Hej och välkommen!

Denna blogg drivs av Inger Dreifaldt, familjens rationella hedonist samt ledande expert på Karl XII:s hundar och därmed sammanhängande ämnen; men eftersom Inger inte har någon egen e-postadress, kommer det att se ut som om inläggen kommer från Per-Olof Samuelsson, som naturligtvis avsvär sig allt ansvar för bloggens innehåll.

Uppdatering november 2023: Inger avled tyvärr den 29 december 2022, efter att ha stått ut med mig (och jag med henne) i nästan exakt 35 år. Jag tänker hedra hennes minne genom att lägga ut resultaten av hennes idoga Pompeforskning här på bloggen, till förnöjelse för alla hundvänner och allmänt intresserade av Sveriges historia vid slutet av stormaktstiden, och också visa vidden av hennes ovanbemälta expertis.

45. Podager, frossa och fläckfeber

Sjukdom och dess kurerande har ju alltid varit ett kärt ämne; Catharina Wallenstedts brev utgör därvidlag inget undantag. För att rätt förstå Catharinas och hennes samtidas inställning till ohälsa är det viktigt att komma ihåg, att på den tiden var humoralpatologin fortfarande den allmänt rådande medicinska läran.

humoralpatologi [av latinets humor: vätska], en av Hippokrates och senare av bl.a. Galenos utvecklad uppfattning att kroppsliga liksom själsliga sjukdomar beror på att balansen mellan de fyra ”kroppsvätskorna” (blod, slem, svart och gul galla) blivit störd eller att de stockats (”dyskrasi”). Därför skulle de flesta sjukdomar botas genom att man återställde balansen eller avlägsnade stockningarna, vilket skedde genom åderlåtning, kräk- och avföringsmedel. Först vid mitten av 1800-talet ersattes denna lära definitivt av cellularpatologin. Uttryck som ”humör”, ”att vara vid sunda vätskor”, kolerisk, sangvinisk, melankolisk och flegmatisk har denna bakgrund. (Bra Böckers Lexikon)

Vidare kan det vara lämpligt att bekanta sig med några av sjukdomarna:

gikt en ämnesomsättningsrubbning som ger ökad urinsyrehalt i blodet. Urinsyra bildas genom oxidation av purinbaser (som jag inte ids ta reda på vad det är), vilka i sin tur kan ha tillförts med födan eller bildats i kroppen. Den underliggande biokemiska rubbningen är inte helt klarlagd. Gikt är i påfallande grad ärftlig – och betydligt vanligare i t.ex. England eller Tyskland än i Sverige. Sjukdomen uppträder oftast hos vällevande män i 40-årsåldern. Den vanligaste, klassiska sjukdomsbilden är det akuta giktanfallet: utan föregående varning, eller efter några dagars magbesvär och illamående, vaknar den sjuke en natt med våldsamma smärtor i en led, mest typiskt i en stortå: podager, ”portvinstå”. Tån sväller, blir blåröd och starkt ömmande; feber sätter in. Efter några timmar går anfallet över för att under de följande nätterna (ev. 5 – 10) upprepas med alltmer minskad intensitet. Dessa attacker beror på avlagringar av urinsyrasalter i vävnaderna. Kronisk ledgikt uppkommer då sjukdomen sprider sig till ett flertal leder, t.ex. händerna, knäna, hals- och käklederna. Liknar ledgångsreumatism: ledsvullnad, ledvärk och ledstelhet. (Hopkok på uppgifter hämtade ur Bra Böckers lexikon och Nordisk Familjebok.)

malaria [av italienskans mala aria: dålig luft], en infektionssjukdom orsakad av en encellig organism (Plasmodium); överförs genom Anophelesmyggan hos vilken plasmodien fortplantar sig.

Sjukdomen karakteriseras av hög feber, intensiv frossa och därefter kraftig svettning. Anfallen varar 8 – 12 timmar och kommer ofta periodiskt, varannan eller var tredje dag. Så småningom drabbas den malariasmittade av blodbrist och allmän kraftlöshet, som i de svårare fallen kan medföra döden.

Ännu så sent som på 1880-talet inträffade i Sverige årligen 3 000 – 4 000 fall, och tidigare var malaria en mycket spridd sjukdom. (Hopkok på uppgifter hämtade ur Bra Böckers Lexikon och Nordisk Familjebok.)

fläcktyfus eller fläckfeber, även kallad exantematisk tyfus, hungertyfus, krigstyfus eller fängelsetyfus, är en mycket smittsam infektionssjukdom som  i regel uppträder i stora epidemier. Sjukdomen förorsakas av en rickettsie (mikroorganism) och sprids av löss.

Sjukdomens förlopp: Efter 10 – 14 dagars inkubationstid drabbas den smittade av huvudvärk och yrsel, därefter inställer sig feber som raskt stiger till 40 grader C och håller sig vid denna höjd i ca 14 dagar. Patienten blir genast svårt medtagen, får smärtor i leder och korsrygg, bronkit, mjältsvullnad samt psykiska rubbningar, t.ex. delirier och hallucinationer. På 4:e – 6:e dagen framträder hudutslag, exantem, av knappnålshuvudstora, sedan större, blekröda fläckar i vilkas mitt blödningar uppstår. Fläcktyfus ledde förr ofta till döden.

Eftersom sjukdomen sprids av ohyra förekommer den i stor utsträckning där hygienen är bristfällig eller obefintlig. Socialt elände, hungersnöd och krig är således en god jordmån för fläcktyfus; därav dess olika beteckningar.

Fläcktyfus beskrevs först på 1500-talet men har sannolikt varit orsaken till flera tidigare i Europa härjande epidemier som gått under benämningen pest.
(Hopkok på uppgifter hämtade ur Bra Böckers Lexikon och Nordisk Familjebok. I den sistnämnda får man dessutom veta att p.g.a. fläcktyfusens oerhörda betydelse ”ha såväl de enskilda staterna som Nationernas förbund m.fl. internationella organisationer föranstaltat om vittgående skyddsåtgärder, främst då inrättande av avlusningsanstaler vid gränsstationer och i större hamnar”.)

Edvard

Carl

När Edvard Ehrensteen 1672 tillsammans med sönerna Carl och Lars Philip reser till Holland är han 52 år gammal, fet och ovig; gikten plågar honom emellanåt svårt. För att få bukt med sjukdomen använder han sig av lavemang och ”plåster”, d.v.s. grötomslag.

Makens gikt och ohälsa går som en röd tråd genom hela Catharina Wallenstedts brevskrivning:

St 31 maj 1673: . . . Rigeska frun, som var i Wismar är nu till Edvard hitkommen . . . . Hon säger att hon all sin sjukdom har curera med enbärsmos. De berömmer hon framför all medicin, och en drick                 rehnskt vin över måltin och när man går i säng, och se att han kan ofta svettas. Hon är nu som en ung människa och det allt, säger hon, av enbärsmos, gudgive min akste he hade den att bruka.

St 7 juni 1673: Gudtröste mig, jag hörer ock med bedrövelse till Edvard om den starka fluss [sjukdom som antogs förorsakad av vätskestockning] som faller uti benen. Jag sände igår efter docter Zakris [Zakarias Wattrang (1620-87), rådman och livmedikus) och sade honom det min akste he har begynt dricka av vattnet. Han har inte vela rått min akste he därtill som jag märkte på honom, däröver jag så mycke ängslas. Han sade fullan det, att min akste he lär inte många dagar dricka om han ser att det inte bekommer honom väl. Han mente att det skulle likvisst vara gott för den fluss som faller så mycke på benen. . . .

Stockholm 18 okt 1673: Det är mig av hjärta okärt att min akste he finner sig plågad av överflödig vätska. Jag tror den skadan till Edvard på bene skall vara nyttig, att hon är öppen. Det vore visst inte rådlig hastigt läka densamma. . . . Vad råda de om fontenell [hål för varavsöndring] Jag kan icke heller fullkomlig råda därom. . . .

Stockholm 15 nov 1673: . . . Detta mitt siste brev slöts med det som mig nu högt kväljer igen ty min akste he skriver att till Edvard han åter känner sig opasslig i knä. Det är inte många veckor sedan min akste he var sjuk. Skulle han nu åter få sjukdomen igen, det skulle vara bedrövlig att höra……………………………….

Gudnåde mig, jag fruktar härnäst jag får brev, lär jag åter höra att min akste he har sin gamla sjukdom. Gud förbju hon kommer så åter. Vad orsak mån det vara? . . .

Stockholm 18 april 1674: Med posten fick jag i går brev ifrån Carl Ehrensteen. Jag beklagar fullan av hjärtat min akste he till Edvard sjukdom, så fröjdar jag mig ock att det nu bliver bättring. Gud låte mig härnäst få se min akste he hand. Desse några radar underskrivna äre mig dock hugneliga.

[Edvard hade inte själv kunnat skriva; gikten hade slagit till i handen.]

Stockholm 25 april 1674: Mig är sagt av Dankwartens fru [Catharina Crail (1632-82) gift med Peter Danckwardt (1617-97)] till Edvard att här är en som kan curera podager. Hon sade att han har en hennes mans släkt under händren, och lovat honom göra honom fri. 100 rdr har han för sitt omak. Den som länge har haft henne, kan han inte alldeles fria därifrån. Dock så mycke kan han göra att de inte skola vara hårt plågade med värk, och icke heller ökas på andra lemmar än där hon förr har vari. Gudgive I vore hemma min käre far, så finge I ock bruka denne. De säga ock att här är kommit en doktare som har gjort prov och halshuggit hundar och strax gjort dem åter helbrägda……………………………………………….

He Örnstedts fru [Anna v d Deilen (d. 1712) gift med kanslirådet Frans Joel Örnstedt (1625-86)]             lärde mig vad hon har brukat för sin man. Han har nu inte vari sjuk av sina podager sedan före misommar. Om misommarsnatten har hon låti plocka av blomman uppå fläderträ. Detsamma har hon strax om morgonen kokat uti söt mjölk och givi honom dricka mjölken förrän han gick ut om morgonen. Och det han inte hinde utdricka, gav hon honom när kom in för måltin. Det har hennes mor bruka för hennes far, och det år sådant han har drucki, har han inte känt sig sjuk av podager. Det är likvisst nog att he Örnstedt har inte sedan vari sjuk. Det kan dock inte göra ont. Gudhjälpe mig att jag får den tiden vara hos eder min käre far, så måtte I äntlig bruka detta.

St 3 ap 1678 till Carl: Min hjärtans käre son Med posten i går fick jag min sons käre brev varav jag, fast ogärna, förnimmer att min k man har sjukna i sin hand. Jag fruktar detta vädre lär förorsaka att sjukdomen tar överhanden, gudgive han har vari här hemma förrän han har sjukna. Det är dock väl att han är i Forsby och kan där av sitt ege folk låta akta sig. . . .

St 9 oct 1680 till Greta: . . . Gudnåde mig, min man är ännu sjuk . . .

St 30 oct 1680 till Greta:  . . . Gud ske lov som har hulpi min man till hälsan, skriva tror jag inte han dristar sig till men jag hoppas han lär i morgon gudvill, gå i kyrkan. Jag kan aldrig tacka Gud som mig bör för den lindrighet han denna gången har haft i sin sjukdom. . . .

St 8 jan 1681 till Greta: Min man har nu fått sin sjukdom, denna gången starkare än i höstas. Det våller mycke hans sinne som han kväljer sig med. . . .

St 4 juni 1681 till Greta: . . . Nu har jag haft den sorgen att min man har sjukna av sin gamla plåga av detta ostadige vädre som vi har haft alla dagar. . . .

St 11 juni 1681 till Carl: . . . Vår båt har vari inne för 8 dagar sen, och för min mans sjukdom måste jag låta honom gå tillbaka. Jag väntar honom likvisst åter hit i morron eller övermorron. Jag tackar Gud att hans sjukdom är inte så hård som förr, men han kan likvisst inte vara ute. Sedan pingsta har han inte vari ute. Jag är rätt bekymra däröver, särdeles efter vår konung är här. . . .

Midsommar-afton i Forsby 1681: . . . Men huru det är så är jag ändå bedröva att jag skulle, då min man var sjuk, resa ifrån honom.  Men han ville äntlig. Så har jag hört han ännu är till Greta sjuk, det hjälper mycke att sinne är så oförnöjt. Jag vänter han ska komma hit med snaresta, det Gud give. . . . Gudnåde mig att jag skulle resa förrän han blev frisk, det kväljer mig men gudvet att jag inte rår därföre.

30 juni 1681 till Greta: . . . Jag får ändå inte vara utan bekymmer. Jag fick lördags brev av Mårten att min man har blivi mycke sjukare än när jag reste. Sedan har han fått både knä och fötter ont, som denna veckan har gjort mig mycke bedröva.

St 10 sep 1681 till Carl: . . . . när jag har rest, är han sjukare bliven. Han har ock om lördagen, det som jag hindrade honom, tagi in som purgera. Ty jag vet, när han tar in det som purgerar, rör han upp mera sjukdomen. Hon har likvisst gått mycke lindrigare än förr. . . .

St 26 nov 1681 till Greta: . . . Gudnåde mig, min man har denna veckan vari sjuk i sin gamla sjuka. Jag vet inte om det blir allvare. Han menar fullan att han ska slippa. Detta vädre och denna årstid och andra bekymrade tider hjälper allt till . . .

St 3 decem 1681 till Greta:  . . . Gudnåde mig, min man är ännu sjuk. Jag tackar fullan min Gud att sjukdomen är inte så stark, om det nu inte blir värre. Men den ängslan som han har plågar honom, att jag har nog trösta honom, som kanske själv behöver tröst. I dag är 14 dagar sedan han sjukna.

St 17 decem 1681 till Greta: Gudskelov min man är nu frisker och kunde väl gå ut, men han dristar sig inte i detta sjukliga vädre . . . .

St 4 marti 1682 till Greta:  . . . Gudnåde mig, min man har nu denna veckan vari sjuk av sin vanlige sjukdom. Han ligger fullan inte alldeles till sängs men så har han haft stor värk i sina händer och nu begynnelse i föttren och knän. Hans ängslan är en stor rot till detta ty han är för mycke till sörja, både för sin olycka och för de andras [reduktion och förmyndarräfst]. . . .

St 8 juli 1682 till Greta: Gudnåde mig för min man, jag är rädder han blir åter sjuker. Han har desse dagar klaga sig i sina fötter. Detta ombytlige vädre gör mycke. Vi har nu i många veckor haft regn,storm och kallaktigt väder. Detta åre har han ofta vari sjuker, som det är ett farlig år, det 63:. Jag önskar det vore tillända. . . .

St 24 oct 1685 till Greta: . . . Jag tackar Gud att min man är nu så frisk att han alla förmiddagar är ute och många eftermiddagar. Men hans svåra sinnen de ökas alla tider mer och mer, att om vi icke får nåd av Gud gå dem igenom med tålamod så är fara både om  liv och själ. . . .

St 21 nov 1685 till Greta: . . . Min man har i 8 dagar vari sjuk men i går åkte han första gången ut. . . .

St 23 jan 1686 till Greta: . . . Min man rådde hon [änkedrottningen] äntli bruka frankfurterpiller. Hon tar 21 därav om afton och finner sig mycke väl därav. Några gånger bad hon mig att han skulle bruka det. Hon sade att grev Bengt har givi henne en stor ask därav, som han har låti föreskriva, och han brukar dem och finner sig väl därav.

St 5 feb 1686 till Greta: Min man har denna veckan vari sjuk i sin högra hand och armbåga, att han inte har kunna vari ute. Men uppe ur sängen har han vari gudskelov. Nu är värken borta och handen mycke sullen, att han inte kan röra henne, gudgive det ville stanna härvid. Vi kunna fullan inte tillfyllest tacka Gud för den hälsan han denna hösten har haft….

St 19 juni 1686 till Greta: . . . som jag alltid haver påminnelse om både ålder och sjukdom, särdeles på min man som jag måste mest frukta före. Han har i några dagar vari sjuk av sin apostem [böld] som åter har begynt sullna. Det plä så under tiden vara. I dag är han av sig själv öppnader, och hoppas jag det lär bli bättre. Det värsta är att min man på så lång tid inte har kunna äta någe kött eller fisk, hans mat är mest mjölk. Han klagar sig mycke maktlös. . . .

(26 juni 1686 till Greta): . . . Min man har vari några dagar så svag som jag aldrig har sett honom vara. I söndags begyntes fullan,men inte som han tyckte vara hårt. Han har ämna följa Johan Larsson när han begrovs men blev hemma. Måndags och tisdags var han midda och afton till bords med oss men onsdagen, som var misommars afton, begyntes med en för mycke stark ryggvärk som tog honom häftigt an, och om natten emellan 2 och 3 begynte frysa, därefter hetta som har tämlig matta ut honom. Den misommarsdag jag hade nu, förgäter jag inte. Nu tycker mig, det jag tackar Gud före, att han är nog bättre. Han har haft ett durklopp [diarré] i går om natten, som jag hoppas har gjort honom gott. . . . Doct: Wattrang går till honom och docter Hjärne har jag ock tagi till honom. . . .

. . . jag har fått av doct: Wattrang och doct: Hjärne god förtröstning om min mans hälsa . . .

Doktorerna Wattrang och Hjärne till trots avlider Edvard Ehrensteen, 66 år gammal, den 30 juni (1686) klockan 4 på eftermiddagen. Men det betyder inte att gikten lämnat familjen för gott; sonen Lars Philip (f. 1662) har ärvt sjukdomen och försöker på sitt sätt lindra plågorna:

St 26 juni 1695 till Carl:  P.S. Utav den 13 hujus har jag brev ifrån L P Eh som beklagar att han inte har hört av min akste son. Han brukar för sin sjukdom tallstruntar unga, koka i vatten och brännvinsbad. Det finner han sig väl av men mycke matt. . . .

I ett brev daterat Stade den 19 decem A:o 1698 är det Lars Philip själv som berättar för sin mamma – ”Högvälborna fru, min hjärtans aldrakäresta fru moder”:

Jag har ävenväl utstått i 14 dagar en smärtelig puff igen, men Gudi ske lov, sedan jag quitterat  alla medicamenter förutan ett plåster, och sedan när smärtan som svårast är, riva palsternacke-rötter på rivjärn, lagde på linne och dem på lederne, då försvinner all smärta och svullnad.                                  Sedan kokar jag samma rötter i mjölk och lite saffran, det driver fyllest ut alltihop. Men ett                    särdeles bad brukar jag var månad. Sedan som jag det nu 1 år brukat haver, har all min smärta foten tagit en ända. Likvisst, vissa tider om året mälder det sig an med allenast en ömhet som några dagar varar. . . .

Att malaria verkligen var en folksjukdom, tvivlar man inte på, när man läser Catharinas brev; alla drabbades – hög som låg:

He Lindschöld har vari några dagar sjuk av skälvan. (2.5.1674)

Jag var förleden måndags hos he sect: [Sven Franc, statssekreterare och vän till familjen], hans både söner äre sjuka av frossan, och band uppå dem det plåstre jag plägar bruka. (9.5.1674)

Erik [drängen] har haft frossan och alltsedan gått och hängsla. Nu är han andra gången nerlagd. Jag tror näpplig han kommer sig före ty han har nu i några dagar vari mycke svag. . .

Edvard [sonen] har ock nu i 14 dar vari sjuk av skälvan. (3.4.1678)

Plaans fru [Gertrud Silfverström, gift med Daniel Plaan, assessor och släkt med Edvard Ehrensteen.] är ock i barnsäng och har fått en son den 4 feb. . . . Hon har nu vari i 3 veckor rätt frisk. Sedan har nu fått frossan och andra anstöter som har gjort henne så svag att man har frukta om hennes liv. (5.3.1681)

Min Cat Reg [dottern] har ock råka i annan dagsskälva, huru snart hon slipper vetgud. Jag har denna vårtiden haft henne om mornarna i kyrkan med mig, hon måtte fullan inte ha tålt det. (26.3.1681)

Jag har nu i 14 dagar vari sjuk av skälvan som har tämlig hårt gripi mig an, ehuruväl jag inte                  frös mer än 5 gånger, som jag kan säga av. Nu har jag sluppi 2 gånger gudskelov, men tämlig matta mig ut. Min Cat Reg har frusi över 3 veckor och ser ut som hon har lega jorden. (9.4.1681) till Carl.

När jag sist skrev var jag tämlig sjuk, och efter jag i 15 år inte har frusi, så var hon fullan så häftig som hon kunde vara. Nu har jag gudskelov sluppi 2 gånger . . . Jag sjuknade i aftonsången före påsk, så att jag gudskelov fick höra slute på Kristi pina, men korsveckan var fullan mig en svår korsvecka. . . . Min stackars Cat Reg fryser ännu. Jag tror hennes sjukdom blev mycke förvärra av det hon över sin makt satt hos mig. Gudskelov nu har jag sluppi, Gud låte min Cat Reg också slippa, men sängen måste jag ännu hålla vid. Örnstedts fru var i förrgår här och besökte mig. Hon sade att hon har så skön kur för skälvan. Hon gav åt Cat Reg, som hon skulle ta in förrän frossan kom. Det bruka jag i går, få nu se vad i morron blir. . . . Den stackars Plaans fru som ännu fryser.

Han har ock i helgen fått frossan. Var man hör så är frossan. (9.4.1681) till Greta

Denna vecka har jag vari alltför bedröva. Cat Reg har i söndags åter fått brytning av sin skälva, gudvet när hon mister henne. (23.4.1681)

Lars Philip har vari sjuklig en 14 dagar. Pingst dagen frös han i kyrkan och 3: dagen hade han hård frossa. Sedan gudskelov har han sluppi men så utslagen om näsa, mun, tunga och ini mun att han svårt har få tala. (28.5.1681)

Konungens resa lär skjutas upp, efter han har blivi sjuk av frossan men gudskelov, han har                     tvenne gånger sluppi. Det måste vara ett stort tålamod hos vår konung. De säga att han ändå                 har haft lika arbete.  (4.6.1690)

Förliden måndags hörde jag av Mårten Gisses brev att min akste son skulle vara sjuk av frossan, som mycke bedrövar mig . . . (10.4.1695)

Min hjärtans aldrakäreste son
Jag längtar mycke få höra att min akste son vore frisk. Utav Magnus brev, som var den 3 hujus skrivi, säger han att min akste son har 3: gången frusi. Det plä vara mycke hårt medan det står uppå, men vårfrossan hoppas jag lär inte länge räcka. (17.4.1695)

1673 tycks en fläcktyfusepidemi ha härjat:

3 maj: Hos mäster Måns [Magnus Pontinus, kyrkoherde i Jakob] har hans hustru och alla i deras hus vari sjuka av fläckfeber, dock ingen ännu dött. Han orkar ännu inte predika, Gud förskona oss ifrån en sådan sjukdom. Jag har nu vari bekymra i dag, att i aftons blev en piga sjuk här hos oss, och i natt he Lars. Jag har nu låti dem svetta och låti dem åder.

14 maj: Vår goda mäster Måns talte jag med för 2 dagar sedan. Han gick till bönen i kyrkan mäkta sakta med käpp i handen. Han har haft ett svårt år detta. Förutan hans sjukdom har hans hustru och alla barn vari sjuka av denna gångande sjukdom. Här dör mäkta av samma sjukdom.

31 maj: Den goda sect: Franc har nu fullan desse dagar haft en hjärtlig sorg. Hans fru sjuknade 2: dag pingsta uti fläckfeber. Förleden onsdags mente jag hon skulle inte så länge ha leva, nu är det 13 dygn. Hon var i går tämlig tillpass. I dag är hon svagare, gudgive det vore Guds vilja hon komme sig före. Hon ligger nu så stilla och vänt igen med det raseri hon förr har haft. Jag är hjärtligt bedröva utöver henne.

7 juni: Vår goda Franc måtte nu mista sin hustru, i dag 8 dagar sedan dog hon av stark fläckfeber.

När så kungen senare samma år insjuknar, blir Catharina mycket oroad. Den 15 november skriver hon till sin man:

Gudtröste oss, vi hava haft den bedrövelsen denna veckan, då vi mente vi med glädje skulle få vår konung hem, och allt var så kostlig och väl därtill laga, är han sjuknad i Pilkrog. Förrän vi nu visste vad sjukdom det var, kan fullan min akste he tänka vad ängslan det har givi oss. Nu giva de oss en god förhoppning att mässlingen är lindrig och väl utslagen, det Gud för sin stora barmhertighet skull förläne att det går lindrigt av. Det kan jag fullan se vad ängslan min akste he lär taga sig när han får sådant höra, gudtröste oss arma folk om honom någe dödligt skulle före komma. Vi hava dock, så mycke som jag har hört, god förhoppning av honom att det bättras med sjukdomen. Gudskeära att det inte är fläckfeber, den fruktade jag mest före när jag hörde att han var sjuk.

Sjukdomar av skilda slag, mer eller mindre allvarliga, och oväntade dödsfall inträffade ständigt i bekantskapskretsen. Också sönerna och döttrarna i familjen Ehrensteen var naturligtvis krassliga emellanåt. Catharina rapporterar:

1672.

19 oct: Jonas Rothåf [assessor] han miste sin son för 14 dar sedan, en son om 3 ½ år. Han har om natten sjukna och fått förgift i sig som de säga. Om han med öppen mun har sovi och en dvärg har kommi uti honom? Han har strax begynt sullna och kräkts bara blod, ett dygn har han leva.

1673.

22 marti: Jag hoppas vår mäster Måns skall nu bliva någe bättre. Han har nu sedan vi komme ifrån lande vari mäkta svag. Densamma dag som natt och dag vore lika lång, har de inte sett därefter utan låti honom åder, varav han har vari mäkta svag. Ådren har av sig själv samma dag några gånger uppsprungi och armen uppsullna, sedan hela kroppen uppsullna och han har varit så svag att de fruktade han inte skulle komma sig före. Nu begynner han åter bliva bättre. Så kan man se vad det är för skada när man inte ser efter vad tid man brukar.

[I almanackor och praktikor kunde man inhämta kunskap om rätta tiden för åderlåtning o.d.]

24 juli: Anna Beata [dotter, f. 1669] blev hastigt och illa sjuk 2 eller 3 dagar, särdeles första. Jag fick av Wallenstedt [Catharinas halvbror] en bisa [krus med två handtag] av lorvidon, eller vad de kallat, ser nästan ut som träakelse [=teriak; universalläkemedel], det gav jag henne att svettas. Däruppå såg jag strax förandring. Gudgive min akste he ville därute skaffa mig ett lite apotek med sådana och flere saker uti.

15 nov: Natten emellan onsdagen och torsdagen hade he Plaan den stora olyckan att amman låg ihjäl hans minsta son som var på en 18 veckor gammal. Det hade jag fullan en sådan hjärtenyck utav när jag hörde det, att jag kan icke så beskriva. De lät i aftons begrava det uti Johan Larssons [Johan Larsson Laurinus, rådman av östgötsk prästsläkt. Han och hans hustru Margareta Utter var släkt med Edvard Ehrensteen – liksom Plaan – och tillhörde familjens närmare umgänge.] grav utan någen stor process, gudtröste den som en så stor sorg får. De sörja mycke däröver bägge.

6 dec: Edvard [son, f. 1663] var fullan sjuk i sin hals men är nu gudskeära hel frisk.

1674.

10 jan: Greta [äldsta dottern, f. 1659] har haft en sådan häftig bröstvärk och katarr, att jag inte har drista mig ut med henne. Liten bättring tyckes det nu bli.

21 marti: Bröstsjuka äre fullan barnen somliga.

2 maj: Riksskattmästaren [Sten Bielke] är ännu sjuk och vari 7 veckor i huset av en böld som så har satt sig, att han har ont vid både ligga och sitta. . . . He Olivecrantz är ock opasslig, som de säga, av många påskgästabun.

1678.

13 feb: Daniel Uttermarck [hauptman på Gripsholm] var i dag här och hälsade på oss . . . Han är tämlig mager och håre drar av. Han hör ännu illa efter sjukdomen. Han säger att somliga ha blivi blinda, somliga döva, somliga dumbar [stumma] av sjukdomen [?] . . .

1680.

Aug: Jag har vari bekymra över min Cat R [dottern Catharina Regina, f. 1666] som har sullna i tandkötte, så att ansikte är på en sida hel sulle.

14 aug: Cat Regina hon har små anstöter haft. När ansikte nu blev gudskeära bättre, fick hon i sin fot en elak anstöt, dock hoppas jag nu blir med Guds hjälp bättre. . . . Härifrån någe nytt är att för 3 dar sedan blev salig Gyldenbrings fru [Catharina Edenberg] död. Hon har vari sjuk i 14 dagar. Begynnelsen har vari att hon har fått en blemma på tungan och det har så ökat sig, att hela ansikte och halsen har sullna så att hon inte har kunna äta. Ögona har bulna utur huvu förrän hon har dött, den arma stackaren. I förrgår dog Reenfelts fru [Margareta Persdotter, gift med Bengt Reenfelt, assessor]. Hon har vari sjuk några veckor och i 8 dagar blött näsblo. Hennes sjukdom har vari av sorg över sin son. Jag var hos henne en dag förrän hon dog, med Maja Cronberg, då hon mycke väl fägnade mig och gav mig en visa som hennes son har gjort henne till nyårsgåva förrän han dog.

4 sep: Rehnskiöld [Johan R., statssekreterare] han lär nu inte göra långt som jag hör. Han torkas bort av tvinsot, som jag hörer. Han får inte den hugnan snart dö. . . .

Mycke sent får han [barnbarnet Edvard Gyldenstolpe, f. 1679] tänder, han har inte fått mer än en tand sedan I reste bort. Han är fullan någe kinkot för tänder. Jag har vari så ånger över att mässlingen går här i staden mycke. Hos mäster Måns är ock mässlingen.

1681.

14 maj: Förliden onsdags gick ärkebiskopen [Johannes Baazius] frisker i säng. Han gästa hos kyrkherden på Gråmunkholm [Riddarholmen], och om morgonen fann de honom död i sängen, liggandes död med handen under kindbene och krokot. Hel stel, att de med möda kunde få honom räter. Han har fullan en tid klaga sig att han har vari andetäppt och sjukliger i kroppen och har bruka Herren en stark spiritus, 30 droppar var måltid. Huru ont det har gjort mig över den goda gubben, kan du väl tänka. I aftons var jag där och då lades han i kistan och sveptes. Kyrkherdhustrurna vore där och svepte honom och kyrkherdarna lade honom i kistan. Men han har så förandra sig, att man inte kunde se på honom. Sin svarta sammetskröningskjortel sveptes han i, den sände de till Uppsala efter och i ett dygn var både härifrån och tillbaka. . . .

Sådana hastiga dödsfall lär nu denna tiden några hända. En bokhållare på slotte ävenså skulle gå i aftonsång om söndagen, och måste av sin granne låta leda sig hem i huse, och strax därefter dog.

28 maj: I förrgår dog Tessin [d.ä.], han har länge haft slag, som min akste dotter väl vet. Sedan har han haft mycken plåga av andtäppa. Och när han dog rörde åter slage honom på högra sidan, att han strax gav upp andan. Eljest är några som hastigt dö. Lavalle [Jean de la Vallée] miste sin son i dag 8 dagar sedan, som inte mer än visst ett dygn har vari sjuk av uppkastning och durklopp. Denna våren har så mycke lite folk dött men jag tror när regn en gång kommer, lär visst både människor och boskap dö, Gud hjälpe oss och låte oss vara beredde.

30 juni: Herr Hindrik, he Johans [Johannes Becchius, kyrkoherde i Österåker 1664-1705] styvson, var i går brudgumme med en prästedotter i Närke. Hans syster Kerstin kom till Stockholm och skulle där ta sig tjänst. Hon var några veckor hos mig, äntlig tog hon sig tjänst hos en köpman i staden. Och nu med posten 8 dagar sen fick vi brev att hon har falli utur vinn på gatan, och strax dött. Det har gjort mig mycke ont över den stackaren. Så lite veta vi av vår olycklige dödsstund.

29 oct: I går 8 dagar sedan har konungen haft den olyckan att han har bruti sitt högra ben tvär av. Jag fruktar han har ock illa krossa sitt bröst, som de säga. De säga att det skulle ha skett på riddarskolan men om man törs säga vad ock säges, så ska det inte vara där skett utan med den förbannade leken som än inte har tagi ända, att detta ska vara skett på det sätte. Söndagsnatten rede båda dronningarna till Kungsör. De hoppas fullan att det ska snart bli gott, det Gud give.

5 nov: Gud hjälpe vår konung till sin hälsa. Jag fruktar det lär gå långt omkring, som de mena, innan han blir frisker, ty när bene var avbruti var ingen doctare eller balberare tillstäds, utan man måste sända till Arboga efter en. Här är nu tyst medan varken konung eller drottningarna äre hemma.

3 decem: Här går tal att ärkebispens hamn har, 8 dagar förrän hans hustru [Britta Eriksdotter] dog, kommi om natten och bulta på dörren och bett att de skulle låta upp, några gånger. Inte har hon skulle känt igen hans röst och sagt, ’det är fan som talar’. Då har han svara, ’bered dig, innan 8 dagar ska du följa mig’.

17 decem: Änkedronningen reste i går om morron till Kungsör, gudskelov konungen blir nu bättre men de mena han blir någe halter. Han har stått ut en farlig pärs, gudgive han ville nu inte akta mera hästar som har gjort honom så stor skada.

1685.

12 decem: Min aldrakäreste Greta, drick inte för mycke te. Jag tror väl lite är gott men mycke är ohälsosamt. De säga Vellingken [Mauritz Vellingk, envoyé och general] är så torr bliven av te, att man kan undra sigpå. För henne, hans unga fru [Ebba Banér], har barne förgåtts med på 22 veckor och hon har vari mycke svag.

1686.

16 jan:  Anna Beata [dotter, f. 1669] har fullan denna gången vari så illa sjuk i sin hals som hon någen tid har vari. Hela denna veckan har hon inte kunna äta en bit brö eller någen mat utan några skedar tunn havresoppa. Men hon är allt skuld själv därtill, som de säga mig. När Daniel [Gyldenstolpe, bror till Nils G.] var brudgumme trettondedagen, när hon som mest har dansa, låter hon upp fönstre och låter blåsa på sig. Hon är alltför oaktsam om sin hälsa, och inte låter hon säga sig. Jag har fullan sagt henne att jag må ock inte ynka henne men när jag ligger och hör om nättren att hon inte får andan fram, så måste jag ändå i ångest däröver. Jag har nu haft mäster Mattis [Mattias Ribe, hovfältskär] här som har spruta henne i halsen. Jag förhoppas det svåresta ska vara borta. . . .

Maja Hägerstierna har vari sjuk i några veckor. Hon har mycke sörjt sin mor, att jag fruktar det drar henne själv till döds. Hon har den sjukan som Mårtens Britta hade, den som kofötter skulle cureras med. Jag har bett henne bruka det men det har inte vela hjälpa henne.

