Hej och välkommen!

Denna blogg drivs av Inger Dreifaldt, familjens rationella hedonist samt ledande expert på Karl XII:s hundar och därmed sammanhängande ämnen; men eftersom Inger inte har någon egen e-postadress, kommer det att se ut som om inläggen kommer från Per-Olof Samuelsson, som naturligtvis avsvär sig allt ansvar för bloggens innehåll.

Uppdatering november 2023: Inger avled tyvärr den 29 december 2022, efter att ha stått ut med mig (och jag med henne) i nästan exakt 35 år. Jag tänker hedra hennes minne genom att lägga ut resultaten av hennes idoga Pompeforskning här på bloggen, till förnöjelse för alla hundvänner och allmänt intresserade av Sveriges historia vid slutet av stormaktstiden, och också visa vidden av hennes ovanbemälta expertis.

Uppdatering april 2025: Inger har också skrivit en del om Ärla socken (strax utanför Eskilstuna), där jag f.ö. själv har bott för länge, länge sedan. Jag tänker lägga ut en del av det här på bloggen, mest för att fördriva tiden.

Senare samma månad (på påskafton närmare bestämt) tittar jag på Ingers kvarlåtenskap och hittar en rätt tjock pärm med innehåll som jag inte känt till. På pärmryggen står det Släkten m.m.; det skrevs 2002, och tydligen handlar det om Karl XII:s släkt. Så nu har något att ytterligare fördriva tiden med!

Drottning Anna

To my Lord’s and dined with him; he all dinner time talking French to me, and telling me the story how the Duke of York hath got my Lord Chanceller’s daughter with child, and that she do lay it to him, and that for certain he did promise her marriage, and had signed it with his blood, but that he by stealth had got the paper out of her cabinet. And that the King would have him to marry her, but that he will not.

(Pepys dagbok den 7 oktober 1660)

Samuel Pepys

Hur mycket substans skvallret Pepys fick höra egentligen innehöll vet jag inte, men kungen, d.v.s. den gamle rumlaren (Old Rowley) Charles II, fick som han ville: brodern James, hertig av York, förmäldes 1600 med Anne Hyde, dotter till Edward Hyde, earl av Clarendon. Nyåret 1661 konstaterar Pepys i sin dagbok att ”Hertigen av York är gift med lordkanslerns dotter, vilket inte behagar många”.

I alla fall behagade det inte lordkanslern (premiärministern skulle vi säga idag) som lär ha gjort gällande att ”Nan kunde gärna få bli hertigens hora, men inte hans hustru …” Och Clarendon själv – under restaurationens första sju år Englands starke man – var inte populär vare sig vid hovet eller i parlamentet. Till slut utsågs han till syndabock för alla olyckor som drabbat landet (pest, krig, den stora branden i London) och tvingades i november 1667 fly över kanalen till Frankrike för att undgå riksrätt.

Äktenskapet mellan den åt katolicismen lutande kungabrodern och den strängt protestantiska kanslersdottern resulterade i två flickebarn: Mary och Anne. Att båda så småningom skulle bli regerande drottningar i England kunde ingen ens drömma om, så Anne Hydes nedkomster skedde utan ståhej. Anne Stuart kom till världen den 6 februari 1665; storasyster Mary var född 1662. Flickorna blev tidigt moderlösa – Anne Hyde (f. 1637) dog 1671. Ett par år senare deklarerade pappa James öppet sin katolska tro, och i samma veva skaffade han sig en ny hustru.

Någon ny mamma erhöll emellertid inte systrarna Stuart – Maria Beatrix av Modena var bara 15 år när hon 1673 kom till England för att gifta sig; något inflytande över styvbarnen – som även fortsättningsvis uppfostrades till goda anglikaner – fick hon aldrig. Anne tydde sig istället till en av flickorna vid hovet, den några år äldre Sarah Jenning, blivande hertiginna av Marlborough.

Som barn led Anne av en ögonåkomma, och besvär med ögonen fick hon sedan dras med livet ut. Att t.ex. läsa eller brodera några längre stunder var en omöjlighet. Men äta kunde hon. Redan i tjugoårsåldern hade hon lagt ordentligt på hullet; med åren blev hon fetare och fetare. 1678 äktade Anne den drygt tio år äldre prins Georg (Jørgen) av Danmark – en man som, liksom hon själv, uppskattade bordets håvor.

Hade bröderna Wachtmeister, Karl XI:s kumpaner, fått sin vilja fram, hade Anne blivit drottning av Sverige. När kriget Sverige-Danmark bröt ut, försökte de förmå den svenska kungen att bryta förlovningen med Ulrika Eleonora och istället vända blickarna mot England och dottern till hertigen av York. Antagligen var Karl XI alltför uppslukad av det pågående kriget för att bry sig om när och med vem han skulle fira bröllop. Han kanske rent av ägnade större intresse åt fienden Georg, som han kan ha skymtat på slagfältet vid Lund.

Annes farbror, Charles II, drabbades av ett slaganfall och avled vid 55 års ålder den 6 februari 1685. Han hade tio barn – med fem av sina otaliga mätresser. Äktenskapet var däremot barnlöst. Hertigen av Monmouth, den äldste av bastarderna, son till Lucy Walters, gjorde med hjälp av en liten armé ett misslyckat tronbestigningsförsök. Han lät utropa sig till kung, men hans trupper led ett förödande nederlag vid Sedgemoor i Somerset – förövrigt det senaste fältslag som utkämpats på Englands jord. Själv blev hertigen (15 juli 1685) ett huvud kortare på Tower Hill.

Legitim tronarvinge var Charles II:s bror James (II), Annes far, som alltså blev rikets regent. Till en början accepterade engelsmännen sitt nya katolska kungapar, men när Maria av Modena den 10 juni 1688 födde sonen James Edward Francis blev det annat ljud i skällan. Någon katolsk tronföljd ville man inte veta av, så redan den 20 juni gjorde protestanterna sig skyldiga till högförräderi. Då skickade de nämligen ett brev till Vilhelm av Oranien i Nederländerna, i vilket han formellt inbjöds att tillsammans med ett lämpligt antal soldater tillskansa sig makten i England. Och i november avseglade den 38-årige Vilhelm och soldaterna för att göra revolution.

Att kungens fiender kallade på Vilhelm var inte så konstigt: man ville ha en Stuart på tronen, men denne någon skulle inte vara katolik. Vilhelms mor var en Stuart. Hon hette Mary, syster till Charles II och James II. Vilhelms hustru var också en Stuart. 1677 hade han gift sig med Mary, Annes äldre syster. Monarken han gav sig av för att detronisera var således både hans morbror och svärfar.

James ville givetvis inte frivilligt lämna ifrån sig land och krona; Vilhelm ville å sin sida undvika att ta i med hårdhandskarna . Efter diverse turer slutade det med att Vilhelm lär ett av sina holländska regementen förvissa sig om kungens person, men samtidigt göra det möjligt för honom att fly. Och James II tog sin tillflykt till Frankrike, där han snyltade på Ludvig XIV:s gästfrihet fram till sin död 1701.

Den 28 januari 1689 gjorde underhuset veterligt att kung James II ”avsagt sig” kronan; nya (sam-) regenter blev Mary (II) och Vilhelm av Oranien (som i England naturligtvis kallades William). Den oblodiga ”ärorika revolutionen” var ett faktum.

Anne stannade i England, och att regenterna (d.v.s. hennes syster och svåger) drivit fadern i landsflykt vållade tydligen inga problem. Snarare tvärtom. 1689 erhöll prins Georg titeln ”hertig av Cumberland”, och Anne blev närmaste arvinge till tronen – Vilhelms och Marys äktenskap var barnlöst.

Mary dog i smittkoppor 1694; Vilhelm avled den 8 mars 1702; den 37-åriga Anne blev Englands drottning – den enda av landets monarker som till dags dato måst bäras till kröningsceremonin. Den feta Anne led av gikt – en vällevnadssjukdom påstås det – och drabbades av en smärtsam attack lagom till den högtidliga akten.

Jag håller nödigt wijd desse tijder, att på allehanda sätt wijsa höfligheter emot dråtningen af Engelland. Le sexe reflecterar på sådant åffta mehr än på realiteter. Lillieroot [Nils L., kungligt råd och ambassadör i Haag] kunde få ordres att giöra till H:r Marlebourg allehanda contestationer som han därtill finner bäst och tienligast. Printz George är och K. M:tz moderbroder, och kunde intet skada at det temoignerades at det fördenskull wore K. M:t klart och hugneligt alt hwad som honom wederfores till behag, heder och berömm. Honorifica verba finna altijd gått rum, och giöra ingen skade uti interesserne.

Så skriver Samuel Åkerhielm d.ä., statssekreterare och generalpostdirektör, den 1 juni 1702 i ett brev till svärsonen Josias Cederhielm, registrator i livländska kontoret och verksam i Karl XII:s fältkansli – meningen var att brevet skulle nå även Hermelins och kanske t,o.m. Pipers ögon. Kungen själv, som ju aldrig hade något till övers för diplomatiskt rävspel, och som dessutom nyligen tvingats ge kusin Frederik (IV) en näsbränna, hade säkerligen annat som låg honom varmare om hjärtat än sin danske släkting. Visst var prins Georg hans ”moderbroder” – och drottning Anne hans lagvigda moster – och visst hade den danske prinsen gjorts till både generalissimus och storamiral vid sin makas tronbestigning, men Karl XII var säkert inte omedveten om att makten i England låg i Marlboroughs händer.

John Churchill hade 1678 gift sig med Sarah Jennings, Annes förtrogna. Hustruns närhet till hovet gynnade och påskyndade hans karriär: inom kort var han gunstling hos hertigen av York, sedermera James II. Sedan erbjöd Churchill smidigt Vilhelm av Oranien sina tjänster; han gjordes till earl av Marlborough och tilldelades en huvudroll vid förhandlingarna som ledde till den stora koalitionen mot Ludvig XIV.  När Anne besteg tronen blev han riddare av strumpebandsorden och Ranger of Windsor Park, en till inte förpliktande befattning som renderade honom 5 600 pund om året och en tjänstebostad i form av ett mindre palats. Sarah Jennings blev naturligtvis inte heller lottlös: överhovmästarinna och Keeper of the Privy Purse.

Det spanska tronföljdskriget rasade. Marlborough utsågs till överbefälhavare för de engelska och holländska trupperna. Hans lysande segrar gjorde honom till en kändis och garanterade honom för all framtid en plats i krigshistorien: Blenheim 1704, Ramillies 1706, Oudenaarde 1708 och Malplaquet 1709 – efter Blenheim kunde han titulera sig hertig av Marlborough. I Frankrike fick en gammal soldatsång ny text och blev känd som Marlborough-visan:

Marlborough s’en vat-en-guerre,
mironton, mironton, mirontaine …

Visan är ingalunda okänd i Sverige; minsta barn har hört den: här kommer Pippi Långstrump …

En blivande svensk konung, Fredrik av Hessen, kämpade under Marlborough både vid Blenheim och Malplaquet, och Karl XII fick Marlborough träffa i Altranstädt 1707. Den engelske hertigen kom dit för att försäkra sig om att den svenske krigarkungen – som ju också hade en rad lysande segrar bakom sig och dessutom för tillfället en hel del otalt med den österrikiske kejsaren – inte skulle ingripa på fransk sida i kriget.

Redan innan konflikten med Österrike fullt hunnit blossa upp, hade koalitionen funnit Karls närvaro i Sachsen tillräckligt hotfull för att uppvakta och förhöra sig förmedelst det förnämsta sändebud den hade att tillgå. Bland myllret kring Altranstädt av sändebud och tyska furstar uppdök i mitten av april en allt överskuggande gäst: John Churchill, hertig av Marlborough, tidens andre store segerherre, koalitionens centralfigur såväl politiskt som militärt: en på alla sätt imposant ambassadör. Han infann sig laddad med sådan älskvärdhet och sådant grovt smicker (ting, som Marlborough alltid förmådde distribuera med fulländat mästerskap) som kunde vara på sin plats gentemot en kantig och egensinnig ung krigshjälte med ytterst ovissa intentioner. Ett egenhändigt brev från drottning Anna överlämnades vid den högtidliga audiensen, och i sitt ackompanjerande anförande sparade hertigen inte på sockret: drottningen av England vore upptänd av livlig åstundan att personligen få råka kungen av Sverige, Europas hjälte, och skulle utan tvivel själv kommit till Altranstädt, om hon själv inte olyckligtvis av sitt kön varit hindrad från att företaga en så lång resa; och vad talaren själv anginge, skulle han, om hans göromål hade tillåtit det, känt sig lycklig att under kommandot av en sådan härförare som kungen av Sverige få lära det han ännu inte kände till av krigets konst.

