31. Rademacher

Sommaren 1656 erhåller Karl X Gustav ett brev författat av överbefälhavaren i Östersjöprovinserna:

Stormächtigste Konungh,
Allernådigste Herre!
Emedan Reinhold Rademacher är sinnadh för denne tijdaens Conjuntur schull och andra beswär han här finner transportera till Swerige, deh på denne ohrten af honom planterade handwärcken förmenandes dem komma der j een godh säkerheet och altså bättre kunna excoleras, och till den Ende hoss mig anhållit Jagh wille denne hans dessein, Eders Kongl. Maij:tt j underdånigheet optäckia och derhoss recommendera at honom måtte een godh och bequemblig ohrt j Swerige anwijsas, hwarest han samma wärcken inrätta måå, och niuta sedan Eders Kongl. Maij:tz nådige beskydd och befordring, at dhe måtte komma till någon flor och opkompst. Hwarföre och såsom desse manufacturer för den frucht och profit dhe af sigh födha, äre mycket nyttige at hafue j Rijket, och Jagh wähl kan betyga at dhe Handwärchare som Rademaker wedh handen hafwer, vthj deres konst excellera, alltså hafwer Jagh migh understådt honom uthi sin begiäran willfara, och Eders Kongl. Maij:tt allernådigst underdånigst bedia, Eders Kongl. Maij:tt täcktes, medh dess höga Kongl. nådhe och ynnest bemellte Rademaaker anblicka, och på dess underdånigste ansökiande en nådigh och gunstig resolution medhdeela; Sådant schall gifwa honom orsaak Eders Kongl. Maij:tz höga clemens och mildheet at berömma och incitera honom at winläggia sigh derom, huru han måtte wijdare Eders Kongl. Maijt:z Rijke och Landh medh godhe manufacturer augera
och Jagh förblifwer
Eders Kongl. maij:ttz.
Underdånigste ödmiuke
Magnus Gabriel De la Gardie
Riga d. 18 Junij A:o 1656

Rademacher lämnade fram sitt rekommendationsbrev, och dess eller hans anblick måste ha behagat Karl X Gustav, för i gengäld fick han ett privilegiebrev egenhändigt underskrivet av konungen. Den ”godha och bequembliga ohrt j Swerige” som anvisades honom blev Eskilstuna, där han vid Eskilstunaån skulle få den jord som behövdes till hans smeders byggnadstomter, kreatursbeten o.d. Rademacher själv skulle erhålla tio bondgårdar för eget bruk.

Reinhold Rademacher (f. 1608), vars ursprung antas vara tyskt eller holländskt, kom således sommaren 1656 till Eskilstuna för att grunda ett manufakturverk. Med sig hade han sin hustru Maria Wittmacher och sina barn. Hans måg, handelsmannen Reinhold Poort, blev hans kompanjon, och i Stockholm hade han sin svåger Johan Palmstruch (Wittmacher före adlandet) som vid denna tid var kommissarie över alla nyttiga hantverk och manufakturer i riket. Enda smolket i glädjebägaren var att många av Rademachers livländska mästersmeder vid hans verkstäder i Kirkholms skans (18 km SO om Riga) vägrade flytta till Sverige.

Karl X Gustav var entusiastisk för projektet och ville skapa en ny storstad vars invånare huvudsakligen skulle framställa manufakturvaror. Jean de la Vallé ritade en stadsplan som konungen godkände den 20 mars 1658 – till utförande kom den dock aldrig. Och den 25 oktober 1659 utfärdades stadsprivilegier:

”Eskilstuna stad må härefter, justitien till styrke och befrämjelse och staden till heder, föra och bruka sitt eget signet.”

Därmed upphävdes det kungliga brev från 1643 som påbjudit att

”Eskilstuna skulle bliva lagder till Torsilia, så att de två flecker skulle vara en stad tillhopa.”

1660 dog Karl X Gustav och de storstilade planerna med honom. Rademacher fick nöja sig med endast 20 smedjor istället för planerade 120. Och smedjorna uppfördes i trä, inte i det vitrappade tegel arkitekten hade tänkt sig. Jean de la Vallés ritning är daterad den 26 februari 1658 och upptar:

A förstuga
B smedja
C smideshammare
D Kök med spis
E boningsrum med öppen spis
F bakugn
G vindstrappa
H källartrappa

Den som besöker någon av de smedjor som fortfarande finns i behåll kan konstatera att ritningen i stort sett följdes vid byggandet.