23 jan: Vår änkedronning sade att hon dricker te och finner sig så väl därav. Jag sade att min akste Greta har vant mig därvid utan socker, men dronningen sade att hon inte kan dricka utan socker. Hon dricker 20 koppar var dag, och de som komma till henne drickat så gärna. Jag fråga om så mycke icke skulle förtaga sömnen, men hon sade att hon det inte finner.

20 feb: He Lindschöld sjukna i dag 8 dagar sedan av en feber. I går sände jag och fråga efter honom. De svara att han har en stark hetta och ont i sitt bröst. Han har vist sig mycke god emot oss denna tiden, att jag inte nog kan berömma honom.

26 ap: Wallenstedt [Catharinas halvbror] är än sjuk men inte anna än fluss som har satt sig i armen, och ska därav ha en stor värk. Han får fullan sin del när Gud så behagar.

5 maj (juni): Medan jag har vari borta, har Helmfelts fru [Margareta von Parr, gift med Simon Grundel/Helmfelt, fältmarskalk] dött förliden tisdags.

Hon har sjukna 3: dag pingsta, just i 8 dagar vari sjuk. Av sten har hon dött. Ifrån torsdagen och intill hon dog har hon inte kunna låta sitt vatten.. . .

Det måtte vara en svår död, sten. Denna tiden är 2 a 3 kvinnfolk därav blivne döde, att de 5 a 6 dagar inte ha kunna låta sitt vatten. Jag tror en sådan sjukdom kommer mycke av otidig måltid.

19 juni: Jag var hos henne [Anna Maria Clodt, hovjungfru] i går förrän jag kom till dronningen. Hon låg på sängen av liktorn på foten.

4 aug: Lars Philip [son, f. 1662] var i natt så sjuk att jag måste låta slå honom åder. Nu gudskelov är han tämlig frisk men håller likvisst vid sängen.

1694.

14 nov: Jag är ängslig över Ed Eh [sonen Edvard, f. 1663] som i 5 veckor har medicinera av mäster Mickel [Mikael Heyn, hovfältskär]. Han är allt i sin kammar och brukar hans cur. Han har för den orsak tagi honom, att han må se att han ingen elak sjukdom har, det ogudaktige människor kunde eljest säga. Han har icke allena haft värk i armen utan ock fått i sitt vänstra ben. Det bekymrar mig han blir mycke matt av alla dagars badning och mer sådant. Gud hjälpe honom.

29 decem: Gudnåde oss att vår Gyldenstolpe har fått en stor susning för sitt öra. Han har desse helgdagar vari ibland hemma och brukar docter Hjärne. För 2 dagar sedan är han [Hjärne] välsigna med sin 9: dotter.

1695.

6 juni: I natt har en redlig, vacker ungkarl dött, kapten Lofelt. Av hetsig sjukdom på det 13 dygne måste dö. Det är så ynklig när sådana som har med stor möda arbeta sig igenom och nu skulle få någon hugna, så dör sin kos. Han är nylig hemkommen av sin resa.

19 juni: Om fredagen lät konungen dem vara tillhopa med värjor till slag, 3 ryttare äre illa farne. De äre omkullridne. En av dem är redan död och de andra lär fullan ock ska därtill. Vår lilla prins har ock vari i samma fäktning uti ett sådant mörker av damb och rök, att ingen kunde se den andra. Om fredag afton kom Styltenhielm [Lorentz S., överste, gift med Catharina Regina Ehrensteen – Catharinas svärson] till oss och såg så erbarmlig ut. Han har ock blivi av Gud bevara ifrån en stor olycka av en häst. Om inte stövlan har gått av honom, så har han fullan inte sluppi. Hon blev i stigbyglan sittandes.

Och Catharina själv, hur mådde hon? På det hela taget tycks hälsan, åtminstone under brevskrivningsperioderna, stått henne bi. Visst klagar hon ibland över att hon inte mår bra – vem gör inte det? Det händer också att hon nämner sin ”gamla sjukdom”, men det framgår inte vilken sjukdom det rör sig om. Catharina berättar mer om andras krämpor än om sina egna.

Men då det första (publicerade) brevet skrevs, var hon inte frisk och kry:

St 19 oct 1672 . . . Huru med min hälsa är, så tackar jag nu Gud att det är någe bättre. Jag orkar nu vara uppe och har denna gången inte gärna (sett) om jag har rätt dött bort, ty jag ville gärna önska få leverera barnen och egendomen uti min akste he händer, och finge en gång hugna mig ännu av hans närvarelse. Det vore ock fullan med barnen på ett sådant fall bedrövlig.. Gud låte mig inga onda tiender få, ty jag märker både av ålder och kroppssvaghet inte kunna stort emotstå. . . .

Ålder och kroppssvaghet . . . När Catharina Wallenstedt skriver detta är hon 45 år och har ännu inte levt halva sitt liv. Yngsta barnet, dottern Anna Beata, är en ”lustig och rolig” treåring, mellandottern Catharina Regina är sex år och trettonåriga Greta ”begynner nu bli så stor att hon kan uti hushålle vara min akste he någe biståndig [om Catharina skulle dö] och se sina små syskon tillgodo”. Kvar i Sverige hos sin mamma är också sonen Edvard, åtta år. Men Catharina känner sig gammal och utlevad:

Stockholm 17 maj 1673 . . . Jag känner fullan att jag ock gjorts gammal och ledse vid världen och kanske, om jag vore hädan, inte så stort saknats. Min akste he kunde då taga exempel av Gripenhielm och göra ett sådant lyckligt giftermål, huru ock med barnen ginge, särdeles mina flickor. . . .

Forsbygård 10 juli 1673 . . . Det är fullan som jag märker på mig ock snart utleva och krassligt. Jag var för 3 dagar sedan någe opasslig. Min medicin är nu att jag strax tager in flädermos och svettas däruppå, då tackar jag Gud att det blir bättre. Jag ser min ynka uppå barnen, särdeles Greta, när jag lite klagar mig ont. Då menar hon att jag strax skall dö, att jag ofta inte vill säga när det icke är desto värre. Jag hade denna gången styng uti bröste och igenom högra axelen, dock tackar jag Gud när jag fick svettas, att det saktade sig. Edvard och de två små flickorna, särdeles Catrina R, de kunna ock så beklaga och frukta att jag skall dö ifrån dem. . . .

Stockholm 4 okt 1673 Välborne herre, aldrakäreste far
8 dagar sedan då jag skrev, var jag så ofrisk att jag mente falla uti en sjukdom, och är nu gudskeära tämlig frisk. . . .. . .

Jag tackar Gud som upphåller oss med tämlig hälsa alla, allena denna tiden är fullan för mig som för andra gamla människor ängslig, besvärlig och melankolisk. Jag måste dock låta mig nöja med vad mig påkommer. Mitt melankoli märker jag mera förökas än förminskas, Gud stå mig bi med tröst och tålamod. . . .

Forsbygård 4 feb 1674 . . . Käre far, visst har jag orsak så länge jag lever med tacksamhet ihugkomma, så den skänk som all min timlige glädje, den jag av min akste he har undfångit. Den nyårsgåvan har jag nu skaffa mig muff och sobelkraga. Men om jag dör vill jag inte att I, min far, så göra som sect: Franc då han miste sin fru lät bära omkring hennes muff, myssa och sobelkraga, och har sålt det för 20 rdr allt tillhopa. Det har vari bättre han har bränt upp dem. Så går det med våra goda manfolk. Ja, ja min far, jag tror eder likvisst inte därom. . . .

Begreppet stress var väl inte myntat på 1600-talet, men det råder nog ingen tvekan om att Catharina var stressad. Hon dignade under ett ovant ansvar: ensam med fyra barn skulle hon sköta familjens affärer. Därtill kom problem med ekonomin. För att ha någonting att leva av måste hon försöka få ut sin makes lön, d.v.s. hon var tvungen att springa runt till högt uppsatta mäns fruar och mer eller mindre tigga om pengar. Regelbundna löneutbetalningar var också ett okänt begrepp på den tiden. Edvard Ehrensteen hade lånat ut pengar mot ränta, vilket medförde att Catharina även måste syssla med indrivning. Dessutom skulle hon övervaka driften av familjeegendomarna. Vidare var det hela tiden tal om att hon skulle förena sig med maken i Holland, men beslutet förhalades; hon visste inte hur hon skulle planera för framtiden. Helst av allt önskade hon att Edvard skulle befrias från sin utrikestjänst.

Stockholm 4 april 1674 . . . Jag har nu mer än 8 dagar måst hålla mig inne av en häftig bröstsjuka. Jag hoppas dock snart övervinna henne. Kvinnfolken de äre dock alltid segliva, och om jag rådde ville jag gärna leva tilldess jag ännu en gång får se eder, min hjärtans far. . . .

Stockholm 18 april 1674 . . . Mitt sjukliga tillstånd har hindrat mig all denna tiden, att jag inte har fått komma till furstinnan eller någen av desse som man måste ock tillbedja. Jag kan inte säga att min sjukdom är så svår. Jag tror fullan att hans orsak är mest av den övermåttan ängslan som jag all denna tid har klagat om. Uti mitt bröst plågas jag fullan och mitt huvu är som svimmel, ibland värk. Det kommer allt av mitt stora bekymmer och sorg som inte minskas utan mera ökas . . .. . .

Tänk min far, vad resolution jag i dag har tagi. I morgons reste jag till Karlberg och fick tala med rikskansleren själv. Kunde I fullan tro mig om vara så dristig? Se vad nöden och ängslan kan göra. Jag fann honom gudskelov mycke nådig och hövlig emot mig. Nu är mitt hjärta mycke gladare. Jag fick ock den försäkring av honom att innan några månar skulle jag med Guds hjälp hava min akste he hemma. . . .

Stockholm 25 april 1674 . . . Jag skall med snaresta gå till he Sten Bielkes [riksskattmästaren] fru, min sjukdom har hålli mig därifrån. Sedan jag var till Karlberg har jag vari mycke friskare. Bekymmer och ängslan har mycke ökat min sjukdom. Var gång jag tänker uppå denna dristigheten som jag tog, vilket allena kom av den stora ängslan, måste jag ännu förundra mig att jag detta vågade. . . .. . .

Stockholm 2 maj 1674 . . . He Gripenstierna [Joel Ekman/G., kunglig sekreterare och räntmästare], som jag har assignation [penninganvisning] till, tror jag inte att jag får penningar av. Han ljuger den ena dagen efter den andra,. Jag kan inte få av honom någen visshet när jag kan få samma penningar, mycket mindre bli betalt. Jag var hos he Sten Bielkes fru för 2 dagar sedan. Hon lovade att hon ville tala med Joel Ekman om samma penningar, att han skulle betala dem. . . .

Hos he Per Sparres grevinna [Ebba De la Gardie] var jag samma dag. Hon sade att hennes he har inte fått några penningar. . . .. . .

Stockholm 7 maj 1674 . . . Jag går nu så bekymmersam om min resa, vad jag skall göra. Jag måste fullan vänta en eller några veckor förrän jag får resolvera mig, tilldess jag får höra huru det skickar sig här hemma. Om min akste he har continuerat med sina brev som i vintras så har visst mina saker vari skickade, att jag innan pingsta har vari färdig resa härifrån. Får jag flere poster sådana brev som detta så gör jag mig ock visst färdig, ty min ängslan över denna långsamma resa har gjort mig matt och sjuklig, att jag inte så kan beskrivat. . . .. . .

Stockholm 30 maj 1674 Min aldrakäresta far
Med min resa är nu så vida att jag alla dar måste vänta bud att skeppe är vid Dalarö, och då i Jesu namn gå fort. . . . Jag har vari bekymra om osäkerheten av juten men he Olivecrantz säger det har ingen nöd, och det vill jag nu våga uppå. Gudnåde mig, jag har ingen karl med mig som jag kan lita uppå. Jag har gärna vela haft he Mårtens hustru med mig, hon är så van resa. Jag vet inte om hon kommer. Min hjärtans far förlåter mig att jag så hastar, mitt huvu är så fullt med beställning. Gudnåde mig, jag får inte penningar av Ekman, den elaka karlen. . . .

Så bar det iväg till Holland; brevväxlingen mellan Catharina och hennes man upphör. Efter drygt ett år återvänder familjen till Sverige, och fortsättningsvis är det i regel dottern Greta eller sonen Carl som Catharina skriver till.

Edvard Ehrensteen håller hårt i penningpungen, emellanåt talar han inte med sin hustru, och det händer att han bryter hennes brev. Catharina är således fortfarande ängslig och bekymrad, men förskonad från allvarligare sjukdomar. 1680 utnämndes Edvard till president för tribunalen i Wismar, en tjänst han aldrig kom att tillträda, men Catharinas oro späds hela tiden på av att inte veta om och när han/de ska resa. Sedan hon väl blivit änka nämner Catharina Wallenstedt knappast sitt hälsotillstånd överhuvudtaget.

St 25 jan 1678: Jag skriver i hast och illa, efter jag måste hålla vid sängen.

St 9 oct 1680: Jag har ock fruktat för min gamla sjukdom denna hösten, så har jag nu purgera och ska tillkommande vecka låta mig åder. . . .

Min akste Greta, bed Gyldenstolpen [Nils G., Gretas man], näst en tjänstlig hälsning, att han skaffar mig en prescription av någen docter för huvustärkning, som jag här kan låta göra som en balsam.

St 30 oct 1680: Jag tackar ock Gud som har bevara mig härtill, att jag inte har fått min sjukdom denna höstetiden som alltid är mule(n) och ganska sällan får (man) se solen. I kyrkan orkar jag likvisst för mattighet inte ofta om mornarna.

St 23 ap 1681: Om nättren sover jag illa. Om jag nu om morron fick någon rolig sömn så hindras den ty min man, strax klockan är emellan 3 och 4 så vaknar han som han plä göra när någen resa är honom i huve, så att jag nu är mycke illa därav. Jag har fullan min lilla säng ståendes, som jag ligger uti, men jag kan inte somna när jag blir uppväckt.

St 28 maj 1681: I dag har jag låti mig åder, fast jag inte spar min hand skriva.

St 5 nov 1681: Jag har ock i dag ämna skriva min Carl Eh till, men mitt huvu har i dag hindrat mig, som denna hösten plågar mig mer än i fjol.

St 26 nov 1681: Mina glasögon äre sönder, så att jag fruktar jag inte kan skriva. Jag har haft dem över 12 år och gav en carky för dem. Jag kan inte få så goda för mina ögon. Jag har nu ett par fått men dem ser jag inte så väl med, så att jag fruktar min akste dotter kan inte läsa vad jag skriver. De dyra glasögonen min man har köpt, kan jag inte se med. Nu är jag illa däran.

St 3 decem 1681: Gudnåde mig, jag tycker mina ögon de ta så mycke av, och är så olycklig att nu mina glasögon äre sönder, det ska fullan synas på mina brev. Jag vet inte vad jag ska tänka, att min man som är äldre än jag, kan se med de ögonen som äre för svaga åt mig. Gud låte mig få behålla min syn så länge jag ska leva.

St 7 jan 1682: Inte har min lilla Edvard [barnbarnet] slagi sönder mina glasögon. Nu äre de hela.

St 13 feb 1686: Jag tackar min akste dotter för det käreste breve, men tycker illa vara att min akste Greta ska så ängsla sig om en ringa sak över min fot, som hade gudskelov inte till betyda. Gud som alltid är min beskärmare, vars namn vare av mig till evighet ärat, bevarade mig ifrån större olycka som har kunna av sådant fall hända en tung och ovig kropp.

St 20 feb 1686: Om jag aldrig så lite reser ut så finner jag mig sjuk därav. Det måtte fullan kanske vara därav att jag så denna höst och vinter aldrig har vari utur kammaren.

St 24 marti 1686: I min kammar är jag, och därur kommer jag aldrig oftare än i kyrkan. Carl Eh han plä fullan stundom lätta på mig när vackert väder är, men det har en gång skett eller 2, att jag har åki till tullporten och därefter har jag funni mig ofrisk.

St 29 decem 1694: Sedan jag var hos he Piper har jag vari sjuklig.

Forsby 22 aug 1695: Jag har sedan jag kom hit inte vari rätt frisk, dock tackar jag Gud för måttlig. Det kostar på mig att skriva mycke.

Lundby 24 juli 1698: Jag vet att jag hugnar min akste dotters hjärta, att hon ville veta huru min resa till Lundby är avlupen, och kan jag inte nog tacka min nådige och allsmäktige Gud för en så lycklig resa. . . . Gud upphåller mig i min svaghet, att jag kan väl utstå min resa.

”Jag hade fullan mer till skriva men handen vill inte fort”,

skriver Catharina Wallenstedt den 1 juni 1718 i det sista bevarade brevet till dottern Greta. Catharina var då nittioett år gammal; kroppen kanske var skröplig, men huvudet var det i alla fall inget fel på.

Litteratur:
Allrakäresta, Catharina Wallenstedts brev 1672-1718, Kommenterade och i urval av Christina Wijkmark, Atlantis, 1995

44. Hundar

De mest ordrika författare jag träffat på äro aposteln Paulus, biskop Liutprand av Cremona, den anonyme iriske historiograf som skrivit krönikan om konung Brian Borhumbas krig med vikingarna samt (fast inte riktigt på samma sätt som de andra) den dagboksförfattande sekreteraren i marindepartementet hos konung Karl II av England, Mr Samuel Pepys. Alla dessa använda, abstrakt sett, långt flera ord än nödigt vore, men man tänker inte mycket på att ställa dem till rätta därför. (Frans G. Bengtsson)

I Samuel Pepys Diary har vi en dag-för-dagbeskrivning av livet under Charles II:s hektiska restaurationsperiod, däribland tre väldiga händelser: pesten av 1665, den stora citybranden 1666 och den holländska flottans raid uppför Themsen. I dagboken registrerade han allt från inköp av kläder och vad han spisade till kvällsvard till storpolitik, hovskvaller och amiralitetsintriger. Det är tvivelaktigt om någon dekad i hela världshistorien fått en sådan skildring av liv och leverne i stort som smått. (Knut Hæger)

Pepys dagbok — eller rättare sagt en bråkdel av den — har jag tillägnat mig på Myrorna. Den är väl värd de 25 kronor jag gav för den. Och dessutom visade det sig att han hade en del att förtälja också om våra fyrbenta vänner.

”Det är årtalet 1660, då Karl II återvände till sitt kungarike, som markerar slutet på puritanernas samvetsstränga välde och början till den moderna tiden”,

skriver Jane Lundblad — som står för översättningen och urvalet — i förordet till min upplaga av dagboken. Det var den 1 januari 1660 som Samuel Pepys (1633-1703) påbörjade skrivandet:

År 1660 Statens tillstånd var följande: rumpparlamentet, som bragts i oordning av lord Lambert, har nyligen åter församlats. Officerarna i hären har alla blivit tvungna att ge vika. Lawson ligger stilla ute på floden och Monk är med sin armé i Skottland. Stadens nya fullmäktigeråd för ett mycket myndigt språk och skickade till Monk sin svärdbärare för att underrätta honom om deras önskan om ett fritt och fullständigt parlament, vilket nu är vad alla önskar och hoppas och väntar. Tjugutvå av de förut uteslutna medlemmarna [(J.L.:) Cromwells här hade år 1647-1648 förklarat ett antal parlamentsmedlemmar uteslutna] begav sig förra veckan till parlamentshusets dörr och begärde inträde, men förvägrades detta; och det tros att varken de eller folket kommer att bli nöjda förrän huset blir fulltaligt.

November Den 6:e (Kontorsdag) Hem och satte mig att läsa om rättegångarna med dem som nu har blivit hängda för kungens död och kände stor tillfredsställelse vid läsningen. På kvällen gick vi till sängs och min hustru och jag blev osams om hunden, som jag ville stänga in i källaren därför att han hade smutsat ner i huset, och jag ville ha min vilja fram, och vi lade oss och låg sedan och grälade hela kvällen. På natten oroades jag av en dröm att min hustru var död, vilket gjorde att jag sov illa hela natten.

Augusti Den 18:e . . . Sedan hem i vagn och när jag hade gjort mig i ordning lämnade jag min hustru att ta hand om sin lilla tik, som just höll på att valpa, och gick till sängs.

Den 19:e (Herrens dag)     På morgonen berättar min hustru för mig att tiken har fått fyra valpar och mår mycket väl efter det, fast min hustru var mycket rädd för att hon skulle dö av det eftersom hunden hon fått dem med var mycket stor. . . . Mr Creed och min bror Tom åt middag tillsammans med mig. Efter middagen gick min fru och hämtade de små valparna, som är nätta.

År 1666 November Den 14:e . . . På kvällen till tavernan Påvens huvud, där doktor Croone berättade för mig att det på sammanträdet i Gresham College i kväll förekom ett vackert experiment då man lät blodet på en hund rinna ut till dess han dog och in i kroppen på en annan på ena sidan, medan allt hans blod fick rinna ut på den andra sidan. Den första dog på stället, och den andra mådde mycket bra och kommer antagligen att reda sig bra. Detta gav anledning till många sköna önskningar, som till exempel att blodet av en kväkare skulle inmängas i en ärkebiskop och så vidare. Men, som doktor Croone säger, om det går bra, kan det komma att bli till mäkta stor gagn för människornas hälsa, så att man botar ont blod genom lån från en bättre kropp.

(Litteratur: Pepys dagbok, urval och översättning av Jane Lundblad, Uddevalla 1971)

Ulrik Frederik Gyldenløve och hundarna

Da Frederik III [Karl XII:s morfar] som ung Prins opholdt sig nogle Aar i Holsten som Ærkebiskop i Bremen og Biskop over Verden Stift, traf han en ung og smug Kvinde, Margrethe Pape, og inledede et nærmere Bekendtskab med hende, hvilket førte til, at hun den 20/7 1638 fødte en Søn, som i Daaben blev kaldet Uldrich Friederich.

Frederik var inte knusslig och gossen fick en gedigen utbildning med studier i bl.a. Paris och Siena. I augusti 1655 blev han så

naturaliseret som dansk Adelsmand for sig og rette ægte Børn og fik Navnet Güldenløffue.

Pappa — kung sedan 1648 — var nöjd med sin telning och utnämnde honom 1664 till ”statholder” i Norge, ett ämbete han skötte till belåtenhet för både danskar och norrmän. I Norge skulle han med åren samla på sig många och stora egendomar.

Med den åtta år yngre halvbrodern, Christian, kom Ulrik Frederik också väl överens:

Ved Christian V:s Tronbestigelse [1670] oprandt der en Tid for Gyldenløve, i hvilken han efterhaanden blev beriget med Jordegods paa Landet, Huse i Hovedstaden, Hæder og Værdighed og Statens fornemste Embeder, ja ha naaede endog saa højt, saa han blev Landets fornemste Embedsmand, han vandt Kongens udelte Yndest og blev hans Ven og fortrolige, — og dette Venskab holdt sig hele Livet igennem.

Det var Christian V som hade skänkt marken där Gyldenløve lät uppföra Charlottenborg, palatset vid Kongens Nytorv:

Den 3/4 1672 nedlagde under stor Højtidelighed Kongen i egen Person Grundstenen til Palæet, og midt i 1670’erne stod Hovedfløjen med de to fremspringende Fløje ud imod Torvet og de to Sidefløje langs Kanalen, alle i 3 Stokværk foruden Kælder, under Tag. Den lave Fløj, der lukker Gaarden ud imod Haven, er først føjet til i 1680’erne, og idag staar Palæet jo ikke i den samme imponerende og smukke Skikkelse som i Gyldenløves Dage. Det var dengang saa stort, saa det skal have indeholdt 74 Værelser foruden Kælder og Loftsrum, Port og Trapperum, Gange og Smaaflukker. — . . . Desværre er det jo kun lidt, der er bevaret for Efterverdenen af de smukke Interiører, men endnu kan man dog f.Ex. se den store Festsal midt i Hovedfløjen med Udsigt ud over Torvet, som gaar igennem hele 2. og 3. Stokværk, og det sidstnævnte af disse har et Galleri, som løber hele Salen rundt langs alle 4 Vægge, — samt Kuppelsalen i Havefløjen paa den modsatte Side af Palæet.

Bag til strakte sig den meget store Have, der naaede helt ned til Havnen, og i den fandtes der baade Lysthus, Orangerihus, Fugle- eller Andehus og Fiskedam, og den var smykket med Springvand, Træer, klippede Hække og et Væld af Blomster, mellem hvilke man hvert Øjeblik stødte paa en Statue eller en Buste, af hvilke Haven skal have indeholdt ikke mindre end 40 Stkr.

Även i Danmark blev han således ägare till många och stora egendomar.

Han havde inden han døde . . . yderligere samlet saa meget Gods sammen, saa han vistnok endte som Danmark-Norges største Jordegodsbesidder.

Omgangen med Kongen og Kongehuset var meget livlig og vedligeholdtes gennem Aarene. Majestæten og han skiftedes til at være Værter for hinanden i Selskaber og ved Jagter . . . Ved Taflerne blev han alltid i sin Egenskab af Landets første Mand efter de kongelige Personer anbragt paa den fornemste Plads efter disse. . . .

Och så till hundarna:

En gång när Ulrik Frederik var på resa i Norge för att inspektera fästningar, kom han till en gård där han — enligt vad han själv berättar i ett brev — inte fann

en levende Sjæl undtagen en gammel og meget vred Hund, som ikke ejede Spor af Høflighed trots alt, hvad jeg kunde sige til den.

Andra har annat att berätta:

En anden af de Egenskaber, som Naturen i saa rigt et Maal havde udstyret ham med i Vuggegave, og som ogsaa bidrog til at gøre ham populær, var hans Evne til at sige vittige og træffende Bemærkninger. Engang stod han oppe paa Balkonen i sit Palæ og saa ud over Torvet; hans Hund, som var fulgt med ham derop, kom for nær til Kanten og faldt ned paa Gaden, hvor den slog sig ihjel, og Gyldenløve udbrød da: Ved Hove gives der dybe Spring.

—  —  —

Den 17/4 1704 afgik han selv ved Døden . . . (O. v. Munthe af Morgenstierne: Ulrik Frederik Gyldenløve, København 1944)

Haquin Spegel och hundarna

Nu har Urania en stund helt glad lynt smystrat, men si detsamma har Copernicum förbistrat, han blev av solens glans och månans strålar blanka så vilder att han ej kan sina sinnen sanka, så huvudgalen att han talar uti yrska, och Herculs klubba väl betarvas till hans styrsla. Ty han inbillar sig, och vill det fler inbilla, att jorden löper kring och himmelen står stilla . . .

I min enfald trodde jag det var fråga om skoj, satir e.d. Sent omsider kom jag underfund med att det var blodigt allvar, att den karolinska tiden ingalunda var särskilt upplyst och att ljusglimtarna var undantag snarare än regel.

Det är Haquin Spegel som i ”Guds Werk och Hwila” spyr galla över Copernicus och uttrycker sitt och prästerskapets misshag med den nya världsbilden. ”Urania” antar jag syftar på vår första tryckta lärobok i astronomi som utkom 1647, och vars upphovsman, Martinus Erici Gestrinius, gav sin beskrivning av Ptolemaios och Copernicus system. Men hur man bär sig åt när man ”smystrar” har jag ingen aning om.

”Guds Werk och Hwila” utgavs anonymt 1685. Verket, som med en försäkran om hennes majestäts helgonlika fromhet tillägnades Ulrika Eleonora, har sju delar – motsvarande skapelsens sju dagar – och 11 000 verser. Bisop Spegels stora epos över skapelseberättelsen handlar om allt mellan himmel och jord, inklusive hundar.

Ur Nils Palmborgs underbara och helt suveräna Den överlägsna hunden har jag hämtat en något moderniserad — och därmed mer lättläst — version av avsnittet om den på sjätte dagen skapade hunden:

Ibland de tama djur som hos oss gärna vistas bör hunden nämnas först, ty han kan inte mistas. Han är en väktare så god och snäll i gården, att han försummar ej den ombetrodda vården, ej sover på sin post, men uti mörkret kurar och uppå tjuvarna samt sådant sällskap lurar. Han löper villigt med så titt hans herre rider, och ofta strängan köld, ja, mången regnskur lider, är nöjd med hårda ben, när han ej annat njuter, tar många slängar upp och därvid föga tjuter. Fast hundarnas natur och skapnad är åtskillig, så är dock var och en till någon sysssla villig. De snabba stövare, som efter haren nosa, förtjäna väl sin mat, dock plägar man mer rosa de hundar, som i björn och vargen djärves nappa samt de som åkerhöns och andra fåglar snappa. Men ifrån Engeland blodhundar vilja köpa, och från Bolognien barmrackor, där de löpa på bordet och i sköt på silkeshynde sova, det vet jag inte väl, om man kan mycket lova: här är så mycket lov om hundarna att skriva, att det i denna dag ej skulle ändat bliva, om jag ur böckerna allt ville sammanleta, vad man om hundars art kan säkert tro och veta. Men ho allenast vill betrakta rätt det brevet, som lärde Lipsius i sin tid haver skrevet, han finner övernog vad till som hundar duga, men sig med andras ord är föga konst att ljuga.

Den ”lärde Lipsius” Spegel nämner i sin hunddikt är den som företrädare för nystoicismen kände belgaren Justus Lipsius (eg. Joest Lips 1547-1606), historieprofessor och filolog. Justus Lipsius blev också berömd för sina brev, av vilka bortåt ett tusental utgavs i tryck. Haquin Spegel har tydligen tagit del av Epistola de canibus — den latinkunnige förstår att det är hundar det handlar om.

Följande utdrag ur Lipsius hundbrev har Palmborg vänligen förmedlat i den förut nämnda Den överlägsna hunden:

I Bryssel hade jag som barn en hund av brittisk ras, storvuxen som dem som hantverkarna brukar använda för att spänna för kärror med last till och från torget. Den här hunden brukade dessutom gå till slaktaren, betala och bära hem köttet. Så här gick det till. Man hängde en korg om dess hals med pengar för en viss mängd kött. Han bar detta alltid utan motstånd och gick på köttorget alltid till en viss slaktare, och sedan han fått köttet gick han hem. Men ibland hände det på vägen, att andra hundar kände lukten och kom fram för att rycka till sig köttet. Då brukade han ställa ner korgen, slå omkring sig och jaga iväg fienden, men om han blev övervunnen av en övermakt, störtade han sig plötsligt på bytet och behöll en del av det. Detta var allmänt känt, både av oss och andra — ett uppskattat skådespel. Men ännu klokare (jag skulle nästan vilja säga intelligentare) var en hund, som fanns här i Louvain för trettio år sedan. Då husbonden stoppat ett brev i munnen på honom, sprang han på givet tecken med det till Bryssel [drygt 25 kilometer], till ett visst hus som han kände till. Där tog man brevet, gav hunden mat och satte ett nytt brev i munnen på honom. Och som en trogen men också mycket snabb budbärare återkom han samma dag med det.

Detta hände hos en furste som då förde krig och hade läger här i Belgien. Ungefär 4.000 spanjorer var nattetid på väg mot furstens tält för att gripa honom död eller levande. Och det var nära, att så hade skett. Ty de kom, och de lurade eller slog ned vaktposterna och var inte långt från själva högkvarteret, då hunden [en mops] klokt hoppade upp mot furstens huvud, krafsade med tassarna och väckte honom. Denne märkte då först larmet och lyckades med möda rädda sig från de framryckande. Samma hund ansågs också spåkunnig. Detta kunde man förstå på hans smeksamhet eller motvilja mot dem som närmade sig honom. Hans tolkning av deras känslor kunde inte bero på erfarenhet.

Ett annat exempel: på Korsika fanns en bonde, som tyckte mycket om jakt, vilket man gör där. En vacker dag tog han sin pilbåge och gick upp på en hög ås, följd av sin hund. Medan han var där, började det falla mycket snö, och han banade sig framåt ivrigt men på måfå. Länge irrade han osäkert omkring på villospår och satte sig sedan på en sten. Kylan grep honom, genomträngde honom och blev hans död. Följande dag sökte hans bröder och vänner efter honom. De gick upp på berget, fick syn på honom på avstånd och ropade till honom. Då han inte svarade, fann de detta misstänkt och gick närmare. Men hunden (ack, vilken oläglig om än berömvärd trofasthet!) bevakade sin husbonde, försvarade honom skarpt och höll undan dem likt rövare. Bröderna försökte blidka honom, men trots att han dagligen brukat låta sig smekas av dem, lyckades de inte. För att inte åstadkomma ännu en död genom att söka flytta på den första, blev de slutligen tvungna att skjuta hunden med pilar, så att dess liv och trofasthet fick ett samtidigt slut.

—  —  —

Hon [d.v.s. faderns tik Genetta] visade sin trofasthet på olika sätt, bl.a. genom att alltid följa honom och aldrig försvinna i någon folkmassa och vidare genom att ligga vid hans säng och icke låta någon komma honom nära, inte ens min mor, om inte husbonden befallde henne. Så var det ett minnesvärt tillfälle, nämligen detta. Min far befann sig i ett sällskap. Det uppstod oro bland de närvarande och till och med slagsmål, då man drog kniv. Då min far gick emellan och försökte skilja de stridande åt, trodde hunden, att han var angripen, gav sig på de båda slagskämparna och bet dem ordentligt men skadades även själv, ty sedan hon fått tre-fyra knivhugg i sin magra kropp, föll hon genomstungen samman. Min far drog sig ur leken med smärta och harm och lämnade henne som död. Vad gör hon? Hon reser sig och följer honom vacklande. Sent omsider kom han hem, bultade på dörren (det brukade han göra med ett svärd, som han bar vid sidan). Min mor hör det och pekar. Min far vinkar avvärjande och säger, att hunden är död. Men det hörs ett ljud, de tittar ner och för in henne eller rättare bär in henne. De lägger henne i kojan, kallar på en läkekunnig man och vårdar henne. Hon tillfrisknade och visade ofta min far sin tacksamhet. Vad skall jag tillägga om mig själv, som då var pojke. Jag besökte dagligen den sjuka, gav henne mat och var hos henne — och varför förneka det? — grät över henne. Jag var ju liten, och som jag sade i början mycket fäst vid hundar.

Enligt Palmborg avslutar Lipsius sitt brev med att berätta

att han just då hade tre hundar av olika storlek, en liten, en något större och en stor. Han hade låtit avmåla dem på en tavla, och han hade skrivit en dikt till var och en av dem.

Den ene var av batavisk ras, med vit kropp, rött huvud och röda öron med en vit rand från hjässa till nos. Den var nu tretton år men i sina bästa år hade den varit mycket snabb. Gemma hette den och var, som namnet angav, en verklig juvel bland belgiska hundar. Den var i hög grad mänsklig, hade fina vanor, drack vin men hade därav tyvärr fått podager.