Säkerligen hade ingen varit mera övertygad än Marlborough själv rörande den sista frasens karaktär av oblandat nonsens. Tuktaren av kung Ludvigs bästa marskalkar kan svårligen ha känt sig i behov av någon pedagogisk kurs i militära ting; men gentemot en sådan halvvild ung man som kungen av Sverige föreföll det honom bäst att ta till ordentligt när artigheterna skulle serveras. De båda som där stodo ansikte mot ansikte voro tidens båda största krigare, den ene 37-årig, den andre ännu inte 25 fyllda, den ene bestämd att för eftervärlden stå som ett världsrikes uppbyggare, den andre att gå ned till skuggorna bland sitt väldes grus och spillror, den ene med stora segrar vunna mot de yppersta franska resurser, den andre med ett antal bedrifter mot slödder i Europas utkanter. Likväl är det möjligt att Marlboroughs grova smicker i grunden inte var så haltlöst som talaren själv måste ha trott: den gänglige unge mannen i blått och storstövlar skulle måhända verkligen, om det kommit till kritan, kunnat ge själve Marlborough en och annan märklig vink rörande krigiska ting; och om ödet hade låtit dem mötas på ett slagfält är det inte otroligt att den serene hertigen skulle fått pröva på perplexiteter av en art som Villars och Vendôme aldrig förmådde alstra hos honom. Sedan audiensens formella del överstökats, återgäldade Karl efter förmåga artigheterna genom att få ett samtal igång rörande hertigens största bedrifter, stormningen av Schellenberg och den stora bataljen vid Blenheim-Höchstedt; och överhuvud synes Marlborough ha gjort ett gynnsamt intryck på honom, ehuru naturligtvis den fullkomliga väsensolikheten i karaktär på förhand uteslöt varje närmare kontakt mellan två sådana personligheter.

Rörande de diplomatiska realiteterna ansåg sig Karl ännu kunna ge Marlborough försäkringar att han på intet sätt tänkte störa koalitionens lugn; och Marlborough för sin del ville göra vad han kunde hos hovet i Wien för att få slut på de besynnerligheter från det hållet som Karl nyligen utsatts för. Habsburgska egenheter inom den höga politiken voro, såsom Marlborough av egen erfarenhet nogsamt visste, oftast ytterst prövande; men genom ett tålmodigt användande av försiktiga små doser av sunt förnuft brukade han kunna komma till rätta även med Wienhovets mest häpnadsväckande påfund; och efter slutad mission i Altranstädt for han därifrån i mycket lugnad stämning. Ett par månader senare hade emellertid situationen tagit en långt mera hotande karaktär: i sin officiella tackskrivelse till drottningen av England, daterad den 25 juni, fann sig Karl böra meddela att det som han utsatts för från österrikiskt håll ”är tillräckligt för att väcka förtrytelse och för att rättfärdiga mitt steg, om jag i saknad av snabb och tillräcklig satisfaktion finner mig nödsakad att söka sådan i kejsarens arvländer”.

(Frans G. Bengtsson: Karl XII:s levnad)

Upp som en sol, ned som en pannkaka – ett inte ovanligt öde bland kungagunstlingar. Även hertigparet fick sin beskärda del; mot slutet av drottning Annes regering föll hertigen och hans hertiginna i onåd, miste alla sina befattningar och anklagades t.o.m. för förskingring. De fick så småningom upprättelse, men till maktens boningar lyckades John Churchill, hertig av Marlborough, ta sig tillbaka.

Så länge det varade var det dock Marlborough som styrde och ställde; den fete prins Georg – som tilldelats epitet som tråkig, lat och dum – lade sig överhuvudtaget aldrig i regeringsarbetet, och den feta drottning Anne, när hon inte var upptagen av någon av sina ständigt återkommande graviditeter, intresserade sig mest för kyrkliga frågor. Men för den skull var drottningen långt ifrån maktlös – det visar om inte annat Marlboroughs uppgång och fall. Och kanske hade hennes gemål ett och annat att säga till om också. Samuel Åkerhielm hade tydligen vissa tankar i den riktningen, då han 1702 i ett odaterat brev till Mauritz Vellingk (diplomat, generallöjtnant och chef för garnisonsregementet i Stade) berättade:

Jag har i dag låtit skrufwa mig till H:r Oliwekrans. Där har jag föreställt jungfru Maja den frågan, hwilketdera herrewäldet är större, det printz George har om natten, eller dråtning Anna om dagen.

Jungfru Maja, som den något till åren komne Åkerhielm pådyvlade sina kanske i eget tycke vågade anspelningar på vad som nattetid försiggick i det engelska kungahuset, var den inte precis purunga ungmön Maria (f. 1666), dotter till Johan Paulin Olivekrantz. Verkligheten bakom Samuel Åkerhielms raljerande var emellertid inte särskilt lustig; trots att drottning Anne blev gravid ett tjuogotal gånger och nedkom med minst fjorton (uppgifterna varierar) barn, var det endast fem som kom levande till världen, och av dessa fem, två söner och tre döttrar, var det ingen som överlevde längre än några få år.

På morgonen söndagen den 1 augusti 1714 avled drottning Anne efter att en tid ha lidit av matsmältningsbesvär. Huruvida den dåliga matsmältningen eller läkrnas föreskrifter var den direkta dödsorsaken kan nog diskuteras. När man inte mår bra och ändå måste underkasta sig åderlåtning, rakning av huvudsvålen, vitlöksingnidning och bränning med glödande järn, torde det vara svårt att bevara livsgnistan. Eftersom prins Georg dött redan 1708, och eftersom någon tronarvinge inte överlevt, så efterträddes Anne i enlighet med den år 1701 antagna Act of Settlement av kurfurst Georg av Hannover (hans mor, Sofia av Hannover, var dotterdotter till James I). Av ätten Stuart blev således Anne den sista på den engelska tronen.

Endast i bokstavlig bemärkelse kan Anne kallas en tungt vägande regent; ändå var det under hennes tid vid makten som landets storhetstid inleddes. 1707 hade Skottland förenat sig med England och Storbritannien blivit ett faktum. Och flottan hade byggt upp en överlägsenhet som skulle bestå de närmaste 200 åren. Kort sagt var det världens främsta handels- och sjömakt som kurfurst Georg fick ärva.

Den feta drottningen har dessutom lånat sitt namn till möbelkonstens och arkitekturens Queen Anne – ”en behärskad senbarock” som Knut Hæger så träffande uttrycker det. Barockens överdrivna svulstighet har efterträtts av – för de flesta av oss oändligt mer tilltalande – symmetri och lugna linjer. De träslag som nu började importeras möjliggjorde de storartade intarsiaarbeten som är så typiska för tidens möbler, och arkitekterna började släppa in dagsljuset – glaset hade blivit billigare. Typiskt för byggandet blev de större fönstren som ibland helt dominerar fasaderna.

Litteratur:
Knut Hæger: Engelsk krönika, Uppsala 1978.
Vilhelm Tham: Sextonhundratalet i Folkens historia genom tiderna IV, Stockholm 1938.
Herman Lindqvist: Historien om Sverige, Storhet och fall, Andra upplagan, första tryckningen ,Värnamo 1999

Fyrtal i kungar

1. Karl XII:s morfarsfar

Kong Christian stod ved højen mast
i røg og damb.
Hans værge hamrede saa fast,
at Svenskerns Hjelm og Hjerne brast
i røg og damb.
Fly, skreg de, fly hvad flygte kan,
hvo staar med Danmarks Christian
i Kamp.

Det här är originalversionen av den danska kungssången med text av skalden Johannes Ewald (1742-1781). Senare har ”Svenskerns” av någon anledning bytts ut mot ”Gotens”.

Kong Christian är Christian IV, den höga masten fanns ombord på linjeskeppet ”Trefoldigheden”, och sjöslaget ägde rum utanför Kolberger Heide är 1643. Den gamle kungen – född 1577 var han snudd på pensionär – förlorade visserligen högra ögat i bataljen, men med lite god vilja skulle man kunna säga vann slaget på poäng. Svenskarna vann dock kriget; freden i Brömsebro 1645 gav Sverige – förutom tullfrihet i Öresund – Jämtland och Härjedalen, Gotland och Ösel samt dessutom Halland på trettio år.

Christian IV hade emellertid varit med förut; redan 1611 hade han angripit Sverige – Kalmarkriget med freden i Knäred 1613 och Älvsborgs lösen än en gång. Trettioåriga kriget blandade han sig också i, dock utan att röna någon som helst framgång; för Danmark hade det varit bättre om han låtit bli.

Som krigare var således Christian IV inte särskilt märkvärdig, men som byggherre var han det. ”Christian IV:s stil”, egentligen holländsk renässans, har blivit ett begrepp. Med hjälp av den nederländske arkitekten Hans van Steenwinckel d.ä. och dennes söner Hans d.y. och Lourens byggde den danske kungen till. om och nytt. I Köpenhamn uppfördes en hel stadsdel, Christianshavn. Vidare kan nämnas t.ex. Rosenborg, Börsen och Holmens Kirke. Och Rundetaarn – med observatorium på taket – inte att förglömma; egentligen avsett som nytt torn på Trinitatis Kirke. Men det är inte bara i den danska huvudstaden Christian IV satte sin prägel på byggnaderna: Kronborg, Frederiksborg, Akershus (i Oslo), Svenstorp (i Skåne) och Heliga Trefalighetskyrkan i Kristianstad är kända exempel.

”Kongens børn” – tjugo stycken – är besvärliga att hålla reda på: fem Elisabeth, fyra Ulrik, tre Frederik… Gudskelov var barnaföderskorna färre.

Anne Cathrine av Brandenburg (1575-1612) blev 1597 Christian IV:s första hustru. Sex barn såg dagens ljus; två av dem dog i späd ålder. Sedan dog också drottning Anne Cathrine.

Änklingen tröstade sig med borgmästardottern Kirsten Madsdotter och en annan borgarflicka, Karen Andersdotter. Båda födde honom en son: Christian Ulrik och Hans Ulrik. Gossarna fick tillnamnet Gyldenløve; i deras vapen återfinns tre ”gyldene Løve”. Oldenburgarnas (den förste oldenburgaren på den danska tronen var Christian I, vald till kung 1448) vapen har tre blå lejon på guldfält; de utomäktenskapliga barnen fick alltså faderns vapen med omvända färger.

1615 stod bröllopet mellan kungen och adelsdamen Kirsten Munk (1598-1658). Innan paret gick skilda vägar – båda kunde åberopa otrohet – hann de sätta tio barn till världen. Sedermera skulle riksrådet komma att till stor del bestå av män gifta med döttrar till Christian IV i äktenskapet med Kirsten Munk. Corfitz Ulfeldt var gift med Leonore Christine, Hans Lindenow med Elisabeth Augusta, Hannibal Schested med Christiane och Ebbe Ulfeldt med Hedewig. ”Svigersønnernes parti” blev kungens starkaste stöd.

Det sägs att det var Christian IV:s svärmor, Ellen Marsvin, som mer eller mindre egenhändigt ledde kammarjungfrun Vibeke Kruse till den kungliga paulunen. Detta för att dottern Kirsten Munks skandalomsusade förhållande med rhengreven Otto Ludvig av Salm skulle tonas ner. Hursomhelst resulterade besket i kungens sängkammare i en ny liten Gyldenløve: Ulrik Christian (1630-1658). I aderton är fanns sedan Vibeke Kruse vid Christian IV:s sida.

Det gick stadigt utför med både kungen och landet. Statsfinanserna var urusla – t,o.m. kungakronan fick till slut lov att pantsättas. Peter Englunds beskrivning av Christian IV:s sista tid är skrämmande läsning:

… under sina sista år är en  sorglig metafor för det öde som drabbat hans rike och stat. Bitterhet, ålderdom och en långt gången alkoholism hade förvandlat denne en gång så starke och duglige karl till ett drivande vrak, ensam, förfallen och tandlös, tidvis otillräknelig och då behandlad som ett barn av sin omgivning.

Christian IV dog, antagligen i magcancer, på Rosenborg i februari 1648. Vibeke Kruse fördrevs genast från hovet.

Danmark var fortfarande ett valrike – tronen kunde alltså inte ärvas – och nu stod man plötsligt utan både kung och tronföljare. ”Den udvalgde prins”, den bortgångne monarkens äldste son Christian (f. 1603) hade nämligen avlidit 1647 drabbad av mat- och fylleslag. Den för sina utsvävningar kände prins Christian hade också haft en affär med en mycket lättfotad dam vid namn Anne Lycke, vilket inte precis bidragit till att göra honom populär. Ingen sörjde hans död; problemet var bara att man inte hunnit välja en ny tronföljare.

2. Karl XII:s morfar

”Nu, bror Frederik, skola vi talas vid på god svenska” sade säkerligen aldrig Karl X Gustav, men Frederik hette förvisso Danmarks nye regent.

