intresserade sig en hel del för honom, gjorde dock inga som helst ansatser till att utse honom till sin efterträdare. Efter det att även Karl XII blivit krigets offer och tronen tagits i besittning av Ulrika Eleonora, återvände Karl Fredrik till Tyskland och lyckades med kejsarens hjälp återfå det av danskarna 1713 erövrade Holstein. Danmark behöll dock den slesvigska delen av hertigdömet.

Anna, dotter till Peter den store, blev 1725 Karl Fredriks gemål och deras son, Karl Peter Ulrik, blev rysk tsar under namnet Peter III – gift med Katarina den stora.

1714 ingick Ulrika Eleonora med broderns nådiga tillåtelse äktenskap med Fredrik av Hessen som också gärna ville bli svensk kung. Men Karl XII ville inte uttala sig i tronföljdsfrågan – såfort det blev fred tänkte han själv gifta sig.

”Och vad mig själv anbelangar, skall jag ock gifta mig, när vår Herre giver oss fred; och då vill jag söka ut en hustru, intet efter Raison d’Etat, utan den som jag rätt tycker om och tror mig framgent kunna älska; så att jag slipper hålla en sådan som kallas Maitresse på franska och hora på svenska.” (Kungen i samtal med Feif)

Frans G. Bengtsson kommenterar:

”Detta är visserligen först vid ett sammanträffande år 1736 berättat av Feif för Nordberg; men ingen anledning finns att tvivla på själva kärnan, ehuru naturligtvis kungens ordalag blivit mer eller mindre utbroderade i minnet och återgivandet.”

Hedvig Eleonora behövde aldrig ta ställning till vem som efter sonsonens bortgång skulle bli Sveriges regent – hon dog den 24 november 1715.

Litteratur:
Carl Snoilsky: Svenska bilder, med förklarande noter av Gustav H. Kökeritz, 1944
Den svenska historien, 5 Karolinska tiden 1654-1718, Bonniers, 1967
Alf Henrikson: Svensk historia 1659-1809, Delfinserien, 1972
Magnus von Platen (utg.), Klient och patron, Befordringsvägar och ståndcirkulation i det gamla Sverige, Natur och Kultur, 1988: ”Drottningar och komedianter” av Gunilla Dahlberg, ”Erik Lindschöld, konstens beskyddare” av Kurt Johanesson
Alf Åberg, Ola Terje, Kungaslott och adelsborgar från vasatiden, Forum, 1966
Suecia Antiqua et Hodierna, Bearbetad och kompletterad upplaga, Stockholm 1972
Alf Åberg, Göte Göransson: Karoliner, Bra Böcker, 1976
™gonvittnen Karl XII, Redigering Hans Villius, 1960. 1995
Margus Laidre: Segern vid Narva, Början till en stormakts fall, Natur och Kultur, 1996
Frans G. Bengtsson: Karl XII:s levnad, Norstedts, 1980
Den svenska historien, 6 Frihetstiden 1719-1772, Bonniers, 1967