Den andre var en liten mops (i den latinska texten ”mopsulus”) från Antwerpen, vit på kroppen men med gul färg på pannan, öronen och ögonen. Nosen övergick från rött till vitt och var kort och trubbig med uppnäsa. Hon var litet knubbig, livlig och bitsk men endast två år gammal. Hon hade privilegiet att få ligga i sin husbondes säng.

Den tredje var också en mops (på latinet ”mopsius”) men större och som Lipsius säger av skotsk ras. Den var kastanjebrun men med gyllengul färg kring öronen. Över båda ögonen fanns runda, gula ringar. Samma gula färg fanns på insidan av benen och under svansen. Bröstet var brett, till färgen vitt med bruna fläckar. Den var tre år gammal och avundsvärt vacker enligt sin ägares uppfattning.

När den belgiske professorn, europeiskt ryktbar, avslutar sitt brev om hunden med tre små dikter om sina egna hundar, kan man säga att cirkeln är sluten och med allt skäl återgå till den också mycket lärde superintendenten på Gotland Haquin Spegel . . .

Precis min åsikt; jag kan berätta att Haquin Spegel (1645-1714) studerade först i Lund och därefter ett par år i Tyskland. Hedvig Eleonora gjorde honom 1671 till hovpredikant, och Karl XI utnämnde honom sedan till överhovpredikant. Han blev också den unge regentens personlige biktfader. Kungen tog honom med sig i fält; Spegel förordnades till superintendent över armén i Skåne och preses i fältkonsistorium. Efter krigstjänstgöringen utsågs han till superintendent på Gotland, 1685 blev han biskop i Skara och 1691 i Linköping. Utnämningen till ärkebiskop kom 1711.

Förutom för de 11 000 verserna i ”Guds Werk och Hvila” är den litterärt mycket produktive Spegel känd för sin dagbok från kriget i Skåne – uppskattad av senare tiders läsare – och ett historiskt-topografiskt arbete, ”Rudera gothlandica”, som blev resultatet av vistelsen på Gotland. I 1695 års psalmbok finns inte mindre än 56 psalmer av hans hand; 30 original och 26 översättningar eller bearbetningar. Vidare skrev han ”Then swenska kyrkiohistorien” och den därtill hörande samlingen ”Skriftelige bevis” – en urkundssamling som visat sig värdefull även för vår tid. Om att Spegel intresserade sig för vårt språk och dess renhet vittnar ”Glossarium sveogothicum eller Svensk ordabook” som utkom 1712 – den första tryckta svenska ordboken.

Spegel var även ”politiskt” verksam: vid riksdagen 1682 deltog han i prästeståndets kyrkolagsförslag; 1685-86 var han medlem av den blandade kyrkolagskommissionen och samtidigt sekreterare i den kommission som arbetade på en katekesförklaring – det här var ju under kommissionernas förlovade tid. Han lyckades också utverka ett kungligt cirkulär – av den 18 december 1695 – som förbjöd prästerna att utdela nattvarden åt de äldre som inte kunde trons artiklar och instiftelseorden; de yngre måste lära sig hela katekesen. Denna bestämmelse mildrades redan 1699 men anses ändå ha befrämjat läskunnigheten bland allmogen i Sverige. 1710 valdes Spegel till prästeståndets talman och som sådan fungerade han också vid riksdagen 1713-14. Då var det även dags för ytterligare en kommission – i Stockholm tillsattes en kommission för att rannsaka om pietismen; Spegel blev ordförande. Ärkebiskop Spegel var i hög grad en företrädare för den karolinska epokens ortodoxa teologi och pietismen kunde han inte annat än ogilla, men det sägs att han ändå skötte förhören humant.

Litteratur: Sten Lindroth: Svensk lärdomshistoria, Stormaktstiden, Stockholm 1975 Lars Lönnroth, Sven Delblanc (red.): Den svenska litteraturen, Från forntid till frihetstid, Första upplagan, 1988 Nils Palmborg: Den överlägsna hunden, Ystad 1984

Hundnotiser

När Vilhelm (III) av Oranien — svåger till Karl XII:s morbror Georg och moster Anne — 1688 begav sig till England för att bli kung William I, tog han med sig sina mopsar. I Nederländerna hade mopsen hjältestatus sedan Vilhelms farfar räddats till livet av sin mops som väckt honom i tid så att ett anfall av hertigen av Alba kunde slås tillbaka. Också i England blev rasen väldigt populär.

*

I Uppsala disputerade den 7 december 1692 Lars Odhelius från Västergötland på en avhandling kallad De sagacitate canum, d.v.s. om hundarnas väderkorn.

*

Vad vore jakt utan hundar? Johan Runius har skrivit en Jägar-menuett:

Hundarna på Ängsö

Så snart det dagas, Bössorna pläga då tillagas, Jägar’ uppstå, Strax man ser på kornet, Lustiga gåla jägarhornet, Börjar på gå. Hundarna små, Jäger, kör på. Klinga vill uppå spåret rå, Alla fyra ha de gott att påbrå, Haren vi slå, Om jag lärt spå, Älg, hjort och rå, Allt då vi kalla villebrå, Ja, fast då vore själva skogsrå, Hugg skall det få.

Vintern 1732 blev en riktig vargavinter. Med den stränga kylan kom också vargarna till Ängsö.

Befallningsmannen Anders Åhman rapporterar i brev till Carl Fredric Piper i Stockholm:

Wargarna äro nu så hetsiga, att jag nästledne Kyndelsmässoafton med största lifsfara kunde taga mig imellan ladugården och stallet, och den afton tog de min nyss fådda wattenhund under fötterna af mig samt för mina ögon honom upåt, alt folcket kom mig till hielp, men det gjorde intet til saken.

[Kyndelsmässodagen eller Jungfru Marie kyrkogångsdag firas till minne av att Jesus frambars i templet (Lukas 2:22-24). Detta sägs ha skett 40 dagar efter hans födelse, och därför infaller kyndelsmässodagen den 2 februari (i Sverige numera på närmast intilliggande söndag). Festen uppstod i Orienten och infördes i Västerns kyrka på 600-talet. Dess namn beror på att en ljusvigning ägde rum på kyndelsmässodagen (kyndel betyder ljus). På en del håll i Sverige kallas dagen för ”lille-jul” och firas som en julfest i liten skala. BBL]

Inte heller Merkur, slottsherrens egen hund, klarade sig undan vargarna:

En piga släpte honom ut mellan 11 och 12 på natten i mening att straxt taga honom in, men rätt som han kom utom porten tog wargarna lifwet utaf honom och det på et ögnableck. Sannerligen har jag en stor sorg efter denna hund, ty alla hade fara för honom. Wargarna kom intet att äta af honom, ty jag lossade skott straxt, då flydde de, men kom straxt igen.

*  *  *  *  *

Cy gite Cottilion qui fut jolie et caressante très aimée et bien sognée et mourut au pied de sa Maitresse.

(Här vilar Cottilion som vacker och smeksam varmt älskad och ömt vårdad dog vid sin härskarinnas fötter.)

Inskriptionen finns att läsa på en pyramidformad sten i parken vid Ängsö slott. Jag är övertygad om att Cottilion var en fin hund, men hennes matte var ett hår av hin — hon hade drabbats av speldjävulen. Allt som var värdefullt på Ängsö sålde hon, eller förskingrade om man så vill, för att betala sina spelskulder.

Matte hette Eva Sophie von Fersen (1757-1816; syster till Axel von F.) och var änka efter Adolf Ludvig Piper (1750-1795; yngste sonen till paret Carl Fredric Piper och Ulrica Christina Mörner).

Även Cottilion hör till dem som sägs spöka på Ängsö. ”Med en smula tur”, skriver Hedvig Piper, ”kan man först få höra det rasslande ljudet av hundens klor mot stenläggningen i stora matsalen, och därefter se en skymt av den, innan den försvinner in i salongen”.

Cottilion har antagligen fått sitt namn efter det franska ”cotillon” som trots att det är maskulinum betyder ”underkjol” eller bildligt ”flicka, kvinna”. För mig är alltså Cottilion en hon — jag avskyr när man kallar hundar den.

(Litteratur: Hedvig Piper: Engsö från medeltid till nutid, Västerås 1966)

P.S. mars 2002

Sedan början av december slår Strängnäs Antikvariat upp porten för hugade bokspekulanter lördagar mellan klockan 10.00 och 15.00. Jag hör naturligtvis till de hugade och har gjort en del inköp både före och efter jul. Ägaren, Peter Bodén, är även innehavare av antikvariatet Hundörat på S:t Paulsgatan i Stockholm, där jag också handlat en del. Strängnäsfilialens utbud är av förklarliga skäl begränsat, men mina behov täcker den gode Peter förvånansvärt väl. Bl.a. fanns där ett mycket vackert band innehållande Konung Karl XII:s egenhändiga bref utgivna av Ernst Carlson 1893; det sneglade jag länge på. Priset var avskräckande, men nu är boken i alla fall min. Och den visade sig ha för mig nya uppgifter om de kungliga HUNDARNA.

Pompesaken (1693)

Å Upsala universitets bibliotek (. . .) förvaras under titeln ”Någre Rijm inkompne och Poëten besvarade in Ian. 1693” . . . [en] brefväxling mellan ”poeten”, Ebba Maria De la Gardie, och kronprins Karl i favorithunden Pompes namn.

DE LA GARDIE, Ebba Maria, född 1657, dotter af riksrådet, grefve Pontus Fredrik De la Gardie och Beata Elisabet von Königsmarck. Känd för sin lärdom och såsom författarinna till kväden och andliga betraktelser. Död ogift 1697.

[Vers till Pompe.]

Een Hund förställes väll, när man vill trohet måhla. Men giör tig eij så stålt, tu, som törs härmedh pråhla, Fast tu för Prinsens dörr skull’ hela natten vaaka Och eij den söta sömbn i morgonstunden smaaka! Sägh mig, hvad giorde tu, fast man dät af digh sporde, Som hela Svärie eij med hiertans glädie giorde? Hur villigt lärde the upvachta som, dem borde! Kom hijt och svara mig! Är det nogh hufvud skaaka? Lyckliga Hund! Om Princen låter oss i dagh den Nåden vinna At see uppå vårt bröst, så lär han där i finna Sitt Beläte och Nampn i alla hiärtan ståå. Men hvar som eij dhe tecken finnas måå, Den må man fritt i band och boijor binda Såsom Een Hund.

—————

”Svar på Poetens slätta recomendation för een lustigh och trogen tiänare hoos hans fromma och benä[g]ne herre.”

Man måste migh eij förakta, at iagh för min herres dör såfver. Ty min herre vil thet intet hafva; och fast än som iagh ville thet giöra, skulle han mig thet forbinda. Therföre vill iag låta blifwa thet, efter så som lydna är bättre än som offer. Ty iagh vill behaga min herres ögon med hvad iagh kan uti mina lögliga språng och uti min skönheet än såsom förtörna honom medh något sådant.

Min herres beläte och nampn hafver iagh på mitt bröst så mycket som ngn skal kunna pretendera utaf mig; ty under thet förstås troheet och kiärlek. Troheten hafver iagh allaredo beröm före, i thet Poeten säger: Een Hund förställes väl, när man vill troheet måla, och för kiärlekens skul är iagh trogen.

Altså bör iagh intet bindas i band och boijor. Then ogunstige Poetens bekymrade tienare Pompée

—————

”Till den högmodige Pompee.”

All trooheet ähr een plicht och uthi min Rundo, [Rundo=rondeau, ett på 1500- och 1600-talet ofta användt versmått.] Finner man inttet ord, som icke säijer så. Men hvadh i detta måhl Pompee sigh kan berömma, Dätt vill här hvar och een uthaf sitt hiärtha dömma. Bevijs migh, Brafve Hundh, hvaruti dätt beståår, Att uthi trooheet du Poeten öfvergåår! Dätt geer han aldrigh till, fast han tigh lyckan lembnar, Som för tin skönheet tigh tin Herres godheet embnar,

Dätt ståår uthi hans macht, och om med lustigheet Tu honom vinna kan, så tijger iagh härvedh, Om här på prijsen ståår, så lär tu seger vinna. Medh gambla och grååhåår, där lär man sällan finna Uthvärtes lustigheet, som i en laat beståår, Den svaga hägnar sigh, när han vedh jorden gåår. Poeters egenskap ähr iu såsom ett cloot, Som kastas hijt och dijt och trampas under foot. Byyt, byyt, Pompee, byyt, tagh på tigh mit besvär Och lätt oss see, hvem då lär springa högre här! Och hvad nu dätt angåår, såsom du säger sidst, Att lydno bättre ähr ähn offer, dätt ähr vist. Men här uthaf kan du och ännu inttet dömma, Häller medh ståltheet tigh i öfvermodh berömma. Ty hvad oss blijr befalt, dätt giör vi lijka så, Fast om vår svaga foot kan eij så hastigt gå. Pompee! Lyckan ähr allena på din sijda. Iagh vill i stillheet nu ett annat svar förbijdha.

Effter man böhr hvar och een explication på sina ordh och giärningar gifva, så vill iagh giärna vijsa Pompee här medh, huru oskiähligt han beskyller migh, när han säger, att iagh haar illa recommenderat een lustigh och troogen tiänare hoos hans milda och fromme herre. Dätt låther iagh honom som een skiäligh Hundh sielf dömma, när han medh lijtet meehra application haar genomsedt, hvad iagh haar skrifvit.

Den första radhen, långt ifrån att villia förkleena honom, vijsar den största qualiteten, som han sielf lär söckia beröm förr.

Den andra radhen seijer inttet, att han moot hans herres villia skulle vaaka, eij heller tviflar [jag], att han på befallningh dätt skulle giöra, uthan seijer, att fast han dätt giordhe, han här öfver intet skulle höghfärdas, effter som många andra tillijka medh honom dätt medh samma glädie giöra skulle. Dätt ordet glädie betydher här lustigheet, som Pompee berömmer sig af, alltså har han och dätta intet föruth.

I den siunde radhen geer iagh Pompee ett gådt rådh att intet höghmodas i lyckan. Och förundrar iag intet, att dätt tages upp tvärt emot min mening, som man seer hvar dagh hända, när ungdoomen intet vill låtha varna sigh af den, som haar meerha förfareenheet, uthan af egen experiens varda kloka.

Dhe fölliande radher önska, att Prinsen ville see på oss medh samma godheet; dätt kan Pompee intet förtänka migh. Een ört förtycker eij, att soolen sträcker sitt skeen på flera andra, och här uthaf mister han icke dätt ringaste af sin kraft.

Sidst, när iag säger, att i dens hiärtha icke trooheet och lydno finnes, som betäcknas medh beläth och nampn, den må man fritt i bandh och boijor binda såsom Een Hundh, här medh äfvnar iagh föreställa, att han böhr hållas för ett oskiähligt Creatur. Men iag säijer intet som denna Hundh och hafver här medh icke den ringesta tanke uppå Pompee, hvilken iag skall altijd

beredvillig finnas att tiäna och svara på hans invändningar och förklara mina ringa tankar Poeten.

——————

[Kronprins Karls svar till poeten i Pompes namn.]

Fast än iag hafver galit förståt Poetens meningh, så måste then gunstige Poeten intet inbilla sigh, at thet skulle falla migh någonsin i tankerna att förlikna mig i gunst hos min herre med Poeten, och fast än iagh skulle sökiat, så skulle thet vara omögligit. Ty min herre veet till at skillia oskiäliga diur ifrån menniskor. Therför måste Poeten intet säija, at iag är högmodigh öfver min herres bevågenhet, ty iagh vet, att iagh intet kommer emot Poeten i thet och alt annat.

——————

Stoch. d. 12 Jan. 1693.

Mademoiselle!

Efter såsom Poeten hafver addresserat sigh till tjänaren och intet till herren, så måste Poeten intet taga illa up, at han intet hafver förståt Poetens ordh och meningh. Therföre vill iagh svara för honom, som iagh vet, at han lärde giörat, om han kunde utförat. Och efter mitt ringa tyckie, så är thet intet annat at svara uppå än som finna migh så högt obligerat utaf Poeten, som någon kan vara. Hvarför iagh skulle intet heller önska än som få tillfälle at tiäna Poeten igen, medh hvadh iagh kan.

CAROLUS

——————

Min Nådige Herre!

Poeten stannar här, han törs eij tahla mer. Han kiänner Princen nu och ser uthaf dess svar, Hur i hans tankar han så hårt förbländat var. Nu slår han, full af skam, the svaga ögon ner, Med flaat bäfvande röst om nådh och tillgift ber.

Men iag tackar i underdån. ödmiukhet för den stora Nådh Hans Kongl. höghet täckes bevijsa sin Ödmiukaste tienarinna EBBA MARIA DE LA GARDIE.

—————

Frans G. Bengtsson lärde mig att Pompe egentligen hette Pompée (Pompe II); av Grimberg fick jag veta att prins Karl (inte kronprins Karl; vår förste kronprins var den blivande Gustav III) döpte sin hund till Pompejus (Pompe I); själv tog jag reda på att fr. Pompée = Pompejus. Här är det bara att konstatera att vid tio års ålder skriver tronföljaren Pompée (Pompe I) — även Poeten avslutar hundnamnet med dubbelvokal.

Pompe II kallar däremot Karl XII rätt och slätt för Pompe:

Och Pompe och Snushane har bet mej hälsa Madame Minjone och om dher vore andra hofv hundar. (P.S. i brev till Ulrika Eleonora daterat Lais d. 20 Feb. 1701; Minionne var den då 13-åriga prinsessans favorithund.)

Pompe och Snushanen förmäla sin hörsamma tienst till Madame Minionne. (P.S. i brev till Ulrika Eleonora daterat Goldingen d. 24 Jan. 1702.)

Ingen kan frånkänna syskonen känsla och intresse för hundar!

43. Hunden Plaisir

På Catharina Wallenstedts tid var det tydligen inte gott för mannen att vara allena. Mellandottern Catharina Regina blev Styltenhielms andra hustru; efter hennes död gifter han om sig igen. Och sedan yngsta dottern Anna Beata avlidit blir det två äktenskap till för Arvid Horns del. Även äldsta dottern Greta äktar en änkling. Romansen — om det nu är rätta ordet — mellan Margareta (Greta) Ehrensteen och Nils Gyldenstolpe framstår onekligen som rätt märklig även för att vara 1600-tal: en drygt 30-årig änkling — som just begravt sin första fru — fastnar för en flicka på 14 år.

Nils Gyldenstolpe kom ifrån Åbo. Fadern hette ursprungligen Wexionius (från Växjö) och var av småländsk prästsläkt. Juristen Mikael Wexonius tog Susanna Crucimontana (från Korsberga) — även hon av småländsk prästsläkt — till maka, blev professor vid Åbo akademi och adlad. Nils, född 1642, gick i sin fars fotspår och ägnade sig åt juridiken.

1672 är Nils Gyldenstolpe sekreterare vid Edvard Ehrensteens ambassad i Haag, då hans unga hustru, Christina Wärnsköld (f. 1653), avlider i Stockholm. Året därpå reser Gyldenstolpe hem för att ordna med begravningen — det var inte så bråttom på den tiden. Naturligtvis ska han även göra visit hos Catharina för att framföra hälsningar och överlämna gåvor från hennes man, och Catharina rapporterar till sin akste he (allrakäraste herre):

Stockholm 18 okt 1673 Sect: Gyldenstolpens bror var hos mig i förrgår. . . . Han sade att han väntade alla stunder sin bror hit. Ännu har jag inte hört av honom. Han lär fullan komma hit när han har förrättat det mesta, och lär då hava med sig det min akste he har sänt oss.

Stockholm 15 nov. 1673 Mån he Gyldenstolpen inte reser ut [d.v.s. tillbaka till Holland]? Jag har nu på 14 dagar inte talt med honom. I morron 8 dagar låter han begrava sin fru. Visst har jag haft en stor förnöjelse att höra av honom om min akste he tillstånd samt mer sådant.

Stockholm 6 dec 1673 . . . har jag talt med he Gyldenstolpe. . . . Av honom hade jag en stor förnöjelse i det han sade mig ett och annat, det han ock sade han skulle min akste he tillskriva.

Stockholm jan 10, 1674 Några postdagar har jag nu sänt mina brev med he Gyldenstolpens, efter han har vari så hövlig och alltid sänt efter dem. . . .

—  —  —

Jag är glad att he Gyldenstolpen reser nu ut och kan allt berätta. Han har, som jag har märkt, på allt sätt gått min akste he tillhanda och allestädes gjort honom goda tjänster. Han har sagt mig att han om månda eller tisdag skulle resa.

Forsbygård 4 feb 1674He Gyldenstolpe har vari hos oss 2 dagar, och kan jag inte tillfyllest berömma hans hövlighet och godhet emot oss och vårt hus, som jag nu såväl som i Stockholm förnummit. Han kan ock berätta huru här tillstår om ett och annat. Han har nu vari allestans häromkring och berömmer både orten och lägenheteren.

—  —  —

. . . Käre far, det tal som är utspritt i Stockholm om Greta och he Gyldenstolpen, det haver han nu här i Forsby yppat, att hans största glädje skulle vara få fullborda detsamma med Greta. Jag har gärna sett att han inte har nämnt detta till mig förrän han har kommi ut till min akste he. Jag kan inte svara därtill, och är därmed ingen hast. Hans person och sinne behagar mig mycke väl. Om åren vore för henne och det vore Guds och min akste he vilja, det som allt framdeles bättre kan spörjas.

Den andra [Gösta Oljeqvist], som min akste he vet fullan, den behagar mig slätt inte. När he Plaan var här talte vi vidlyftigt om ett och annat, ock om desse rikemansbarn. . . . Han sade att han nu i vägen har vari i Långtora och besökt Nils Oljeqvist, och fann honom inte hemma. Där har han talt med en av hans folk som har beskrivi huru han lever. Om mornarna dricker han 3 halvstop brännvin och sedan därpå tobak och därefter öl. Han är ock en skröplig människa, som han sade att han är ifrån allt sitt minne och sjuklig. Vattsjukan [ödem] har han, som he Plaan sade. Om Gösta sade han även att han är av lättfärdighet fördärva. Inte måtte han veta av hans begäran om Greta. Han sade att han har vari förlova med Möllers dotter, en Möller i Livland. Han sade att det var en mycke vacker jungfru, hon fick sedan en kapten. Den övergav han och håller allt till med den Annika Johansdotter. Om det är med henne eller en annan som han har några barn, vet jag inte, gudbevare vår dotter ifrån honom och hans ägodelar, om de ändå vore så många. Ingen gång har han vari i vårt hus. . . . Det är ingen hast med henne ännu men av dem bägge ville jag mer värdera he Gyldenstolpen fast han inte haver, än den andre om han ännu vore aldrig så riker. Han är nu som jag hör, över 40 år och ingen tjänst. Nej, desse mäns barn de fråga ingendera efter någen tjänst.

[De tre bröderna Oljeqvist – Gustav (1638-1700), Nils (1641-1690) och Carl (1652-1673) – var söner till biskop Matthiæ, drottning Kristinas lärare.

Yngste brodern, Carl, blev ihjälstucken med värja, vilket Catharina kommenterar i ett brev till sin egen Carl:

St 15 nov 1673 Jag hörde nu 8 dagar sedan ett ynkli exempel om Carl Oljequist som så ynklig och i sin tilltagande ungdom måste ända sitt unga liv. . . . Carl Oljeqvist beklagar jag höglig. Han var inte mer än 21 år gammal, och måste så för en ringa sak skull ända på ett så ynklig sätt sitt liv. Det sker så i gemen av sådana unga krigsbussar. De måste, som de tycka, visa sin manhaftighet och sedan ändas med en sådan bedrövelse, för de efterlämnade särdeles. . . .

Att Gustav (Gösta) fått upp ögonen för Greta förklaras antagligen av att en av hans systrar, Catharina, blev gift Peter Franc, befryndad med statssekreteraren Sven Franc som hörde till Ehrensteens närmaste umgänge.]

Forsbygård 5 feb 1674 He Gyldenstolpe, som var hos oss i 3 dagar, har skaffat sig ett sådant beröm här både av små och stora, att de inte kan utberömma hans hövlighet och godhet, både emot en och annan. Greta märker jag fullan att han måtte högt älska. Hon hatar inte heller honom men hon kan omöjelig tala med honom stort. Han måtte fullan hava mycke gott sinne, det som väl kan märkas, och om Greta vore några flere år och der vore Guds vilja, tror jag hon kunde ingen bättre önska sig. När han reste gav han henne en liten ring till favör. I Stockholm gav han henne någe smått, handskar och ett par, med vågor stickat, silkesstrumpor och ett lite skrin med oljor och pomada uti. När jag kommer till Stockholm lär jag sakna honom. Jag hade många gånger ro av hans tal, stundom om yttersta dagen och stundom om andra gudlige saker, som gjorde mig en stor förnöjelse. Gudfruktig lär han visst ock vara. Nu Gud låte allting ske efter sin vilja och till alles vår hugna.

Forsbygård 26 feb 1674 När jag nu kommer till Stockholm lär jag mycke sakna he Gyldenstolpen. Om I minnas huru jag älskade he Gilius Ehrenberg, när I vore i Polen, för sin goda tröst och råd. Ävenså har he Gyldenstolpe vari denna hösten mig ofta till tröst. Käre far hälsar honom med min tjänst. . . . Vad den andra saken anlangar om Greta, det är jag väl förnöjd när tiden kommer, med eder förordning, som allt bättre förstår än jag. Men Oq ser jag ingen välsignelse uppå desse rike mäns barn, och hans sölaktige leverne, det är ingen hast.

Stockholm 4 april 1674 Det 3: min akste he brev ser jag mycke underlig uti. Att jag berömmer he Gyldenstolpen, har jag av begynnelsen en orsak därav fått av min akste he själv. Sedan den hövlighet som han viste sig alltid draga emot mig, och den tröst jag förleden höstas många gånger hade av honom i min ängslighet. Jag kan ock inte anna se av hans umgänge och tal, än han måste vara av mäkta gott sinne, som inte är det ringesta i världen. Och det min akste he skriver om skänker så är de intet av stort värde, icke heller antagna på sådant sätt att de kunna lösa eller binda ty när han talt med mig därom så sköt jag all den saken till min akste he. Med henne fick han inte stort tala ty hon var så rädd tala med honom allena, som hon skulle gå till döden. Och det beröm som jag har givi Greta förr, detsamma kan jag ännu giva henne, att hon så väl skickar sig emot mig som ett lydigt och tuktigt barn tjänar, och har jag ingen orsak längta efter bli henne kvitt. Om hon skulle se detta breve som min akste he har skrivi, hon skulle gråta ögona ut. Jag har inte skrivi att hon älskar honom, utan det har jag fullan hört att hon bättre kan lida honom än den andra. Det är ingen hast med henne, hennes år äre inte så många. . . .

Käre far, vad I hava läst om kvinnfolk, som I skriva, det är inte så i sanning utan skrives av dem som är kvinnfolks skämmare. Gudbevare oss ifrån desse elaka kvinnfolken, sådana kan ock finnas manfolk. G Oq han var här aldrig i huset, och är det fullan i sanning att han har stora ägodelar och mer kan få. Man vet ock inte huru länge de räcka, och nyttja sina ägodelar i sorg och besvär, det är ock bedrövlig ting. Det vore mycke betänklig giva sitt barn till den som skulle vara skyldig, som är en frätande matk [mask]. Det är inte så stor hast. Jag vill flitigt bedja Gud att Han härutinnan ville vara vår rådgivare. I kunna fullan tänka min far, denna G Oq talar ingen väl om, och hans leverne hedrar honom icke heller. Vore de rikedomar på den andra så vore han god man kännas vid. Jag har så ibland fått höra vad andra döma Oq. Giva sitt barn till en sådan man är mycke betänklig. . . . Jag har hört, den konan han har, hon och han de kunna aldrig skiljas gärna ifrån varandra. Visst är hans rikedomar goda men det övrige duger inte.

Stockholm 9 maj 1674 Käre far, utsluter nu äntlig G Oq, han kommer aldrig i någe behag här i huset. Gud kan väl välsigna det lilla man haver och föröka det till den som Gud fruktar. Mig är sagt att Rehbindskäringen [Anna Bure, moster till Gyldenstolpes avlidna fru], när hon har hört det att han har haft tankar till vårt hus, har 3 veckor legat till sängs. En sådan man måste vi inte giva vår dotter.

Catharina fick sin vilja fram, och Nils Gyldenstolpe fick Greta. När, var och hur förmäler inte breven, men sommaren 1676 var de i alla fall gifta. Greta, född 1659, stod alltså brud i unga år. Vad hon tyckte framgår inte heller av korrespondensen, men Catharina var nöjd — bättre svärson hade hon inte kunnat få. Han hjälpte henne inte bara med råd utan även med pengar. I breven finner man ideligen belägg för hur beroende hon var av hans stöd. T.ex.:

Gudvet huru väl jag behövde min akste Gyldenstolpen hemma, att jag finge taga råd av honom i desse besvärlige tider, som alltid vankar någe nytt och svårt. Jag vill hoppas att min kste Gyldenstolpe får visst lov komma hem.  (11 aug. 1686)

Allt tyder också på att Gretas äktenskap var lyckligt. Den franskvänlige och franskinfluerade Gyldenstolpe tycks haft lätt för att vinna kvinnornas bevågenhet, så lär t.ex. både Sophia Elisabet Brenner och Aurora Königsmark — åt vilken han var förmyndare — haft endast gott att säga om honom. Hans karriär i staten lämnade ju inte heller något övrigt att önska. (Förlusten av de två äldsta sönerna, Edvard och Carl Adolf, knäckte Nils Gyldenstolpe. En kort tid överlevde han dem, men även Nils Gyldenstolpe gick ur tiden 1709.)

. . . Den 8 hujus reste vi alla med vår goda Gyldenstolpe och hjärtans Greta då vi för första gången intoge Noor, Styltenhielm och min Cath Regina, Ed Eh och Abeata. Där vi vore i några dagar rätt lustig tillhopa . . . (Catharina Wallenstedt i brev till sonen Carl, daterat: St 16 marti 1695)

Vill man ha exakta läges- och avståndsangivelser, är Erik Dahlberg oslagbar:

Anno 1696, junij den 14 till Rotebroo (2), Märsta (2) och medh Hans Majestät till herr grefwe Gyldenstolpes gårdh Noor i Knifjsta sockn (1 1/4) som gör 5 1/4 mihl.

Noor ligger alltså i Knivsta socken, 19 km sydöst om Uppsala; gården förvärvades 1685 av Nils Gyldenstolpe, Catharina Wallenstedts svärson, men säteriprivilegierna härstammade från 1613:

Den 15 Maji 1613 effter H. Maj:ts breff gifwet welbördige Heinrich Stöhr [hertig Karl Filips kammarjunkare] 3 hemman Noor, 1 hemman Säby, 2 hemman Skottsilla. (Jordeboksanteckning 1613)

Nils Gyldenstolpe lät uppföra en ny huvudbyggnad på Noor – kanske var det den svärmor, svägerskor och svågrar ”för första gången intoge” i mars 1695. Det var i alla fall 1695 som Johan Hårleman anlade trädgården.

Johan Hårleman (1662-1707) – far till arkitekten som slutförde slottsbygget i Stockholm, Carl Hårleman – var trädgårdsarkitekt och anlitades av herrarna till en hel del slott och herresäten i trakterna kring Mälaren. Intendent för de kungliga trädgårdarna blev han 1697 och året därpå adlades han. Det var Hårleman som tillsammans med Nicodemus Tessin d.y. stod för omarbetningen av Kungsträdgården omkring år 1700.

Trädgården på Noor hade något alldeles speciellt att uppvisa: ett jätteexemplar av den sällsynta, mitt i vintern blommande Agave Americana.

Minne öfwer Den förundranswärde Stora Americanska Aloen på Noor, som begynte Blomstras i September 1708 och framhärdade således den der på följande hela starka Winteren öfwer:

Så gifwe Gud at Swerge står
I flor ännu sjuhundra Åhr
Lik Aloen, och at ändå
Man Gyldenstolpar hafva må,
Som wärde till sin Konungs nåd.
Beqwäme finns at wara Råd.
Sophia Elisabeth Brenner, 1709

Inte bara fru Brenner utan även Olof Rudbeck lät sig inspireras av och skaldade om attraktionen i trädgården på Noor.

En annan diktare, Johan Runius (1679-1713), besökte Noor sommaren 1705; han ägnade sin talang åt viktigare saker – hundar. Bakgrunden var följande:

Runius hade 1702 tillträtt en tjänst som informator åt den då sjuårige Nils Lilliehöök, son till överste Gabriel Lilliehöök af Fårdala och hans hustru, Brita Christina Bonde. Åren 1705 och 1706 bodde familjen på det lilliehöökska säteriet Forsby i Uppland. Närmaste (ståndsmässiga) grannar var Nils Gyldenstolpe och Margareta Ehrensteen på Noor, och hos dem samlades sommaren 1705 en hop adelsungdomar åtföljda av sina informatorer – familjen Lilliehöök var representerad liksom (enligt Magnus von Platen) ätterna Bonde och Flemming.

Då then lilla Hunden Plaisir uppå Nors Herregård mitt i Hundedagarna Anno 1705 wardt af ett Wagns-Hiul ynkeligen ihiäl krossad, fattade Runius pennan och skrev Deplaisir sur la mort de Plaisir, också kallad Hunden Plaisirs grafskrift – dikten är på svenska den franska titeln till trots.

När Runius avled 1713 höll han som bäst på med redigeringen av sin diktsamling, Dudaim [hebreiska, kärleksäpplen, enl. 1 Mos. 30:14-16 och Höga visan 7:13 till kärlek retande frukter, troligen bären av Mandragora officinarum, d.v.s. alruna, en ört av familjen potatisväxter förekommande i medelhavsländerna. Den har en tjock rotstock som delar sig i former med starkt människoliknande utseende, s.k. alrunor, vilka förr ansågs ha magisk inverkan. Till denna föreställning bidrog även den narkotiska drog som utvanns ur de röda frukterna.]. Det blev istället hans vän Petter Frisch som ombesörjde utgivningen  av Dudaim 1 (1714) och 2 (1715). Frisch upprättade också en Förteckning på åtskilliga J. Runii wersar; som icke äro tryckte uti dess Dudaim. De flesta av dessa dikter (däribland Hunden Plaisirs grafskrift) trycktes sedan i Dudaim 3, utgiven 1733 av Olof Lindsten – också han en vän till Runius.

Bland de ”wersar” som inte kom med i tredje delen av Dudaim finner man emellertid två som hänger ihop med Plaisirs gravskrift: Swar öfwer samma skrift och Continuation samt werser zu aller guten letzt – dikter som länge var fullständigt okända för Runius-forskarna. Men tack vare Carl Gustaf Tessin, som i sin omfångsrika Åkerö-dagbok bevarat dem för eftervärlden, och Magnus von Platen, som grävt fram dem, har jag haft nöjet att ta del av den diktväxling som ägde rum sommaren 1705 beträffande hundarna på Noor.