Om inte ”den udvalgde prins” lämnat scenen, och om inte hans yngre bror fått mandat att fylla tomrummet, skulle vi inte ha den obrutna raden av Frederik-Christian-Frederik-Christian o.s.v. som börjar med Frederik I (1471-1533). Sedan gäller det bara att komma ihåg att Frederik + 2 = Christian, och att Christian – 1 = Frederik – det blev alltså Frederik III som satte sig tillrätta på den danska tronen.

Valet av Frederik var ingen självklarhet; i synnerhet halvsyskonen och ”svigersønnerne” motarbetade honom aktivt. Överhuvudtaget var han inte väl sedd av adeln – han ansågs inte tillräckligt dansksinnad. Eftersom han inte var tronföljare, hade Frederik av sin far för sin försörjning tilldelats besittningar i Nordtyskland (som dock svenskarna lade beslag på i kriget 1643-45), och det var där han hade tillbringat större delen av sitt liv. I maj 1648 valdes han i alla fall till kung, men tvingades underteckna en handfästning (d.v.s. kungaförsäkran) i 55 paragrafer som gjorde kungamakten närmast illusorisk.

1643 hade Frederik (f. 1609) äktat Sophie Amalie av Brandenburg-Lüneburg (1628-1685). De fick sex barn som uppnådde vuxen ålder, däribland Ulrika Eleonora (drottning av Sverige) och Georg (gift med drottning Anna av England). Innan Frederik gifte sig hade han med benäget bistånd av en viss Margrethe Pape också skaffat sig en liten Gyldenløve: Ulrik Frederik (1638-1704).

Sophie Amalie beskrivs som både härsklysten och nöjeslysten. Vidlyftig sägs hon också ha varit. Men då adelsmannen Cai Lycke ville göra gällande att ”dronningen ligger i med lakejerne”, dömdes han naturligtvis till döden.

Den stillsamme Frederik III höll helst till i sitt bibliotek eller gav sig ut på jakt; regeringsbestyren överlät han gärna åt andra. Det var heller ingen lätt uppgift att försöka få Danmark på fötter igen. I Den oövervinnelige skildrar Peter Englund tillståndet i landet:

… staten var närmast bankrutt. Efter kriget på 1640-talet hade statsinkomsterna trots skarpa skattehöjningar mer än halverats – inte minst på grund av att Sverige i freden tilltvingat sig tullfrihet i Öresund – från runt 1 650 000 riksdaler om året till strax över 800 000. Statsskulden hade samtidigt tagit ett hisnande språng uppåt och låg på minst 4 miljoner riksdaler, och för varje år växte budgetunderskottet. (Efter 1652 visade siffrorna på en nedgång, men det var för att en rad dryga poster helt sonika lyfts bort.) Förvaltning och krigsmakt visade upp en kompakt bild av förfall De ämbetsmän som inte avskedats fick skuldsedlar i stället för löner, statligt arbetsfolk strejkade på grund av utebliven betalning, vid hovet fanns inte längre några musikanter, det som återstod av flottan hade tömts på utrustning och lagts upp, och vad som fanns av statliga tillgångar hade omsatts i reda pengar …

Ett revanschkrig mot Sverige stod emellertid högt på Frederik III:s önskelista. 1657 var det dags. Karl X Gustav tycktes upptagen av annat, och Danmark förklarade krig. Det borde man inte ha gjort; i Roskildefreden 1658 fick danskarna dyrt betala sitt tilltag. När så den svenske kungen redan året efter fredsslutet under diverse förevändningar gick till attack och t.o.m. belägrade Köpenhamn, drog Frederik III sitt strå till stacken och höjde den danska försvarsviljan genom att vägra lämna sin huvudstad – ”jeg vil dø i min rede”. Med lite hjälp av sina nederländska allierade klarade sig Danmark den här gången undan med blotta förskräckelsen.

Krig och elände och adelsvälde. Danskarna knorrade. Prästerskapet och borgarna såg till att Frederik III löstes från handfästningen. Huvudansvarig för ”kongeloven” av 1665 – som stadgade att Danmark skulle vara ett arvrike och monarken regera enväldigt – var kungens handsekreterare, vinhandlaresonen Peder Schumacher, som tack för hjälpen adlad Griffenfeld.

Envåldshärskaren Frederik III avled 1670; hans 24-årige son Christian blev automatiskt Danmarks nye regent. Efter sin far ärvde han förutom riket och kronan även greve Griffenfeld.

3. Karl XII:s morbror

”Hesten” står på Kongens Nytorv med Christian V på ryggen och omgiven av Visheten, Ädelmodet, Hedern och Tapperheten. Ryttarstatyn, av den franske skulptören Abraham César L’Amoureux, restes 1688. Många kungar har förevigats till häst, men i det här fallet har bildhuggaren verkligen placerat monarken på hans rätta plats – Christian V var en exceptionellt god ryttare, och liksom svågern Karl XI trivdes han bäst på hästryggen; jakt och krig var favoritsysselsättningarna.

Åren 1670-1675 gav Christian V sin rikskansler Peder Griffenfeld fria tyglar och lät honom styra landet. Sedan visade sig rikskanslern dessvärre vara emot – av ekonomiska skäl – det krig kungen så gärna ville ha. Christian V tog då själv hand om tömmarna. Men inte ens envåldshärskare kan utan vidare avskeda rikets egentlige ledare, alltså anklagades rikskanslern – på lösa grunder – för landsförräderi och dömdes – på lika lösa grunder – till döden. Griffenfeld knäböjde redan vid stupstocken, när han fick dödsdomen omvandlad till livstids fängelse; 22 år tillbringade han på Munkholm vid Trondheimsfjorden.

Nu kunde Christian V kriga hur mycket han ville – ingen tjatade om kostnaderna. Den danske kungen var naturligtvis ute efter att ta tillbaka vad som förlorats i frederna i Brömsebro och Roskilde. Att systern, Ulrika Eleonora, var nyförlovad med den svenske regenten spelade härvidlag ingen som helst roll. Sverige lyckades han inte besegra, men den danska flottan fick i alla fall visa upp sin överlägsenhet – i Køge Bugt vann Danmark dessutom sin mest ärorika sjöseger någonsin. Där fick Henrik Horn och svenskarna i juli 1677 ta emot ordentligt med stryk av en kombinerad dansk-holländsk eskader under Niels Juels befäl.

Christian V – av danskarna betecknad som landets genom tiderna fulaste kung – var sedan 1667 gift med Charlotte Amalie av Hessen-Kassel (1650-1714). Det oaktat döptes en liten Gyldenløve till Ulrik Christian (1678-1719). Modern hette Sofie Amalie Moth.

I krig hade inte den danske kungen haft någon tur, och till slut vände även jaktlyckan – efter en jaktolycka kunde han bara ta sig fram på kryckor. Läkarna gjorde sitt bästa; till slut försökte de ett kvicksilverpreparat. Medicinen var antagligen i starkaste laget, och Christian V, född 1646, dog den 25 augusti 1699.

4. Karl XII:s kusin

Ein grosser König hat vor andre mich geliebt
So mich zuerst erfreut, dennoch zu letzt betrúbt
Dann als ich kaum zur Welt die Liebes Frucht bebracht
Hab ich dadurch die Bahn zum Tode mir gemacht.

Gravskriften – som sedermera avlägsnades – fanns att läsa i Vor Frelsers Kirke i Köpenhamn, där Elisabeth Viereck och hennes son ligger begravda.

Frederik IV:s far, farfar och farfarsfar hade sina gyldenløvar; själv tog han steget fullt ut och begick tvegifte. Elisabeth Viereck ( eller Vieregg), den preussiska ambassadörens dotter, blev 1703 hans lagvigda hustru – ”till vänstra handen”. Han gjorde henne till grevinna och gav henne Antvorskov slott. Men redan året därpå dog hon, bara 23 år gammal, i barnsäng. Det sägs att gravskriften hade hon själv dikterat.

Drottning av Danmark var Louise av Mecklenburg (1667-1721). Det bröllopet hade ägt rum 1695. Tronföljden säkrades 1699 i och med kronprins Christians födelse. Efter Elisabeth Vierecks död återvände inte kungen till sin drottning utan tröstade sig med än den ena, än den andra. Charlotte Helene Schinder tröstade honom ovanligt länge och födde honom ett barn. Av lättförståeliga skäl flyttade Louise ifrån sin make och bodde först på Ringstedlund och sedan på Hørsholms slott.

Så blev det bal på Koldingshus. Kungen var där. Den unga Anna Sophie Reventlow (1693-1743) var också där. Tycke uppstod. Frederik IV enleverade Anna Sophie från Clausholm, hennes föräldrahem, och gjorde sig 1712 för andra gången skyldig till bigami – normalt belagt med dödsstraff, men är man envåldshärskare så är man. Verklig skandal blev det först 1721, då kungen efter drottning Louises död gifte sig med Anna Sophie en gång till, nu ”till den högra handen”. Anna Sophie kröntes två månader senare till Danmarks drottning.

Tvärtemot vad man skulle kunna tro – med ett dylikt privatliv – var Frederik IV en synnerligen duglig och flitig regent. Han arbetade hårt för att förbättra den urusla ekonomin; han genomförde reformer: ”vornedskabed” (den danska motsvarigheten till livegenskap) avskaffades, folkskolor inrättades. Vidare sneglade han på det svenska indelningsverket och försökte införa något liknande i Danmark.

Krig stod naturligtvis också på dagordningen. Målet var som vanligt Sverige; Frederik IV lierade sig med tsar Peter och kung August. Sedan anföll han Holstein-Gottorp, men då kusin Karl snart stod med sina soldater på Själland och hotade Köpenhamn blev det ett snabbt fredsslut. Efter Poltava var det dags att pröva lyckan på nytt, och danska trupper landsteg i Skåne, men hade oturen att möta Magnus Stenbock. Helt misslyckat kan man tycka, men faktum är att freden i Frederiksborg 1720 blev förmånlig för Danmark: förbundet mellan Sverige och Holstein-Gottorp upphävdes för gott.

När fan blir gammal, blir han religiös… Så även Frederik IV. På äldre dar led han av dåligt hjärta, och det bidrog kanske till att hovlivet blev lugnare och kom att präglas av fromhet. Han ivrade särskilt för missionen på Grönland. Möjligen tog han också intryck av dem bland hans undersåtar som menade att den förödande storbrand som förstörde nästan hela Köpenhamn 1728, var Herrens straff för kungens syndfulla leverne.

Frederik IV (f. 1671) gick ur tiden 1731. Sonen, Christian VI, fördrev genast änkedrottningen från hovet. Anna Sophie tvingades återvända dit varifrån hon kommit: Clausholm. Underhållet hon fick räckte knappast till mat för dagen.

Litteratur:
Knut Hæger: Dansk krönika, Från Sven Tveskägg till drottning Margrethe II, Borås 1984.
Peter Englund: Den oövervinnelige, Om den svenska stormaktstiden och en man i dess mitt, Norge 2000,

Mer (mycket mer) om slaget vid Lund

”En inskrift och ett slag” (Palle Lauring)

Palle Laurings skildring av Slaget vid Lund (en stad i vilken det enligt vår danske författare talas en dansk dialekt med svenska lånord):

Drar man sig nu norrut på vägen från Lund, kommer man en knapp kilometer utanför den egentliga staden till Sliparebacken. En gång i tiden hette den Sankt Liborii eller Sankt Libers hög.

En liten kulle överst på den breda åsen, ungefär så stor som en gravhög – vilket den förresten också är – men platt upptill, som tomma gravhögar eller tingshögar. För övrigt ger den intryck av att vara ”iståndsatt” ganska nyligen, så man skall inte diskutera dess form. Där blev de danska kungarna valda av Skånes bönder. Som den nu ligger där, i en nätt liten park, vägrar den alldeles att yttra sig, men här skall alltså Skånes landsting ha utspelats. Kung efter kung, från rikets grundläggande till Skånes övergång till Sverige, har stått på denna lilla ås och sett ut över tingsmenigheten. Den ana kungen efter den andra, fulla av planer och förhoppningar – och så plötsligt en flicka på tjugotvå år med en liten gosse vid handen. Margareta Valdemarsdotter. Unionen. Och sedan tysktalande herrar söderifrån – men även de högfärdigaste bland dem måste hit upp för att få kallas kungar av Danmark. Här skedde det. Nu finns ingenting att se. Historien är den sällsammaste formen av obegriplig verklighet; vi är inte klokare än bushmännen i Sydafrika, som slutar sin dödshymn med det stilla; ”Var är de döda …?” Vinden som drar förbi – vet den kanske …?