För att göra det lättare för Rademacher hade Kronan åtagit sig att skaffa fram 100 lärlingar – t.ex. soldater som kommenderades i smideslära – och under fem år svara för deras underhåll. Inte heller detta gick planenligt, men 1659 redovisades i alla fall 29 svenska och 35 finska lärlingar. Vidare rapporteras att 4 lärlingar dött och 28 avvikit. Hårdare tag krävdes och 1661 stadgades att den som bröt – eller lockade någon att bryta – ett ingånget kontrakt skulle ”hållas för infam och hans namn, androm till sky och varnagel, slås på kåken eller galgan.” Rademacher föreslog t.o.m. att förlupna mästare eller gesäller skulle betraktas som militära desertörer; då väntade galgen. Arbetet i Rademachersmedjorna blev nästan en form av livegenskap.

Inte heller löftet om ett 20-årigt monopol på tillverkningen inom landet kunde hållas; manufakturverket började gå allt sämre. Som en sista utväg försökte Rademacher få änkedrottningen till delägare, men Hedvig Eleonora ”excurserade sig av brist på penningar.”

Bitter och besviken skriver Rademacher:

”Jag var i Livland en välmående man, men lät förmå mig, att övergiva min blomstrande rörelse där. Här i landet, som jag dock så mycket älskar, har jag nu setat i flera års tid alldeles utan lönande existens med tämligen stort hushåll. Jag har heller inte haft någon fördel av manufakturverken, då de blivit alltför små. Till på köpet har jag måst sätta till hus och gård i Livland, och vad jag eljest hade kvar. Mångfaldiga, outsägliga lidanden har jag måst utstå på grund av de stora hindren i verkets handhavanden under de förflutna, oroliga åren, och i mina strävanden att draga fram mig och de mina, har jag vunnit intet, utom att jag fått sätta till hälsan, den bästa jordiska ägodelen, samt så gott som allt mitt eget. Jag, som förut var en välsituerad man, får nu på min ålderdom, då jag hemsökes av kroppslig svaghet och redan står med ena foten i graven, göra mig samvete däröver och djupt beklaga, att jag på detta sätt försörjt de mina och undandragit dem de av Gud mig beskärda medlen.”

Reinhold Rademacher avled, endast femtionio år gammal, den 4 januari 1668. Idag är hans namn alltjämt levande i Eskilstuna, och det framstår som minst sagt märkligt att det inte var här han begravdes. ”rademackarens grav” hittar man i Torshälla kyrka ”på Södra sijden på Kyrckiogården uthmurat och gången till samma graff, in uthi kyrckian”. Ett protokoll från sockenstämman den 23 februari 1668 erbjuder en möjlig förklaring till varför det blev Torshälla och inte Eskilstuna:

”Begärde fordom manufakturpatronen uti Carl Gustafs stad sal. Reinhold Rademachers efterlåtna högt bedrövade änkefru om gravs upprättelse i högkoret och under altaret uti Fors kyrka. Emedan församlingen tvenne resor tillförende, sedan högkoret ånyo blev uppmurat, med största kostnad och besvär hade altaret av grundvalen flyttat och uppsatt; ty befanns för rådsamt och nödigt vara, det icke vidare med dess grund och fot att röra, på det grundvalen till själva muren åt koret av slikt idkesamt rörande och grävande icke kunde taga en obotlig skada, såsom jordmånen därsammanstädes i sig själv är till det mesta lös och blöt. Utan om frun behagade annan plats i kyrkan, vilken ingen annan grift vore till men, synnerligen ett lägligt rum uti korskyrkan på sydöstra sidan, ville församlingen det för en skälig betalning och billig penning henne upplåta”.

Rademacher var död, men hans verk levde vidare; svårigheterna till trots kunde man 1671 i Eskilstuna finna:

12 spiksmeder
2 rörsmeder
2 pistollåssmeder
1 sylsmed
3 knappnålsmakare
3 dörr- och fönsterbeslagssmeder
1 sporrmakare
1 (häst)skrapmakare
1 filhuggare
3 knivsmeder
6 ljusstake- och ljussaxsmeder
11 utanlåssmeder
2 hammarsmeder och tråddragare

I Rademachers smedjor tillverkades allt från synålar till skjutvapen. Att närmare studera vad som framställdes visar inte bara omfattningen av tillverkningen och bredden på hantverksskickligheten, utan ger också en god bild av vad människorna på den tiden hade för behov: stekvändare, pepparkvarnar, åderjärn, ljussaxar, svärdsfästen, sporrar och stigbyglar till exempel. Alla slags knivar, saxar, tänger, filar o.d. – d.v.s. sådant som gjorde Eskilstunas namn känt de följande 300 åren – hörde också till det som förfärdigades.

Litteratur:
Knut Hellberg: Eskilstuna, En svensk märkesstad, Eskilstuna 1919
Ivar Schnell: Eskilstuna, en gammal stad fyller 300 år, Nyköping 1959

Etiketter: Eskilstuna, Hedvig Eleonora, Jean de la Vallée, Johan Palmstruch, Karl X Gustav, Reinhold Rademacher