Tessin börjar med att introducera Plaisir:

den fordom i ett förnämt hof af allom mycket afhåldne /Nu mera ewinnerligen döde/ lilla hwita [Runius: trohetz Färg i Håren]/ Hunden PLAISIR.

Sedan följer gravskriften, undertecknad W.C.L.H. Runius har alltså valt att skriva i Wirginia Christina Lillihööks, d.v.s. lärjungen Nils 18-åriga systers, namn.

DEPLAISIR sur la mort de PLAISIR,
Eller
Olust öfwer Lustens hastiga afgång,
Då then lilla Hunden Plaisir uppå Nors Herregård
mitt i Hundedagarna Anno 1705 wardt af ett Wagns-
Hiul ynkeligen ihiäl krossad.
1.
Thet kunde någon tro at rötemånens Stierna,
Som efter Hundens nämns, regerar i min hierna,
     Då jag om slikt ett Diur at skrifwa, tar mig för;
     Och om en döder Hund ett sådant wäsend’ gör.
2.
Men hålt! Den slikt drar fram, han är ej straxt förryckter,
Skönt skrefwe han en bok; skönt boken wore tryckter:
     Läs hwad om sämre Ting Kung Sal’mon brackt på ban,
     Läs om sanfärdig Lögn then lärda Lucian.
3.
En höglärd har en book om bara Inte skrifwit;
En har en skön discurs til Skårfwens loford drifwit:
     Om nu hans skårfwetal giordt honom namn af klok,
     Må mina Hunde-rim ej göra mig til tok.
4.
Hälst jag ej mitt beröm på fåfängt wis utöser:
Ty Hunden som är död war nästan makalöser
     Till Namn, til Fosterland, till Släckt och Extraction,
     In Summa: Han war rar til hela sin Person.
5.
Try Rijken, något hwart för honom måst bereda:
Ty Blod och Härkomst han från England månde leda,
     I Swerge, fick han Lif, där har hans Barns-öhl stått,
     Och Namnet hafwer han från Franckeriket fått.
6.
Till Hiertat war han Swänsk, bar trohetz Färg i Håren,
War engelsk i sin Gom, Fransösk til Ben och Låren:
     Men ach! Hur ästu fäld som en omogen ros
     Du lilla Swenska och du engelska Frantzos.
7.
Hwi ästu icke frij från andra hundars öde,
Som aldrig wänta lif sen the en gång ä’ döde?
     Men fast med Siälen din är ingen ting bewändt,
     Har dock tin döda mull en Graf-Skrift wäl förtient.
8.
Hör goda wänner här på mitt och andras tycke
Natur’n på thenne hund har giordt sitt Mästerstycke,
     Om honom må här wäl then domen wara sagd:
     I hela Werlden finns ej någon bättre lagd.
9.
Ett oförlikligt mod han wist på katte-jagten,
Uti hans gång och språng fantz skönsta trippel-tacten,
     Mång’ Mästerman i dantz skull’ ge mång’ god Floren,
     At ha en sådan qwick- och wighet i sin ben.
10.
Nu skull jag måla ut det skarpa Wäderkornet;
Men här skär Pennan plumpt (kom fnask i Glas-Bleckhornet):
     Om någon röte-Matk war kommen skinckan när
     På tije Tyska mihl, så had han ther af wär.
11.
Ty war han ock i smak så hiskelig subtiler,
At man med skönsta fisk kund skräman hundra mihlar;
     Med Foglar efwen så: Han tänckt’: Jag älskar klifs.
     Ho wet om alt är rent som slika ta till lifs?
12.
Men Får- och Hare-stek, thet dågde för hans Maga,
I nödfall kund’ han ock wäl oxe-kött fördraga:
     Han war ej så gemen at han ju åt Confect
     Ty nötter och dragée det kund’ han äta käckt.
13.
I Ett för Herre-Barn och unga Herrars Bröder
Wår Hund ett Mönster war; Ty ibland pack och slöder
     Han trefs ej en minut; Den ej omgås med Folck,
     Men wistas ibland skarn, han blir och sielf en solck.
14.
Sij hur’ han därför’ war i Håfwet så wäl liden,
At så wäl liusan dag, som mörcka nattetiden,
     Har han den höga gunst af Fröknar ofta fått,
     Hwar wid mång Herre ung med skäl afwundas mått.
15.
Han hade ock en Dygd hwar i han är Exempel
För Tienste-Folck, och står helt wäl i theras Stämpel:
     Han war sit Herrskap städs så trogen och så huld,
     At en så trogen Dräng är icke lönt med Guld.
16.
Hans Namn war Plaisir, Lust, ther om jag ett will nämna,
At ofta log wi så, at buken måtte remna,
     Hälst när han fick en Korp i luften råka see:
     Ty därmed tyckt’ han sig ett farligt inpass skee.
17.
Han skällde, mårra’, flög, han ref och sparka ståfte,
Lik som han wille strax Perforce ta Pär ur låfte,
     Kort sagt: Han het Plaisir, han giord’ och derför’ skäl,
     Med största deplaisir såg wi han böd Farwäl.

Roligare har man i sällskap med Johan Runius (1679-1713) [än t.ex. med fru Brenner eller Dahlstierna], urspårad student, tillfällesdiktare och informator och sekreterare i förnäma familjer, skriver Göran Hägg i sin litteraturhistoria, och jag har inga invändningar att komma med. Han menar att Runius är en genuin vers- och rimkonstnär.

Någon – von Platen menar att det sannolikt var informatorn hos familjen Bonde – hade dock vissa invändningar mot dikten, vilka formulerades så här:

Verser öfwer den mycket älskade hunden PLAISIR, som ett wagnhiul dödade på Nors Herregård 1705.

     PLAISIR, som så mången ro
Sitt folck gaf här uti Norden,
Hwij må du nu lemna jorden,
     Och ibland dess mörcker bo?
     PLAISIR, tu till folcks behag
Hwem will tu i mullen fägna?
Hwem till nöijen där tillägna
     Hwaräst lusten somnat af?
     PLAISIR, lilla hwita dräng
Ormar dig i grafwen wachta,
Och doch will tu det eij achta,
     Men ther hafwa rolig säng.
     PLAISIR, säij hwad felat är?
Eller månde hundars öde
Tig nedfördt till tine döde?
     Säij det lilla PLAISIR kiär!
     Klagar att titt lefnat åhr,
Som naturen konstigt knutit
Af ett hiul är sönderbrutit,
     Wisst war denne afgång swår!
     Blinda öde, swarta död,
Tu är lik tine dater,
Kunde intet PLAISIRS later
Frälsa honom från tin nöd.
Lusten tin är olust gie
Nöjet wart med malört blanda,
Intet lif, och ingen anda
     Will tu någon gunst betee;
     Men wälan! Hwad har tu mer?
PLAISIRS kropp wäl har tu bunnen
Men hans lust doch icke wunnen;
     Hon med honom giömmer ner:
     Och hwem klaga will en hund,
Fast han hade Franska seder,
Hunden må skie hunde heder,
     Det wet hela werlden rund.
     Thetta ena kan jag likt
På hans hunde-grafsten skrifwa
PLAISIR är hwad han skull blifwa,
     Ewig blir hans mull och grift;
     Ty war NEA eij i flor
Sörjen att Er hund är döder,
När Lisette härnäst föder
     Så skall I få gen hans bror,
     Eliest tar Lisette på
Brun’ och hwita sorge kläder:
Trogne Nimrod jemwäl städer
     Sorg, i sine kläder grå
     För PLAISIR  är det nog.
          BONDE.

Härpå replikerar Runius (d.v.s. Swar öfwer samma skrift; kommentarer: Magnus von Platen):

Här på swaras sålunda,
     Vers på vers, swar på swar, rim på rim.
Verser har jag intet fala,
Versar måst’ doch vers betala,
     Versar få nu vers til swar,
Verser nu som strömmar flyta,
Verser kunna aldrig tryta
     Verser nu som tråll smör far.
Tack sku’ I nu alla hafwa,
Som min PLAISIR fölgdt til grafwa
     Tack nu hwar uppå sin ort,
Syster Bonde, Syster Flemming
Petter, Påvel, eller Hemming
     Eller hwem som versen giordt. [d.v.s. signaturen Bonde]
Tack, för trösten I mig laga,
Tack, at Caesar, Nimrod klaga
     Tack, för bref, och alt beswär
Tack, för versen och musiquen,
Tack, för alstret efter tijken   [ungen, valpen]
     Båsset giör’s förr’n Kona bär;
[möjligen avses, att båset (spilta, avbalkning för djur) har iordningställts. En annan möjlig tolkning är, att bosset (underlag för djur av boss) har utlagts. bär = föder (om djur)]
Men man måste eij försumma,
En förfaren Jordegumma
     Söka upp, ehwar hon bor,
Till’s Lisette slår kull ungen,
[franskans finala -e uttalas i samtliga franska ord. Märk även uttalet av Plaisir med betoning på första stavelsen. slår kull ungen = kommer i barnsäng, föder (sörmländskt dialektuttryck)]
Skaffas, hwad det kåstar pungen,
     Alla hyndors ålder-mor.
Om Lisette får en walper,
Slå’n i wäggen, så det skwalpar,
     Om det är en tijk, på stund;
Men, hur blir då med Poeten;
Som I kallat för Propheten, [här syftas återigen på signaturen Bonde]
     Som dock spådde mig en hund?
Nå, jag bör Ehr mycken ära,
Som mig hielpen sorgen bära,
     Den mig ensam war för swår.
Jag kan kiänna hur’ I sörja,
Ty Er’ tänder wisa börja,
Att med miälten wäl tilstår. [man tycks ha ansett, att skarpa tänder var ett tecken på frisk mjälte, frånvaro av mjältsjuka]
Alla sig nu åter fängna,
Ingen må å mina wägna’
     Sörja mer at Plaisir dog:
Plaisir war han oss i lifwt,
Efter döden har han gifwet,
     Oss til Plaisir ännu nog.
Plaisirs Sterbhus documenter,
Såsom wåra monumenter,
     Ber jag må förwaras wäl.
Tack- och graf- och andra skrifter,
De som angå hans bedrifter,
     Giömmas nu med största skiäl.
Hå Ja!
W.C.L.H.

Men Bonde ger sig inte utan skriver ytterligare ett poem, där han vidhåller, att ett oskäligt djur inte borde hedras med den sortens gravskrift, som Runius skrivit. W.C.H.L. går i svaromål [d.v.s. Continuation . . .; kommentarer: Magnus von Platen]:

Ett Echo följer här
     Som sådant genliud bär.
Eij behöfwer jag be Smeden
     Mig en Jerngiord slå om qweden, [jerngiord = bälte av järn, tunnband qweden = magen, buken]
     För jag är så full med rimm;
Lusten doch uthi mig giäser,
Som nytt win i tunnan fräser,
     Bångas med sin starcka imm’. [bångas = bullra, larma; här synonym till fräsa imm’ = ånga, dunst]
Jag, som Echo, har det laget, [sätt att handla]
Will eij gå det sidsta slaget
     Jag i vers är alt för will;
Stod’ än Plaisir upp från döda,
Had’ han intet för sin möda
     Om han bad mig tiga still.
Dock, den lilla ruttna skalcken
     Fast han utom Kyrckiobalken  [kyrkogårdsmuren; de som begravts i ovigd jord blev ofta gengångare]
     ligger, tiger’n i sin graf,
Skalder öfwer honom tala,
Kårpar öfwer honom gala, [dubbeltydig ironisk anspelning]
     Alt tar’ han sig intet af, [han bryr sig inte om någonting]
Men jag önskar Herr Poeten,
At han inte blir förtreten,
     Jag wet eij hwad jag skall tro,
Han tör wara af den slächten, [släkten Bonde, vars namn motståndaren begagnat]
Att jag bör på den respecten  [hedern, äran, anseendet]
     Lemna honom i sin ro,
Eij will jag för högt beswära’n, [för mycket]
Doch, som han giör mig den äran,
     At bewärda mig med swar,
Tör han wara så bewågen,
Lämna mig min fria frågan
     Om ett twifwel eller par;
Först, om den ofödde hunden,
Hunden Plaisirom skall gå de tiugu punden, [gå på, väga]
Blir’n så många lisspund tung, [(viktualievikt) 170 kg]
     Blir han wisst det stora trålle,
Ibland hundar största stålle,
     Hela hundaslächtens Kung;
Men förstås här af Poeten,
Tiugu pund i artigheten,
     Och han lofwar en så fin,
Will han tå uppfylla pligten,
Och ge hunden efter wigten,
     Måst’ han wäga trij quintin. [äldre vikt utg. 10 gr]
Ett som jag ännu eij fattar,
Men deråt förskräckligt skrattar,
     Är Marcolphi rara katt;
[motståndaren hade gjort en litterär anspelning, vilken Runius finner oriktig. Anspelningen gäller närmast den kända Marcolphussagan, tr. flera gånger i Sverige under 1600-talet, första gången 1630. Där omtalas en katt, som var så väldresserad att den vid kung Salomos aftonvard bar ett tänt ljus och lyste honom till bords, men som släppte ljuset när Marcolphus släppte möss ur sin ärm.]
Jag har läst mång’ bok till ända;
Men en sådan rar legenda [sällsam]
     Har jag ännu eij fått fatt.
     Marcus som var rädd för Dascus
[O. Rudbeck nämner bland sin tids jullekar ”Marcus will du ha dask” (Atlantica 2, 1689)]
War det han som hette Fnascus;
     Eller han, som feck sin graf,
Längst sin kos i Nor på Tampen;
[längst sin kos = långt borta;  i Nor betyder här troligen icke Noors herrgård, utan i norr, dvs. i ovigd jord tampen = åkerlapp (västgötskt dialektord)]
Eller, den som ärfde pampen
     Som högg Malchusörat af?
[anspelar på Joh. 18:10. Simon Petrus högg örat av rättstjänaren Malchus, som var utsänd att gripa Jesus.]
Sidst, om Plaisirs testamente,
Jag nu giärna orden länte,
     Är en alt för hög question. [fråga]
Bäst will sig nu för mig skicka,
I min säck min pipa sticka,
     Där till har jag god raison.
Men slutet gott, allting gott.
Alltså  . . . werser zu aller guten letzt (kommentarer: Magnus von Platen):

Här på följer Fadderbref, [brev varigenom en person inbjudes att stå fadder]

Då Lisett’ förlöster blef.
Skall jag tala eller tiga?
Skall min verse, sång och giga
     Tystna, och här stadna af?
Neij: sku’ verser vers betala,
Må’ och verser wara fahla:
     Änn’ jag seglar eij i qwaf;
Men om Plaisir mera skrifwa
Man eij årkar: Han må blifwa
     I sitt trånga rum och bo!
Nu i dessa höste dager,
Man sig annat ämne lagar
     Oss til nöije och til ro;
Och som jag ä’ nyligst buden,
Öfwer lilla Plaisir luden
     Hålla Grafwe pomp och sorg, [pompa, pompa funebris]
Will man Ehr, med wänner alla,
Till ett lustigt bröllop kalla,
     Kiära gifwen intet Korg! [tacka inte nej]
Sette, hon det lilla spöke, [Lisette]
Ligger uti walpnings böke’
[troligen en dialektal form av uttrycket ’ligga i byket’ (i fråga om starkt illamående eller bakrus)]
     Lifwet af Lucina ber   [barnaföderskornas gudinna]
Walpar brokot’, hwit’ och bruna,
Hade hon, den arma sluna,  [slyna]
     Twå, och fyra, och eij fler: [sex stycken]
Alle quintin hundar wore, [särskilt små]
Såsom rara Snäckor store,
     Ingen tiugu pundig wardt;
Elliest i Naturens byte [naturen gav dem]
Finge hwar sin mun och snyte, [nos]
     Efter gammal hunde art.
Fem, jag ber Er eij förtycka,
Hafwa redan fådt den lycka
     Wara där som Plaisir är,
De med honom få nu stöka
Under jorden gå och spöka
     Ingen dem oroa lär.
Ena hunden, som är öfwer,
Spelar stuckit uti klöfwer
[skall troligen vara spelet stuckit .  Vinnaren i det kortspel, som avses, var den som tog hem lägst antal kort, som alltså kunde sticka under även i klöverspel.]
     Raritet han kallas må!
Sig Poeten däraf gläder;
Ty han intet fåfängt qwäder,
     Hunden han fådt låf uppå.
Något af sin märg och hiärna,
[den gamla, medicinska föreställningen att fostret bildades av samma kroppsslem som hjärnan och ryggmärgen]
Sette och för Ehr har ärna
     som Poeten låfde sidst;
Men som I, för gifne gåssen,
Intet giorde färdig båssen,
     Blifwer nu på honom brist.
Säij då icke, att Poeter
Äro Spåmän och Propheter,
     Som ock kunna säija sant;
Men att intet alt instämmer, [stämmer in]
Nasos lof det intet skiämmer,
[Ovidius hade sedan medeltiden särskilt anseende som profetisk poet, vates]
     Han är dock i vers galant,
Men, jag sådant låter fara,
Thet till bättre fram will spara,
     När tillfälle tiden gier.
Nu jag öfwermåttan beder
Under Settes barnsängs heder [skall troligen vara ’unnen’]
     Kommen, hedren sielfwer Ehr,
Ingen Fadder Råck och tröija,
Ingen mantel, ingen blöija,
     I behöfwen kiöpa inn,
Sådant alt Lisette lagar,
Hennes unge redan drager, [bär]
     Kläder uthaf hårigt skinn,
Täncken I af Edra håfwor
Gifwa några Fadder gåfwor,
     Effter gamla Swenska se’n
Wore bäst en Fåre niura,
Hierpe bröst, men intet sura;
     Hwete brö’n och lammeben.
Nu, det återstår allena;
Hwad skall Settes unge ena [enda]
     heta: Trippe eller Topp?
Eller, skall han heta Curre,
Plaisir, Nimrod eller Purre,
     Eller, Monsieur Lust i Knåpp?
Tro nu fritt, att det skall blifwa,
Wid det namnet I will gifwa,
     Settes födda raritet;
Här om namnet wi nog pruta;
Men I måste saken sluta, [besluta]
     Eller också Er Poet.
          W.C.L.H.

Ingen av de här nämnda vovvarna hörde, så vitt jag förstår, hemma på Noor; Plaisir måste ha tillhört W.C.L.H., d.v.s. Wirginia Christina Lilliehöök, och det verkar som om även Lisette hade sin hemvist på Forsby. Sak samma – det var i alla fall den tragiska händelsen på Noor som utlöste diktväxlingen.

Signaturen Bonde använder sig av burleskformen, och Runius skriver i samma stil. Med avseende på burlesk diktning säger Magnus von Platen:

En viss ledighet och nonchalans eftersträvades i form-givningen; man värjde t.ex. inte för djärva nödrim. Familjära vändningar och ålderdomliga och dialektala uttryck användes gärna.

Litteratur:
Allrakäreste, Catharina Wallenstedts brev 1672-1718, Kommenterade och i urval av Christina Wijkmark, 1995
Suecia Antiqua et Hodierna, Bearbetad och kompletterad upplaga, Stockholm 1972
Magnus von Platen: Johan Runius, Stockholm 1954
Göran Hägg: Den svenska litteraturhistorien, Finland 1999

42. Mormor Catharina och dottersonen Edvard Gyldenstolpe

Greta

Edvard Gyldenstolpe, född i maj 1679, fick inte följa med då hans far, Nils Gyldenstolpe, sommaren 1680 lämnade Sverige för att leda en ambassad  i Haag.  Margareta (Greta) Ehrensteen, Edvards mor, åtföljde sin make på Hollandsresan (liksom Edvards morbror, Carl, och moster, Anna Beata). Barnet lämnades kvar i Sverige hos mormodern, d.v.s. Catharina Wallenstedt.

Mormor

Mormor Catharina måste naturligtvis fortlöpande rapportera till mamma Greta:

(St aug 1680) Jag tackar Gud för ditt lilla barn som har hälsan och gudskeära tar till i förstånd. Han kan nu ropa mormor, och har både jag och min man stor hugna av honom. Och hos min man ska han, så mycke hans förstånd medgiver, läsa sina morronböner. Gudskelov han är ett gott och fromt barn, och må I inte sörja för honom. Så länge jag lever här hos honom ska han bättre bliva i akt tagen än hos dig.

St 4 sep 1680 Jag kan inte säga vad ro jag har av din lilla gosse. Han blir nu så snabber, och gudskelov tar så vackert till uti förstånd att jag icke så kan tacka Gud som vi ha orsak. Var afton och morron går han in till min man då han ska läsa sina morron och aftonböner. Och då tar min man sin hand och lägger på hans huvu och önskar över honom Guds nåd och milderika välsignelse. Om min man är aldrig så bedröva och gossen kommer in, så blir han glader. . . .

—  —  —

Ammans [Edvard hade givetvis en sådan] gosse är ännu här. När böndren ville i sommars ta honom så har hustrun inte vela släppt honom. Jag har sagt att det ska räknas på hennes lön.

St 18 sep 1680 Gudskelov din lille Edvard mår väl. . . . Din lilla gosse han förandrar sig. Han blir nu mycke spädare till ansikte och växer mycke på längden. Han hade breda händer och stackota [korta] förr, men nu blir de mycke smalare som de tyckes. Ett vackert, lustigt barn, gudvareära. Min man såväl som jag har stor ro av honom. Han måste alltid vara inne hos honom. Jag ville inte mista att han vore här för mycke gott. Jag behöver inte försäkra dig om att jag ska se honom tillgodo, efter jag ändå väl vet att du är därom visser. Gud låte honom hava hälsan. Mycke sen är han att få tänder.

St 9 oct 1680 Tänk på, min hjärtans Greta, jag som tu postedagar inte har skrivi om din gosse, som jag fullan vet du mycke längtar höra om. Gudskelov han mår väl, och är gudskeära ett vackert och för sin ålder klokt barn. Han är mycke lik sin fader över ögona och själva synen, men kroppen lär visst bli modren lik. Händren blir nu så långa på honom, ock fingren. Gud bevare honom vidare och låte honom med glädje få sina föräldrar snart hem. Sent får han tänder, 4 har han upp i mun och 2 ner i mun. Vi kunna gudskelov daglig se huru han tilltager uti förstånd. Han vill gärna tala och ramsar stora hoper fram. ’Ge mej’, och någe smått kan han fullan säga.

St 30 oct 1680 Aldrig kan du tro min hjärtans Greta, huru löjlig din lilla gosse är med den dockan som kom hit. Den kan han så hugna sig av, som han vore ett barn. Han ska tala med henne, ta na i famn och kysser henne och vill att hon ska gå med honom. Den största glädjen av den dockan, som en kan ha med den lilla Edvard. Gudskelov han har hälsan, han är fullan stundom kinkog av tänder. Nu har han fått på vänstra sidan en oxeltand. Upp i mun har han nu fem tänder men nedre i mun inte mer än tu. Han får dem nog sent och har nog ont för dem, dock tackar jag Gud att han inte har så ont som många barn plä ha, det Gud bevare honom före. Han tackar ock mycke för sina sändningar. Kjortelen är fullan tämlig stor för honom, dock kan han till sommaren gudvill, fullan växa uti honom. Ska han vara så bar om halsen, det är som en flicka? Än fick jag ingen lista uppå sakren, och det var som oss mest brydde. Jag längtar nu efter att han kan tala, vår lilla Edvard. Min man håller mycke av honom, han kan väl tåla att han skriker, framför hans egna barn, gudgive honom och oss den hugnan snart få eder hem.

St 6 nov 1680 Din lilla gosse hälsar mycke till sina föräldrar. Han är mycke kvickt barn. Cat R [Catharina Regina, Gretas yngre syster] är så rädd om honom, att ingen får se ont på honom, varken med skämt eller allvar. Han är hellre hos henne än amman. Han växer så vackert och tyckes släkta på moren i kroppen och händren, långa smala finger. Men vem han släktas i sinne? Han är så hastig och så stucken som eld i blår [blånor], men det står inte länge på. Du skulle fullan hava av honom en stor ro om du såge honom. Många gånger lättar han mitt hjärta när bedrövelse kommer. Min man han kan ock hava sin största ro av honom. Han har sådana infall lustiga, som mycke kan liknas till hans far, och synen så lik sin far, att det är som jag såge Gyldenstolpen, Gud välsigne honom vidare med sin nåd och anda. Han nämner nu många namn och hoppas jag han lär oförtöva tala. Tänk om hans far nu finge se honom, huru skulle han hugna sig av honom.

St 13 nov 1680 Lille Edvard hälsar mycke ödmjuklig sina föräldrar, han mår gudskelov väl. Han lär, hoppas jag, oförtöva tala. Vi måtte så le åt honom. När vi fråga, ’huru står morfar’, så sätter han ut buken och skrattar till. Han kan så buga och stryka på foten för sin morfar och kyssa hans händer. Min man håller övermåttan av honom och har sin stora ro av honom.

(1680, dec) Jag har så när förgäti skriva om lille Edvard. Han låter mycke ödmjuklig hälsa sina föräldrar, gudskeära att han blir så snabber. Gud give honom och oss den hugnan snart se sina föräldrar. Han har två oxeltänder och nu fått en ögnetand [överkäkshörntand] som jag är glad över. Många gånger gör han mitt hjärta glatt. Han har så många upptåg när han är glad. Han kallar Cat R, Ta Ta, och momo det går för allt. Min man vill så gärna att han ska ropa morfar men det är än svårt. Stundom säger han mopa, men alla i huse kan han nämna, Britta, Karin, Tomas, Pelle. Jag hoppas att han oförtöva lär tala, med Guds hjälp. När ved ligger i min kammar så lägger han dem små neder själv som han skulle göra hus därav. I kropp och händer lär han bli sin mor lik men ögon och ansikte blir visst likare sin far. Gudskelov han är långväxter efter sin ålder.

St 9 april 1681 Den lille Edvard hälsar mycke ödmjuklig. När vi fråga honom, vars gosse han är, så säger han, ’pappas gosse, mammas gosse’. Jag säger, ’nej, morfars gosse, mormors gosse’. ’Inte mopas inte momos, mammas gosse’. Han är ett klokt barn och ett sådant minne har han, som är till förundra. Min man kan maklöst hålla av honom. Ja, han skulle en tiendedel hålla med sina barn som han kan hålla av denne. Jag har tänkt först i maj vänja av honom om gudvill. Han har nu fått sina ögnetänder gudskelov, som jag har vari rädd före. 

St 21 maj 1681 Lille Edvard mår gudskelov väl. Jag hoppas ha honom i helgen med mig i kyrkan men han vill inte gärna ha sina nya klär.

St 28 maj 1681 Gudnåde mig för min långa resa som jag ska tänka på. Jag menar, tillkommande vecka lär jag resa till Lundby, och så till Forsby. Min lille Edvard reser med, om gudvill. Han har vari så sjuker för oxeltänder, det felar honom ännu några. När jag kommer på lande så ska jag låta vänja av honom. Där får han se allahanda som kan ro honom, Gud bevare honom ifrån olycka.

St 4 juni 1681 Gudskelov lille Edvard mår väl, han har nog ont till få oxeltänder. Jag har tänkt om gudvill, nu på lande vänja av honom. Där kan han se allahanda som han kan ro sig med. Han är mycke rolig när han vill vara lustig. Min man har en stor ro av honom och håller så mycke av honom, att jag inte så kan säga, Gud låte oss få den hugnan snart se hans föräldrar hemma. Vi fråga honom, ’var är pappa och mamma’, så säger han, ’i Hollan’. Han talar fullan men inte helt rent.

Midsommarafton på Forsby 1681 Lille Edvard han kan så glädja sig på lande av allt vad han ser. Han har vari så god på resan, att vi ingen möda har haft av honom. Och huru jag har vela akta honom så har han ändå blivi brun i ansikte. Han är mig till en stor ro, Gud låte honom och oss vederfaras den hugnan snart se sina föräldrar.

Forsby 21 juli 1681 Vi har i 8 dagar haft regn var dag, som gör en bedröva och lessam på lande. Hustru Karin är ock min ro men hon har så mycke göra med sina små flickor. . .  Min lilla Edvard han är en sådan höker för de flickorna. Vi har vår lust med dem, gudgive jag finge nu komma bort med honom förrän hösten kommer, gudskelov han har hälsan och växer vackert.

Forsby 11 aug 1681 Jag gruvar mig för denna lilla resa till Stockholm ty hösten är oss nu alltför när, och det lilla barne med öppen vagn. Och båt lär bli svårt nog. Nu giver jag mig under Guds beskärm.

—  —  —

Du kan aldrig tro huru rolig min lilla Edvard är, och så håller min man av honom, att jag icke så kan skriva. Han håller ock så av sin morfar och saknar honom. Strax han är ifrån honom så ropar han, han vill gå till morfar, gudvälsigne honom vidare med sin nåd och anda. Jag önskar jag vore nu väl i Stockholm med honom.

Forsby 19 aug 1681 Jag gruvar mig för denna resan som jag ska ha till Stockholm, både för min lille Edvard och mig, som liten köld tåla. Jag vill nu som alltid förtro oss vår Gud i händer. Vi har nu i 8 dagar haft en sådan kall blåst, att jag har orsak rädas före. Vi reste ock inte med stor klädbona(d) ifrån Stockholm, som kan fria oss ifrån köld.

St 10 sep 1681 Nu ska jag låta min Greta veta att jag i tisdags har vänjt av min lilla Edvard. Jag har nu så länge villa och tänkt på lande görat, men då fruktade jag han skulle bli sjuker, gudskelov det har vari snart beställt. Han är så rolig. Jag fråga honom vad jag skulle skriva till hans mamma, så ropa han högt att det hördes lång väg, ’välkommen hem, min käre pappa och mamma.’ Han är så rolig. Åt min man plär han ock så ropa, ’gusine dej min käre morfar’, och allahanda roligheter har han för sig. Han har över måttan gott minne, men så hastigt sinne och så onder är han om han inte strax får vad han vill, att en må gruva sig om. Vem han brår efter vet jag inte. Ingen av mina barn har vari så onda.

St 26 nov 1681 Rättnu var Hägerstiernans fru och Maja Hägerstierna här med sina döttrar… Jag viste dem edra konterfej, och nu sedan har min lille Edvard så kysst dem både, och så kunna fägna dem, som han skulle kunna skönja vem de vore, stackars gosse. Gudskelov han har ett gott förstånd och ett så gott minne att man må förundra sig, Gud välsigne honom vidare.

St 3 decem 1681 Nu sitter Lars Philip [Gretas bror] förste gången och låter mig höra på sin gitarrspelning. Han kan en hop och vänter på sina strängar, och låter tillika med Edvard och den lille Edvard tjänstlig hälsa alla sina syskon, och den lille sin pappa och mamma. Allt vad han har det har han fått, som han säger, från sin pappa och mamma, ’de skicka mej från Hollan’. Och så kan han veta nämna sin bror, ’min lille bror han heter Carl Adolf [f. 1681 i Holland]’. När Gud giver oss den lyckan vi få se varandra, så lär I hava stor hugna av eder lille Edvard.

4 feb 1682 Nu må jag säga huru snabber min lilla Edvard är. Min man har en stor ro av honom. Som man kan döma, så tör Gud ge honom ett gott förstånd. Han är så pusserlig [skämtsam] i många saker, och ett renlig barn. När någen stjäl sig till kyssa honom så vänder han inte igen förrän de sätta dit honom igen, säger han. Han har så många upptåg så att en må ha sin stora nöje av honom. Gud bevare honom vidare, som härtill är skett.

St 25 feb 1682 Lille Edvard står här och frågar om jag skriver hans mamma till och ber mig hälsa. Han är gudskelov vid hälsan och gott förstånd men mycke mager och inte heller lång utan mycke spenslig.

St 8 juli 1682 Min lille Edvard är mycke rolig och gudvareära av ett gott förstånd som daglig ökas. Han ber mig nu här han står, ödmjuklig hälsa sin pappa och mamma, moster och lille bror.

Dagens mormödrar skriver inte brev, men om så vore skulle det innehållsmässigt nog vara svårt att skilja på deras och Catharinas. Barn och mormödrar tycks inte nämnvärt ha förändrats de senaste 300 åren.

Lille Edvards familj kom hem ifrån Holland någon gång på sensommaren 1682. Det är inte utan att man undrar hur mötet mellan den med högt uppskruvade förväntningar bara treårige gossen och mamman och pappan, som han inte kunde ha några minnen av, förlöpte. En lillebror hade han ju också begåvats med.

Sommaren 1685 var det dags igen – ett nytt uppdrag väntade Nils Gyldenstolpe i Haag. Den här gången fick både Edvard, 6 år, och Carl Adolf, 4 år, följa med föräldrarna på resan. I Holland utökades familjen med ännu ett gossebarn, som dock avled i späd ålder.

Hösten eller vintern 1686 återvände Greta Ehrensteen med make och barn till Sverige. Om Edvards barndom saknar jag sedan uppgifter, men följer man hans fars klättring på karriärstegen, gick det nog ingen nöd på Catharinas barnbarn. 1687 blev Nils Gyldenstolpe friherre, 1689 föddes sonen Ulrik Nils, 1690 duggade utnämningarna tätt: kansler för universitetet i Lund, ordförande i lagkommissionen, Lindschölds efterträdare både i kansliet och som kronprinsens guvernör, greve. (Sedermera även medlem av Karl XII:s korta förmyndarregering.) 1695 förvärvades säteriet Noor och ytterligare ett antal gårdar i Uppland.

Den 17 juli 1695 sitter Catharina på Forsby och skriver till dottern Greta; i ett P.S. tillägger hon:

”Mina hjärtans små Gyldenstolpar hälsar jag kärligast och fägnar dem hjärtlig här när de komma. Nu vankar maklösa smultron men icke ett körsbär.” Nästa gång barnbarnen är på tapeten är i ett brev daterat den 10 augusti 1698: ”. . . och kan jag inte nog tacka min Gud som ock har givi mig med posten den hugnan att våra hjärtans Gyldenstolpar äre väl till Paris komne.”

1698 hade alltså Edvard och hans bror Carl Adolf gett sig iväg på utrikes studieresa. Under Daniel von Höpkens ledning besöker de Holland, England, Frankrike, Tyskland, Schweiz, Italien och Österrike.