Alldeles intill tingshögen står ett monument, Stort och mycket uttrycksfullt, i tysk denkmal-stil, krigssymbolik och kyrkliga insignier i tankeväckande blandning. En granitobelisk i stort format, kanoner av många typer men inte en enda, som haft med saken att skaffa. Åtta bland dem är från 1741-89, de fyra högt däruppe har Karl XI:s namn men är alla daterade 1693-95, alltså efter händelsen ifråga. Vad menas nu med detta? Jo, försonade efterkommande reste minnesmärket. Om de hade gjort det lite mer diskret, skulle det ha verkat mer övertygande. Eller om de hade byggt ett torn, så man kunnat överblicka terrängen; det kan man nu göra efter den egentliga snapphanetiden, d.v.s. när träd och buskar står utan blad. Men så avtecknar sig själva faktum också klart nog. Här stod slaget vid Lund 1676.

Den danska hären låg lägrad ungefär vid Skalshöj. Det svenska lägret låg norr om Kävlingeån. Härarna hade legat stilla länge, och situationen var gynnsam för danskarna. Den danska armén räknade omkring 11.000 man och var väl utrustad, medan Karl XI:s hade krympt samman till 8.500 man; dess resurser var ynkliga. Danskarna spärrade av hela södra Skåne, där svenska hären annars skulle ha kunnat proviantera, och i deras läger saknades både kläder och mat. November var ett ena piskande regnväder; marken blev totalt upplöst i vatten, vägar och fördjupningar blev ett ena bottenlöst moras.

Omkring den 1 december kom en svag frostknäpp och band jorden en aning. Karl XI övervägde, om han skulle anfalla eller dra sig norrut. Han valde att sätta allt på ett kort. Det skulle ske morgonen den 4 december.

Kvällen före hade lönerna utbetalats i det danska lägret, och humöret var prima. Klockan 4 på morgonen, det var ännu kolmörkt, gick hela den svenska armén över ån, och ett inledande fel drabbade danskarna hårt: förposterna sviktade, så svenskarna oskadda kom över ån, utan att det danska lägret fick alarm. Karl XI:s plan var att överrumpla det danska lägret, men den danska armén blev förvånande snabbt kampberedd; svenskarna jagade i stället väster om lägret och söderut för att besätta Allhelgonabacken, härifrån sett den stora backen öster om vägarna bakom Galgbacken och Möllebacken. Den danska hären bildade front mot söder och måste hindra den svenska rörelsen; den danska flygeln under Arensdorf red söderut. Kung Kristian V själv deltog i den ritten. Svenskarna hann inte besätta åsen, men den danska hären blev utdragen för långt och kom i oordning, medan den svenska fick tid att samla sig i vinkeln mellan vägarna och med front mot norr. Slaget började alldeles intill Sankt Libers hög, området mellan Möllebacken och Galgbacken; i två timmar rasade det, utan att något avgörande inträffade. Så gick svenskarna fram. I panik sprängde de danska ryttarna norrut; Karl XI ledde själv förföljandet, som drev de flyende danska ryttarna ända norr om ån. Själva striden mellan huvudarméerna drog sig under tiden i nordvästlig riktning över mot Vallkärre; där fick de danska trupperna övertaget och tvingade svenskarna tillbaka. Här från Libers hög satte det danska artilleriet in och hamrade lös mot de vikande svenska leden, så att de skingrades; vägarna söder ut mot Malmö var fullpackade av flyende svenska soldater. Bland dem fanns Ludvig XIV:s utsände representant hos svenske kungen. Han störtade till det av svenskarna besatta Malmö och rapporterade, att allt var förlorat.

Men två saker inträffade: Kristian V lämnade slagfältet. Man har anfört flera olika förklaringar; det sannolika är, att den alltför stora massa obegåvade rådgivare han med sällsynt energi alltid omgav sig med rådde honom att skona sin dyrbara person, varför han stack Ibrahim Paschas svärd i slidan – han hade fått det av Kurt Adeler – och drog sig ut ur slaget. Han lade ned kommandot och överlät detta till Fredrik Arensdorf, som var oduglig och inte får förväxlas med Karl Arensdorf, vilken ledde det första kavalleriangreppet och blev dödligt sårad. Den nye befälhavaren lovade kungen att resten av slaget skulle han lätt klara av.

Det andra som inträffade, var att Karl XI hejdade förföljandet av de danska ryttarna, som hade drivits norrut, och återvände till stridsfältet. Han fick veta, att det hela var nära att bryta ihop på svenska västliga flygeln; med nio skvadroner sprängde han mot Vallkärra för att vända slaget och segra. Bakifrån slog han sig igenom den danska hären, och hela ställningen blev en annan. De danska trupperna trängdes ihop, så de varken fick plats att rida, fäkta eller skjuta, kanonerna klämdes in, allt blev ett malande kaos, och drabbningen började. Arensdorf stack iväg till Landskrona med hästgardet. Den danska eftertruppen fick betala ett fruktansvärt pris. De holländska matroser, som Tromp hade skickat som undsättning från flottan, blev så gott som allesammans nedhuggna, och det var Bibow med fotgardet, som bet sig fast på Vallekärra och i skydd av kyrkogårdsdiket översprutade svenskarna med kulor. vilket försenade det hela så pass, att ändå en ansenlig del av den danska armén kom undan från slaget. Genom Lunds regndrypande gator drog sig danskarna söderut. Mörkret föll över de kalla, vattensjuka markerna, där upp emot nio tusen danska och svenska lik låg mellan döda hästar, brutna svärd, kanonkulor och sönderhuggna sadlar i det upprivna moraset. Slaget vid Lund lär ha varit det blodigaste som har utkämpats i Norden.

Här vid Sankt Libers hög, där danska kungar i århundraden tagit emot Skånelands hyllning, här stod det skånska krigets avgörande slag om de östdanska provinsernas öde. Hår segrade Karl XI, väsentligen tack vare sin personliga insats. Även om kriget drog ut på tiden, även om också andra slag utkämpades, Även om Kristianstads besättning och borgare uthärdade en belägring så karskt, att det ställer Köpenhamns berömda beundransvärda försvar i skuggan, så fick allt detta inte någon betydelse. De tusentals männens ansträngningar och offer har glidit ut ur historien, utan att efterlämna något minne. Moderna danskar vet nästan ingenting om vad man öster om sundet offrade för att försvara sig.

Det skånska kriget var det sjunde i nyare tid mellan Danmark-Norge och Sverige. Först i och med kriget 1813-14 var det slut, men så var då också dussinet fullt. Så lång och bitter var kampen. Så många är de glömda.

Her ligger kecke Mænd,
hvis Been oc Blod er’ blandet
iblandt hinanden såe
at ingen siger andet
end de er aff een Slect.
de var’ oc aff een Troe,
dog kunde de med fredag
ey hos hinanden boe.

Här vid Sankt Libers hög slutar Skånelands danska saga.

(Palle Lauring: Danmark i Skåne. En osentimental resa, 1964)

Kommentar till Palle Lauring

Nordisk Familjebok:

4 dec. stod det ryktbara ”slaget vid L.” mellan en svenska armé under Karl XI (och S.G. Helmfelt) och en dansk under Kristian V (och Karl Arensdorff). Slaget framgick ur ett tvångsläge. Karl XI hade trots den framskridna årstiden senhösten 1676 med den nyorganiserade armén ryckt ned i Skåne för att söka avgörande. Danskarna undandrogo sig detta. I början av dec. lågo arméerna mitt emot varandra 10 km n. om L., den svenska (6.500 stridande) vid Lilla Harrie n. om Kävlingeån, den danska (11.500 stridande) s. om ån vid Skälshög. Svenska armén var försvagad av sjukdom och proviantbrist. Att gå tillbaka skulle ha medfört de allvarligaste moraliska följder, varför Karl XI beslöt att till varje pris åvägabringa ett avgörande. Stridsplanen var att  avmarschera åt höger, bryta av åt vänster, övergå ån, göra vändning åt vänster och anfalla fiendens flank. Ån frös till och underlättade övergången. Natten till 4 dec. utfördes framryckningen. Armén hann över, innan danskarna alarmerades. Terrängen var emellertid ogynnsam för anfall mot lägret, varför Karl XI fortsatte mot höjden vid L., där terrängen var gynnsammare och man stod på fiendens förbindelseväg. Danska armén avmarscherade åt vänster,, bröt av åt vänster och marscherade nästan parallellt med den svenska, likaledes i riktning mot L. Kappränningen resulterade i att täterna (svenska högra flygeln, som Karl XI tog befäl över, den danska vänstra närmast förd av general A. Sandberg; båda bestående av kavalleri; i den svenska ingick bl.a. Livreg:tet under Nils Bielke) vid 9-tiden drabbade ihop på Möllevången och Galgbacken strax n. om L. Danskarna slogos på flykten, svenskarna förföljde ända till Lödde å, varigenom deras högra flygel kom att vara borta under huvudstriden. I sinom tid kommo även arméernas mitt och återstående flyglar i strid. Svenskarna stredo tappert men lågo under för övermakten. Omkr. kl. 3 e.m. stod den svenska skaran med ryggen mot L. Mitt emot stod fienden färdig till anfall, och svenskarna voro beredda att uppgiva striden. Då inträffade i fiendens rygg svenska högra flygeln, som slutligen återvänt från förföljandet. Den möttes omedelbart med övermakt. Läget var utomordentligt kritiskt; situationen kunde endast räddas genom ingripande av arméns huvuddel n. om L., men denna kunde ej uppfatta läget. Då red Karl XI själv, åtföljd av Ascheberg och Dahlbergh, i sporrsträck genom luckorna mellan de danska förbanden och satte den svenska slagordningen i marsch framåt. Danskarna omfattades från tre håll och ledo oerhörda förluster. Segern var vunnen. I döda och sårade förlorade fienden omkr. 5.000 man (dubbelt mot svenskarna), 1.500 man togs till fånga, 51 kanoner samt 64 fanor och standar blevo segrarnas byte (svenskarna förlorade å sin sida 28 fanor och standar). – Segern gav möjlighet att med kraft fortsätta kriget och kan därför sägas ha varit avgörande.

Det omnämnande David Kirby anser slaget vara värt är helt i min smak, d.v.s. föredömligt kort:

En dansk-holländsk flotta tillfogade svenskarna ett svårt nederlag vid Ölands södra udde i juni 1676, och hela Skåne utom Malmö föll i danskarnas händer. Den enda lilla trösten för Sverige var en militär framgång mot slutet av året. Slaget vid Lund den 4 december räddade troligen Skåne åt Sverige och höjde otvivelaktigt den unge Karl XI:s prestige.

”Den enda lilla trösten för Sverige” var (och är) emellertid det blodigaste fältslag som överhuvudtaget utspelats i Norden. På en enda dag gick närmare 9 000 människoliv tillspillo. Och hur många av de omkring 14 000 hästarna, som beräknas ha deltagit i slaget, klarade sig? Ingen vet, men säkert är att tusentals måste ha stupat.

”Ett mord och icke ett fältslag” är också underrubriken på den lilla behändiga och underhållningsmässigt utmärkta bok jag inhandlade på Kulturen (i Lund): Slaget vid Lund av Claes Wahlöö och Göran Larsson. Från den har jag hämtat en del uppgifter beträffande döda, sårade och tillfångatagna.

Erik Dahlberg tillhörde Karl XI:s stab och deltog liksom kungen i drabbningen. På hans lott föll också att skildra slaget i relationer och teckningar. Den första relationen skrev han redan den 9 december, bara några dagar efter slaget vid Lund. Den officiella redogörelsen kom dock inte förrän 1690, och där uppger Dahlberg antalet döda till 8 537 – i konceptet står det 8 892.

Även Rutger von Ascheberg fanns vid kungens sida i Lund. I hans journal kan man läsa: …lisen Ihre Maj … alle die toten, welche in die 8 993 stück währen, auf den walstatt begraben …

Den 30 januari 1677 skriver Haquin Spegel i sin dagbok om jordandet av över 8 000 döda. Och i en annan urkund från 1677 görs gällande att en dansk uppgift om antalet döda skulle vara överdriven:
Det the danske skrifwa att wår Konung låtit räkna dhe döde på wahlplatzen och befunnit till 9 300 … göra dhe att wår förlust dess större wara skall.

Exakt hur många de var vet ingen, och ingen har väl heller någonsin vetat det, men enligt gjorda beräkningar fick 6 000-6 500 danskar och 2 500–3 000 svenskar sätta livet till den 4 december 1676.

Antalet sårade är okänt, men enbart i Malmö togs enligt en uppgift 1 979 skadade svenskar om hand. Sårade danskar sökte sig till Landskrona; utanför staden nödgades man anlägga en ny begravningsplats. Till Landskrona fördes också tillfångatagna svenskar. 50-70 personer lär det ha rört sig om. Betydligt fler danskar hamnade i svensk fångenskap, 1 500-2 000 man. Svenskarnas fångar inkvarterades i Lund, bl.a. i Allhelgonaklostrets byggnader.

Och nu åter till Palle Lauring:

Det han kallar Skalshöj kallar vi svenskar Skälshög, och Vallkärre/Vallekärra = Vallkärra.

