2. Pappa Bengt – ”den mäktige kanslipresidenten”

Evas far, Bengt Gabrielsson Oxenstierna af Korsholm och Wasa (1623–1702), av Grimberg utnämnd till ”den mäktige kanslipresidenten”, vad sysslade han egentligen med?

Han började som diplomat och var en av Sveriges delegater vid åtskilliga kongresser och tribunaler – oftast gällde frågan fredsvillkor. Som medlare gjorde han sig bemärkt och ansågs vara en skicklig förhandlare.

Efter ett ganska kringflackande liv återvände han till Sverige 1679. Endast några månader efter hemkomsten fick han i sin egenskap av kanslipresident Karl XI:s uppdrag att sköta den svenska utrikespolitiken ”med den enda föreskriften att upprätthålla freden” (Nordisk Familjebok). Kungen var inte intresserad av utrikespolitik med därtill hörande diplomatiska turer. Fred ville han ha för att i lugn och ro kunna bygga upp sin armé; något som låg honom varmt om hjärtat. Bengt Oxenstierna kan väl sägas ha lyckats med sitt uppdrag – Sverige fick en förhållandevis lång period av fred.

Bengt Oxenstierna hade naturligtvis inflytande, men var han mäktig? Så här skriver Åke Stille (i avhandlingen ”Studier över Bengt Oxenstiernas politiska system och förbindelser med Danmark och Holstein-Gottorp 1689–1692”, 1947):

Kanslipresidentens ställning i förhållande till konungen torde närmast kunna sägas ha utgjort ett mellanting mellan en modern utrikesminister och en kabinettssekreterares [OBS skrivet 1947]. Vid denna tidpunkt [ca 1689] inemot 70 år gammal och i besittning av en rik erfarenhet ända från Westfaliska fredskongressens dagar var Bengt Oxenstierna utan jämförelse rikets främste fackman på det utrikespolitiska området och den ende, som ägde full inblick i läget, men hans ansvar och självständiga maktbefogenheter sträckte sig normalt icke utanför  kansliets råmärken. Förbindelserna mellan de främmande makternas sändebud i Stockholm gingo genom hans händer, men några självständiga initiativ varken ville eller vågade han taga i samvaron med dem.

Oxenstiernas maktställning uppges ha varit som starkast på 1680-talet. Den uppgiften finns ingen anledning att betvivla, men eftersom Karl XI funnit för gott att göra sig enväldig var den egentliga makten samlad i kungens händer.

1681 hade ett försvarsförbund mellan Sverige och Holland upprättats – garantitraktaten i Haag. Därmed var Sveriges gamla förbindelse med Frankrike upplöst. Bengt Oxenstierna gjorde aldrig någon hemlighet av sin ovilja mot Frankrike och sin förkärlek för sjömakterna, d.v.s. Holland och England. 1688 utbröt emellertid krig mellan Frankrike å ena sidan och England, Holland, Österrike, Spanien samt diverse tyska småstater å den andra. Nu aktualiserades i försvarsförbundets anda att skicka trupper till Hollands hjälp – Karl XI blev inte glad.

Grimberg, som ägnat ett helt kapitel (”Bengt Oxenstierna leder in Sveriges utrikespolitik på nya banor”) åt Evas far menar:

Spännande strider om inflytandet över kungens person och Sveriges politik utkämpades mellan Oxenstierna och Frankrikes gamla anhängare ….

Jag lämnar den snåriga politiska situationen både i Europa och på hemmaplan. Här räcker det att konstatera att Bengt Oxenstierna även fortsättningsvis åtnjöt kungens förtroende. I Karl XI:s testamente fick han i uppdrag att sitta i tronföljarens förmyndarregering. Där var emellertid Oxenstierna och hans åsikter i minoritet, så han var en ivrig tillskyndare till att Karl XII trots sin ungdom skulle förklaras myndig. Kanske hoppades Bengt Oxenstierna att han då skulle återfå något av sitt forna inflytande.

Evas far måste ha sett med misstroende på Karl XII:s krigiska äventyrligheter. Bengt Oxenstierna gick ur tiden 1702 och slapp i alla fall uppleva det bittra slutet.