(Under sin peregrination har Edvard Gyldenstolpe nått England; året är 1698:

När en svensk, drabanten Silfverhielm, skulle resa hem från London, begagnade Edvard tillfället att sända sin moder några presenter. Främst bland dessa var en liten vinthund, lydande namnet Cocoll, som han fått av en god vän, och som visat sig vara styv på hare och kanin. Om icke hunden skulle hava lyckan att behaga sin nya härskarinna, fick hon inte skänka bort den till någon annan än löjtnant Siegroth. Adam Lewenhaupt: Karolinen Edvard Gyldenstolpe)

”Våra hjärtans Gyldenstolpar” sägs vara flitiga brevskrivare; den 21 mars 1700 svarar Catharina på ett av breven:

Min hjärtans aldrakäreste barnbarn
Jag kan inte med pennan säga huru hjärtlig jag fägna mig av hans brev som inhöllt så många ljuvlige ord, att den fägnan måste tårar, av hjärtat först, och så ögonen rinna. Min Gud beskydde eder för sjukdom, vad mån det vara för krämpa. Min största hugna är den att jag av alla hörer om edert berömlige leverne. . . . Nu bekymrar mig väl för farliga resa som jag hörer åt Italien. . . .

Jag tänker, om Gud låter mig denna sommar leva, resa till Forsby och se uppå det arbete som förliden sommars skedde med vår gravs fullbordan. Jag må väl säga att jag av den saknan som jag där har över min akste barnbarn, inte har stor lust resa dit. Om vi där än en gång komma tillhopa, så blir jag visst ung på nytt. . . . Nu vill jag därmed sluta, att jag av allt mitt hjärta önskar Gud ville med sina helge änglar ledsaga eder på alla edra vägar, och efter en lycklig resa hugna edra älskelige föräldrar och oss alla med en önskelig hemkomst. Då blir vår fröjdedag. Mr Höpken förmäler jag min tjänstlig hälsning. Jag förbliver intill min död min akste barnbarns tjänstvilligeste
Ed Ehrensteens bedröva änka
Cath Wallenstedt

De båda bröderna utbildades och förbereddes för att bli män i statens tjänst, men till familjens – i synnerhet deras fars – stora sorg och besvikelse var det kriget, inte ämbetsmannabanan, som lockade. Edvard deltog som frivillig i ett fälttåg och sårades i högra armen. Det avskräckte honom inte; han – liksom Carl Adolf – vägrade återvända hem och anslöt sig istället till Karl XII:s trupper. I januari 1709 stupade Edvard, ännu inte 30 år gammal. Några månader senare var det den 28-årige Carl Adolfs tur.

(I september 1705 kommer karolinen Edvard Gyldenstolpe till Aachen för att kurera sin sårade högerarm. Pennan har han emellertid lärt sig hantera med vänster hand och kan alltså fortsätta att skriva brev till lillebror Ulrik, som han ber uträtta än det ena, än det andra. En vacker dag

. . . sänder han brodern en liten hund, som han fått av en förtjusande dam, men som han ej kan ha med sig i fält, när han kommer så långt, och där den lätt kan komma bort. Den kan gå på bakbenen och göra alla möjliga konster. Vovven kom riktigt fram. Adam Lewenhaupt: Karolinen Edvard Gyldenstolpe)

Ingen av bröderna hade gift sig, men efterlämnade brev tyder på en hemlig kärlekshistoria mellan Edvard och en viss furstinna Rakoczy, prinsessa av Hessen. Det hade även gått rykten om att han skulle ingå äktenskap med Ingrid Törnflycht, svägerska till Carl Piper, men hon valde att bli hans ingifte morbror Arvid Horns andra hustru.

Litteratur:
Allrakäreste, Catharina Wallenstedts brev 1672-1718, Kommenterade och i urval av Christina Wijkmark, 1995
Adam Lewenhaupt: Karolinen Edvard Gyldenstolpe, Uppsala 1941

41. Hästar och hundar i Catharina Wallenstedts brev

Bokrean 1998 försåg mig med en ny brevskrivande bekantskap. Hon heter Catharina Wallenstedt, och hennes brev 1672–1718 är en aldrig sinande källa att ösa ur.

*  *  *  *  * 

Uppsala 1627: Prästdottern från Strängnäs Catharina Tidemansdotter (1602-1628) nedkommer med en flicka som också hon får namnet Catharina. Den lycklige fadern – ansedd som hårdför, grälsjuk och maktlysten – är domprost och heter Lars Wallius (1588-1638). (De olika namnen till trots är paret givetvis gifta; kvinnan behöll vid den här tiden sitt eget namn även efter bröllopet.) Han är av storbondesläkt och bördig från Walla i Närke. En latiniserad namnform, ibland efter hembygden, var vanlig bland präster, och det var heller inte ovanligt att prästdöttrar sedan fick namnet i femininform. Det nyfödda flickebarnet kommer mycket riktigt att kallas Catharina Wallia. Tre syskon har hon redan: Margareta (1623-1692), Olof (1624-1656) och Birgitta kallad Britta (1626-1698).

1628 mister Catharina Wallia sin mor; fadern avlider tio år senare som nyutnämnd biskop i Strängnäs. Under dessa tio år begåvades Catharina med en ung styvmor, Christina Luth (”ett osedligt fruntimmer” misstänkt för otrohet), och halvbrodern Lars (1631-1703).

(Lars Wallenstedt 1631-1703, son till Lars Wallius och Christina Luth, gjorde ämbetsmannakarriär. Till att börja med tjänstgjorde han i fältkansliet under Karl X Gustavs danska krig för att sedan knytas till svenska ambassaden i Paris. Därefter var han sekreterare vid generalguvernementet i Ingermanland. Han blev en av Karl XI:s främsta medhjälpare vid bl.a. reduktionen; 1683 utnämndes han till statssekreterare och kansliråd. 1689 utsågs han till landshövding i Västmanlands län och 1693 till kungligt råd. Posten som president i Svea hovrätt tillföll honom 1695 och efter Karl XI:s död var han medlem av förmyndarregeringen.

Han blev friherre 1689 och greve 1693. Vid bl.a. 1680 års riksdag var han riddarhussekreterare.

Som kungligt råd var han motståndare till Bengt Oxenstiernas politik och gynnade Frankrike. Maria Uttermarck ((f. 1651)), dotter till Daniel Utter/Uttermarck ((hauptman på Gripsholm, d. 1683)), blev Lars Wallenstedts maka. Någon son, som skulle kunnat föra namnet Wallenstedt vidare, fick inte paret, men dottern Maria ((1677-1723)), gift med landshövdingen Gustav Cronhielm ((1664-1737)), försåg dem med sexton barnbarn varav elva uppnådde vuxen ålder.)

Jag känner inte till var och hur Catharina tillbringade tiden från 1638 fram till 1649; sistnämnda år är hon i alla fall i tjänst vid hovet hos drottning Kristina och trolovad med Edvard Philipsson (1620-1686).

Edvards pappa, Philippus Bononius, var hovpredikant hos pfalzgreven Johan Kasimir (Karl X Gustavs pappa) på Stegeborg; mamman kom från Söderköping och var dotter till en engelsk köpman som invandrat till Sverige. När Edvard så småningom studerade i Uppsala var Catharinas far, Lars Wallius, en av hans lärare. Adelns söner hade alltid behov av privatlärare och till deras skara sällade sig Edvard. Han följde också med ynglingarna på deras studieresor i utlandet. Sedan fann barndomskamraten Karl X Gustav för gott att utse honom till sekreterare i fältkansliet. Med en högre ämbetskarriär följde adelskap; Edvard valde namnet Ehrensteen.

Catharina och hennes syskon tog likaledes klivet in i adelsståndet – biskopsbarn anknutna till statliga karriärer adlades nämligen. De antog namnet Wallenstedt.

I februari 1655 vigs Edvard och Catharina till man och hustru. Då bröllopet var överstökat försvann Edvard till Polen där Karl Gustav krigar; när sommaren kommer följer Catharina efter. Hedvig Eleonora befinner sig också i det polska lägret på besök hos sin make. Till skillnad från drottningen stannar dock Catharina kvar hos sin man, och våren 1656 föds sonen Carl (1656-1702). På hösten samma år hotar pesten; mor och son återvänder till Sverige. Hedvig Eleonora är återigen och hälsar på Karl Gustav. Den här gången har hon den knappt ettårige blivande Karl XI med sig; mor och son evakueras brådstörtat till hemlandet.

Så väljer kungen att kriga i Danmark istället och där förenar sig Catharina med sin Edvard, sin ”akste he” (aldrakäreste herre) som hon sedermera kommer att kalla honom i breven. Dottern Margareta kallad Greta (1659-1721) kommer till världen i Helsingör våren 1659.

Nyåret 1660 är riksdagen samlad i Göteborg. Karl X Gustav insjuknar och den 13 februari avlider han. Åt Edvard gav han uppdraget att upprätta det sedan så omstridda testamentet.

Nu bosätter sig den ehrensteenska familjen i Stockholm, på Drottninggatan närmare bestämt. Edvard satsar på rikskanslern Magnus Gabriel De la Gardie och ansluter sig till dennes franskvänliga politik. Familjen utökas med ytterligare fyra barn: Lars Philip (1662-1700), Edvard (1663-1710), Catharina Regina (1666-1709) och Anna Beata (1669-1703).

1664 tyckte Edvard det var dags för en sätesgård. Han köpte Forsby i Österåkers socken, beläget vid sjön Öljaren (i närheten av Julita). Sedan började han att låna ut pengar mot ränta och kunde införskaffa flera gods.

Vi hoppar framåt i tiden och kommer till 1672. Edvard (52), som med åren blivit tämligen fet och lider av gikt, accepterar efter lång tvekan att resa till Haag med den beskickning som dels skulle bevaka svenska intressen och dels medla mellan Frankrike, England och Holland. Från Forsby beger han sig med sönerna Carl (16) och Lars Philip (10) via Göteborg och London till Haag.

Catharina (45) och de övriga barnen – Greta (13), Edvard jr (8), Catharina Regina (6) och Anna Beata (3) – far åt andra hållet mot Stockholm och hemmet på Drottninggatan. För att klara de hemmavarandes försörjning hade Edvard beordrat Catharina att försöka få ut hans lön och driva in utestående räntefordringar (lättare sagt än gjort), vidare skulle hon övervaka gårdarnas skötsel, vara sparsam och rapportera till honom en gång i veckan. Brevskrivandet tar sin början.

Herrskapet Ehrensteen höll sig inte med sällskapsdjur, men jakt- och vakthundar hade de. Och hästar. Främst tycks det ha varit sonen Carl som var jaktintresserad, och det var på lantegendomarna hundarna fanns. Hästar var däremot ett måste både i Stockholm och på landet – om inte annat måste en adelsfamilj ha eget ekipage.

Catharina Wallenstedt ömmar för djuren. Hon är mån om att de ska ha det bra. De bereder henne också ängslan och bekymmer:

Stockholm 3 maj 1673 Nu finge jag fullan köpman till våra hästar men jag finner ont vara dem utan. Sedan har Sören inte göra. . . . Om jag visste min akste he komme snart hem med bättre hästar, skulle jag nu sälja våra. Jag vet nu aldrig vad jag skall  göra.

Forsbygård 4 sep 1673 Hästen skriver min akste he mäkta pusserlig om. Har jag skrivi det ena högra ögat, ser min akste he min enfaldighet. Det är fullan att beklaga att han inte har mer än ett på den sidan, och det är fullan ingen förhoppning bliva bättre. Det ser han inte med, Gud låte honom få behålla det vänstra. Jag kan icke anna tro än han icke är hel god till rustningshäst. Man kan inte se på hans öga att det är blint. Han har så stort öga på den sidan som på det andra. Och så – – – får jag sälja dem, gör jag helst.

Stockholm 18 okt 1673 Vår grå häst begynner nu bli bättre. Jag ville önska jag finge dem som ville giva oss penningar för dem. Jag fruktar han blir ock hel blinn med tiden. Det ena öga ser han inte med och det andra har åter vari sjukt. Nu är det fullan bättre.

Stockholm 2 maj 1674 Jag är bekymra om adelsfanan, om jag skall nu bliva befallt uti min akste he frånvaro skaffa därtill vad som behöves. Fullan tror jag att vår vagnshäst skall vara stor nog därtill, den som ögon har, men han duger inte stort. Har jag vari så lycklig att någen ville köpa både hästar och vagn. Här går många sköna hästar för vagn, som äre blinde, som jag hör Sören säga.

1675 återvände Edvard Ehrensteen till Sverige; Catharinas brev är i fortsättningen riktade till de båda äldsta barnen, sonen Carl och dottern Greta.

Forsby 6 juli 1676 (till Carl) Skytten [d.v.s. jägaren] har jag haft hos mig. Han går gärna hit, ty han blir för min hjärtans son skull väl fägna. Han säger att så länge gräse är så högt, kan han omöjelig hava ut hundarna. Jag har dem bägges hos mig, och är jag ofta så rädder för Petit som alltid förför sig på [anfaller] Tyrann. Om han vore så ovettig så ginge det aldrig väl.

St 9 april 1681 (till Carl) Jag vet nu inte om jag har gjort min akste son emot att jag nu har sålt min akste sons Näsvis  [Carls ridhäst]. När jag överlägger ett och anna, föll jag äntlig därtill att bäst var sälja honom. Om vi resa [till Wismar] ser jag ingen utväg för honom om hans skötsel och ett och anna. Han har fullan inte blivi bäst akta, ty Tomas är en fyllhund och lätting. Sven tog ock fylleri överhanden, och jag var rädder om hästen. Det gör mig ont att min akste son skulle så mycke förlora på honom. Magnus Fleming kom äntlig och falka på honom men jag kunde inte få mer än 350 dsm för honom. Det var sedan sådan väsen. Han ville ge dem i 14-örstycken. Men det tog jag inte emot, utan han måste skaffa mig sp r dem jag om gudvill, om månda sätter på bank, och blir det 160 rdr. Jag sätter dem på ett halvt år först så kan likvisst min akste son vinna halva år 5 rdr, dem jag sedan vill sätta till capital, och så alla halva år. Gudgive att min son inte för mycke misshagade det jag har gjort, när Gud hjälper min akste s hem så får han fullan häst. När någe så var buds likt så måste jag låta gå honom fast hjärta inte gärna samtyckte. Jag säger inte min man därav förrän penningarna står på banken…

Magnus Fleming [överstelöjtnant, son till kungliga rådet Lars Fleming], som köpte min akste sons häst, blir brudgumme innan 8 a 10 dagar med Stålarmens dotter [Vendela Stålarm]. De fråga nu inte efter hästar som i krigstider. Man vinner inte på allt. Min hjärtans son, det bästa jag har betänkt, har jag gjort. Nu slipper min man nämna att han föder hästar. Om jag nu reser, så måste jag i Lundby hålla den grå, gudgive de inte fara illa med honom, det jag fullan skall draga omsorg om.

St 9 april 1681 (till Greta) Nu har jag sålt bort Carl Eh häst men mycke tappa på honom. Magnus Fleming köpte honom. Jag fick inte mer än 155 rdr, dem sätter jag på banken. Om vi skulle rest, så har jag inte vetat var jag skulle göra av honom. Gudnåde Carl Eh som måtte sålt honom förrän han reste, för allt det onda jag har hört ifrån honom. Jag var glad att någen gav så mycke för honom, gudgive det vore Carl Eh behaglig. En får inte så mycke när fred är, som när krig är, för hästar. Nu slipper jag därföre olåten.

St 16 ap 1681 Tänk min hjärtans Greta, huru ont det gjorde mig i går när jag fick breve, att vi i maj skulle låta slå Carl Eh häst åder, och jag har sålt bort honom. Alla rådde mig därtill. Han hade fullan inte den skötsel som han hade när Carl Eh var hemma. Och min man som alltid talar om sin resa . Och jag lämna hästen hemma på äventyr, gudgive Carl Eh inte tyckte för illa vara. Jag hade många orsaker. Det kunde snart komma en olycka på honom, så har han allt förlora. Min mans olåten hjälpte ock till. Nu har han 160 rdr på banken. Om jag lever så ska det i höst bli 170, när jag tager upp på halvt år intressen, så att jag skall tillse han skall få sina penningar igen. När han kommer hem så lär han med Guds hjälp få sig en god häst, och själv se huru han blir skötter. Jag hör Sven Ribbings vagnshäst, som var fullan så skön av gulaktig färg och så fet, har i går vari sjuk. Jag vet inte om han blir bättre. En sådan olycka kan snart hända.

Midsommarafton i Forsby 1681 Min hjärtans Greta, hälsa min Carl Eh och säg honom att skytten mår väl men hundarna äre så mycke sultna. Jag tycker, om han har låti dem vara här vid gården, visst ha de fari bättre. Fast jag skulle ifrån Lundby låti komma säd åt dem, här är likvisst mer av skräde. Tänk på olyckan, mitt sto i Lundby har fått ett sto till, det har gjort mig så ont att jag icke skulle nu ha fått en häst.

Forsby 5 aug 1681 Jag har desse dagar haft en så stor sorg om Carl Eh häst, den grå. Jag lämna honom i Stockholm och mente Edvard [sonen] skulle rida på honom. När min man reste nu, hör jag att min man har satt honom med en annan för rustvagnen och rest på en dag emellan Stockholm och Österby. Han kunde inte dra och aldrig har dragi. När han har kommi till Österby var hästen sprängd och kunde inte komma utur ställe. Huru ont det har gjort mig och ännu gör, kan jag inte med pennan säga. Det arma kreature, jag tror han lär fullan nu vara död. När de har rest ifrån Österby har han inte kunna stå på benen. Gudnåde min man, det är allt skett mig till förtreHästar och hundar i Catharina Wallenstedts brevt. För 18 mark koppar, som han har kunna leja sig en häst före, är nu hästen förlora. Huru denna såväl som annan sorg har tagi mig, kan jag inte säga. Min man, den arma man, som så plågar sig och plågar andra. Jag kan inte ändra, när jag tänker på Carl Eh häst så värker mitt hjärta. Har Näsvisen vari där, så har det inte vari bättre med honom.

Tu brev har jag fått ifrån min Carl Eh, och både har han bruti upp förrän jag fick dem hit. Där står om hans hundar och skytten och om hans Johan, att han har honom hos sig. Det har han vari mycke onder om.

Forsby 11 aug 1681 Tänk hjärtans Greta, vad ängslan jag har haft sedan jag senast skrev dig till. Nu är Carl Eh häst, den grå, död. Den kunde inte anna vara, en häst som aldrig har dragi, sätta för gjutvagnen tillika med en lat bondhäst. Där var min mans schatull, flaskfoder, en coffert uppå med 2 drängar på en dag körde 8 stora mil. Det kan ingen tänka vad sorg jag har haft därav. Det var inte anna än bara mig i förtret gjort. Om Näsvisen har vari i Stockholm, så har det gått ävenså med honom, gudnåde min man som kan av sådant förnöja sig. Jag måste fullan låta Carl Eh vetat. Han har kunna fått, Lars Philip säger att det har vari en som har vela givi 60 rdr för honom. Men det torde(s) ingen säljan förrän han skulle bruka honom först på resan. Jag tror väl min man lär tycka illa vara, men för mig tycker han det inte, gudhjälpe oss våra kors bära ty var har fullan sitt. Mig tycker, jag har inte sluppi utan har fått min del svårt.

Forsby 11 aug 1681 (till Carl) Jag kommer nu med en tiende som mig har fullan så högt bedrövat, som därpå löper vad som är hänt med den grå hästen. Min man fick se honom förrän jag reste, i stalle, och sade att han måste bli där, så kan Edvard rida på honom. Sedan har han fullan gjort till spara 18 rdr kopparpenningar, satt honom tillika med en lat bondhäst för rustvagnen och på en dag kört ifrån Stockholm till Österby med honom såväl som sina egna hästar. Edvard har han satt i sin vagn och i rustvagnen flaskfoder, coffert och sitt schatull [dokumentskåp] med två stora drängar. Detta skedde om onsdagen, om fredagen har han dött. Jag må inte säga vad sorg jag har haft och har däröver. Nu är jag glad att Näsvisen kom undan, eljest har det samma ock torda hänt honom.

Men detta är allt skett mig till förtret, ty sedan jag kom på lande skrev jag och bad att den grå hästen måtte inte anna brukas till än Edvard skulle rida på honom. Jag har sagt min man att det har vari en som ville ge för honom 60 rdr. Jag behöver inte skriva huru detta har gått mig till sinnes ty min akste son kan ändå fullan tänka. Edvard han har ock fullan en så stor sorg däröver, att min akste son kan inte tänka, sammaledes ock Lars Philip. Jag tror fullan min man lär ock tycka illa vara sedan detta är skett. . . .

—  —  —

Skytten och hundarna må väl. Skytten hälsar tjänstlig min akste s och önskar honom gott.

Forsby 19 aug 1681 (till Carl) Skytten anlangandes ska jag fullan hava bekymmer om förrän jag reser, hundarna förstås därunder. Muff, som är här på gården, mår väl och 2 tunnor spannmål ska skytten få ifrån Lundby till hundarnas behov.

 St 21 nov 1685 (till Greta) Vårt sto är så sjuk att hon har lycka om hon blir bättre. Därföre har min man tinga hyrvagn, och på sådant sätt att han ger 14 mark för det de föra honom på slotte och av slotte. Vill han efter middagen upp så ska han ge lika så mycke.

Forsby 28 juli 1689 (till Carl) I aftons kom ryttaren hem med brutna och sultna hästar [adeln tvingades hålla ryttarhästar]. Trosshästen har i vägen haft skott men är ock hemma halter. Tygen illa medfarna och söndergångna och ska, som sedlen lyder, till den 20 sep åter vara färdiga, Gud frälse oss ifrån så stora plågor.

St 29 jan 1690 (till Carl) Hästen som jag har haft i Lundby, gör mig ont att han så är medfaren. Per Friskopp [kusk och parmmätare] han måste aldrig bruka mina hästar. Han har kommi till Lundby med hästen bruten och huggen. Jag tycker det vore inte för mycke, när han brukar hästarna, att han är så barmhärtig och ser efter huru de blir skötta. Så isig som han var om benen när han red om afton med honom, så isig stog han om morron. Aldrig ska han mer bruka mina kreatur, dem jag råder om. Den lilla röda hästen har han ock så ridi, att när han kom till Lundby har han falli kull. När jag tänker efter, min akste sons röda häst, huru han ock är medfaren, där måste mycke försummas uppå skötseln. När man har så många, så litar var på annan. Min akste son måste se därefter och förmana dem så tjäna som de försvara för Gud. Det vore gott att godar [välgärningar eller ägodelar] inte skämma bort folke. Min hjärtans son ville förmana dem akta Lundbyhästen medan han är där. Inte kan jag ge honom igen hästen sedan han är bortskämd – – -. Jag måste fullan behållan och se att han härefter bättre ryktas i Lundby när han kommer tillbaka. Jag förmodar Magnus lär inte fördärva honom. Vi har Guds ord att den gudfruktige förbarmar sig över sina ök.

Här har vi några dagar förrän jag hitkom, mist vår bandhund som stog i trägården. Kunde man av ryssar få en eller två bandhundar, vore gott.

Forsby 3 julius 1690 (till Carl)

St 25 oct 1690 (till Carl) I dag har jag köpt två vagnshästar av Rääfen, en är blind, becksvarta. Han ville ha 100 rdr för dem. Nu har jag givi 250 kdr för dem bägges och i dag stå de i vårt stall., Gud låte dem trivas. En är i 7 år, den andra i 5. När Gud hjälper min akste son hem, får jag vidare rådgiva vad jag ska göra. Hos Anton har jag rådfråga. Han säger den ena är väl god för 500 kdr när han får bättre hull. Det är tyska hästar, de är väl så stora som Hanskin.

Forsby 5 sep 1694 (till Carl) Sedan min akste son reste, kom ett brev ifrån Ekebom, det bröt jag upp. Däruti var inte anna än om både små jakthundarna vore döda, den ena ihjälslagen av en gosse med en sten, den andra bliven ormhuggen i skogen. Han har lova skaffa min akste son så goda hundar igen.

St 24 nov 1694 (till Carl) Min Ed Eh  [sonen Edvard] är gudskelov så frisk att han i går hade vakt. Men som mina hästar inte hinna så vara i redan för honom, som har sin uppvaktning av sitt compani på Södermalm, så har jag sänt efter de små klipparen till Forsby, som han kan bruka och de stora få skona sig. Här är dyrt hö. Vi har givi 5 a 6 och tjugu daler för palmen. Havra är ock mycke dyr. . . . Det vore mycke gott om vi finge en häst för våra ston i Almnäs. Vad han kostar kan betalas med räntor av Almnäs.

St 30 jan 1695 (till Carl) De små hästarna må min akste son inte tycka illa vara ty mina stora hästar har inte kunna utstå så ofta till Södermalm där han  [sonen Edvard] har sitt folk. . . .

Om min akste son finner några små klippare i Skåne eller Västergötland så vill jag betala dem vad de kosta för min akste son.

St 2 marti 1695 (till Carl) De hästarna som min akste s skriver om, kan han väl köpa. Jag vill väl betala dem men jag har tänkt min akste son skulle få hästar där tillgivnings, så många som han behövde.

St 10 ap 1695 ((till Carl) Jag ville ock gärna önska få en häst som kunde brukas vid Almnäs.

St 29 maj 1695 (till Carl) Olof skriver, när min akste sons hästar kommer så ska han hava hö för dem men lite havra ska där vara i förråd. Hästen som ska för stona uppkomma, lär fullan min akste son sedan ock det köp skaffa, som han ser tjänlig vara. Jag ska skriva Magnus till, att han kan därifrån skaffa penningar när hästarna kommer till Almnäs. Här går tal att adelsfanan ska i sommar mönstras, det jag önskar inte ske, efter mycke lär vara ofärdigt. Om jag får höra någen viska därom så ska jag låta min akste son veta. Då måtte fullan både ryttaren vara där och taga avsked. Per Friskopp har jag skaffa till bli här palmmätare. Om han längre har vari hos mina hästar, så har jag inte länge haft gagn av dem. Nu tycker mig att jag fått en god kusk.

—  —  —

En ting måste jag be min akste son, jag hoppas han tager det inte illa upp. Jag vill inte att han ska tycka illa vara att Ed Eh har hästar eller kan få åka, ty hans compani ligger ytterst på Södermalm.

St 19 juni 1695 (till Carl) Jag har skrivi min akste son till och ment, när min akste son sänder sina hästar till Almnäs, om då den hästen som där skulle bli, kunde komma med, så har Olof 100 dsm som de kunde taga och giva min akste son där till betala samma häst. Jag vet inte huru jag kan få penningar eljest dit. Därpå vänter jag svar.

St 14 sep 1714 (Det här brevet är riktat till ”Min högtärade, hjärtans och aldrakäreste endeste dotterson”, d.v.s. Ulrik Gyldenstolpe. Ulrik och hans mor, Greta, var 1714 de enda av Catharinas barn och barnbarn som fortfarande var i livet.)

Detta brev skickas till Almnäs, som ock behöves se efter ett och anna. Av lagården har jag inte till klaga. Den dejan där är, samlar vackert smör och ost. Men stogången [hästaveln] tör därav lida ty desse åren tycker mig, tager det av. Men jag kan inte säga, det är många rusthästar där med uttagi. Jag tycker samma hästar har vari för goda till gemena ryttare.

Litteratur:
Allrakäreste, Catharina Wallenstedts brev 1672-1718, Kommenterade och i urval av Christina Wijkmark, 1985

40. Erik Lindschöld – smedson från Skänninge

Den alltid på sin Gud och egen dygd har dristat,
Den sig så väl förhållit och så stort lov inlagt,
Att han från sämsta tjänst sig till fältmarskalk brakt,

skrev Erik Lindschöld om Simon Grundel/Helmfelt (1617-1677), urmakarsonen som lyckades avancera till både fältmarskalk och riksråd. Orden i dikten kunde lika gärna ha gällt skalden själv, smedsonen som med tiden blev kungligt råd och greve.

I den lilla östgötska staden Skänninge levde och verkade smeden Olof Håkansson. Han var även rådman och tidvis borgmästare. Den 2 februari 1634 föddes i familjen Håkansson en son som fick namnet Erik. Skänninge-smeden kunde nog inte ens i sin vildaste fantasi föreställa sig den lysande karriär som sonen skulle komma att göra. Men vissa förhoppningar hade han säkert – han bestämde att pojken skulle bli en studerad karl och skickade honom till Uppsala. Som student  antog Erik 1651 namnet Lindeman.

Sedan hade Erik Lindeman skickligheten, eller turen, att få bli preceptor – lärare om man så vill – för greve Gustaf Carlson (f. 1647), en av Karl X Gustavs utomäktenskapliga söner.

Hösten 1659 skulle Lindeman och hans elev påbörja den bildningsresa i Europa, som alla högreståndsynglingar på den tiden företog. De tog vägen över Danmark, så att Gustaf skulle få träffa pappa och ordna det ekonomiska. Karl X Gustav ville att sonen skulle få en ståndsmässig uppfostran och hade ­– medelst ett kungligt brev daterat Nyköbing den 6 oktober 1659 – anslagit de skånska godsen Börringe kloster och Lindholm till Gustafs årliga underhåll.

Men i högkvarteret på Falster uppehöll sig inte bara kungen utan även Joel Ekman, Lindemans ”högtärade landsman och synnerlige gode vän” (som han skrev i ett brev).

Erik (f. 1634) och Joel (f. 1637) lärde förmodligen känna varandra redan i mycket unga år. Båda var östgötar, och båda var elever vid gymnasiet i Linköping. Under de tre gemensamma skolåren grundlades antagligen den vänskap som varade ända in i döden. Nu vilar de mitt emot varandra i Ekerö kyrka, Lindschöld i det södra gravkoret och Ekman/Gripenstierna i det norra.

Joel Ekman fick till att börja med en tjänst i Kansliet för att sedan knytas till fälthögkvarteret, då Karl X Gustav sommaren 1655 drog ut i krig.

Efter mötet på Falster vidtog under de närmast följande åren en flitig brevväxling mellan de forna skolkamraterna. Det dröjde heller inte länge förrän Lindeman kunde fixa ett jobb åt Nils Ekman, Joels bror:

Kungasonens uppvaktning bestod förutom Erik Lindeman av tre studiekamrater: pagen Nils Silfverlåås och två ”lakejer”, den ene fransman och den andre tysk. På Lindemans förslag fick tysken stryka på foten för Nils Ekman som sällade sig till sällskapet på nyåret 1661. Det var den första i en lång rad tjänster varmed Erik och Joel skulle komma att bistå varandra under årens lopp. Joel Ekman fick också en släng med av sleven, när det gällde förvaltningen av Gustaf Carlsons skånska gods – där lyckades han för övrigt placera en annan av sina bröder, Elias, som inspektor.

Snart var det Joel Ekmans tur att sträcka ut en hjälpande hand. Efter Karl X Gustavs plötsliga död 1660 led Gustaf Carlson och hans uppvaktning av ständiga ekonomiska bekymmer och tvingades låna; Joel Ekman ställde upp. Och när peregrinationen var avklarad och resenärerna återvände hem, var det Joel som i juni 1668 mötte Gustaf och hans lärare i Tälge för att ledsaga dem till änkedrottningen, som då befann sig på Gripsholm. Han fick också lov att hosta upp en mindre summa pengar så att det omedelbara behovet av kontanter blev tillgodosett.

Vid återkomsten till Sverige häftade Gustaf Carlson i skuld med 1 529 rdr till Joel Ekman – sammanlagt hade han skulder på 7 364 rdr.

Regeringen visade sig ha förståelse för den unge kungasonens ekonomiska svårigheter. Vid ett rådssammanträde i änkedrottningens närvaro den 3 september [1668] behandlades på rikskanslerns föredragning en av Gustav Carlson ingiven supplik angående dispositionsrätten över de skånska godsen. Uttryckligen fastställdes nu med respekt för den avlidne konungens förordnande, att Gustav Carlson skulle äga rätt till hela avkastningen från de donerade godsen. . . . Vidare tillförsäkrades Gustav Carlson alla fri- och rättigheter ’uti jakt, fiske, ollonskog och annan skog eller andre härligheter’ . . . (Arne Munthe: Joel Gripenstierna, En storfinansiär från Karl XI:s tid)

Vid hemkomsten 1668 hade Erik blivit en världsman ända ut i fingerspetsarna och han hade skaffat sig grundliga insikter i politik. Därför lockade också hovtjänst och en ämbetsmannabana mer än att bli professor i vältalighet i Uppsala eller Lund – båda universiteten var intresserade av honom. Han tog anställning som sekreterare i Kansliet.

Den unga Hedvig Eleonora hade på egen hand fått ta itu med den då fyraårige tronföljarens uppfostran, men det hindrade henne inte från att engagera sig även för Gustaf Carlsons utbildning, och när nu denne återkommit till Sverige var han välkommen vid hovet. Så ock den f.d. preceptorn som visade sig vara en sällskapsmänniska av stora mått. Han blev vår förste egentlige hovpoet, och som festarrangör var han oumbärlig för änkedrottningen – de var för övrigt nästan jämnåriga. Oumbärlig skulle han komma att bli också för Karl XI om än i en annan kapacitet.

Den 24 november 1669 firades Karl XI:s fjortonårsdag med en stor fest, och det var då Erik Lindschölds kanske mest bekanta verk, den allegoriska baletten ”Den stoora genius”, uppfördes. Temat är det kungliga födelsedagsbarnets fostran till visdom och dygd. Ett litet smakprov:

Låt våra Göter igen träda fram med smutsiga kyllrar,
med stora skägg, kort hår, gode, redlige, dugliga bussar,
som visst intet att hyckla med folk och lystra på lustar,
men gå i fält, slita ont och där kläda blodiga skjortor….

Som hovskald skrev Lindschöld naturligtvis en hel del till sällskapslivet knuten tillfällighetspoesi, dryckesvisor o.d. Så kunde han t.ex. framföra åsikten att ”Puder, pomada och balsam” är något som bäst passar ”mång snushaan och fräckan dam”. Då han skaldar

När jag med händren fattar –
ack, vad för hjärtans fröjd! –
de himmels runda pattar,
som pösa upp i höjd,
då springer hjärtat i mitt liv.
O, allerkäraste tidfördriv!

handlar det om dragkampen mellan Bacchus och Venus.

Herrar Lindeman och Ekman klättrar på karriärstegen – förbindelsen med Gustaf Carlson och änkedrottningen ligger dem inte precis i fatet – gifter sig till pengar, adlas och heter fortsättningsvis Lindschöld respektive Gripenstierna. Under riksdagen 1672 introduceras de samtidigt på riddarhuset.

Det gällde att skaffa sig ståndsmässigt tak över huvudet också; den 14 maj 1672 köpte Erik Lindschöld en tomt i hörnet Drottninggatan/Fredsgatan – husets om- och tillbyggnad skulle komma att kosta honom 32 000 rdr sp. Hösten 1673 kunde han flytta in; fast fortfarande pågick byggnadsarbeten.