Hans Kristian V (15 april 1646-21 augusti 1699), som ju lämnade slagfältet, var danskarnas högste befälhavare vid Lund. Den danska tronen besteg han 1670, krönt blev han 1671.

I Landskrona vaknade Kristian V till en av sina dystraste dagar. Han hade ridit in till tryggheten innanför befästningsvallarna vid tvåtiden föregående dag. När han nu om förmiddagen red ut för att inspektera återstoden av sin armé fann han ca 4.999 man uppställda utanför befästningen. På ett dygn hade 9.000 man försvunnit tillsammans med alla kanonerna, fanor, standar samt ett välutrustat fältläger. Kristian V hade inte längre någon armé i Skåne.

(Wahlöö-Larsson: Slaget vid Lund)

Vad Karl XI hade för sig på förmiddagen den 5 december 1676 har Haquin Spegel beskrivit:

Lät hans Kongl. Maij:tt alle generaler och förnäme officerare församla sig bredhewidh wallplatzen, hwarest the samptligen under öppen himmel på sine knä gjorde Gudj een ödmiuk taksäijelse för thet nådiga biståndh, som han uthj then öfwerståndne slachtingen hade them förlänt.

6 km nordöst om Lund ligger slottet Svenstorp. Uppfört 1596 av Hans von Steenwinckel d.ä. – i tegel med sandstensornering –anses det vara ett av Kristian IV-renässansens förnämsta verk. Här bodde Kristian V fram till den 4 december, och den 6 flyttade Karl IX in. I bottenvåningen hittar man Kungarummet, prytt med de båda monarkernas porträtt: den kungliga sovkammaren som hyste såväl Danmarks som Sveriges konung.

* * *

Fredrik Arensdorf som var oduglig och inte får förväxlas med Karl Arensdorf … – Bådaherrarna presenteras något utförligare i Slaget vid Lund.

Friedrich (Fredrik) von Arensdorff (1626-1689)
Chef för högerflygeln. Chef för 1. Sjællendske rytterireg. (8 skv.) [d.v.s. i slaget vid Lund].

Militär utbildning i den svenska armén under trettioåriga kriget. A. var i svensk tjänst 1645-1661. I trettioåriga kriget tjänade han under Königsmarck. I tåget över bälten var han adjutant till Wrangel. Vid belägringen av Köpenhamn var han generaladjutant till Karl X Gustav. Efter freden i Köpenhamn (1660) gick han 1661 i dansk tjänst som chef för livgardet till häst. Eftersom Kristian V ansåg sig vara ensam högste befälhavare avböjde A. denna post ända till han i februari 1678 tvingades acceptera den. Hans undsättning av Kristianstad samma år misslyckades och han ställdes inför en kommission som i november 1678 dömde honom från liv, ära och gods. Han benådades på grund av sina insatser i slaget vid Lund och straffades med förlust av tjänsten och böter. Efter kriget fick han fullständig återupprättelse och utnämndes 1686 till geheimeråd. 1688 blev han general över hela danska hären.

Carl von Arensdorff (1625-1676)
General. Överbefälhavare. Chef för 1. Jyske rytterireg. (3 skv), Chef för vänsterflygeln. Således redan i förtruppsstriden vid Möllevångshöjden i högerarmén och fick utgå. Efter slaget ledde skadan till hans död i Köpenhamn den 10 december, eftersom kallbrand tillstötte efter amputation.

A. hade följt Karl X Gustav i Polen och avancerat till generalmajor. Han var en framstående rytterigeneral och beviljades motsträvigt avsked ur den svenska armén. 1675 gick han i dansk tjänst som generallöjtnant. Vid krigets utbrott var han i holländsk tjänst men återkallades till Danmark och deltog i fälttåget i Nordtyskland. Efter landstigningen i Skåne blev generalbefälhavare (1/10 1676) då hertig Johan Adolf av Holstein-Gottorp tog avsked.

* * *

Tromp och Bibow hör också till de slagskämpar Palle Lauring nämner vid namn:

De holländska matroser, som Tromp hade skickat som undsättning från flottan, blev så gott som allesammans nedhuggna, och det var Bibow med fotgardet, som bet sig fast på Vallekärra och i skydd av kyrkogårdsdiket översprutade svenskarna med kulor, vilka försenade det hela så pass, att ändå en ansenlig del av den danska armén kom undan från slaget.

Och jag fortsätter att hämta uppgifter från Slaget vid Lund:

… Den holländske amiralen Cornelis Tromp [Sverige var i krig ocksä med Nederländerna, Brandenburg och Österrike] sändes med sina fartyg till Ystad med syftet att locka den svenska armén till skånska sydkusten – på behörigt avstånd från Råå och Helsingborg. Den 27 juni [1676] kom Ystad i danska händer.

De överlevande av de holländska matroserna som från början var1.300 hamnade också i svensk fångenskap [d.v.s. efter slaget vid Lund]. Förlusterna tycks ha varit förödande. Endast 60 fångna båtsmän skall ha återstått.

Bibow (Bibou), Siegwert von (1639-1677)
Generalmajor. Adelsman från Mecklenburg. Chef för Kungens Livregiment (2 bat). Gjorde i slagets slutskede det möjligt för delar av den danska armén att undkomma. Satte i det sammanhanget eld på Vallkärra. B dödades i anfallet på Malmö slott 26/6 1677 då han ledde huvudanfallet mot östra stadsporten.

B gick tidigt i dansk tjänst. 1664 deltog han med utmärkelse i kriget mot turkarna. Åter i Danmark blev han 1675 överste vid det nyupprättade fynska nationella infanteriregementet och utmärkte sig i belägringen vid Råå (29/6 1676). Han eftertädde Niels Rosenkrantz efter dennes död framför Helsingborg och blev då chef för gardet till fot. Han sårades vid erövringen av Landskrona. Vid Lund kom han att utmärka sig i striden med Burghausens finska dragoner och i reträttstriden vid Vallkärra kyrka. Där ställdes han och Lüttichaus dragoner upp sig i den fyrkant som Karl XI inte kunde spränga. Därefter ledde han utan att vara förföljd återtåget till Landskrona. Där utnämndes han till generalmajor och guvernant över Landskrona med omgivande landsbygd. Utnämnd till brigadchef i maj 1677, I juni detta år ledde han angreppet på Malmö. I det nattliga anfallet mellan 25 och 26 juni gick han i spetsen för Livregementet vid östra stadsporten. Han besteg befästningsvallen men blev avskuren från sina egna och dödades.

Ytterligare två för mig obekanta storheter förekommer i Palle Laurings text:

… han [Kristian V] stack Ibrahim Paschas svärd i sidan – han hade fått det av Kurt Adeler …

I Bra Böckers Lexikon inhämtar jag, att Cort (som han heter i detta uppslagsverk) Adeler (1622-1675) minsann var en norsk-dansk sjöhjälte, vilket väl innebär att han var en norrman som förlagt sina krigiska övningar till sjöss. Kanske hade han som så många andra deltagit i kriget mot turkarna och då passat på att lägga beslag på svärdet tillhörigt Ibrahim Pascha. Vem denne pascha var, har jag emellertid inte lyckats utröna. 1675 var i alla fall Adeler högste befälhavare för den danska flottan.

… Kristianstads besättning och borgare uthärdade en belägring så karskt, att det ställer Köpenhamns berömda beundransvärda försvar i skuggan …

Jaså! Jag nödgas konstatera att mina kunskaper om Kristianstad är lika med noll, och beslutar mig för att göra något åt den saken:

Kristianstad – på Kristianstadsslätten vid Helgeåns utlopp i Hammarsjön – anlades av Kristian IV den 22 maj 1614 som fästning och handelscentrum. Den nya staden skulle ersätta Vä som bränts av svenskarna 1612. Stadsprivilegier fick Kristianstad 1622 och svenskt landshövdingeresidens 1719. I stadsvapnet håller två gyllene lejon upp Kristian IV:s krönta och likaledes gyllene namnchiffer, fältet är blått. Heliga Trefaldighetskyrkan, en treskeppig anläggning i korsform, har gavlar och annan utsmyckning i s.k. Kristian IV-stil, d.v.s. nederländsk-nordisk renässansstil, och uppfördes 1618-1628 förmodligen av två bröder van Steenwinckel, Laurens d.y. och Hans d.y.

Sedan danskarna den 15 mars 1658 utrymt Kristianstad, var staden i svenska händer fram till den 15 augusti 1676, då den stormades och intogs av danska trupper. Svenskarna inledde emellertid en långvarig blockad, och den 3 augusti 1678 var kapitulationen ett faktum. Men de danske kom igen – från 24 januari till 24 februari 1710 besattes Kristianstad av danskarna.

1711 drabbades Kristianstadsborna av Stanislaus Leszczynski – av Karl XII gjord till kung i Polen – som med sitt hov slog sig till ro i staden. När han efter tre år drog vidare, lämnade den polske monarken efter sig en lång rad missbelåtna fordringsägare.

* * *

Det satt då hemma hos eder, i fredens ro, en andans man, som tänkte djupare och varmare än sin samtid om Norden och dess folk. Henrik Gerner var hans namn. Han skref sin konungs Iliad – så kallade han sin dikt – och däri satte han de fallna vid Lund ett minne, sådant som han tänkt det. Han tecknade därunder denna vers:

Her ligger kecke Mend, hvis Been oc Blod er blandet
Iblandt hinanden, saa at IÄngen siger andet
End de er af een Slect, de var oc af een Troe,
Dog kunde de med Fred ei hos hinanden boe!

(Ur Martin Weibulls tal vid invigningen av Monumentet den 21 oktober 1883.)

Det hänger i en lantkyrka på Själland några grova tredubbla järnlänkar, och nitade samman med dem tunga järnlod. I de länkarna och loden släpade ställets präst – hans namn var Henrik Gerner – under månader och år fram i en fängelsehåla under Kronborg – Carl X Gustaf satt då som herre i salarna ovanför, och Henrik Gerner hade sökt att fria slottet ur inkränkarens våld. Ärren värkte ännu i hans händer efter tortyrredskapen då slaget vid Lund utkämpades, han tog ett pappersark, han drog konturerna till det monument ni har framför er, han skrev det som läses däruppe.

(Ur Lauritz Weibulls tal den 4 december 1926 – ca 10 000 personer hade samlats vid Monumentet för att högtidlighålla 250-årsminnet av Slaget vid Lund.)

* * *

1677

13/7. Slaget vid Landskrona äger rum. Det slutar med svensk seger. Dagen var oerhört varm och gjorde att ”åthskillige officerare och knektar af vanmäktighet och hetta på stället creperade och döde blefwe”. Även Carl XI svimmar ett par gånger av hettan. Danskarna förlorar c 3.000 i döda och svenskarna c 2.000.

19/10. Snapphanar beskjuter Carl XI och en styrka vid Ängelholm.

1678

20/6. Blekingska friskyttar tränger in i Sölvesborg och kapar kungens stora post som skall till Stockholm. Posten förs till lägret i Landskrona. En irriterande kupp eftersom Sverige under Skånska kriget styrdes från Skåne. Carl XI uppehöll sig hela tiden vid armén. Flera viktiga kungliga beslut fördröjs.

4/6. Kristianstad ger sig till svenskarna.

9/8. Armén ställs i slagordning för firandet av Kristianstads erövring. Tacksägelsegudstjänst hålls i Trefaldighetskyrkan i närvaro av Carl XI.

1679

Natten mellan 26/9 och 27/9
Freden undertecknas 24.00 i Lund. Samtidigt bekräftas och undertecknas det före kriget ingångna avtalet om äktenskap mellan Ulrika Eleonora och Carl XI. Kungen befinner sig under fredsavtalets slutande i Sireköpinge.

8/10. Carl XI skriver under fredsavtalet i Östraby.

1680

6/5. Mellan 23.00 och 24.00. Carl XI gifter sig med Ulrika Eleonora på Skottorps slott i Halland. Vigseln förrättas av överhovpredikanten Haquin Spegel.

(Wahlöö, Larsson: Sextonhundrasjuttiosex)

Slaget vid Lund m.m.

1676

1/8. Carl XI möter för första gången fienden i en kort träffning med ett kompani danska dragoner vid Torsebro. Striden slutar med svensk seger. Kungen har fått sitt elddop.

17/8. Slaget vid Fyllebro söder om Halmstad vinns av svenskarna som ryckt in i Halland över smålandsgränsen. Efter slaget tar Carl XI och generalitet kvarter i Halmstad.

4/11. Danskarna beskjuter den prästgård som är Carl XI:s kvarter vid Borslöv. Några projektiler går igenom taket till kungens sängkammare.

4/12, Slaget vid Lund äger rum.

(Wahlöö, Larsson: Sextonhundrasjuttiosex)

Ur Svensk historia dag för dag av Anders Pontén:

17 augusti * Kungen tältade på körgårn…

Karl XI:s kröning

1675

7/6. Carl XI förlovas via ombud med den danska prinsessan Ulrika Eleonora i Köbenhavn.