Kopparstick efter målning av Anselm van Hulle

Eva Oxenstierna – en karolinska

1.    Känd, men ändå okänd

Vem var egentligen Eva Oxenstierna? Maka och mor, ett högadligt bihang till en likaledes högadlig make? Lite mer borde i alla fall vara möjligt att få fram. För ett par år sedan försökte jag hitta uppgifter om henne. Namnet dök ideligen upp i olika sammanhang och retade min nyfikenhet. Hon umgicks ju i de bästa kretsar, d.v.s. gräddan av den svenska aristokratin.

Det annars så oumbärliga nätet hade inget att komma med – hur det är med saken idag vet jag inte.[1] Nordisk Familjebok svek mig också. Nåja, det var ju knappast förvånande. När detta utmärkta uppslagsverk sammanställdes var det inte många kvinnor som ansågs tillräckligt intressanta för att få ens ett par rader. Och de många grenarna av ätten Oxenstierna gör det inte lätt att reda ut vem som är nära besläktad med vem och hur. Men visst måste hon på något sätt vara befryndad med Axel O.?

Till slut lyckades jag i alla fall få fram hennes fullständiga namn: Eva Magdalena Bengtsdotter Oxenstierna af Korsholm och Wasa. Men detta enbart därför att jag faktiskt vet vem hon var gift med.

Jag känner till att hon gifte sig med Magnus Stenbock och att paret begåvades med många barn. Brevväxlingen dem emellan har inte bara bevarats åt eftervärlden utan även givits ut i bokform. Dessvärre hade de en viss förkärlek för det franska språket, vilket gör deras korrespondens jobbig att ta del av – åtminstone för mig. I stort sett begriper jag i alla fall vad de skriver om.

Till mitt vetande kunde jag alltså lägga att Evas far hette Bengt och att han ärvt eller tilldelats grevskap i Finland, d.v.s. i den svenska stormaktens östra rikshalva. Numera tenderar vi att glömma bort att Finland faktiskt var en del av Sverige.

För att slutgiltigt fastställa faderskapet tar jag Grimberg till hjälp. Han bekräftar att Evas far var Bengt Oxenstierna, ”den mäktige kanslipresidenten”. Liksom vi alla var Grimberg ett barn av sin tid – Eva kallar han ”grevinnan Stenbock”. Men Eva föddes Oxenstierna, och en Oxenstierna förblev hon. På Evas tid var detta självklart, möjligen kunde man tala om ”Stenbocks grevinna”, men att benämna Eva ”grevinnan Stenbock” gjorde man inte.

Jag tittade också lite närmare på det där med ”af Korsholm och Wasa” och hamnade hos Gabriel Bengtsson Oxenstierna (1586–1656), Evas farfar. Han utnämndes till greve 1651, och grevskapet Korsholm och Wasa blev hans. ”af Korsholm och Wasa”, alltså. Det är hans ättlingar som tillhör denna gren av den oxenstiernska släkten.

Evas farfar var ämbetsman med många fina uppdrag. Åtminstone var titlarna fina. Han var t.ex. ståthållare i Estland, riksråd, hovrättsråd, guvernör i Finland, riksskattmästare, generalguvernör över Livland och t.o.m. riksamiral.

Grevskapet Korsholm och Vasa hittar vi i mellersta Finland. Närmare bestämt i Österbotten, d.v.s. på östra sidan av Bottenviken, mittemot Umeå. Nordisk Familjebok uppger att Korsholm (finska: Mustasaari) är en socken i Vasa län. Men en gång i tiden var Korsholm ett eget län med ett eget slott, även det med namnet Korsholm. Slottet förföll och i stället blev där en kungsgård som införlivades med grevskapet.

På något sätt existerade naturligtvis ett släktförhållande mellan Eva och den namnkunnige Axel Oxenstierna. Dock inte på nära håll. Axel (1583–1564) var som till Gustaf Gabrielsson Oxenstierna och utnämnde 1645 till greve av Södermöre. Möre var förr ett landskap i sydöstra delen av Kalmar län, och Södra Möre härad gavs som grevskap åt Axel.

---

[1] Det finns en kort notis, men inte mycket mer. Det finns också ett släktträd som sträcker sig fyra generationer tillbaka. – Sättarens anmärkning.

Målning av David Krafft

Målning av Georg Engelhard Schröder