Lindschöld har köpt ett kostlig hus utmed grev Nils’, som jag menar. Det har han över ett år låti laga omycke kostlig, som de säga. Han låter täckat med järnplåtar som har färg av koppar. Inuti äre taken helt förgyllda. Han har ock förmak och alkover uti sin sängkammar och barnkammar. De florera nu. (Catharina Wallenstedt i brev till maken Edvard Ehrensteen den 18 oktober 1673)

Till sect: Lindschöld kan jag omöjelig komma av mig att gå. De bo nu i sitt präktige hus som de ha byggt. Huse är värdera för tjugutusen rdr. Innanuti är det så kostlig klätt, att hos furstinnan är inte så präktigt. He Örnstedts fru sade mig att där är med gyllenläder utklätt, och himmel av gullstycke med silke och mest gullfransar. Summan, över måttan präktigt. (Catharina Wallenstedt i brev till maken Edvard Ehrensteen den 25 april 1674)

Våren 1674 ställde Karl XI sex skeppund takkoppar till Lindschölds förfogande; kungens välvilliga donation till trots blev huset inte färdigt. Erik Lindschölds ekonomiska resurser började tryta – det var inte bara i staden han byggde – och 1675 fick Gripenstierna lov att rycka in.

Magistraten hade 1674 ”till ett ringa tacksamhetstecken” för visad välvilja gentemot staden skänkt Lindschöld en stor tomt på Kungsholmen; den hjälpte honom nu Joel Gripenstierna att avyttra. Vidare fick Lindschöld av sin gamle skolkamrat som gåva mottaga 20 000 murtegel. De båda vännerna kom även överens om att dela bostad – mot 60 000 daler kopparmynt blev Gripenstierna delägare i huset, och 1676 tog han sitt nya hem i besittning.

Exakt hur byggnaden såg ut, vet man inte, men ett inventarium från 1690 ger vid handen, att de delat huset på längden – de två nedersta våningarna beboddes av Lindschöld – och att de inte vänt på slantarna beträffande inredningen.

Hemma-hos-reportage av Arne Munthe:

Ett myller av smärre kamrar, förmak och alkover omväxlade med paradrummen, av vilka det största låg mot Drottninggatan. I de senare voro golven inlagda eller täckta av täljstensplattor, och till det praktfulla intrycket bidrogo de målade taken, väggarnas gyllenläderstapeter och de massiva ekdörrarna. Fönstren voro av franskt glas, och genom innantill uppsatta fönsterluckor kunde man avstänga sig från yttervärlden och under de kalla vinterkvällarna njuta av värmen från järnkakelugnarna och de öppna spisarna.

Medan arbetet på huset Drottninggatan/Fredsgatan pågick som bäst, grundade Lindschöld sitt säteri Stavsund och Gripenstierna sitt Kersö, men tiden och pengarna räckte tydligen även till för sällskapsliv:

Stundom samlade kammarrådet [Gripenstierna] några vänner eller affärsbekanta på ett värdshus i staden eller omgivningarna. En sommarkväll på Förgyllda Draken året 1674, för att taga ett exempel, upplivade han och Lindschöld gamla minnen tillsammans med greve Gustav Carlson. Att det många gånger kunde gå ganska våldsamt till, då borgare och adelsmän, som ännu icke finpolerats av det följande seklets franska sällskapskultur, slogo sig lösa i en trängre krets, ha vi all anledning att antaga. En av de traktörer, som Joel Gripenstierna uppmuntrade, gick under det betecknande namnet ’lustige värden’. Som en följd av att Gripenstierna och Lindschöld varit tillsammans en dag vid årsskiftet 1677-78, fick glasmästaren sätta in fyra nya rutor i ’gamla vagnen’. (Arne Munthe)

Männen var ute och roade sig; hustrurna fick stanna hemma och föda barn. I familjen Gripenstierna rådde ingen brist på arvingar:

För den nya generation, som växte upp i det Gripenstiernska hemmet, sörjdes på det sätt, som var vanligt inom adelskretsarna på stormaktstiden. Undervisningen bedrevs under en informators ledning och omfattade naturligtvis till att börja med elementa av läsning, skrivning och räkning. Tvillingsystrarna Elisabet och Maria fingo sina A-B-C-böcker vid sex års ålder. Vid samma eller obetydligt senare ålder ansågos ’småherrarna’ mogna att skickas till Uppsala. Det är ett exempel på det egendomliga drag i tidens uppfostringsväsen, som kom professorerna att klaga över att akademien höll på att förvandlas till en ’barnaskola’. Per och Carl voro respektive åtta och sju år, då de inskrevos år 1675, och tredje sonen Joel var, då han två år senare inskrevs, endast sex år. Emellertid tycks alla tre bröderna samtidigt ha installerats i Uppsala först sistnämnda år. Den äldre student, som efter tidens sed utsetts att närmast övervaka deras studier – han hette Johan Billing och var av Östgöta nation – reste då i god tid före höstterminens början upp till Uppsala för att ordna kvarter åt sina disciplar. Fullständig inredning med sängar, bord, stolar, lakan och handdukar anskaffades sedan i Stockholm, liksom en rikhaltig personlig utrustning. I denna ingick även silvervärjor för var och en av pojkarna, av vilka den yngste – sexåringen Joel – dock fick nöja sig med en gammal, som tillhört hans fader. För de unga herrarnas betjäning anställdes en dräng vid namn Jonas, som naturligtvis ’kom ifrån Linköping’.

I Uppsala ställdes studierna – likaledes i överensstämmelse med tidens bruk – under inspektion av en av universitetslärarna, och det är inte överraskande att finna, att valet i detta fall föll på historiarum professor Claudius Arrhenius (sedan adlad Örnhielm), gammal Linköpingsscolar och sedan studentkamrat med Erik Lindschöld, vars älste son Isak gjorde sin entré vid universitetet samtidigt med bröderna Gripenstierna. Hos Arrhenius voro pojkarna också inackorderade i maten, och till förstärkning av hans hushåll uppskickades från Stockholm vid första terminens början en tunna lax, en tunna sill och två fjärdingar strömming. (Arne Munthe)

Östergötland förlorade inte heller Lindschöld kontakten med:

Lindschöld är rest med sin fru till Östergötland på godse han har köpt, och kommer hem strax kungen kommer. De ha många gods resa till, men utgången vet allt Gud. (Catharina Wallenstedt i brev till dottern Greta sommaren 1686)

Erik Lindschölds politiska bana började i och med att Karl XI tillträdde som regent 1672. Kungen hade redan året innan lämnat Stockholm för att personligen delta i det pågående kriget, och inte förrän vid årsskiftet 1679-80 skulle han komma att återvända till huvudstaden. Under hela denna tid måste den unge Karl XI lita till de sekreterare som följde honom i fält – en av dem var Lindschöld. Han blev kungens vän och förtrogne. 1674 fick han hovråds titel och 1675 var det Lindschöld som i realiteten under en tid fungerade som kungens förste minister. Sedan duggade utnämningarna tätt:

1677   kansliråd och statssekreterare
1685   hovkansler
1687   kungligt råd, friherre och greve, kansler för Lunds universitet
1688   guvernör för kronprinsen (Karl XII)

Vid genomförandet av enväldet (riksdagarna 1680 och 1682) hörde Erik Lindschöld till dem som ivrade för oinskränkt makt åt konungen – om av övertygelse eller av omtanke om den egna karriären förmäler inte historien. Lindschöld var medlem av reduktionskommissionen och var även Karl XI behjälplig då denne försökte (men inte lyckades) komma åt också det ”gamla frälset”, d.v.s. adelns medeltida godsbestånd.

Trots att han etablerat sig som ivrig reduktionsman var det till Lindschöld många i högadeln vände sig när de dignade under förmyndarräfstens och reduktionens bördor. I åtskilliga fall lyckades han också lägga ett gott ord och lindra de hårda villkoren.

Ett av reduktionens offer var Magnus Gabriel De la Gardie. 1684 skriver han i ett brev till Lindschöld:

”Så sant, som Herren lever, är det mig omöjeligit längre att uthärda. Fattigdom, smälek och det att jag ingenstädes kan erhålla rätt äro svårare anstötar, än att mänskelige krafter hinna däremot att uthärda. Sådant tillstånd driver mig nu härifrån (Stockholm), men till vad ort, det må Gud veta. . . . Jag är så beskaffad, att det mig den endaste tröst giver att snart förbyta detta mödosamma livet i evig ro, det Gud av sin barmhärtighet mig snart förläna ville. Ty jag är trött av suckande; hela dagen går jag sorgse.”

Rollerna hade verkligen blivit ombytta. Bara drygt ett decennium tidigare var det rikskanslern Magnus Gabriel De la Gardie som hade tillsatt Lindschöld som sekreterare i den Kabinettskonselj till vilken makten mer och mer kom att överflyttas. Nu var det Erik Lindschöld som hade inflytande och det var han som axlat De la Gardies mantel på kulturlivets område. Också Lindschöld fick stor betydelse som mecenat, bl.a. beskyddade han Sveriges första fasta teatertrupp. Den franskklassiska smaken introducerades i Sverige av Erik Lindschöld, och det kan sägas vara hans förtjänst att den klassiska franska dramatiken spelades förhållandevis tidigt här. 1684 skrev han både prolog och epilog till den första föreställningen av Racine i vårt land.

Kommissioner, kommissioner och återigen kommissioner. Under Karl XI:s tid vid makten tillsattes en mängd olika kommissioner – bl.a. var Sverige i behov av nya lagar, ny psalmbok, bibelöversättning, katekes och skolordning – och i nästan alla hade Erik Lindschöld ett finger med i spelet. Uppdraget att slutgiltigt utforma den nya kyrkolagen (som fastställdes officiellt i september 1686) gick t.ex. till honom. Och 1686 blev han president i den stora lagkommissionen för revision av den gamla lagen – resultatet blev sedermera den Sveriges rikes lag som 1734 ersatte den medeltida landslagen.

En man i Erik Lindschölds ställning saknade givetvis inte fiender. Somliga kallade honom uppkomling och karriärist. Hans belackare berättade – med illa dold skadeglädje kan man förmoda – historien om hur den unge preceptorn Lindeman av Karl X Gustav befalldes att gifta sig och bli en stadgad karl. Befallningen åtlyddes och en bondflicka blev preceptorns maka. När så småningom en arvinge föddes dog bondflickan. Ånyo firades det bröllop men den nya frun ville inte veta av någon bondunge, varför barnet försköts. Dock levde den bondska ätten vidare och frodades medan den grevliga utslocknade.

”Tiden, annars så olitterär, led ingen brist på psalmdiktare”, skriver Alf  Henrikson. Nej, minsann. Jesper Svedberg, Israel Kolmodin, Haquin Spegel, Jakob Arrhenius  m.fl. Till deras skara sällade sig även Erik Lindschöld. Två av hans psalmer finns med i 1937 års psalmbok:

Psalm 437.

1. Jag i tysta skuggors timmar
Herrens lov förkunna skall.
Himlen av hans klarhet glimmar,
Jorden är hans fotapall.
O min tro, du själens öga,
Skåda den som på det höga
Dessa sköna facklor satt
Att oss leda i vår natt.

2. Skriv på fästet, klara måna,
Skaparns milda majestät
Och ditt bloss åt natten låna,
Att vi där ock se hans fjät.
Gläns utöver berg och dalar:
Allt om Herrens under talar.
Kläd i silver flod och fält:
Över allt sin tron han ställt.

3. Ack, så nära, mig så nära
Är du då, Oändlige.
Fast mitt öga ej kan bära
Glansen av ditt anlete.
Fast min tanke dig att fatta
Fåfängt skall sin vinge matta.
Lever jag och rörs i dig,
Gud, min Gud, så nära mig.

4. Din är jag, när jag uppvaknar,
Din, när jag ock går till ro;
Och det ljus, som här jag saknar,
Bidar jag med stadig tro.
Jag i stilla andakt tiger,
Men min känsla högre stiger
Än dit alla stjärnor nå,
Än dit alla tankar gå.

Psalm 551.

1. När jag uti min enslighet
Hos mig väl eftertänker
Vår usla världs fåfänglighet,
Dess oro, våld och ränker,
Från detta liv jag längtar då
Och önskar till min Jesus gå,
Som bättre lott mig skänker.

2. Här söka världens barn med makt
Att jordens fröjd förlänga.
I vällust, välgång, prål och prakt
De om varann sig tränga.
Men över dem den hand är höjd,
Som kan förkorta jordens fröjd
Och himlens portar stänga.

3. Allt vad på världens fagra fält
För deras syn kan glimma
Av döden varder nederfällt
Som strå i skördens timma;
Och lyckans sol, som skimrar än,
Går ner och går ej upp igen
Ur gravens dystra dimma.

4. Men dem som efter Herren se
Och taga sig till vara
För synds och satans frestelse,
Åt dem skall Gud förvara
En krona prydd med härlighet,
En skrud, beredd av helighet,
I de utvaldas skara.

5. Fördenskull, Jesu, led du mig
Städs med ditt ord det rena
I hopp och tro på jämnan stig
Och böj mig till det ena,
Att jag för allt det jorden bär
Dig väljer och dig håller kär
Och dyrkar dig allena.

6. Till din förtjänst med tron jag flyr:
För mig du uppfyllt lagen,
Den synd, som jag botfärdig skyr,
Blir i ditt blod avtvagen;
Ty du har dragit all min last,
För mig på korset naglad fast,
Bespottad, kvald och slagen.

7. Lär mig på denna stora nåd
Mitt hopp, o Jesu, fästa.
Lär mig att vandra i ditt råd,
Vänd allting till det bästa.
Min svaga tro giv större kraft,
Giv kärlek, mer än jag har haft,
Till Gud och till min nästa.

8. Så kan jag, när det täckes dig,
Till mina fäder fara
Och nöjd från världen skilja mig
Att evigt hos dig vara
Och mättas av den salighet,
Som du berett av evighet
Åt din utvalda skara.

9. Hjälp mig, min Jesu, styrk mitt hopp
Och håll mig vid din lära;
Och när fullbordat är mitt lopp,
Giv mig en evig ära.
Min själ uti ditt sköte tag,
Min kropp också på domedag
Oändlig fröjd förära.

Dessa båda psalmer återfinns även i Wallins psalmbok 1819 och ”Nya psalmer” 1921. Kanske också i vår senaste psalmbok?

Men i den svedbergska psalmboken fick inte Lindschöld vara med. Då den trycktes 1694 kritiserades den skarpt från kyrkligt håll. Det ansågs att vissa psalmer var rent irrläriga och andra var ”med för hög stil componerade, som föga tjäna till andakten”. Teologerna hävdade att de ”enfaldiga” inte skulle förstå dem. Karl XI lät dra in psalmboken och ett nytt förslag utarbetades. 1695 kom så den nya psalmboken utan psalmer som kunde vara ”för gement folk svåre”. Erik Lindschölds psalmer hörde till dem som plockats bort, bl.a. ”En andäcktig Siäls Nattero”. Första och fjärde versen lyder:

Nu i skuggans tid den tysta,
som med stjärnor stickad är,
låt du dig mitt hjärta lysta
lambsens lov upphöja här.
Mörkret mig en klarhet bliver
när jag uti gull beskriver,
hur mitt liv i döden sig
för mig störter villelig.
Låt ditt ljus, du sköna måna,
över sina vidder gå,
och ditt klara silver låna
vattnen som du spelar på.
Skin och skimra, blänk och glimma,
ök din klarhet i var strimma.
Lambsens lov för fort och fort,
brinn själv själva köldens ort.

Redan innan Karl XI myndigförklarats hade ju Lindschöld hyllat honom med bl.a. ”Den store Genius” i vilken hovpoeten förespråkade enkelhet och kärvt manliga dygder. Lyx och fåfänglighet var ingenting för riktiga karlar:

Tycker er att ert pudrade hår, era krusade lockar,
Ert nya mode på allt, era kostbara kyndiga kläder,
Ert fick och fack, ert konstiga skick, era kvinnliga later,
Ert slå dank, ert tidsfördriv och ofruktbara levnad
Sku vara kraftiga nog att främja er ära i världen.

Budskapet gick hem hos Karl XI; för detta prisades han också av Lindschöld:

”Eder Kungl. Maj:t låter intet deras utskylder och bevillningar användes till flättja och fåfänga eller riksens ingälder förnötas genom oskick och överflöd. Eders Kungl. Maj:ts sparsamhet är landets ymnighet.”

Vid riksdagen 1686 utsågs smedssonen Erik Lindschöld av kungen att som lantmarskalk föra adelns talan. Lantmarskalkstalet blev berömt och gillades säkerligen av Karl XI.

Att heta konung, det är ett stort namn; men pater patriae, Landsens fader, det är ett ljuvligt namn. En konungs egenskap är att se på sin makt, sin myndighet, sitt herravälde, sin höghet, sin ära; men en faders skyldighet är att se på sina barns bästa, att sköta dem att hjelpa dem, söke deras förkofran, främja deras hopp, öka deras håfvor . . . . Eders Kgl. Maj:t har med sitt exempel så högt inplantat omsorg och kärlek för det allmänna bästa, i allas hug och sinne, att ingen egennyttighet får mer bli i landet, utan hämmas och utrotas öfverallt med allvarsamhet och uppsigt .

—  —  —

Hvad E.K.M. spar får ingen utöda; hvad rikligen inkommer låter E.K.M. redeligen utdela till Riksens tjenst och tarf och af allt detta goda, som Gud ger och Sverige njuter, har E.K.M. sjelf det minsta; hvad privati ha mist, har publicum fått; hvad somlige ha förlorat det hafva alla vunnit; hvad hvar och en har eftergifvit, det finner han igen, det njuter han ännu i den allmänna riksens säkerhet och förkofring som ersätter allt, som försvarar allt, som utdelar allt, så att derifrån likasom en ymnig källa flyter allt gott igen, som föder, som frodar, som fröjdar, som uppfriskar alla i gemen och hvar och en isynnerhet, när alltsammans blir anlagdt till landsens försvar och undersåtarnes fromma . . . .

Dhetta fadershiärtat giör, att alla Eders Kongl. Maij:tz undersåtare, dhe ringaste som dhe högste, få nalkas Eders Kongl. Maij:tz höga thron och komma inför Eders Maij:tz blijda ansichte till att klaga sin nödh, andraga sijna angelägenheeter och begiära hjälp och bijstånd medh samma tillförsicht, medh samma frijheet som gode barn hos en mildan fader . . . .

Att likna Karl XI vid en mild fader var väl att ta i; de som drabbades av reduktionen hade förmodligen en annan uppfattning. Men ingen kunde förneka att kungen hade enkla vanor, och det var inte i egen ficka han stoppade reduktionsintäkterna. Lindschölds egna vanor var inte lika enkla och hans motståndare beskyllde honom både för alltför påkostat byggande och slöseri i största allmänhet. I en nidvisa hette det:

Hållt måttelig stat, och känn dig själv grant,
Så lär du snart finna, att det är rätt och sant.

Sina vedersakare kallade Lindschöld ”fallska Klaffare och liugare” men faktum är att även mätt med tidens mått levde han högt. Hans hus i Stockholm var synnerligen praktfullt och dyrbart inrett, och då det gällde egendomen Stavsund i Uppland vände han inte på slantarna. Stavsund tålde att jämföras med vilket slott som helst. Erik Lindschölds försvarare skyllde extravaganserna på hans (andra) hustru, Elisabet Cronström (1653-1718). Lindschöld hade gift sig till en förmögenhet och damen ifråga var van att leva på stor fot – själv kom han ju ifrån betydligt enklare förhållanden och har också i åtskilliga dikter tagit avstånd från ett liv i lyx. T.ex.:

Ty kasta platt tillbaka
All världens fjäs och prakt,
Som ofta förorsaka
Fördärv, fall och förakt.

Fast också under sin tid som preceptor för Gustaf Carlsson förebråddes Lindschöld (eller Lindeman som han hette på den tiden) en alltför omfattande lyxkonsumtion: ”banketter och baler, gyllene stycken, fjäderbuskar, så många hundrade alnar guld och silverband samt dyra spetsar, vad är detta annat än högfärd” undrade Daniel Bengtsson Uttermark som hade hand om räkenskaperna. Till sitt försvar angav Lindschöld att man måste ta seden dit man kommer och inte låta sig utsättas för utlandets spott och spe.

Hur nu än Erik Lindschölds förhållande till lyx och flärd egentligen var så råder det ingen som helst tvekan om hans förhållande till de sköna konsterna. Han var en konstens beskyddare – ”Dän Nordska Maecenas”. Bland dem han beskyddade återfinns namn som Petrus Lagerlöf, Gunno Eurelius-Dahlstierna och Haquin Spegel. Som motprestation såg han gärna att de liksom han själv aldrig försummade att propagera för kungen och den starka kungamakten.

Karl XI såg kanske inte i första hand Lindschöld som någon sorts propagandaminister; det var en självpåtagen bisyssla att i alla sammanhang förhärliga enväldet, t.o.m. i ett tackbrev riktat till universitetet i Lund. Lindschöld hade valts till universitetets kansler och till hans ära hölls i vanlig ordning en högstämd oration på latin. I brevet (1688) framför Lindschöld sitt tack men framhåller att det finns lämpligare ämnen för orationer:

Vi har den bäste av kungar, i anda och gärning en sann hjälte, vi har drottningar som är alla dygders döttrar, vi har kungliga telningar som var och en är det rikaste fält för lovtal. Vi har den sanna religionens tröst, rättvisans goda, fredens ro och allt som pryder och hedrar hela vårt fosterland: jag kan inte se något gott skäl att försumma detta vidsträckta fält för vältaligheten för att i stället slå in på den smala stig där man prisar min obetydliga ära. Jag skulle också önska att den lysande seger som utkrävdes av fienden på de lundensiska fälten måtte förhärligas i lovtal varje år, till evärdligt minne av denna lika hjältemodiga som lyckosamma bragd, och jag vågar ålägga er en sådan förpliktelse för framtiden – jag hoppas att den inte skall vara misshaglig – så att våra efterkommande aldrig skall låta den dag falla i glömska då både vår och deras räddning och frihet stod vacklande men skyddades och stärktes genom Guds märkliga nåd och kung Karl XI:s otroliga dygdekraft. Sådana prov och tecken på den allmänna glädjen, nyttan och lycksaligheten kommer att vara en bättre övning för vältalarnas snillen och även uppfylla min längtan och önskan.

Några uppgifter om hur Lindschöld reagerade när Johan Gyllenstierna tog hans plats som kungens gunstling nummer ett har jag inte funnit, men inget tyder på att han någonsin sviktade i sin lojalitet mot Karl XI. Och efter Gyllenstiernas död (1680) var Erik Lindschöld snart tillbaka i maktens korridorer. Det berättas att Hans Majestät reste ut till honom på Stavsund. En version gör gällande att kungen klampade in i rummet där Lindschöld höll på med sina studier och välte ut bläckhornets innehåll över bordet: Karl XI:s handgripliga sätt att skämta med sina förtrogna. Enligt en annan version skulle de ha mötts i trädgården och kungen genast frågat varför Lindschöld dröjde så länge på landet. Hur som helst blev Erik Lindschöld återigen en av Karl XI:s främsta rådgivare.

Den 11 juni 1690 dog Lindschöld och sörjdes av ”alla rättsinniga Patrioter, och särdeles studerande personer, som en sådan deras benägne och höggunstige Patron bortmist”. Karl XI hade besökt honom på dödsbädden, och vid den storslagna begravningen i Riddarholmskyrkan — bekostad av konungen — fanns kungahuset på plats. Biskop Samuel Wiraenius likpredikan ger bl.a. en bild av ämbetsmannen Erik Lindschöld, en bild som inte bara är ”fagra Ord” utan – med tanke på vad jag känner till – verkar ligga sanningen nära:

Then tijd han Cantzelie-Råd war, och antog jämwäl androgh Undersåtarnas Böner och angelägenheter för höga Öfverheten, uppehölthan them intet med fagre Ord och Löfften, på thet han ther igenom skulle något winna. Han brukade icke heller then gambla Hoff-Regeln, Spem mora enecare, utan sade strax rent uth sin Mening om Supplicantens Begiäran. Ingen öfwerföll han med Snubbor och oförskylta Bannor; uthan rättade the willfarande, tröstade the bedröfwade, hielpte the fattige och förtryckte, och ther han offta på intet annat sätt kunde hielpa them, hugnade han them doch med wänlige Ord, Almåsa af sina egna Medel, hwilket iagh icke allena sielff otalige gånger sedt och hördt, utan och af andra förnummit, som hans Mildhet och Fromhet och effter hans Dödh alldrigh nogsampt wetta att berömma och prijsa.

Litteratur:
Ewert Wrangel (red.): Svenska folket genom tiderna, Vårt lands kulturhistoria i skildringar och bilder, 1939
Alf Henrikson: Svensk historia 1659-1809, Delfinserien, 1972
Den svenska historien, 5  Karolinska tiden 1654-1718, Bonniers 1967
Lars Lönnroth, Sven Delblanc (red.): Den Svenska Litteraturen, Från forntid till frihetstid, Första upplagan, 1988
Peter Englund: Det hotade huset, Adliga föreställningar om samhället under stormaktstiden, 1989
Kurt Johannesson: Erik Lindschöld, Konsternas beskyddare i Klient och patron, Befordringsvägar och ståndscirkulation i det gamla Sverige (utg. Magnus von Platen), 1988
Suecia Antiqua et Hodierna, bearbetad och kompletterad upplaga, Stockholm 1972
Arne Munthe: Joel Gripenstierna, En storfinansiär från Karl XI:s tid, Uppsala 1941

39. Brandklipparen

Tyvärr har jag nödgats konstatera att herrar (och damer) historiker inte behandlar de kungliga hundarna med den respekt och det allvar de förtjänar — för vad kan säga mer om en människa än hennes förhållande till HUNDEN ?

Lika illa är det beträffande hästarna. De mastodontmålningar Ehrenstrahl fick utföra föreställande Karl XI:s älskade hästar används t.ex. som tillhygge för att framställa kungen närmast som löjlig eller barnslig. Varför? Vad skulle kunna vara viktigare för en jägare och krigare än en god häst?

Den svenska historiens mest bekanta exemplar av hästsläktet är utan tvekan Brandklipparen, och Brandklipparen är ett utmärkt exempel på hur nonchalant man är med fakta när det gäller djur. I Populär Historia 4/2001 får den historieintresserade ta del av följande blandning av myt och verklighet:

Slaget vid Lund, den 4 december 1676. Karl XI:s häst Brillant, en gåva från Frankrikes kung Ludvig XIV, stupar under sin kunglige ryttare, skjuten till döds. Skyndsamt måste en ny häst skaffas fram och en ryttare erbjuder sin häst till kungen. Visserligen är denna ”av bonderas”, som Carl Snoilsky skriver i sin nationalromantiska dikt Brandklipparen, men den robusta springaren visar sig vara både tapper och trofast — svenskarna lyckas till sist besegra danskarna i det blodiga slaget.

Namnet Brandklipparen fick hästen först senare, efter att framgångsrikt ha burit kungen under en eldsvåda i Stockholm. Efter Karl XI:s död övertogs Brandklipparen av Karl XII, som red hästen under många år. Brandklipparen höll bland annat kungen sällskap under hans tid i Bender, där sultanens sändebud lär ha förvånats över hur hundlikt hästen följde sin herre. Brandklipparen sägs ha blivit över 40 år gammal. Det är emellertid troligt att namnet gick i arv och att det alltså rörde sig om åtminstone två olika hästar.

Artikelförfattaren, som heter Joakim Thelander, åberopar Carl Snoilsky, och visst är det Snoilsky som med sina Svenska bilder gjort Brandklipparen känd och älskad av svenska folket, men poeten var — om än påläst — poet, inte historiker. Om diktaren medvetet tagit sig en s.k. poetisk frihet eller om någon av hans källor visat sig ovederhäftig ska jag låta vara osagt. Så här skriver hans biograf, litteraturhistorikern och ledamoten av Svenska Akademin, Henry Olsson:

Kring den karolinska tidens överansträngning av folkets kraft och dess blodiga via dolorosa skulle Snoilsky så småningom koncentrera sin bildserie. I den brett upplagda Brandklipparen möter redan den karolinska hungerbild som han i dikt efter dikt ville inprägla. Det faktiska underlaget hade han från Fryxell, men han kan också ha studerat källor som Ennes’ Biografiska minnen, taffeltäckare Hultmans annotationer och Biographiskt lexicon. . . .

Vad är det då Snoilsky gör gällande? Här följer Brandklipparen, första avdelningen:

I.

Det var då decembersnön kring Lund
I rödaste tö försmalt,
Det var i den yttersta nödens stund —
På spel stod seger, stod allt.

Den elfte Karl i sin kämpakrets
I fäktandet främst var med,
Hans krona hängde på värjans spets,
Där Livregementet stred.

Brillant, en skänk ur kung Ludvigs stall,
En häst för parad och ståt,
Förmådde ej mer vid trumpeternas skall
Att bära sin herre framåt.

En annan fåle i hast fick tas;
En ryttare sprang av sin häst:
’Tag Blacken — han är blott av bonderas,
Men står sig båd’ längst och bäst.’

Den kung, som trofast med folket gick
Att värna sin ärvda grund,
Sin stridshäst också av folket fick
Till tecken på fast förbund.

Det var en syn för de djupa led,
Då glad efter vunnet slag
Kung Karl den löddrige klipparn red
På denna sin hedersdag.

Kring land och rike blev klipparn känd
Från samma berömda strid,
Hans breda bringa, hans starka länd
Ej tjänte sämre i frid.

Till nejder, där midnattssolen brann,
Till Skånes böljande slätt
Han rastlöst förde den enkle man,
Som mente så väl och rätt.

Var väld å färde, fick bonden ej sitt,
Drog fogde en sveklig vinst,
Då hördes den blackige klipparens ritt,
När brottet det anade minst,

Och höjdes i natten ett vådeldsrop
På stadens fjärmaste malm,
Han sågs i det släckande gardets hop
Bland brakande bjälkar och kvalm;

Och då han nu var en huvudfigur
Sen gammalt i eld och brand,
’Brandklipparen’ nämndes det trogna djur
Utöver allt Sveriges land.

Var, när och hur Brandklipparen hamnade i Karl XI:s ägo känner jag inte till, men jag vet att under slaget vid Lund var det inte.

”Kungen fick strax en häst skjuten under sig och tog en annan, som i verkligheten var en fransk present och hette Briliant men galopperade in i Sveriges romantiska hävder under ett långt mera hemvävt namn, besjungen av Snoilsky i dikten Brandklipparen”

skriver den med sina allomfattande kunskaper alltid så imponerande Alf Henrikson.

Nils Bielke (1644-1716) spelade en inte obetydlig roll i slaget vid Lund (Karl XI: Min krona satt den dagen på Bielkens värjspets.). Relationen som Bielke skrev finns i Krigshistoriska handlingar och är daterad den 8 december 1676 — alltså bara några dagar efter drabbningen. Det är till sin farbror, riksskattmästaren Sten Bielke, han rapporterar:

Rätt som vi hade rangerat oss det bästa vi kunnat, blevo vi varse Hans Majt som satt på Brilliant (ty Totten blev skjuten i pannan i begynnelsen), vilken kom med vår vänstra flygel tillbaka liksom också med Baranoffs regemente, infanteriet följde allt vad det kunde.

 

Totten — en gång skänkt av Knut Thott till Karl XI — visade sig tåla en kula i pannan. Hästen överlevde alltså och finns förevigad av både Lemke och Ehrenstrahl. På den sistnämndes Tott-porträtt från 1680 finns en latinsk inskription som i översättning lyder:

Tott hade burit Carl i tre segrar på ett år. Den brukade sparka och frusta på ett trotsigt och hotfullt sätt. Själv född på skånsk jord och stolt över sin herre syntes den vilja offra sitt liv för Skånes räddning. Ty ofta hade den dristigt rusat fram mot den del av fiendens led, dit Carls segerrika hand styrde den; Men tack vare tapperheten hos Majestätet, som den bar på sin rygg, räddades den från alla faror. Så återvändo båda från striden, var och en med sin ära.

Även Brilliant — en vit hingst som ingick i den statsgåva Karl XI 1673 fick av Ludvig XIV — överlevde kriget, avporträtterades naturligtvis av Ehrenstrahl och finns med på Lemkes bataljmålningar.

 

Och Brandklipparen? Jodå, Ehrenstrahl målade honom också, men vilket år saknar jag tyvärr uppgift om. Av namnet att döma bör den hästen ha varit en klippare — liten, livlig, av nordisk typ. Numera hör det till sällsyntheterna att den hästtypen lever längre än ca 30 år, varför det anses troligt att Brandklipparen föddes ca 1690. reds av Karl XI när denne var ute och släckte eldsvådor för att sedan följa med Karl XII på rundtur i Europa. Klippare användes inte av kavalleriet — de sades vara för små — men förekom inom andra truppslag.

De som inte vill ta livet av Brilliant i onödan sätter likhetstecken mellan denna ståtliga vita andalusiska hingst och Brandklipparen:

BRILLIANT = Brandklipparen. (1672? – 1716). Vit hingst som ingick i en statsgåva till Carl XI från Louis XIV 1673. B återkom 1716 till Lund där han slutade sina dagar och enligt legendbildningen begrovs på nuvarande Katedralskolans tomt. Det var ju där som Carl XII hade sitt kvarter under tiden i Lund. Till mytologin om den svenska stormaktstiden kan däremot inte hästens anmärkningsvärt långa levnad (minst 44 år) otvetydigt förvisas. Det finns samtida vittnesmål om hans död i Lund. (Claes Wahlöö, Göran Larsson: Sextonhundrasjuttiosex)

Den ovan citerade Claes Wahlöö är också medförfattare till Slaget vid Lund, men där får Brillant vara sig själv:

Brillant  Vit hingst som ingick i en statsgåva till Karl XI från Louis XIV 1673. I lundaslagets inledning red Karl XI en häst som blev skjuten. Den hade det mera prosaiska namnet Thotten och ersattes med Brillant. Denne måste ha varit en uthållig häst eftersom Karl XI förefaller att ha ridit honom resten av dagen. Det är något märkligt att den dyrbare Brillant överhuvudtaget togs med på fälttåget och i slaget, men Karl XI var en passionerad hästkarl och ville väl ha en sådan ögonsten nära tillgänglig. B är med på Lemkes målningar av slaget och har porträtterats av Ehrenstrahl.