28/9. Carl XI kröns i Uppsala som Sveriges kung.

(Wahlöö, Larsson: Sextonhundrasjuttiosex)

Magalotti om Karl XI

Lorenzo Magalotti: Sverige under år 1674

Konung Karl, den elfte med detta namn, ser ut som en människa, hvilken befinner sig i förlägenhet och är rädd för allting. [Om första audiensen hos konungen skrifver Magalotti 1674 den 9 juni följande: ”Fernan Nuñez, grefve Carlson och grefve De la Gardie hade rådt mig, för att visa den största möjliga artighet, att icke säga något alls till honom. … Anledningen till att man icke skall säga något är att man bör spara honom obehaget att icke veta hvad han skall svara. Precis så gjorde jag också, och jag märkte att detta föll honom väl i smaken.” Magalotti berättar, huru han blef presenterad för konungen, då denne passerade genom sitt förmak på väg till änkedrottningen. Konungen gick honom vänligt ett par steg till mötes, räckte honom handen, hvilken Magalotti kysste, hvarefter denne skyndsamt drog sig tillbaka. När konungen åter passerade genom förmaket, där Magalotti och grefve De la Gardie ännu stodo kvar, samtalande i ett fönster, styrde han sina steg mot dem. ”Men, då han skulle börja tala, öfverfölls han af förskräckelse öfver min närvaro, hvarför jag, låtsande som om jag trodde att han hade något särskildt att säga De la Gardie, gjorde en djup bugning och drog mig undan. Detta observerades och förstods af mer än en och skaffade mig hos dem anseende som en stor politicus.”] Det förefaller, som om han icke vågade se någon i ansiktet, och han rör sig alldeles som om han ginge på glas. När han sitter till häst, synes han vara en helt annan människa, och då ser han verkligen u som en konung.

Han har då en obesvärad uppsyn och ett ledigt skick, är liflig och frigjord från det tvång, som inomhus hvilar öfver honom. För öfrigt är han vårdad i sin dräkt, men utan prakt. Allt hvad han bär är snyggt, men i synnerhet behaga honom de tyska färgerna. [Konung Karl XI:s kläder, som bevarats till vårtid, ha gråa och bruna färger.] Han har en religiös grundåskådning och är uppfostrad i gudsfruktan, hvilken ännu varar. Han är frikostig, men mest med sådant som han ej förstår. Någon gång kan hellre gifva bort en årsinkomst af 10,000 scudi än 100 scudi på en gång. Han är fast i sina beslut, förbehållsam och sluten, någon gång till den grad, att man icke kan få ett ord ur hans mun. Så hände det vid frågan om tillsättandet af riksskattmästareämbetet, [efter Gustaf Bonde, då Seved Bååt utnämndes.] hvarvid tvenne voro föreslagna. Rådet hade hänskjutit frågans afgörande till konungen, fastän han var blott fjorton år gammal. Under tre dagar efter hvarandra försökte de att utforska hans åsikt i saken, men de kunde ej komma underfund med något annat än att bägge två skulle vara honom lika välkomna. Han äger stor förmåga att dölja sina tankar och bevara sina hemligheter. Aldrig har han utspridt hvad som anförtrotts honom. Likväl kunde det sättas i fråga, huruvida denna egenhet midt ibland en nation, som så föga förstår att bevara en hemlighet, icke är en följd av bristande förstånd än af tanketomhet snarare än af beräkning. Den allmänna tron är, att han förställer sig. Man har likväl fäst uppmärksamhet vid några uttalanden, som han fällt utan särskild anledning. Så till exempel sade han en gång till en löjtnant vid gardet, då talet föll på grefvar i allmänhet: ”Inbillar ni er kanske, att ni skall bli kapten därför att ni är löjtnant under en grefve? Nej, det gör ingenting till saken; nu är det ej längre sådana tider.” Huru skall man med så mycken hemlighetsfullhet kunna förena en så öppen förklaring, som måste sära rikets första stånd och som blifvit gjord utan anledning, med kallt blod och alldeles onödigtvis? Konungens styrka ligger i rytteriöfningar. Han fäktar bra och rider bra, men man anmärker, att han är skickligast i det slag af ridöfningar, hvartill mera fordras styrka och kroppskraft än konst och undervisning. För öfrigt är han okunnig i allting. Han kan icke latin, ej heller något annat språk, endast tyska talar han bra och förstår något litet franska. Då det en gång observerades, att han talat med någon på detta sistnämnda språk, fruktade han att det skulle bli allmännare bekant, och saken hölls hemlig. Han är uppfostrad med motvilja för allting utländskt; hans naturanlag hafva för öfrigt gjort honom benägen att ingenting lära, och han har ovanligt ringa håg för hvarje sysselsättning. – Alla hans intressen äro riktade på kriget, på jakt och skämt. Därför tycker han om hästar och hundar och dem, som genom sitt utseende och samspråk och ofta genom sitt skryt synas honom duktiga, och han finner nöje i att man skämtar med honom. Hans eget skämt består af knuffar och groft hån, och för hans uppfattning synas ord, som såra, vara artigheter. Han förstår mycket väl att leda militäriska öfningar så väl till fots som till häst,, att ordna trupperna och uppställa dem i slagordning. Detta gör han så bra och med sådan ledighet, han talar därom med sådan grundlighet samt gör så noga reda därför, att han förefaller som en gammal fältherre, då man ser honom i spetsen för sina trupper. Man märker naturanlaget, som besjälar honom vid dessa sysselsättningar; då är han i sitt esse och på sin rätta plats.

Han äter mycket men är inte glupsk. Förr spelade han någon gång; nu gör han det icke mera. I sitt spel föreföll han snål; han räknade, funderade, men det hände honom ej att blifva het eller förlora besinningen. Med ett ord, han har nog sina gifna böjelser, men inga passioner, som visa sig på ett mera märkbart sätt. Hans vrede synes vara häftig, men den håller sig dock inom sina gränser. Det tillfälle då han mest förgått sig, var då han en gång under rusets inflytande drog värjan mot en officer vid sitt garde, hvilken yttrat sig högst närgånget mot honom. Detta inträffade förlidet år på Öland. Då ropar han högt,, förifrar sig, okvädar lakejer, pager och alla, som äro i närheten. – Han har inga sinnliga böjelser, och om han förfallit till någon utsväfning, så har han därvid blifvit lockad af andra; man talar om en äldre kammarfru hos drottningen, som uppenbarligen förledt honom. Han berusar sig någon gång, hvilket händer allt efter omständigheterna, men det har icke blifvit till last. Därvid gör han dock inga dårskaper, och endast sällan råkar han i vredesmod. Vanligtvis brukar han vara vid gott lynne, skratta och knuffas.

Då han är i sitt enskilda lif tillsammans med sin omgifning, brukar han vara mycket förtrolig och skämtsam. Märker han, att man smickrar honom, så väcker det hans afsmak, men han märker det icke alltid. Han vill icke, att man under leken skall gifva efter för honom eller vid fäktöfningarna visa honom särskild vördnad. Han är icke road af att tala med andra än svenskar och tyskar, men samtal med dessa är hans största nöje och vederkvickelse. För samtal med andra främlingar har han den största motvilja. Fransmän och italienare föraktar han och fruktar dem äfven, dels för deras intelligens och dels därför, att de anses vara i stånd till hvad som helst. Spanjorerna anser han icke vara så elaka, men han fruktar dem såsom skarpa iakttagare. På sin höjd kan han förhålla sig likgiltig, såsom gentemot engelsmän och holländare, hvilka anses vara de folk, som intrigera minst och hvilkas regeringar icke gjort så dåligt intryck på honom.

Han ligger helt och hållet i händerna på rådet, och hans största önskan skulle vara, att detta beslöte sig för ett krig och att han finge komma i spetsen för en armé. Åt detta håll är hela hans ärelystnad riktad, och han upprepar ofta: ”När månne dessa herrar vilja, att vi få krig?” Likväl vet han icke själf, när eller huru detta skulle ske, och han sätter sig icke heller i stånd att få veta det. Icke heller är han mäktig andra större tankar, såsom att göra sig till herre öfver rådet. I grundsatsen af underkastelse för dess makt är han uppfostrad af sin guvernör, riksrådet Krister Horn. Denne är en godmodig herre, som tycker om att dricka och äger alla de goda egenskaper, som okunnigheten kan medföra. Så enfaldig han än är, har han dock synnerligen väl befordrat rådets intressen, att man icke kunnat gifva en konung en sämre uppfostran såsom konung och på samma gång fördelaktigare för rådet. Han är militär, men känner icke mer utaf yrket än som behöfves för en ryttmästare vid kavalleriet. Sin ställning förstörde han genom det, som han yttrade i rådet, då frågan förehades om att förklara konungen myndig. Där framställde han honom såsom icke mogen därför. Han beräknade, att liksom detta lände rådet till nytta, så skulle också han vinna därpå och förlänga sitt inflytande öfver konungen. Men rådet hade icke kunnat stå emot påtryckningarna från ständerna, som fordrade, att konungen skulle befrias från förmyndarskapet. Han fick därför icke något stöd för sin åsikt, och inför konungen gjorde han sig löjlig.

(Översättning: Erik Ålund. Kommentarer: Carl Magnus Stenbock)

Teaterhistoriska notiser

Ur Lejonkulan av Gustaf Hilleström:

1667 invigdes på sydsidan … av Stockholms slott en teater, den s.k. Lejonkulan, vilken fått namnet efter några levande lejon som fanns där på Kristinas tid. Under seklets senare decennier började också Stora Bollhuset på andra sidan Slottsbacken att användas som teater.

Under åren 1686-1691 skrev och spelade unga akademiker på Lejonkulan en rad pjäser, oftast med antika motiv, mera stilövningar efter överlägsna kontinentala förebilder och i ett affekterat stämningsläge …

… 1699, kom den första franska professionella teatertruppen genom Nicodemus Tessins förmedling till Karl XII:s hov i Stockholm. … den första pjäs fransmännen spelade på Kungshuset, där de kungliga bodde efter Tre Kronors brand två år tidigare, var Molières Le Mariage forcé. …

Kungligt beskydd fick … de uppsalastudenter, som från och med 1686 sex år framåt skrev pjäser och uppförde dem på Lejonkulans scen – och säkerligen också i Uppsala – och som man, fastän de inte hundraprocentigt uppgick i sin teatergärning, nog kan kalla den första professionella svenska teatertruppen. Isaac Börk var primus motor inom gruppen, där man även träffar på namnet Göran Josua Törnqvist som inte bara var skådespelare utan också översättare och bearbetare av Racines Ester. Den unge studenten anställdes senare vid slottsbygget, studerade utomlands, bl.a. i Frankrike och Italien, och nobiliserades 1712 under namnet Adelcrantz.

Av Lejonkulans dramer finns inte mindre än nio stycken samlade i den så kallade Löberödshandskriften i den De la Gardieska samlingen i Lunds universitetsbibliotek, som i sin helhet utgavs först 1930.

Urban Hjärne som dramatiker

Ur Svensk historia dag för dag av Anders Pontén:

15 augusti * Underhållningsvåld

Den 15 augusti 1665 var det urpremiär på Uppsala slott av Urban Hjärnes bloddrypande drama ”Rosimunda”, en pjäs inom underhållningsvåldsbranschen som inte synes ha legat många snäpp efter vår tids motorsågsmassaker. I kort sammanfattning är handlingen som följer:

En person vid namn Alboin mördar Rosimundas pappa, varpå han våldtar henne och tvingar henne dricka ur en huvudskål – dödskalle – och därför låter hon senare mörda den otäcke Albion, men blir därpå själv mördad av Alboins mördare, vilken hon i sin tur länge försökt mörda … Därtill vimlar det av diverse spöken på scenen mer eller mindre hela tiden … Otäckt värre således.

Barnförbjuden? Icke! Bland premiärpubliken på Uppsala slott befann sig den då 10-årige kungen Karl XI, som uppenbarligen satte stort värde på denna form av barnteater. Att kungen aldrig glömde pjäsen fick pjäsförfattaren Hjärne klart för sig då kungen 32 år senare låg på sitt yttersta, 1697, och då vårdades av läkaren Urban Hjärne, Kungen talade då gärna om den stora teaterupplevelsen på Uppsala slott …

* * *

Urban Hjärnes v. – servicebussen inväntar avgångstid vid Vårdcentralen, och jag lägger för första gången märke till den lilla vägstumpens namn. Vad hade Karl XI:s livmedikus med Strängnäs att göra?

Efterforskningar ger vid handen att han valde att förlägga sin skolgång hit. Urban Hjärne var nämligen en försigkommen yngling – vid femton års ålder begav han sig helt sonika till Strängnäs, lyckades vinna en beskyddare i gymnasiets rektor och kunde så fortsätta de studier han påbörjat i Nyenskans och Narva.

Om Urban Hiärne finns hur mycket som helst att säga. Han var en mångsidig begåvning med många järn i elden – en renässansmänniska om man så vill. Födelsebyn hette Skvoritz och låg i Ingermanland nära ryska gränsen. Den lyckliga tilldragelsen ägde rum den 20 december 1641. Fadern var präst och hette Erlandus Jonae. Av allt att döma tycks familjen inte ha haft det alltför fett och hamnade så småningom i Nyenskans, d.v.s. nuvarande Sankt Petersburg. Fadern dog, krig utbröt och Urban lyckades fly till Narva. Därifrån tog han sig till Stockholm med en förmögenhet på sammanlagt 3 mark kmt. Så möter vi honom som sagt i Strängnäs och därefter blev det Uppsala. Den medellöse Urban Hiärne måste sedan försörja sig som informator i Stockholm, där han även gjorde lycka som porträttmålare och började skriva dikter. Han beslutar sig för att bli läkare.

Urban Hiärne far alltså hösten 1681 tillbaka till Uppsala för att läsa medicin; under de närmaste fem åren är Rudbeck och Hoffvenius hans lärare. Han ägnade sig inte bara åt studier – fester, upptåg och att skaffa sig en plats i vår litteraturhistoria hann han också med.

Dikter med kärleks- och herdemotiv var på modet; Urban Hiärnes dikter hade kärleks- och herdemotiv. Studentteatern var i ropet; Urban Hiärne organiserade sin egen trupp. Det var nu han skrev Rosimunda, den första klassiska tragedin på svenska. 1665 fick den då nioårige Karl XI det ruskiga dramat i en föreställning på Uppsala slott: Urban Hiärne hade själv gjort dekoren. Senare spelades stycket även i Stockholm:

Lejonkulan
Drottning Kristinas menageribyggnad är minnesvärd därför att den efter lejonets tidiga bortgång kom att inhysa den första permanenta teatern. I detta hus av tegel och korsvirke uppträdde nämligen i Karl XI:s dagar en trupp uppsalastudenter som framförde bland annat ett sorgespel av Urban Hiärne vid namn Rosimunda. Det handlar om den longobardiska drottningen vars gemål hade gjort sig en bägare av hennes fasers skalle, en högeligen bloddrypande och spännande historia som rev ner stort bifall. Sällskapet stannade i fem år på Lejonkulan och eftertäddes av en tysk trupp som agerade där tills lokalen förstördes vid slottsbranden.

(Alf Henrikson)

( I Den Svenska Litteraturen uppges att Lejonkulan revs redan 1689 …)

Rosimunda

Vad passar bättre än att låta Urban Hiärne själv berätta om tillkomsten av skådespelet Rosimunda:

Såsom jag av ungdomen hade fattat stor lust till svenska poesin, som den tiden var mycket rarare än nu. … För att divertera ungdomen upprättade jag mig uti slottet uti den bästa salen en teater, vartill salig professor Rudbeck, som var en älskare av allt det som artigt och kvickt var, mig allvarligen och flitigt halp. Jag målade teatern själv, antog till agerande personer av ungdomen som jag där fant bäst capable till, vilket gjorde att jag snart blev bekant hos alla icke allenast uti Uppsala utan och i Stockholm över allt, helst att comedier utav svenskt folk var den tiden mycket rare.

Det skedde och igenom Guds försyn, att högst salig konung Carl XI om sommaren hade resolverat sig att någon tid idka sina studier i Uppsala anno 1665 och som hans Maj:t då var på sitt elfte år, sökte man bereda honom allehanda lustig- och roligheter. Och såsom jag den bästa salen, som med ovidianske fabler af gipsverk utsirad var, innehade till en teater, wart mig av Rudbeck proponerat antingen att representera något lustspel eller att låta salen till Konungens plaisir rensa och alltså teatern nederriva. Men som teatern hade kostat mig nog både i penningar och arbete, valde jag mig det förra, valde några kvicka av ungdomen till actores; ibland dem var grev Gyllenborg och hans broder, Leijonstedt, Samuel Columbus och åtskillige andra. Spelet var en Tragedia om drottning Rosimunda och de longobarders konung Alboino. Spelet avlopp så väl, att det behagade konungen och de höga herrarna ganska väl. … och ehuruväl att högst salig konungen då var ung, blev likväl samma spel uti hans nådiga minne, så att han ett halvt år före sin död mig än om samma comedia påminte.

Pjäsens huvudperson, Rosimunda, är en kungadotter, vars far, kung Cunimundus, har mördats av Alboin som dessutom hade den dåliga smaken att göra en dryckesbägare av den dräptes skalle. Alboin gifter sig med Rosimunda och tvingar henne att dricka en skål ur den makabra bägaren, något som inte alls faller den nyblivna drottningen på läppen:

Rosimunda:
När som jag drack det gräsliga vinet
och rörde med mina läppar
den fasliga skål, då begynte mig hastigt
ett rysande överfalla,
kall ångestsvett brast utur alla mina leder,
som lärde mig få veta
om Alboins omänskliga gärning
och rev mig starkt i magen.

Kung Cunimundus vålnad ropar på hämnd, och in på scenen träder den unge Helmiges, som Rosimunda övertalar – naturligtvis med löfte om drottningen och hela kungariket – att döda Alboin:

Rosimunda:
…och si, åter är han
hos mig och yrkar straffet.
Högtärade, salige, älskelige herr far!
Helmiges! ser du intet?
Si, nu försvann han bort, blev till intet.
Vad dröjer du, mitt sinne?
Välan, låt se, var frisker och modfull,
jag kan ej längre bida.
Nu, nu är mogna tiden i handen,
Helmiges, fatta mod!

Helmiges:
Jag beder till de odödlige gudar
att jag må bli förskonad.

Rosimunda:
Eljest är ert eget liv uti våda.

Helmiges:
O, nådiga furstinna
vad är det I entlig viljen utav mig?

Rosimunda:
Att begynna hemnden.

Helmiges:
Skall jag förgöra den härlige fursten?
den dyr’ och tappra hjälten?

Rosimunda:
Så dö ni själv som kränkte min ära.

Helmiges:
O, nådefulla drottning!

Rosimunda:
Här är ingen nåd. I måste nu äntlig
våldsverkaren förgöra.

Helmiges:
Men på vad sätt? Jag kan inte begripa’t.
Han är ju så bevakad
med raska väktare och starka drabanter.

Rosimunda:
De kunna aldrig tro oss
om något ont, ty de veta min vana.
När han då sover i ro uti ottan,
då vilja vi dit-in gå.
Nu, nu är tid, nu slippa vi undan
i detta tjocka mörkret.
Frisk upp, Helmiges, bered er äntligt,
att vi i nästa stunden
med vapen äro redo.

– – – – –

Helmiges:
Nu måste jag däran, frisk upp, mitt tappra sinne!
Har jag beslutit, så vill jag snart det ställa i verket.
Men se, drottningen ilar i harm, hjelp evige himmel.

Rosimunda:
Nu, nu är tid, jag har förlänge väntat.
Vad stån I ännu här och hänga?
Vad dröjen I och låten fara bort
den lägenhet vi inom händer
för tiden ha? vad sägen I härtill?

Helmiges:
Jag har, o drottning, det beslutat,
Alboin skall i natt få ut sin rest,
kallt järn skall han rätt nu få smaka.

Rosimunda:
Rätt så, Helmiges, det är rätt och väl –
till lön I tagen mig och riket.

Vårt första antikiserande drama med både alexandriner, hexameter och diverse andra orimmade versslag skrevs således av Urban Hiärne, som ju för övrigt var banbrytande också på många andra områden. Att han knyckt idé och uppläggning från holländaren Zevecotes latinska tragedi Rosimunda förringar inte hans insats. Något mästerverk var det inte Hiärne åstadkom, men jag måste erkänna att jag är väldigt nyfiken på hur pjäsen egentligen slutar.

(Ett litterärt mästerverk hade däremot Georg Stiernhielm – den svenska skaldekonstens fader – presterat med sin Herkules, utgiven 1658. Tillsammans med Samuel Columbus gjorde Stiernhielm en bearbetning av dikten för scenbruk, Spel om Herculis wägewal. Deras förenade ansträngningar resulterade i ”ett sceniskt allkonstverk” (Gustaf Hilleström) med dikt, musik, storslagna dekorationer och praktfulla dräkter. Den hovbalettliknande föreställningen beskådades – förmodligen på Lejonkulan – av Karl XI 1669. Bl.a. fick den unge kungen lyssna till visdomsorden i Fru Lustas sång (tonsatt av Gustaf Düben):

O huru wäl, / är dock den själ,
som strax till rättan dygd uppoffrar vett och skäl,
och håller sig där fast, evad påkomma tör,
om nöd, / ja död
pågår, hon står,
sin glädjesol hon äntli skåda får.

Har Gud met wett / dig väl försedt.
Lätt see med ord ock verk det ej omsunst är skiedt.
Att gagna vem tu kanst, lätt dig ej vara ledt,
ty gull, i mull,
och wett, ej sedt,
blir samma pris af wisan man betedt.

Är det förmätet att anta att gossekungen föredrog Rosimunda framför moraliska allegorier?)

Edmund Gripenhielm

Edmund Gripenhielm (1622-1675), som innan han adlades hette Figrelius (eller Frigel), var bl.a. handsekreterare år Karl X Gustav, vilken på dödsbädden utsåg honom till tronföljarens lärare. Trots – eller kanske tack vare – att den minderårige kungen inte behövde anstränga sig över hövan med studierna, och resultatet blev bedrövligt, uppskattade han verkligen sin läromästare. Så fort Karl XI myndigförklarats överhopade han också Gripenhielm med ynnestbevis; 1673 utnämnde han honom till riksråd och greve. De titlar Edmund Gripenhielm ståtat med dessförinnan skämdes inte heller för sig: direktör för Kungliga biblioteket, statssekreterare, hovråd och hovkansler.

Den ibland ganska avundsjuka och missunnsamma Catharina Wallenstedts synpunkter på Gripenhielm bör tas med en nypa salt:

För några dagar sedan har Wallenstedt talt med Lindschöld. Så har han fråga honom vad tanka de hava om in akste he… Det är fullan summan, att Gripenhielm eller han vilja inte hava min akste he till hove mera. De mena att rikskanslerens son skall bliva hovkansler. Hår är nu en sådan ombytt värld, att den gamla må undra sig däruppå. Här säges att Gripenhielm och rikskansleren stå inte väl med varandra. Lindschöld har sagt att Gripenhielm har ingen i världen som han unnar så ont som rikskansleren.

(Gripenhielm hade mist sin hustru, Barbro Clo; nu ämnade han gifta sig med Anna Rålamb, dotter till den högadlige Claes Rålamb.)

För några veckor sedan har Lillieflycht budi Gripenhielm och secreteraren till måltids. Då har de kunna märka vid estim Gripenhielm har gjort om Lindschöld. De voro alla församlade där och måste en timma sitta och vänta efter Lindschöld förrän de fingo gå till måltids. Och när han kom fägnades han mäkta av Gripenhielm, och med honom gjorde han allt sitt tal. Gripenhielm han är nu mycke drygare än förr. Det skall nu allt vara slut med Rålambs dotter och honom. Den nya räntmästaren har förleden söndags budi dem alla, Rålamb och Gripenhielm till Munklägre till den lustiga världen och där traktera dem.

(Brev till Edvard Ehrensteen den 3 maj 1673)

Den dryga på Munklägre[d.v.s. Gripenhielm] han håller nu en stor ståt med sin nya fru. De hava 7 pigor, så kan fullan min akste he tänka huru mycke mera drängar de hava. Huset skall så vara utstofferat att i slottet är inga bättre tapeter, skönt vävna med helt folk. Sedan skön alcov uti sängkammaren, gult damask till sparlakan med kostlige fransar. Sedan andra cabinett för henne, somlige klädda med gyllenläder och somlige med figurtapeter, förmak utanföre. Summan, det är allt på det kostligast utprytt.

Här var en god vän som sade mig att Rålamb och Gripenhielm har trätt strax efter bröllope. Gripenhielm har fråga efter hennes arv och Rålamb haft träfflig hårda ord emot honom därföre. Hon skall vara rik. Rålamb har 2 söner och denna dottren med sin första fru [Anna Stålarm 1627-66], som nu hjärtans far fullan vet. Jag kan inte minnas om de tillhopa hava 12 tusen daler silvermynt eller vart barn. Gripenhielm han förgäter fullan aldrig sin snålhet. Förleden sommars var han till måltids hos Lillieflycht. Alla de som där vore, måtte då giva honom en bössa [eg. penninggåva, ev. dusör] och somlige ett par. Han är mäkta utropa om sin snålhet. Näst före sitt bröllop fick han spaning uppå en bleckservis, förtent. Den vände han inte igen förrän han skulle hava. De skaffa allt varandra, Lindschöld och Gripenhielm, klockaren och prästen. Ett gott namn är en stor rikedom, ett gott samvet därhos…

(Brev till Edvard Ehrensteen, 18 oktober 1673)

Jag tror inte att Olivecrantz och Gripenhielm äre förmycke goda vänner, icke heller Clo och den dryga. De hålla honom för sin största förföljare. Gud lönar allt sådant. Klockaren [d.v.s. Erik Lindschöld] säger de har svuri därpå, att han innan 5 år skall vara riksråd. Vart det stannar, giver tiden.