“Bengtssons med rätta välkända verk är kanske den mest briljanta biografi som någonsin skrivits på det svenska språket”, menar Peter Englund. Det där “kanske” får stå för honom; vem skulle kunna överträffa Frans G.? Även om mängden av namn på personer och platser kan driva en till vansinne, och även om författarens klassiska bildning vida överstiger den nutida läsarens, så faller man till föga och blir helt fascinerad av ett språk och en berättarkonst som är fullständigt enastående. För skojs skull tar jag också en titt på vad Göran Hägg har för åsikt: “Förutom den tragiska tonen och hjältedyrkan bör man lägga märke till faktatroheten”. Visst håller sig Frans G. Bengtsson på det hela taget till fakta, men det finns anledning att ta Peter Englund på orden, när han tillägger att framställningen har “vissa brister sedd som ren historia” — vad  Brandklipparen beträffar är Frans G. t.ex. inne på Snoilskys linje:

Stallmästaren Axel Hård styrde med hästarna, bland vilka såsom en försiktigt handhavd fäderneärvd raritet befann sig den ryktbaraste av alla svenska hästar, Brandklipparen. Denna häst, ‘som var ljusgrå till färgen’, hade en gång, för rätt länge sedan ur hästsynpunkt, på slagfältet vid Lund 1676, av en korpral Håkan Ståhle på Smålands ryttare överlämnats till Karl XI, när dennes egen häst i drabbningens början skjutits; kungen red den därpå under resten av skånska kriget och sedermera ofta i Stockholm, särskilt vid där förefallande eldsvådor, varav den fick sitt till eftervärlden bevarade namn. Den gick nu, vid alltså tjugosju års ålder, i fält med Karl XII, gjorde alla kampanjer, dyker upp på slagfältet vid Poltava, var med i Bender och Stralsund samt dog 1718 i Lund, på samma plats där dess historiska bana börjat. Skeptiska nutidshistoriker förmoda stundom, till räddandet av vedertagna naturlagar på det hippologiska området, att namnet Brandklipparen täcker ett flertal olika hästar, som efterhand haft samma benämning, tack vare användning vid eldsvådor. Men denna hypotes synes gentemot äldre vittnesbörd föga övertygande; och med hänsyn till att Karl XII veterligen från 1700 till 1718 föga sysslade med släckandet av eldsvådor, kan man åtminstone vara säker på att den Brandklippare som var med under hela hans tid är densamme från början till slut.  (Ur Karl XII:s levnad)

I andra och tredje avdelningarna av Brandklipparen har Snoilsky fastare mark under fötterna; han verkar ha läst sin Hultman:

II.
Det var vid Kungsör, på sin säkra rygg
En sexårig prins han bar.
Hans gnäggning sade: du lille, var trygg!
Jag tjänar dig som din far.

Men liten blev stor. En reslig sven,
Vars sextonde år gick in,
Som herre och kung över svenske män
Tog arv efter fader sin.

Det arvet var trohet hos stora och små,
Var styrka, välmakt och fred
Och lydiga skuldror att vila uppå
Och slutligen Brandklipparn med.

Slet Klipparen ont hos sin förre kung
Vid nattlig vådeld ibland,
Hos sonen vart tjänsten först riktigt tung,
Då ropet skallade: brand!

Ty var det ett enstaka hus förut,
Som krävde en släckande flod,
Nu brann det i självaste rikets knut,
Och där måste släckas med blod.

Så klädde sig folket i krigarskrud,
Bantlär över rocken blå,
Gick mangrant ut på en ynglings bud,
Och klipparn han följde också.

Nu gällde det bara gå blint framåt
Emot en beväpnad värld
Och vada i blod på var okänd stråt,
Som Karl pekat ut med sitt svärd.

Och namn som Klissov och Holofzin
Bar ryktet andfått kring jord,
Och barnen därhemma lärde in
De konstiga främmande ord.

Hur kriget slukade tropp på tropp,
Ej spordes knot eller knyst.
I luckorna ryckte blott nya opp
Och skyllrade lydigt och tyst.

Brandklipparen frågade ej: varthän?
Och ännu mindre: varför?
Men travade friskt bland snön i Ukrän
Som på sin äng vid Kungsör.

Från segerns förstfödde son till sist
Tog lyckan tröttad sin hand;
En här, förtunnad av köld och brist,
Förblödde på Vorsklas strand.

Omkring sin hjälte slöto de blå
En ständigt glesnande mur,
Ej död, ej träldom de aktade på,
Blott han komme lyckligt härur.

‘En häst, en häst att rädda vår kung,
Ur hängbår krossad och stjälpt!’
Brandklipparen kom över rökhöljd ljung,
På honom kungen vart hjälpt.

Med blickar och gnäggningar sade han till:
Än kraft i senorna finns.
Vår sårade herre jag akta vill
Som fordom min lille prins.

Till turk och hedning nu färden bar.
Bak Dnjeperns brusande flod
Brandklipparn med kungen i gott förvar
På räddande stranden stod.

Snart lyste mot Karl och hans trogna häst
Halvmånen på Benders torn,
Och Sveriges kung blev sultanens gäst,
Och klipparn fick turkiskt korn.

Men huvudet hängde, han sågs försmå
Ett foder av läckraste smak —
Han hade ej vant sig beskydd att få
Och kost under främmande tak.

Mot konungens händer han strök sig lent,
Och ängsligt hans gnäggning ljöd:
Säg, skola vi bliva borta rent
Från Sverige och Sveriges bröd? —

Den länge sitter  vid andras bord
Från ljuv omsider blir led,
Och på sin trotsige gäst från nord
Blev turken slutligen vred.

Sen först med lämpor han gjort försök,
Den krumma sabeln han drog,
Och klipparn stod åter bland eld och rök,
Och kungen han högg och slog.

Det var blott ett avskedsskämt, en lek
Just efter kung Karls natur,
Och paschan själv steg baklänges blek
Ur lejonets farliga bur.

Brandklipparen gjorde som sin monark:
En turkisk häst kom för när,
Men strax av järnskodda hovar en spark
Han fick sig för sitt besvär.

III.
Kung Karl kom åter ur Österns band.
Hans länge förmörkade sol
Ånyo blodröd vid himlens rand
Steg, färgande nordens pol.

Att blåsa på krigets slocknande härd
Han red genom dag och natt.
För sådan herre och sådan färd
Var klipparn för gammal och matt.

Det var vid Lund. På de vida fält
I rader blänkte gevär.
Den tolfte Karl upp till mönstring ställt
Sin yngsta, sin sista här.

Han fann ej de solbrända bussar mer
Med muskler gjutna i järn;
I gossar, som tyngdes av vapnen ner,
Såg Sverige sitt hopp och värn.

Ur landets hjärta en viskning steg:
Se här mina sista barn!
Vem plöjer min åker, vem sår min teg,
Vem tröskar och kör till kvarn?

För fyrti år sen på samma slätt,
Som här ditt öga kan se,
O kung, jag lovat mig helt åt din ätt,
Nu har jag ej mer att ge.

Kung Karl fick höra ett långsamt tramp,
Såg Hultman, sin gamle lakej:
’Vad leder du där för en ömklig kamp,
Ty Blacken är det väl ej?

Jo, sannerligen är det ej han . . .
Välkommen, gossen min, hit!
Jag undrar, om ännu du trava kan?
Du kunde det sist i Turki ’t.’

Kung Karl i sadeln svängde sig opp:
’Nå, känner du slätten vid Lund?’
En darrning flög genom klipparns kropp,
Han segnade ner mot grund.

En sakta gnäggning han från sig gav,
Det låg en klagan däri:
Jag mäktar ej mera — herre, sitt av!
Jag tror, att det är förbi.

Kung Karl stod tankfull en lång minut:
’Vad, Blacken oss överger,
Då våra mödor rättnu få slut
Med ära i norskt kvarter!’

Nu dånade trummorna över hed;
Mot himmel blygrå och kall
Försvunno i fjärran de mörka led —
De drogo till Fredrikshall.

Taffeltäckare Hultman förmedlar några glimtar av Brandklipparen vid Poltava:

Deruppå befalte H.M., att uppställa Arméen, och tappert på fienden marchera, då H.M. lät sig uti Båhren lyfta, och med Drabanterne, en del af Dragonerne och Öfverste Horns Skånska Regemente, förde sig uppå en höjd, derest åtskilliga Fiendens Batailloner dem attaquerade, men fingo der bra stryk och blefvo bortjagade. Emot kl. 12 kom Fältmarskalk Reenschiöld på en grå, ljus häst, berättande med desse ord: Nadige Herre, det går galit, det går galit, vårt Infanterie löper! hvarpå H.M. svarade: löpa de? — Fältmarskalken kastade strax om hästen och sade till oss: K. Gossar! tagen väl vara på Herren; red sedan i full carriere bort, och såg iag honom sedermera intet förr än år 1718 up uti Friedrichshall. Under det då H.M. marcherade ifrån bem:te höjd åt moraset, högg H.M. med Drabanterne sig igenom fiendens Regementer, hvilka sedan föllo oss efter på ryggen; varandes då de förr sönderskutne Båhr-karmar uti moraset aldeles afgångne, och de 16 Gardeskarlar bortskutne, på en när, som var blesserad och blef vid båren quar. Derpå löftade jag H.M. uhr Båhren på Brandklipparen, blifvandes Båhren midt uti moraset quarståendes.

— — —

Sedan nu, som förr anfördt är, H.M. fått vårt Artillerie med bem:te Regementer uti ögnasichte, gaf H.M. ordres till det ihopsamlade folk och Drabanterne, att med Mousquetterna hålla sig ryggen frij för Kalmuckerne, och lika fullt immerfort marchera under H.M.:ts Artillerie, gifvandes H.M. hästen Brandklipparen kallad, högra Sporren, och red uti fullt carriere uppå Artilleriet. Under vägen mötte H.M. Hans Excell:ce Grefve Meifeldt och Hans Excell:ce Grefve Hård, hvilke uti Slaget blifvit blesserade och har då varit framme vid Artilleriet och låtit sig förbinda, och kommo de då åkandes uti en liten Kalesch åth Slaget igen, att igensöka H.M. Så snart de fingo se H.M., höllo de på fältet stilla; då sade H.M. till mig: Hultman, hielp mig af hästen till dem uti vagnen, — och strax det var beställdt, lade H.M. sin vänstra arm öfver mina axlar, stigandes uppå sin högra foth in uti bem:te vagn och lät vända om och tillsade mig: Sätt er på Brandklipparen och följ med, det jag ock giorde. Och åkte H.M. förbi bem:te betäckare och Artilleriet fram till ett uppslagit tält, och befalte H.M., att alla H.M:ts vagnar, tillika med hela Arméen skulle strax marchera af 10 mil, igenom Städerna Staraschonsara och Nova Schonsara, Kobilak och Perevoloschna till Nieper Strömmen; stigandes H.M. uppå sin högra foth och lade sin vänstra arm igen öfver mine axlar, och så in i tältet, sättandes sig der neder uppå en tältstohl, och då var kl. 2 eftermiddagen, det H.M. sjelf sade.

Det ofrivilliga uppehållet (9 april – 5 november 1713) i Seralien vid Adrianopel; Timurtasch ger Hultman tillfälle att brista ut i lovord över majestätets förträfflighet:

Och, ehuru jag ganska ovärdig är, att beskrifva alt det, som till den Sahl. Konungens lofvärda och urminnes beröm tiena kan, så kan iag dock icke oförmält lämna, huruledes H.M. under alt detta drog en faderlig omsorg för dess Rikes välgång, gaf sig ingen roo, hvarken natt eller dag, utan, fastän han sängliggande var, expedierade han lika fullt alt det, som igenom de ankomne Ambassadeurer och Sändebud var att uträtta, icke förgiätandes, att framför alt annat fijra bön och predikningar, så att en menniskia utaf alt detta ej annat giöra kunde, än uppväckas till en obeskrifvelig glädje och fägnad, ja, sielfva Creaturen boro kiärlek för H.M., som deraf slutas kan, att då H.M. geck uth och Spasserade, och Kong Carl XI:s Brandklippare slap lös, trängde han sig igenom hela Suiten, och lämnade ej förr än han kom därest H.M. var, och följde honom således tätt efter, till dess H.M. uti dess Logement ingick; …

Hultman har mer att berätta om Brandklipparen:

Den tillförne omtalte Brandklipparen, har fått ett sådant nampn af Högtsahl. Konung Carl XI, för den orsak, att han alla nätter stod tillreds, för Eldsvådas skull, med Sadel. Denna häst har burit Högtsahl. Konung Carl XII vid alla dess hafde slag. Uti Benderska Slaget blef han af Turkarne fången, men H.M. lät taga honom igen. Sedan blef han af Brandenburgarne tagen och förder utur Stralsund till Staden Colberg, hvarifrån H.M. honom äfven lät hämta till Lund i Skåne. Och fastän denne Brandklippare var tämmeligen gammal och grå, giorde han ändå sin vanliga compliment för H.M. och följde efter, hvarest H.M. geck, blifvandes han sedermera död i Lund.

Hultman, Snoilsky och Frans G. Bengtsson är eniga om att Brandklipparen dog i Lund. Men det finns de som är av annan mening . . .

I vintras avled Bonzo, vilket föranledde hemförandet från biblioteket av några böcker Bonzo Bergren skrivit; jag fann en av de västmanländska sällsamheterna i Sällsamheter i Västmanland synnerligen sällsam:

Brandklipparen

Alla vi som läst Odhners historia i skolan, känner till att Karl XII hade en häst — hans sista — som hette Brandklipparen. Sedan Tolfte Karl stupade 1718 överlevde hästen honom i tjugotvå år, och då på Ängsö, där han fick all den omvårdnad en kunglig häst kan tänka sig. Trots detta fick Brandklipparen en våldsam död.

En stallknekt hade hängt sig i stallet en natt. Jag har åtskilliga gånger hört berättelser om hur känsliga hästar är för döda människor, antingen hästarna fått se dem naturellt eller återkommande som andar — t ex vid avrättningsplatser. Den konungslige Brandklipparen tog så illa vid sig, då han såg den hängde mannen att han störtade ut ur stallet och bländad av morgonsolen rusade rakt på en mur och dog omedelbart.

Även Brandklipparen fick en minnessten; dock icke innanför bogårdsmuren.

Hade jag Odhners historia i skolan? Med bästa vilja i världen minns jag inte, men jag har alltid vetat att Karl XII:s häst hette Brandklipparen — någonstans måste jag ha fått det ifrån.

När han skriver om Ängsö, åberopar Bonzo Berggren emellanåt Hedvig Piper och hennes Engsö från medeltid till nutid, och eftersom pingstkyrkans Tolv korgar vänligt ställt den boken till mitt förfogande, tar jag också därifrån med avsnittet om

Brandklipparen

. . . Carl XII:s sista häst [fann] en fristad på Engsö. I tjugotvå år ägnades Brandklipparen all den vård och omsorg, som bara kunde komma en kunglig häst till del. Likafullt ljöt han en våldsam död.

Det berättas sålunda, att en stallknekt hängde sig i stallet en mörk natt. Den gamla hästen, som med åren hade blivit mycket klok genom all omvårdnad och mänsklig kontakt, kände att något ohyggligt hade inträffat. I sin skrämsel slet han sig.

På morgonen, när stallfolket kom och slog upp dörrarna skenade hästen ut och bländad av det starka dagsljuset galopperade han blint rakt mot muren, som förbinder slottet med kyrkan.

En liten gravsten restes på det ställe, där Brandklipparen störtade. Inskriptionen är ännu fullt läslig:

Konung Carl XII:s
siste häst stört
anno 1740.

Inskriptionen som sådan finns mig veterligt ingen anledning att betvivla. 1740 hade man inte läst Odhner: hästen nämns inte vid namn. Vilken var då Karl XII:s siste häst? Om det var fråga om den sista häst hjältekonungen red, så vet Hultman besked:

Den sista dag af November [1718], om Söndags mårgonen kom H.M. till häst utur Approcherna hem till sitt Kongl. Högquarter uti Tistedahl, och lät då kläda sig uti nya rena blå kläder, Hatt, Hanskar, Stöflar och Spårar, afhörandes H.M. Högmässans Evangelium, som handlade om wår Herres och Frälsares Jesu Christi inridande i Jerusalem. Men sedan H.M. spijsat middagsmåltid och afhört afton Sången, satte H.M. sig uppå Hästen, Engländaren kallad, och red up ut uti Approcheringen. . . .

Kan det ha varit Engländaren som blev ompysslad på Ängsö? Under alla förhållanden var det inte Brandklipparen. Så gammal kan han omöjligt ha blivit. Nej, vi får nog lita på Hultman — Brandklipparen dog i Lund och blev kanske t.o.m. ståndsmässigt begravd: vid arkeologiska utgrävningar 1979 hittades nämligen ett hästskelett inte så långt från Karl XII:s forna högkvarter på Stora Södergatan — och hästen hade blivit omsorgsfullt begravd. Det sägs vara en sällsynthet med kvarlevor av hästar innanför stadsvallarna, och ännu ovanligare med regelrätta begravningar.

* * * * *

Och vad har mina inte alltid så förträffliga uppslagsverk att säga i ämnet?

Nordisk Familjebok:

Brandklipparen, häst, som reds av Karl XI och Karl XII i både fred och krig. Besjungen av Snoilsky.

Kort. Koncist. Korrekt.

Bra Böckers Lexikon:

Brandklipparen skall enligt traditionen ha varit en häst som både Karl XI och Karl XII ridit. Troligen har det dock varit fråga om flera hästar med den gemensamma uppgiften att bära kungarna när de begav sig till och ledde släckningsarbetet vid de talrika eldsvådorna i Stockholm.

Ja, vad ska man tycka om detta?!!

Litteratur:
Peter Englund: Poltava, Tredje upplagan, Norge 1993
Göran Hägg: Den svenska litteraturhistorien, Finland 1999
Frans G. Bengtsson: Karl XII levnad, Malmö 1980
Alf Henrikson: Svensk historia III, Delfinserien, Stockholm 1972
Ingvar Eriksson: Nils Bielke, Malmö 2000
Kungens Hästar, Nationalmusei utställningskatalog nr 563, Katalogtexter: Karin Sidén
Claes Wahlöö & Göran Larsson: Slaget vid Lund, Lund 1998
Bengt Liljegren: Karl XII i Lund, Lund 1999
Bonzo Berggren: Sällsamheter i Västmanland, Kristianstad 1978
Hedvig Piper: Engsö från medeltid till nutid, Västerås 1966
Johan Hultman: Annotationer öfver Konung Carl XII:s Hjeltebedrifter, facsimileutgåva, Stockholm 1889.1986
Henry Olsson: Carl Snoilsky, Stockholm 1981
Carl Snoilsky: Svenska Bilder, Med förklarande noter av Gustav H. Kökeritz, Uppsala 1944
Claes Wahlöö, Göran Larsson: Sextonhundrasjuttiosex, Föreningen Gamla Lund Årsbok 78, Lund 1996

38. 1703: Pultusk och Thorn

I januari 1703 befann sig Pompe och hans husse — som varit sysselsatt med att jaga kusin August och hans styrkor Polen runt — i vinterkvarter på slottet Jakobowice strax utanför Lublin.

Det fanns dock svenska trupper som fortfarande var i farten; med dem höll Karl XII brevkontakt. Magnus Stenbock t.ex. fick följande rader att begrunda:

”Jag rekommenderar Eder nu som alltid tillförne partiets bästa, vilket I dessutan väl lärer si på, men så kan jag intet låta bliva’t ändå att påminna’t, härmed slutandes. Carolus.” (Januari 1703)

”Hälsa partiet! Jag är säker, de äro väl försörjda, där I är med dem. Och behöver jag intet vidare rekommendera deras conservation, ty jag vet, I lärer redan så laga, att dem ingenting lärer fattas, och att Edert förnämsta avseende är på deras conservation. Och jag förbliver Måns Lurifax’ välvillige Carolus.” (Februari 1703)

Den 1 mars bröt kungen vintervilan, marscherandet började igen och den 17 mars kunde man slå läger utanför Warszawa.

”Ett av hans [Karl XII:s] sällsynta sjukdomsfall rapporteras från denna marsch. Engelska sändebudet i Stockholm, Mr Robinson, stadd på färd till högkvarteret, hade oförmodat haft turen att med sitt ekipage möta kungen på vägen, varvid engelsmannen genast hoppat av sin vagn och på fläcken fått audiens (till livligt missnöje för hans franska kollega, vilken ännu inte lyckats få någon sådan), en audiens som blev ovanligt långvarig, delvis förmodligen emedan Mr Robinson talade flytande svenska, och under vilken denne stod vederbörligt påpälsad, kungen däremot efter sin vana tunnklädd och ’med blotta huvudet’. Kanske kändes efter en stund stillaståendet i den polska marsluften kyligt, ty kungen lyckades övertala ambassadören att åter taga plats i sin vagn, varpå han en stund red bredvid under fortsatt samtal; fortfarande lade man märke till, med hatten under armen. Nästa morgon var kungen förkyld, med häftig feber; dumdristigheten med det bara huvudet hade hämnat sig, och enligt vetenskapens åsikt var fallet allvarligt, ty man slog åder på honom och gav honom kräkmedel, till vad nytta det kunde göra. Det var alls inte ofta herrar doktorer fingo stoppa medikamenter i honom, och det lilla tillfället måste efter förmåga utnyttjas: hans ovanliga medgörlighet i detta fall kunde tyda på att han någon stund befunnit sig i feberyrsel och inte kunnat sätta sig till motvärn. Trots allt blev han emellertid redan efter ett dygn — utan att läkarna hunnit få tillfälle att med förnyade blodtappningar lägga honom på rygg på allvar — Gott sei dank, wiederum ganz besser och red åter ut som vanligt; och den rådiga vetenskapen kunde stoltsera med en lysande kur och hoppas att han nu äntligen skulle ta till peruken.” (Frans G. Bengtsson: Karl XII:s levnad.

I Warszawa hade kungen bråda dagar: polska deputationer skulle tas emot, ambassadörer skulle beviljas audiens, generaler skulle utnämnas, det skulle ordnas för de sjuka och sårade (som kom flodvägen medelst pråmar) och dessutom skulle hemliga samtal föras med den polske kardinalprimas (som spelade en viktig roll i försöken att få kusin August detroniserad).

Den latinskicklige — en nödvändighet bland de latinkunniga polackerna — i fältkansliet verksamme Olof Hermelin (tillika ”presstalesman” och ”propagandaminister”) beklagar sig för vännen Samuel Bark i Stockholm:

”Det är förtret, när wi komma tijt, där wi kunde hafwa tillfälle at roa oss, hafwe wi ingen tid: där wi hafwe tid nog såsom uti de förre rökpörtene hafwe wi intet tillfälle.”

En fest hann han tydligen med i alla fall; en fest han beskriver så här:

”Intet drack jag där, intet heller dansade jag: alt mitt wäsende war at sittja ock förundra mig öf:r polackernas öf:rflöd, ock see på det präcktige fruentimret, af hket de förnämsta härwarande wore tilstädes.” (Ur brev daterade april 1703)

Ingen rast, ingen ro: det började bli dags att ta upp förföljandet av kusin August igen. När det kom till Karls kännedom att sachsiskt kavalleri under fältmarskalk Steinau slagit sig ner i den på en ö belägna staden Pultusk (Pultusko) norr om Warszawa, skred han (och en ca 3 000 man stark trupp rytteri) genast till verket:

”Utan vidare dröjsmål angrep han (21 april) Steinau, som med sitt rytteri ryckt ut från Pultusk i den tron, att det blott gällde att tillbakavisa några oförvägna svenska förtrupper. Konungens dragoner föllo dock saxarne i ryggen och voro nära att afskära dem från den bro, som förde  över Narew till stadsholmen. Steinau måste hastigt och i oordning draga sig tillbaka först in i Pultusk, förföljd af svenskarne, och sedan öfver en annan bro på motsatta sidan till flodens högra strand. De saxare, som först hunno öfver, upprefvo denna bro och lemnade sina efterblifne kamrater i sticket. Nära 2,000 man trängdes i vattnet, nedhöggos eller tillfångatogos. Hela trossen och de hopstaplade förråden föllo i segrarens våld. Svenskarnes manspillan var så godt som ingen.” (Harald Hjärne: Karl XII, Omstörtningen i Östeuropa 1697-1703)

Ja, av svenskarna stupade ”bara” en kornett och 17 man medan sachsarna förlorade ca 200 man, och 758 man samt 42 officerare blev svenskarnas fångar. Karl XII var nöjd och gav tillstånd till plundring.

”Medan vi förföljde fienden, hade generalerna och drabanterna redan allt utplundrat, så att för oss, hur mycket vi det förtjänt, och hur ansenligt och stort bytet var, ingenting var övrigt”, skriver en besviken Coyet, kapten (sedermera generalmajor) vid Skånska ståndsdragonerna.

Greve Nils Gyllenstierna, överstelöjtnant vid Norra Skånska kavalleriet, tyckte det fanns annat värt att notera:

”Det var underligt att våra hästar, som vi ridit nio mil och som ett helt dygn intet fått att äta, voro så raska så länge action varade, att fienden, som kom nyss ur sina kvarter, intet kunde komma ur vägen för oss. Men sedan allt var över, måste mesta ryttarna gå till fots tillbaka.”

Friherren Axel Roos, då 18-årig volontär vid armén, minns också Pultusk:

”Med partiet som Hans Högstsal. Kongl. Maj:t om natten marscherade åt Pultusk var jag jämväl, och tillika med kammarpagen salig Klinckowström och några få dragoner borttogo fiendens dubbla utpost, och sedermera själva corpus. Vid ankomsten till Pultusk träffades under själva fästningen med fienden, vilken omsider måste retirera sig in i staden. Innan därtill hindes, chargerade Hans Maj:t med desamma; och hade jag den lyckan att bredvid Hans Maj:ts sida fälla och till döds lägga tvenne av fiendens följe.” (När Roos nedtecknade sina minnen 1723 var varken Karl XII eller Klinckowström i livet.)

Kung Karl själv rapporterade till den på sitt håll krigande Rehnsköld att

”vår herre varit så nådig och åter låtit fienden litet blivit uppklappader och utjagader här utur”.

Pompe avstod antagligen från Pultusk — han höll sig nog i närheten av trossen och köttbenen. I Thorn däremot var han säkert kungens trogne följeslagare.

Till den starka fästningen Thorn (Torún) — halvvägs mellan Warszawa och Weichels (Wisła) utlopp i Östersjön — hade nämligen sachsiskt infanteri dragit sig tillbaka, så nu skulle staden belägras. Att tungt artilleri och andra för en belägring nödvändiga attiraljer lämnats kvar i Riga, bekymrade inte Pompes husse. Till general Rehnsköld skriver han:

””Jag ärnar nu marschera så, om möjligt är, att de utur Thorn inte måtte komma dädan till Lithauen. Och är det väl, att I på andra sidan också stänger in dem, att de intet kunna komma undan.”

I mitten av maj var Thorn omringat av den svenska hären (ca 25 000 man), och skulle så förbli åtskilliga månader framöver.

Olof Hermelin, som i likhet med Piper inte var någon anhängare av Karl XII:s polska politik, uttrycker sitt missnöje i ett brev till Samuel Bark:

”Här är intet hopp: allt blir dageligen värre. Jag är alldeles förtvivlad men ger mig likväl tillfrids, efter ej annat kan vara. I ären lyckliga, att I ej sen och hören allt vad vi höra.”

De inneslutna sachsarna hade gott om både artilleri och ammunition; svenskarna besköts titt som tätt. Kungen visade sig sin vana trogen såväl oförskräckt som oförsiktig: redan en av de första dagarna vid Thorn slog en kula ner framför hans häst; stenar och jord formligen regnade över honom.

Den 18 maj inträffade något betydligt allvarligare: tillsammans med infanterigeneralen Bernhard von Liewen inspekterade kungen till fots en gardespostering då — just som Karl ställt sig bekvämt tillrätta stödjande sig på generalens axel — en kula slog av von Liewens ena ben. Till kungens stora sorg avled generalen samma natt. Karl såg till att liket balsamerades och skruvade personligen fast locket på kistan som skulle skickas hem till Sverige för begravning.

Hermelin kan inte hålla inne sin kritik:

”Det måste allt vara ovanligt. Det, som kallas försiktighet, uttydes nu för räddhåga. Alla generaler och kloka officerare äro illa tillfrids och spå intet gott.”

Men även kanslisterna levde farligt: ”Wi löfftade på hatten, ock reste wår wäg. Det hände oss ock i söndags”, skriver Hermelin sedan en kanonkula strukit tätt förbi honom och Piper, då de efter dagens slit återvände till sina kvarter.

”Nyenskans’ fall (1 maj) var den färskaste underrättelsen i det svenska lägret vid Thorn från den baltiska krigsskådeplatsen. Denna tilldragelse var dock ej egnad att bortskrämma svenskarne från den viktigare kampen i Polen och innebar i verkligheten en ganska måttlig framgång för tsaren.

—  —  —

[Tsar Peter lät] alldeles rasera Nyenskans och grundlade (16 maj) på holmen Jänissaari (’Harön’, ett namn, som utbyttes mot det bättre klingande tyska ’Lust-Eiland’) ett nytt fäste, som han efter sitt skyddshelgon kallade ’Sankt-Peterburg’.

Flere bastioner uppfördes genast, till en början dock blott af trä; först några år efteråt ersattes de delvis med murverk.” (Harald Hjärne: Karl XII, Omstörtningen i Östeuropa 1697-1703)

Frans G.:s version är roligare:

”Eljest förspordes från dessa håll [Ingermanland och Kurland] att zaren, efter att ha bemäktigat sig ett par små ingermanländska fästen, Nöteborg och Nyen, och därmed nått fram till havet vid Nevas mynning, därstädes börjat bygga någon sorts blockhus eller fäste, som han kallade Sankt Petersburg (varvid Sankt Peter kunde förmodas, om inte helt och hållet, så dock i någon mån, syfta på honom själv) . . .”

Nyheten gjorde inget som helst intryck på Karl XII; efter Narva var respekten för tsar Peter och ryssarna lika med noll. Nej, nu var det Thorns belägring som gällde. Först och främst måste man se till att få iväg kanoner, ammunition o.d. från Riga, och att Östersjön erbjöd den lämpligaste transportmöjligheten rådde det ingen tvekan om. Problemet bestod i var materielen skulle lossas. Danzig (Gdánsk) skulle passa bra, men hur förmå denna i mångt och mycket självständiga stad — som dessutom stöddes av de mäktiga sjöstaterna England och Nederländerna — att ta svenskarnas parti? Kungens val föll på Stenbock. Han om någon skulle med lock och pock kunna ordna den saken. ”Danzickerna, om de nu intet vela akta eder, så skall de sedan desto mera få känna’t, och bliva, vad styvt är, tribulerade”, skrev kungen när han beordrade Stenbock till Danzig.

”Danzickerna”, som väl inte ville ha någon påhälsning av Karl XII, gick till slut med på kraven Magnus Stenbock framförde: lossning av skeppen från Riga, svensk besättning på fästet Weichselmünde och kontribution.

Kungen och Stenbock fortsätter att växla brev — kungen intresserad av krut och Stenbock av att allt är ordentligt förberett för artilleriets ankomst. Ur Karl XII:s brev:

”Ena brevet är nu redan genom kansliet besvarat, ty jag är en lätting till att skriva. Den påminnelsen I gör i det lilla brevet om redskaps förfärdigande är mycket god, och är redan en del därav förfärdigat, och det andra skall jag nu ock beställa om. I måste laga att där kommer krut och fyrsaker nog. Bomber lärer I ock väl redan hava skrivit efter, ty i Dünamünde skall ligga en hoper stora tingestar, som kunna skickas hit . . . Med subsistencen går ännu brav för oss, och lärer intet fattas om vi få mjöl nog . . . Stora bakugnar äro redan färdiga gjorda på tre när, och fem små bakugnar dessutom. Och förbliver jag än Bocks välvillige Carolus.” (Juni)

”De saker I skrivit mig till om i edra brev haver jag allt beställt, och beställer’t allt efter handen, allt som jag kan minnas. Vi hava ock funnit på en mil härifrån sköna kvarnar, som giva så mycket mjöl som vi vill hava. I måste söka för allt skaffa i överflöd mycket krut med eder hit.” (Juli)

”H. G. Majoren måste för allting laga att hit kommer krut nog, snarare för mycket än för litet, så att intet fattas sedan.” (Augusti)

Juni och juli förflöt således under väntan på ”krut”. I det stora lägret öster om Thorn inrättade sig svenskarna alltmer bekvämt. Som framgår av kungens brev var livsmedelsförsörjningen säkrad, men då människan inte lever av bröd allena kom den franska teatergruppen från hovet i Stockholm för att roa kung, officerare och civila ämbetsmän. Livgardets musikanter bidrog också till underhållningen. Den vanlige soldaten fick förströ sig med tobak, brännvin och kvinnor — 2 öre silvermynt om dagen hade han att spendera.

Allt var dock inte frid och fröjd: tredskande polacker — som av någon för Karl XII outgrundlig anledning höll fast vid sin egen kung — ställde till besvär; likaså kusin Augusts trupper som envetet försökte undsätta det omringade Thorn. Åtskilliga svenska soldater fick sätta livet till i sammandrabbningar med styrkor som många gånger var dem numerärt överlägsna.

Den svenske kungens attityd hårdnade, och den stackars polska civilbefolkningen fick prova på den kungliga onåden. Karl menade att polackerna hade ”skälmen i hjärtat”: ”man måste här tro ingen längre, än man kan hålla tummen på öga på dem”.

:

För general Rehnsköld berättar kungen att han beordrat sina soldater ”att alldeles fördriva det canalliet, som här strövar ikring, och att göra rent igen för tillförselns skull, som ock att avskaffa de olydiga och med svärd och brand utdriva kontributionen, så att förr en oskyldig skall lida, än en skyldig skall slippa”. Även Rehnsköld bör ”bränna och i grund ruinera”, för kontributionerna skulle till varje pris drivas in: ”det må skaffas på vad sätt det kan och landet lida så mycket det vill”.

Många har upprörts över det brev av kungens hand som Rehnsköld fick mottaga i augusti 1703 — en hjältekonung ska ju helst inte kunna beskyllas för grymhet:

”Jag vet I lärer redan i stort söka till att komma på dem och betala dem. Den orten, som partiet slagits uti, måste brännas upp och allt omkring. Och de innevånare i landet som I kan få fast, och ringaste supson är på att de hava gjort något otroget, måste strax på halva bevis hängas upp, så att fruktan kommer och att de må veta,  att om man begynner med dem så skonas intet barnet i vaggan. Om fienden vill på detta sättet omaka eder och gå undan, när I går åt honom, så är bäst att I härjar, sånger och bränner runt ikring och gör landet i ett stort distrikt alldeles öde, så att ingen kan komma till eder.

Eljest härifrån är nu intet stort att berätta, utan må vi allt brav och lärer också låta bränna den ort fienden låter se sig på. Och nyligen haver jag bränt upp en hel stad och hängt borgarna.”

(Staden var Nieszawa, sydöst om Thorn.)

Befallningar om att ta i med hårdhandskarna riktades inte bara till Rehnsköld: Stenbock får veta att om polackerna visar sig ”illvilliga och uppsturska” ska han agera så ”att de kunde finna, att en Måns Bock haver varit där”. I ett annat brev heter det: ”I måste dundra brav ikring, så att de bliva Eder lydiga vitt och brett”.

General Arvid Horn fick beröm av kungen:

”Det är en brav metod, I brukar med polackerna, att I går hårt och tvärt på dem, ty det behöves och kan intet vara för mycket.”

Enligt Karl XII skulle alltså det polska folket få lära sig ”fruktan och respekt för de svenska mera än för de andra”.

Den 30 juli anlände fartygen från Riga till Danzig, och den 25 augusti fick kungen sitt efterlängtade krut. Nu förbereddes en belägring efter konstens alla regler; kungen var som vanligt med där det begav sig. Hermelin berättar om en incident som inträffade den 9 september:

”Det är otroligt huru konungen vågar sig. I förrgår då han var på översteposten kom en fientlig kula och kasta skanskorgen, faskiner och allt över ända, så att konungen blev alldeles överhöljd, vetandes ingen av de närvarande annat än att han var ihjälslagen, förrän de fingo gräva upp honom igen.”

”. . . och på eftermiddagen den 14 [september] brakade slutligen alltsamman löst i stor stil förmedelst generalbeskjutning från sex grova batterier, bombardemang med glödande kulor och fyrbollar, eld i stadens rådhus och på tre andra ställen, samt outtröttligt fortgående larm och spektakel hela natten igenom, med bästa åtgång för Stenbocks krut.” (Frans G. Bengtsson: Karl XII:s levnad]

Den 16 september skriver Hermelin:

”I går red jag med Hans Excellens [Piper] runt om staden; och kunde vi då väl se de avbrända husgavlar. Man kunde höra det arma folkets sorl och skriande långt på fältet. Imellertid kan ingen sova för det gruveliga dunder. Ingen kyrka har Hans Maj:t tillåtit att kasta eld uti, ehuru man haft vink, att fienden uti en skolat hava sitt förråd på krut och matvaror.”

Olof Hermelin misströstar; den 20 september skriver han:

”Det går långsamt efter vanligheten med vårt företagande; och vem är orsaken därtill än den som inga råd vill följa. Här är varken nog krut eller lagom kulor. Vacker anstalt! Varav följer först skam och sedan förtvivlan; och fruktar jag, att detta haver en slem efterföljd.”

Den 30 september var man redo att storma Thorn; kungen skulle naturligtvis befinna sig i främsta ledet. Högre officerare försökte få honom att avstå från stormningen — inte minst med tanke på risken för Karl personligen. Det kungliga svaret har berett inte bara forskare huvudbry:

”Där mina soldater bliva, där vill jag ock bli.”

Så långt råder inga tolkningssvårigheter, men vad menade Karl XII egentligen med tillägget:

”Ej heller kan Sverige mista mycket i mig, efter det ändå har liten nytta av mig.”

I ett brev till vännen Bark försäkrar Hermelin:

”Orden voro just sådana: men detta oss emellan.”

Till slut lyckades man i alla fall övertyga kungen: en stormning var inte nödvändig: fästningen skulle falla ändå. Mycket riktigt kapitulerade Thorn några dagar senare (4 oktober eller kanske den 3, uppgifterna varierar).

För en gångs skull var Hemelin nöjd med hur saken skötts:

”Gudi vare lov, som allt detta så väl styrt, att Hans Maj:t har sitt folk förskonat och ändå haft tillfälle till att vinna så stort beröm! Konungen har förtjänat tack, som var orsak, att stormningen ej gick an; vilket utan tvivel, som vi nu si, hade kostat folk.”

Thorn hade fallit. Segern medförde att svenskarna fick ca 4 800 sachsiska fångar på halsen och att stadens borgare blev 100 000 thaler fattigare (s.k. brandskatt) samt förlorade sina kyrkklockor (en hänger numera i Uppsala domkyrka).

”H. M:t visar större nåd emot alla, än man hade förmodat”, skriver Olof Hermelin. Den kungliga nåden sträckte sig så långt att Karl XII vid kapitulationen bjöd de sachsiska generalerna von Canitz och von Röbel på middag. Han såg också till att stadens vid det här laget tämligen utsvultna innevånare fick påfyllning av matförråden. Thorns försvarsanläggningar däremot fick skatta åt förgängelsen.

I Stockholm firade man segern på sitt sätt:

”Jag måste änteligen till gubben Iser och där med flera goda vänner drack k. Brors skål iteratis viribus [med förnyade, ideligen stärkta krafter], så att huvudet ännu sitter på sned och mig är omöjeligt att i dag komma mig före. Det är ock orsaken, att jag nu intet kommer fort med skrivande, utan ber k. Bror om ursäkt till härnäst. Är icke det en vacker ursäkt?” (Brev från Samuel Bark till Olof Hermelin)

Efter väl förrättat värv drog sig segrarna tillbaka till vinterkvarter förlagda i trakterna av Danzig och Elbing. Kanske var det först nu som Karl XII hade tid att verkligen känna saknaden efter sin ”äldsta reskamrat” som han ju ”måst mista” under Thorns belägring. Låt oss hoppas han fann tröst i dikterna författade till Pompes ära. Det var nämligen inte bara Israel Holmström (vars gravskrift enl. Bengt Liljegren rätteligen heter Över Karl XII:s hund) som fattade pennan: latinskalden Olof Hermelin (som även skrev en lång dikt om belägringen av Thorn) åstadkom också en hyllning till Pompe. Bristande latinkunskaper till trots tycker jag mig förstå att den går ut på att Pompe var en alldeles förträfflig vovve:

Pompejus egregius canis
Hic est, qui dominum per tela secutus, et ignes
Dignus Hyperborei regis amore fuit.
Rex amat exstinctum, patriamqve remittit ad Arcton,
Sic hosti has etjam sustulit exuvias.
Pompeji cineres, et clari nominis umbra
Debita Parhasio sunt monumenta polo.
Quid modo non praestet fidis rex gratus amicis,
Si neqve dilecti negligit ossa canis?

Litteratur:
Bengt Liljegren: Karl XII, En biografi, Falun 2000
Harald Hjärne: Karl XII, Omstörtningen i Östeuropa 1697-1703, Stockholm 1902
Sven Olsson: Olof Hermelin, En karolinsk kulturpersonlighet och statsman, Lund 1953
Carl Grimberg: Svenska folkets underbara öden, Karl XI:s och Karl XII:s tid t.o.m. 1709, Stockholm 1922
Frans G. Bengtsson: Karl XII:s levnad, Malmö 1980

Post scriptum: Jag (POS) har försökt översätta Hermelins latinska gravskrift, men jag har inte fått tag i någon begriplig svensk text utöver att rubriken förstås betyder ”Den förträfflige hunden Pompejus”, samt att den Pharphasius som omnämns lite längre fram var en grekisk målare, född i Aten och verksam c:a 400 f.Kr. (Det här är faktiskt rent ut sagt löjligt, eftersom jag pluggade latin i fyra år på gymnasiet och dessutom hade bra betyg i ämnet, och ändå klarar jag de allra enklaste översättningar. Förr i tiden var man tvungen att tala språket och för att ta akademisk examen måste man skriva en avhandling på latin och dessutom försvara den på samma språk.

37. Så var det 1699

1699 hade

den stormäktige och nådige herren,
KARL
med Guds nåde, Sveriges, Götes och Vendes konung,
storfurste till Finland,
hertig uti Skåne, Estland, Livland, Karelen,
Bremen, Verden, Stettin, Pommern, Kassuben och Wenden,
furste till Rügen,
herre över Ingermanland och Wismar,
så ock pfalzgreve vid Rhen i Bayern,
till Jülich, Kleve och Berg hertig

en årlig kunglig handpenning på 74 450 daler (som jämförelse kan nämnas att pappa Karl XI vid sin död 1697 hade haft 70 000). Karl XII var till skillnad från sin far frikostig och höll ingalunda hårt i penningpungen; många gjorde sig bekymmer och beskyllde honom för slösaktighet.

Många bekymrades också över att den enväldige gossekonungen — till sommaren skulle han fylla sjutton — inte ville gifta sig utan visade sig fullständigt ointresserad av de prinsessor och furstinnor som med giftermål i tankarna dök upp i Stockholm. Ska vi tro det danska sändebudet, så tog sig bekymren stundom drastiska uttryck. Den 28 januari 1699 rapporterar Johan Diderik Grüner hem till Köpenhamn:

”Jag har i går talat med livmedicus doktor Jerner [Urban Hjärne], som berättade, att Axel Wachtmeister diskuterat med honom om konungens giftermål och omtalat, att då konungen sist besökte Wachtmeister hade han anfört åtskilliga skäl för att konungen borde tänka på äktenskap, men att han tyvärr ej märkt den ringaste böjelse för detta hos konungen. Livmedicus svarade, att han också hade haft ett samtal med konungen i samma angelägenhet, strax före konungens resa. Han hade kallats till konungen för att ordinera något för bröstet, som är något svagt. Han hade bett konungen att tänka på sin och andras välfärd, men fått svaret att han ej dugde till äktenskap, varför doktor Jerner trodde, att konungen ej skulle tänka på äktenskap, om man ej ideligen talade härom med honom. Wachtmeister blev bedrövad och svarade, att när Gud återgav honom hälsan skulle sådana påstötningar ej försummas. Wachtmeister förundrade sig över att konungen ej hade nöje av älskog, vilket var tvärt emot all reson vid konungens år, och ifrågasatte om konungen kunde vara impotent. Doktor Jerner hade försäkrat att så ej var fallet, men det kunde dock ej skada, att konungen brukade något som stimulerade. Wachtmeister hade samtyckt till detta, om konungen inte tog skada på annat sätt. Han skall därefter ha kommit överens med doktor Jerner, att denne skall tänka på någon medicin till dagligt bruk för bröstet, vilken kunde stärka genitalierna och egga konungens lust till älskog. Eftersom det är svårt att få konungen att bruka medicin, skulle Wachtmeister dagligen bruka samma medicin för bröstet, när han var hos konungen, ty båda fruktade, om ej något i tid göres, att konungen aldrig kommer att tänka på äktenskap, när han kommer att mera ägna sig åt statens affärer . . .”

Pojkstackarn var ju bara sexton år gammal, så farhågorna får nog betraktas som tämligen ogrundade. Även Karls far hade varit synnerligen obenägen till äktenskap, men när det väl begav sig satte han sju barn till världen. De bekymrade till trots verkar det i alla fall ha funnits rykten i omlopp som tyder på att Karl XII inte var helt likgiltig för det motsatta könet. Den vittbereste seigneur Aubry de La Montraye (vilken hade träffat kung Karl redan i Bender och som sedan kom till Sverige 1715 och stannade i över fem år) är dock mig veterligt den ende som — åtminstone i skrift — velat göra gällande att Karl XII i unga år blivit pappa (!):

”Han [Karl XII] var lika ärelysten som Alexander och Julius Cesar, men hade icke deras svaghet för vin och kvinnor. Jag kan aldrig minnas, att jag sett honom dricka annat än vatten. . . .

Jag bör dock erkänna, att några personer, som påstodo sig känna honom väl och voro tillräckligt ofta i hans närhet för att iakttaga alla hans åtgärder från hans livs början till dess slut, hava sagt mig, att vi icke böra anse honom sådan, som jag nyss framställde honom sedan han lämnade Stockholm. Ty, sade de, hade han dessförinnan icke förklarat varken Bacchus eller Venus krig. De hava till och med visat mig ett vackert, levande bevis därpå.”

Efter sitt trontillträde hade Karl XII utnämnt Carl Piper (50) och Tomas Polus (63) — inga ungdomar alltså — till ”Kongl. Estatsråd, Estatssecreterare och Cantzelijråd” och därmed trampat de kungliga råden ordentligt på tårna. ”Piper och Polus blevo på en gång kungens officiella rådgivare i sin egenskap av rådsherrar och verkställare av besluten såsom statssekreterare, och icke bara detta, utan de blevo i den förra egenskapen de enda, med vilka konungen rådförde sig”, påpekar Gunnar Carlquist. Det inrikes fick Carl Piper sköta medan Polus höll till i utrikesexpeditionen, där han åtminstone formellt var underordnad Bengt Oxenstierna.

Själv ägnade sig Karl XII åt ärenden som rörde armén och flottan samt justitieärendena, där kungen och de kungliga råden fungerade som ett slags högsta domstol. Bengt Liljegren, vår senaste Karl XII-biograf, uppger att kungen åren 1697-1700 ledde 157 rådssessioner — ibland hölls sessionerna så ofta som tre gånger i veckan och pågick mellan klockan 8 och 12.

”Synnerligen belysande är en diskussion den 17 februari 1699 med anledning av en anhållan från Dorpats hovrätt om tillstånd att få använda pinligt förhör. Kungen ingriper strax: ’Det wore en stoor fahra därmed, ty mången oskyldig skulle hellre wilja bekänna på sig gärningen och undergå döden än som sjelfwa torturen’, och vidare: ’Uti mörcka saker är bättre släppa en skyldig änn straffa en oskyldig.’ Och han vidhåller sin mening trots Wallenstedts och andras motsägelser, i förlitan på att ’Wår Herre lärer på något sätt uppenbahra dem, om dee äro skyldiga’. ” (Gunnar Carlquist: Karl XII:s ungdom och första regeringsår)

Ingen kan påstå annat än att den unge kungen tog sin uppgift på allvar, men från allvaret till leken var steget aldrig långt. I februari 1699 roade han sig t.ex. med att fara till Kungsör och åka kälke:

”För att få kälken att gå snabbare såg Karl till att man hällde vatten på backen som snabbt frös till is. En stor vedkälke fördes därefter upp i backen och alla tog plats. På styrplatsen satte sig greve Gustaf Lillie, bakom honom den sextonårige kungen och därefter den 45-årige hovstallmästaren Gustaf Hård. På medarna ställde sig greve Carl Gustaf Wrangel och kammarherren Axel Hård. Sedan bar det av utför. Styrmannen tappade snart herraväldet och drog upp benen för att inte få dem avbrutna. Under tjo och tjim for sedan kälken rakt in i en stolpe nere vid landsvägen och alla vräktes omkull. Kungen klarade sig helskinnad ur äventyret men två av medpassagerarna fick smärre blessyrer.” (Bengt Liljegren: Karl XII)

Inte heller i pagen Leonard Kaggs dagbok är det den idogt arbetande monarken vi möter:

”Den 13 jan. hetsade kungen tvenne vargar på sjön nedanför kungshuset, vilka kungen dagen förut var borta och lät taga på Lidingön.

Den 19 jan. fick överståthållarens furstinna, prinsessan Katarina, en ung son vid namn Karl Fredrik, som både kungen och drottningen [d.v.s. änkedrottning Hedvig Eleonora, Karl XII:s farmor] stod fadder åt.

Den 18 febr. gick Hans Majestät över sjön till Carlberg, då kammarpagen Klinckowström sprang med, utan hatt. Samma dag före middagen var Hans Majestät på älgjakt, då trenne älgar sköts.

Den 28 febr. fäktade fyra gardeskarlar i rikssalen av kapten Bondes kompani med tvenne stycken av general Frölichs drängar i kungens närvaro.

Den 31 maj red kungen riddarspel i Carlbergs djurgård med alla kavaljererna, då många av dem fingo brav stryk.

Den 30 juli var greve Johan Stenbock med till kungens måltid, då kungen sprätte körsbärsstenar åt honom, men slog miste och råkade mig i ögat.

Den 4 augusti var kungen och hertigen [Fredrik av Holstein-Gottorp] ute på Djurgården och jagade. Samma dag om aftonmåltiden vid kungens bord skar hovjunkare Thegner för, och då han skulle skära njuren av en kalvstek åt drottningen, fastnade uppslaget på hans ärm uti steken. På kungens befallning skar löjtnant Wrangel av drabanterna av båda uppslagen på rocken för hovjunkarn.

Den 10 augusti om aftonmåltiden åt en björn upp hela pyramiden vid kungens bord och drack upp en kanna [2,6 liter] spanskt vin, som jag på Hans Majestäts befallning hämtade upp ur källaren. Björnen blev helt drucken, sprang så i yran upp på vinden och stupade ner på lilla borggården och bröt ryggen och dog på tredje dagen därefter, då fältskärn ej kunde hjälpa.

Den 23 sept. parerade general Rehnsköld 10 dukater emot kungen, då kungen tappade 29 dukater. [Enligt Bengt Liljegren spelade de kort om pengar.]

Den 6 okt. hetsade kungen med hundar en tjur på slottet.”

Av de utländska sändebudens depescher framgår att de visserligen fann Karl XII:s arbetsiver imponerande, men att ynglingens övriga egenskaper inte imponerade. På stormakten Sveriges tron satt en enväldig och mäktig (faktiskt en av Europas mäktigaste) ung man som i deras tycke var en något plebejisk person. Ändå bar Karl XII vid den här tiden fortfarande peruk — det verkliga kännetecknet på en ståndsperson av rang. Vi som vant oss vid att se honom avbildad med s.a.s. eget hår, har svårt att känna igen honom på ungdomsporträtten.

”Hans personliga tendenser åt enkelhet i allt hade vid denna tid redan börjat tydligt framträda. I en dansk rapport omnämnes med ogillande hans egenartade matvanor, utmärkta av en enligt rapportörens åsikt bedrövlig förkärlek för smörgås, stekt fläsk och svagdricka; och franske ministern, greve de Guiscard, som sommaren 1699 beskriver honom såsom lång, välväxt, med vackra ögon, vacker hy, långlagt ansikte och ett något tjockt målföre, finner hans dräkt föga kunglig. I vardagslag bär han nämligen ’spännhalsduk om halsen och en mycket åtsittande livrock av slätt tyg med trånga ärmar liksom på våra västar, ett bälte över rocken jämte en ovanligt lång och grov värja samt nästan alldeles slätbottnade skor.’

Högst kuriöst det hela, tycker fransmannen. Det borde naturligtvis varit höga klackar i stället  samt en mängd guld och blommor på rocken och en värja lagom stor att skala äpplen med …” (Frans G. Bengtsson: Karl XII:s levnad)

Sin sjuttonårsdag firade Karl — född den 17 juni 1682 — på resande fot. Han var på väg till Ystad för att möta storasyster Hedvig Sofia och hennes make Fredrik IV av Holstein-Gottorp (bröllopet hade stått på Karlberg sommaren 1698; kort därefter utnämndes Fredrik till generalissimus över de svenska trupperna i Tyskland) som skulle komma på besök. Stockholm hade Karl lämnat natten mellan den 14 och 15 juni; resan tog fem dagar. Vid framkomsten till Ystad lyste systern och svågern med sin frånvaro, så Karl passade på att göra en avstickare till Malmö.

Den 30 juni var han i alla fall tillbaka i Ystad, för då var han på gåsridning. Bengt Liljegren berättar att gåsridning ”var en gammal lek som var vida spridd i Västeuropa — dock inte i det egentliga Sverige”. Och så här gick det till: ”En levande gås, vars hals var insmord med grön såpa, hängdes i ett slags galge med huvudet neråt. Därpå lät man deltagarna rida i galopp genom galgen och i farten försöka att få tag i gåsens hala hals och rycka huvudet av den.” Egentligen borde ju den här leken ha passat Karl, men han nöjde sig med att betrakta spektaklet och dela ut dukater till dem som lyckats få av ett gåshuvud. Sedan tog han de agerande med sig hem — han hade inkvarterat sig på Östergatan — och ställde till med fest. Han bjöd på mat och vin och därefter dansades det hela natten.

De efterlängtade gästerna anlände så småningom till Ystad, och den 7 juli anträdde kungen och hertigparet färden mot Stockholm. Fredrik — Karl XII:s omkring tio år äldre kusin, lekkamrat och vapenbroder — var inte populär i Sverige: han ansågs ha förlett Karl till allehanda galenskaper som nattliga ritter, dryckenskap, blodbad (de tävlade om att med ett enda svärdshugg slå huvudet av kalvar, får och t.o.m. hundar, och detta lär ha skett inomhus; låt oss hoppas att det inte var så Pompe I fick sätta livet till) m.m. Nu skulle kusinen förleda Karl till allvarligare saker . . .

[Bengt Liljegren uppger att hertig Fredrik var ”Karls syssling”; helt fel har han väl inte men förutsätter i så fall i en i övrigt mycket ”lätt” bok etymologiska kunskaper som genomsnittsläsaren säkerligen inte besitter. För min del tror jag att den unge — jämfört med mig — läraren och historikern Liljegren har trasslat in sig i de inte helt okomplicerade släktförhållandena (förståeligt nog — de europeiska furstehusen var ohjälpligt intrasslade med varandra; alla var släkt med alla).]

Ursprungligen menades med syssling systrars barn, d.v.s. den ena systerns barn i förhållande till den andra systerns barn — med nutida språkbruk säger vi att ungarna är kusiner. Hertig Fredrik och Karl XII var alltså kusiner; deras mammor var systrar.

Nu råkar det förhålla sig så att Fredrik var kusin även med Karls far (Karl XI), varför Karl också var Fredriks kusinbarn (inte att förväxla med ”syssling” som numera syftar på den ena kusinens barn i förhållande till den andra kusinens barn).

För att krångla till det ytterligare kan jag nämna att Karl XI ju inte bara var hertig Fredriks kusin, han var hans morbror också; Fredriks föräldrar var nämligen såväl Karl XI:s moster och morbror som svåger och svägerska. Änkedrottning Hedvig Eleonora, mor till Karl XI och farmor till Karl XII, var hertig Fredriks faster (och svärmor till hans moster). Och så småningom blev Karl XII morbror till sin syssling Karl Fredrik, Hedvig Sofias och Fredriks son.

Men inte ens den underfundigt lärde Frans G. Bengtsson kom på idén att kalla Karl XII och hertig Fredrik sysslingar!

För Sverige var onekligen Holstein-Gottorp en viktig allierad, beskydd värd: ville man till exempel falla danskarna i ryggen var det därifrån det skulle ske. Naturligtvis förenade också släktbanden. I Danmark menade man att hertigdömet ”rent av kunde anses tillhöra Sverige” och danskarna var av förklarliga skäl inte intresserade av något tvåfrontskrig.

I maj 1697 hade den danske kungen Kristian V, morbror till både Karl XII och hertig Fredrik, låtit sina soldater marschera in i hertigdömet och förstöra holsteinska befästningar — säkerligen bidrog Karl XI:s nyligen timade bortgång till att han vågade ta det steget. Sedan dess hade förhandlingar förts — där mer eller mindre hela Europa deltog — om huruvida hertigen skulle eller inte skulle få hålla egna trupper och bygga fästningar. Förhandlingarna ledde ingenstans och nu, sommaren 1699, tänkte Fredrik och Karl ta saken i egna händer: befästningarna skulle återuppföras och svenska trupper skulle finnas till hands för att avskräcka den eller dem som ogillade byggnadsarbetena från att blanda sig i.

””Man kunde på sätt och vis räkna dem [de gottorpska befästningarna] till den svenska fästningsgördeln, och Karl XII tvekade icke att — liksom för fyra år sedan fadern — ställa svenskt manskap från de tyska provinserna till hertigens förfogande (juli 1699). Beslutet kontrasignerades av statsrådet och statssekreteraren för inrikes ärenden, Piper, och kanslikollegium fick ej del av det, förrän ordern redan avgått till Tyskland. Några veckor senare vidtogos förberedande åtgärder till förstärkande av den svenska krigsmakten i Tyskland; fyra indelta infanteriregementen sattes nämligen på fältfot och överfördes inom kort (oktober) till Pommern. Även vid flottan företogos rustningar. . . .

Det är omisskännligen den unge konungen själv, som står bakom det rastlösa arbetet för stärkande av rikets försvarskraft, som utvecklades under hösten 1699….

’Det måste talas allvarsamt och med eftertryck i denna saken’, skrevs det på konungens egen befallning i ett brev till Lillieroot, ’så att de måge förstå, att man ej är sinnad att eftergiva hertigens rätt eller att låta sig kringleda och uppehålla med fåfänga invändningar och varjehanda inventioner att utdraga saken, som nu i så många år redan skett är.’ (Nils Herlitz: Nordiska krigets förhistoria)

Karl XII:s beslutsamma uppträdande väckte häpnad och bestörtning. Europa upprördes: det pågick ju trots allt fortfarande förhandlingar! Den 23 augusti skriver Ludvig XIV om beslutet att det var ”i hög grad ägnat att uppväcka ett krig i Norden”. Karl struntade säkert i den franske monarkens åsikter; lika litet brydde han sig om vad den svenska utrikesexpeditionen med Bengt Oxenstierna i spetsen hade att anföra. Det fanns annat som var roligare: maskerad t.ex.

En sådan anordnades den 27 juli med landkrabban Karl XII utklädd till ”båtsman”, Gustaf Horn (löjtnant vid gardet) skulle föreställa ”morian” och överstelöjtnant Axel Sparre, iförd kvinnokläder och med en stor körsbärskorg, en ”månglerska”. Och det måste ha varit en upplevelse att få se Polus ”med sämskskinn och utterskinnsmössa på huvudet och tvenne långa gula öron”.

Jakt och vilda ritter ägnade sig kungen och hertigen också åt. Och vadslagning: 100 dukater fick Fredrik punga ut med den 21 oktober sedan Karl vunnit ett vad som gick ut på att han skulle rida ut till Karlberg och komma fram före den löpare som fått halva vägen till godo.

”. . . man kan ej läsa de älskvärda brev, kanslipresidentens dotter skrev den glada vintern 1699-1700, utan att tro sig försatt till något av de mest lysande åren vid Gustaf III:s hov. Kungen själv roar sig tapprare än någon annan. Tessin [Nicodemus d.y.], som bl.a. stod för kostymeringen vid maskeraderna, berättar med synbar förtjusning, huru Karl XII bytte dräkt fyra gånger på en kväll; han beklagar sig endast över att kungen hade en så smärt och elegant figur, att han genast blev igenkänd. Hösten 1699 inkallades en trupp franska komedianter, som i den stora salen i Kungshuset (det av kungafamiljen nu bebodda Wrangelska palatset) gav sina första föreställningar [bl.a. Le Mariage forcé av Molière], vid vilka — Tessin är alltjämt vår sagesman — kungen var den livligast intresserade åskådaren.” (Gunnar Carlquist: Karl XII:s ungdom och första regeringsår)

Kanske var det vid den här tiden Karl XII avgav sitt berömda ”nykterhetslöfte”:

”Stanislaw Ciolek Poniatowski, den tappre polacken, som hörde till hans [Karl XII:s] närmaste följeslagare alltifrån 1702 till den långa färdens slut (hans sonson skulle följa Napoleon lika troget men inte komma ifrån det med livet), har i sina på gamla dagar nedskrivna anteckningar, framkallade av Voltaires bok, berättat vad han av goda vittnen i kungens omgivning hört om den händelse som kom honom att sluta upp med starka drycker. Tilldragelsen kan ha ägt rum 1699 eller i början på nästa år. Från en munter jakt med tillhörande kraftig frukost kom Karl en dag, något rörd av vin och fortfarande i jaktkostym av använt utseende, till änkedrottningens middagsbord, där hon skarpt sträckte upp honom för hans ovårdade klädsel och fumliga fasoner, särskilt sedan han vid uppstigandet från bordet trasslat in en sporre i bordduken och därigenom kommit innehållet i ett fat att stjälpas ut över hennes dräkt. Dagen därpå förebrådde hon honom åter häftigt att han drack för mycket. Karl steg då upp, gick fram till skänken, lät fylla i ett stort glas vin, drack änkedrottningens skål och sade: ’Då denna dryck kommit mig att brista i den vördnad jag är Eders Majestät skyldig, skall detta vara sista gången i mitt liv jag dricker den.’ ” (Frans G. Bengtsson: Karl XII:s levnad)

[Nej, så vitt man vet uppträdde Karl XII aldrig mer berusad, men hovstatsräkenskaperna från de första krigsåren ger vid handen att helnykterist blev han inte. Det var sannerligen inte bara vatten kungen drack.]

Margus Laidre redovisar i sin bok Segern vid Narva Karl XII:s dryckesvanor i fält:

”Kungen serverades till varje frukost en kvarts till en halv kanna rhenvin samt en kanna öl. Ibland byttes rhenvinet ut mot franskt vin. Den ’nattdricka’ som varje kväll placerades vid kungens säng var vanligen en kvarts kanna rhenvin och en kanna öl. Det handlar om de registrerade tillfällen då Karl var ensam.”

En kanna motsvarar 2,6 liter men som Laidre så förnumstigt tillägger: ”Naturligtvis betyder det inte att han måste ha druckit upp allt till sista droppen . . .”. Den stadiga frukosten, bestående av får- eller lammstek och en kyckling eller kalkon, avslutades dessutom alltid med vinsoppa. Recept:

Vinsoppa
Rhenskt eller franskt vin.
Uppvispade äggulor.
[De uppvispade äggulorna hälls ner i vinet. ]

*  *  *  *  *

Trots att han miste hunden Pompe (I) tyckte säkert Karl XII att 1699 var ett bra år. Föga anade han vilka planer två av hans kusiner som bäst höll på att få den långe (över 2 m) och till Östersjön trängtande tsar Peter intresserad av.

[Tsar Peter var ingen släkting, men sedermera skulle även han s.a.s. införlivas med ”tjocka släkten”: hans dotter, Anna, gifte sig 1725 med Karl XII:s systerson (och syssling) Karl Fredrik; deras son, Karl Peter Ulrik, blev så småningom rysk tsar under namnet Peter III (mest känd för sin gemål: Katarina den stora). Hedvig Sofia, Karl XII:s syster, var alltså farmor till den ryske tsar som kunde skryta med att hans morfar, Peter den store, besegrat farmors bror vid Poltava.]

Litteratur:
Bengt Liljegren: Karl XII, Falun 2000
Hans Villius (red.): Ögonvittnen Karl XII, Norge 1995
Frans G. Bengtsson: Karl XII:s levnad, Malmö 1980
Seigneur A. de La Motrayes resor 1711-1725, Urval och översättning av Hugo Hultenberg, Stockholm 1918.Rediviva 1988
Gunnar Carlquist: Karl XII:s ungdom och första regeringsår, Nils Herlitz: Nordiska krigets förhistoria i Samuel E. Bring (utg.): Karl XII. Till 200-årsdagen av hans död, Stockholm 1918

37. Pompeparentes

Nu vet jag hur Pompe (II) såg ut!

Lördagen den 9 juni denna kalla och blåsiga försommar anno 2001 började som en helt vanlig lördag, precis som vilken lördag som helst. Vi studerade molnen; vi gick ut på balkongen och prövade temperaturen och vindstyrkan. Moget övervägande ledde till beslut: vi skulle våga promenaden till guldgruvan på Strandvägen, d.v.s. ”Tolv korgar”, d.v.s. Pingstkyrkans försäljningsställe. Där skulle jag — också efter moget övervägande, d.v.s. två veckors betänketid — inhandla Svenska folkets underbara öden i nio band, naturligtvis under förutsättning att böckerna inte var sålda; omsättningen är stor.

Vi tog Storgatan: i galleriet visades underbara hästar, antikvitets-tanten hade inget roligt i fönstret och i tobaksaffären var Dagens Nyheter slut. När solen emellanåt tittade fram mellan de hastigt förbirusande molnformationerna, och när blåsten emellanåt hämtade andan för att orka ta nya tag, ja, då var det inte alltför odrägligt att vistas utomhus.

Grimberg fanns kvar! Vi trängdes en stund, undersökte en del av utbudet och inköpte en del — förutom Svenska folkets . . . (i nio band) blev det ett par Dardel. Röksoffan vid stranden nedanför kvarnen — den elektriska valskvarnen (tror jag det är; ett inte oävet hus från början av förra seklet) som i sin tur ligger nedanför Väderkvarnen — väntade.

Där stretade vi i vinden Strandvägen fram, jag med den nio band tunga plastpåsen och följeslagaren med två Dardel-tavlor — reproduktioner — under armen. Så slog vi oss ner på vår soffa, beundrade broöppningen och båtarna; det var bara två segelbåtar, en i vardera riktningen. Efter fem minuter var vi tillräckligt genomblåsta och vandrade vidare utefter stranden mot det ödsliga, uppgrävda och svårforcerade Västervikstorget; en gång i tiden fullt av sköna gröna bussar; sedan Svealandsbanans ankomst förvandlat till stenöken.

Tyngda av våra bördor släpade vi oss Storgatan upp till hålet i väggen (Sparbanken) och åtgärdade tom plånbok. Därefter korsade vi Ugglans park, och när de första regndropparna började droppa hade vi nästan nått Trädgårdsgatan.

Följeslagaren ilade hem till Järnvägsgatan för att sätta Dardel och Grimberg i säkerhet; själv räddade jag mig in på Präntaren och räddade det sista exemplaret av DN.

Paraplyförsedd slog så följeslagaren åter följe med mig. Vi tog en titt på ramaffärens keliga — och trots Präntarens hundförbud högst levande — pudlar. Väl ute på Trädgårdsgatan igen var paraplyet obehövligt.

————

Bokinköpet hade dikterats av ha-begär; Svenska folkets . . . hade jag läst förut om än i reviderad och nyillustrerad upplaga. Således var jag starkt benägen att t.v. lämna kvar de nio (tunga) banden i de gula rosornas stad (Bo Setterlind). Fast vid närmare eftertanke — några delar skulle jag väl ändå orka ta med mig . . . Sagt och gjort; fyra band fick följa med f.v.b. Eskilstuna.

Jag steg av den gröna sköna vid Rådhustorget. Solen sken. Nybakade studenter for förbi i underliga farkoster. Den eldhärjade Gamla Teatern var fortfarande sotig. På Tunaforsgatan började det regna. När jag kämpat mig hem med mina fyra (tunga) band regnade det inte längre — bara ytterligare en femminutersskur hade det varit.

Det hade hunnit bli sen kväll innan jag packade upp mina fyra band Grimberg. Jag bläddrade förstrött i en av de intressantare delarna (1660-1709). Och där . . .

I Svenska folkets underbara öden, Karl XI:s och Karl XII:s tid t.o.m. år 1709 av Carl Grimberg, tryckt i Stockholm år 1922 (Kungl. Hofboktr. Iduns Tryckeri-A.-B.), finner jag på sidan 576 en illustration (samtida målning) föreställande POMPE. Då texten handlar om Pompe II (och eftersom farbror Grimberg var en noggrann herre) utgår jag ifrån att det är han som fått vara med på bild.

Tyvärr gör inte den lilla svart-vita bilden Pompe rättvisa. Pälsen är brun eller svart; svansföringen är excellent. Han ser kramgod ut — jätterar. Och en duglig jakthund ser han också ut att vara.

Var Pompe en stövare? Nja. Kanske. Han är kraftigare och inte lika hög. De olika stövare (det finns flera sorter) vi möter idag avlades ju fram under 1800-talet, så hur 1600-talsvarianterna tog sig ut vet jag inte.

Den helt vanliga lördagen visade sig ha blivit högst speciell — Pompe på bild!