(Brev ill Edvard Ehrensteen den 6 december 1673)

8 dagar sedan förgat jag säga eder min hjärtans far, att den dryga på Munklägre har fått en son. Den har han som jag hör nämnt Claes. Om onsdagen föddes barne och om söndagen gjordes tacksägelse för en hög och förnäm herres fru. Därav kan man se att tacksägelsen till Gud måst uppskjutas till den tid folke så mest skulle vara i kyrkan och höra högheten. Jag hör, i huve har de ock lett åt son och sagt åt varandra, ‘vet du vad nytt, i natt kläcktes ut en ny hovråd’. Gud stäcke ett sådant regemente.

(Brev ill Edvard Ehrensteen den 4 april 1674)

Edvard Gripenhielms första äktenskap hade resulterat i sönerna Nils (1653-1706; landshövding), Johan (1654-96; hovråd) och Carl (1655-94; ”det svenska lantmäteriets fader”). Även hustru nummer två födde honom pojkar: Claes (1574-94) och Edmund (1675-1721; borgmästare).

Efter Gripenhielms död 1675 blev Anna Rålamb (1649-1701) så småningom änka till Reinhold von Liewen.

Av Arne Munthes bok om storfinansiären Joel Gripenstierna framgår att Karl XI:s forne lärare hade sina rötter i Östergötland:

Den östgötska lokalpatriotismen har tydligen i honom [Gripenstierna] haft den varmaste anhängare. De två vänner, som stodo honom närmast – Lindschöld och Gripenhielm – voro båda gamla Linkopenses.

I Edmund Gripenhielm, som dock rycktes bort redan vid slutet av år 1675, ägde Gripenstierna och Lindschöld en gemensam vän och mäktig gynnare. Fastighetsspekulationerna kring Mälargodsen i början av 1670-talet böra ha givit anledning till många privata kollationer mellan de tre landsmännen, vilkas tankar då även kunde samlas kring hembygdens minnen.

Beträffande Edmund Gripenhielm kan tilläggas att mycket talar för att han också bevittnade urpremiären på Urban Hjärnes Rosimunda:

Det beslöts att kungen en tid skulle studera i Uppsala tillsammans med några jämnåriga pojkar. De som fick denna favör var Gripenhielms båda söner Nils och Karl och general Pajkulls son Gustav Karl. Gripenhielm och Krister Horn följde med till Uppsala liksom kammarherre Nils Bielke. Hela våren och sommaren 1665 stannade sällskapet i Uppsala, och kungen tycks ha gjort vissa framsteg i sina studier. …

I Uppsala blev det inte enbart studier, man roade sig också … Hjärne hade både litterär och konstnärlig begåvning och var den okrönte ledaren i ett glatt gäng ofrälse studenter som skrev herdedikter och spelade lustspel. De byggda en teaterscen på slottet och framförde Hjärnes dramatiska och bloddrypande skådespel Rosimunda inför kungen och hans sällskap … Stycket gjorde succé och gavs senare i repriser på excercitiehuset i Uppsala …

Källor:
Bernström: Calendarium, Solna 1967
Andersson: Svenska snillen, Solna 1964

Kungsholmen

Sommarfynden (år 2000) blev många; från ett hämtar jag nyttig information om Kungsholmen på Karl XI:s tid:

Kungsholmens historia är lång. På medeltiden kallades den för ”Munkeliderne” eller ”Munkelägret” och hörde till Solna: senare kom man under Klara församling. Marken ägdes av olika klostersamfund, bl.a. Franciskanerna. Vid Gustaf Vasas reduktion blev området indraget till Staten, som för sitt eget behov anlade två tegelbruk. Det ena låg vid Rålambshov, det andra vid nuvarande S:t Eriks sjukhus. I övrigt var Kungsholmen obebyggt och användes huvudsakligen som jaktmark för hovet.

År 1644 donerade drottning Kristinas förmyndarstyrelse den östra delen av ”Munkelägret” till Stockholms stad, som nu började få  brist på mark. Gränsen mot de västra utkanterna gick ungefär utmed nuvarande S:t Eriksgatan och markerades med ett staket och tullstuga. En stadsplan upprättades i enlighet med dåtidens rutmönsterideal utan större hänsyn till traktens topografi. Hantverkargatan blev en stora huvudgatan med bl.a. Reparebansgatan som parallellgata.

För att exploatera Kungsholmen behövdes förbättrade förbindelser med resten av Stockholm. Den första och länge enda bron anlades på 1640-talet. Den gick från Klara över Blekholmen strax söder om ”nuvarande” Kungsbron. Men en förbindelse mellan Hantverkargatan och Nedre Norrmalm, som borde ha varit den naturliga, saknades. Först 1670 tillkom en ny bro som på sin tid var Europas längsta träbro. Orsaken till att den första bron hamnade norr om staden[s] centrum var att vattnet runt Kungsholmen var bredare då än nu, och här hade man då en ö, Blekholmen, som kunde draga den första bron över.

Blekholmen är numera försvunnen och ingår i trafiknätet väster om Centralens spår.

Det var 1647 Kungsholmsbon Anders Björn började arbeta i drottning Kristinas bibliotek. Kosthållet var säkert inte det lämpligaste för han fick snart skörbjugg. Till slut fick han rådet av en dåvarande kungsholmsläkare att ”gå sig svettig en eller två gånger om dagen” … Det gjorde Anders Björn under den tid han var inspektor på Myntverket, som vid den tiden låg på Helgeandsholmen … Huskuren hjälpte men Anders Björn hade på sina promenader fått gå den länga omvägen från Kungsholmen till Helgeandsholmen via den första bron över Blekholmen, och det var ju en rejäl sväng.

Anders Björn tog därför kontakt med en viss Edmund Gripenhielm, som hade bosatt sig på Kungsholmens västligaste udde och berättade om sina planer att bygga en bro som fortsättning på Hantverkargatan rakt mot Norrmalm och centrala delarna av staden. Gripenhielm uppskattade förslaget och intressenter till bygget anskaffades.

Bl.a. blev det kungliga rådet Christer Horn överdirektör för bygget. En ansökan ingavs till Statens Magistrat som biföll denna, eftersom man ju också själv fann den gamla omvägen alltför besvärlig. Även Karl XI:s förmyndarregering biföll förslaget varpå fjorton försvarskarlar utskrevs för arbetet.

I januari 1669 började man pålningen från isen och vid islossningen som skedde i mars 1670 [?] anlände de beställda pålarna som fraktats till Stockholm på flottar från Mälaröarna. Man kunde inte påla från båt på den här tiden, så i april 1670 [?] tog man istället itu med den del av bron som låg närmast Hantverkargatan. På sommaren gjorde man allt för att få ihop pengar och lyckades samla in 2000 Daler kopparmynt. I februari 1670 [?] fortsattes i alla fall pålningen från isen. Vintern var det året ovanligt sträng, två pålkranar sattes i arbete och pålningen var klar till islossningen. Till midsommar hade man fått plankor så att den 800 meter långa bron var farbar.

Bron var ett privat företag, så pengar till underhåll måste skaffas på något vis. Därför sökte man tillstånd att få ta upp samma brotull som togs vid Hornstull. Tullen började dock inte tagas ut genast, eftersom diskussionens vågor gick höga om de som bidragit med pengar till bygget skulle få använda den gratis. Men den 30 augusti 1670 börjades så tull tagas ut av alla som passerade över. 1673 ville intressenterna inte längre befatta sig med sin bro efter allt trassel som förevarit runt brotullen, så man försökte få staden att köpa den. Intressenterna å sin sida framhöll att de fortfarande var skuldsatta upp över öronen efter brons byggande, medan Magistraten menade att brotullen skulle ha inbringat hela summan och ville titta på räkenskaperna en gång till. Det hela slutade med att Kungen löste intressenterna från skuld och staden övertog bron. Fast man lade inte mer någon särskild möda på att hålla den i stånd för redan 1708 var den så dålig att den var ofarbar och måste byggas om.

I övrigt bestod Kungsholmen på mitten av 1600-talet av några oansenliga byggnader, några nyanlagda köksträdgårdar, två väderkvarnar på Kungsklippan och tegelbruken. Det är inte mycket som beskrivning av en hel stadsdel. Men en dansk resenär och läkare lyckades i alla fall på den tiden inte upptäcka mer på Kungsholmen när han pliktskyldigast tog sig en titt här vid sitt Stockholmsbesök. Kungsholmen hade visserligen redan då försetts med en stadsplan, men den hade ännu inte satts i verket och det medeltida namnet ”Munkelägret” användes ännu.

I Erik Dahlbergs Suecia Antiqua bekräftas den danske resenärens uppgifter. Bara några anspråkslösa hus efter stränderna, några lutande staket, ett obetydligt ”Wantmakerij” eller klädesfabrik och väderkvarnarna. Ingen tillstymmelse till dragna gator finns här, ingenting som med bästa vilja i världen kan kallas stadsliknande. Inte ens i denna apoteos över det nya storväldet som aldrig drog sig för att förgylla verkligheten kunde man göra mycket åt Kungsholmen. Men här krävdes ingenting i den vägen, här jagades ju varg och lo på 1600-talet, här kunde man också få tillfälle till nappatag med björnen om man ville. För Kungsholmen var ju först gammal jaktmark. Att förbättra utsikten över Kungsholmen med tilltänkta palats eller gator föll inte ens in Suecia Antiquas fantasifulla tecknare och utgivare Erik Dahlberg.

Erik Dahlberg själv skriver så här om Kungsholmen:

Munkelägret är en god del fjärdedels eller en tysk mil lång och bred. Dess bekvämaste del bebos nuförtiden och göres merendels till sköna och lustiga trädgårdar samt förses med de stora herrarnas lusthus. Denna ö skiljes från Norrmalm genom två stora broar, 210 steg långa.

Själva avsikten med drottning Kristinas donation av Kungsholmen till Staden var därför framför allt att ge utrymme åt tidigare trångbodda hantverkare som utvandrade hit. De lockades till denna utkant av staden med vissa skattelättnader.

De första hantverkarna som kom var garvarna då de var beroende av vatten för sin näring och stränder fanns det gott om här. De slogo sig alltså ner på tomterna längs Mälaren, söder om Hantverkargatan, framför allt i kvarteret Wattuormen, som ända in på 1900-talet förblev ett utpräglat garvarområde.

Under 1600-talets sista decennier växte Kungsholmen hastigt tack vare de lockande förmånerna. Inte bara tomterna längs Mälaren bebyggdes utan också den hittills helt outnyttjade marken på norra sidan av Klara sjö liksom den inre, mer kuperade trakten. Trädgårdsmästare och tobaksodlare förvärvade de stora, billiga tomterna. Längs Reparebansgatan anlades 1689 en 400 meter lång repslagarbana. På grund av den stora eldfaran i det tättbebyggda Klara hade också ett glasbruk flyttats hit, till handelsmannens Storffs f.d. vantmakeriholme.

1600-talet blev också malmgårdarnas och de vackra trädgårdsanläggningarnas tid på Kungsholmen. Drottning Kristina hade donerat stora områden till förtjänta adelsmän. Stadsdelens första stenhus blev den malmgård som stadssekreteraren Nils Skunck uppförde på 1640-talet i närheten av nuvarande Kungsbroplan, alltså där första broförbindelsen fanns. Huset övertogs så småningom av Kristina Brahe. Karl XI:s informator Edmund Gripenhielm byggde en malmgård som sedermera blev Urban Hjärnes laboratorium i kvarteret Pilträdet. Den vackra malmgården ingår numera i Serafimerns gamla sjukhusområde. Vid Kungsholmstorg uppförde rådman Thomas Perman en magnifik malmgård, som 1752 skulle omvandlas till Eichhorns saffianfabrik och sedermera ingå i S:t Eriksbryggeriernas länga som nu byggas om. Under 1600-talets sista år lät Carl Piper bygga en storslagen trädgårdsanläggning vid nuvarande Polishuset och Rådhuset. Rester av muren finns ännu kvar i gamla restaurangen ”Piperska Muren”. Men gemensamt för de flesta av dessa malmgårdar var att de redan under 1700-talet kom att förvandlas till fabriker, sjukhus och andra institutioner. Stormaktstiden var förbi.

(Jan Allberg: Norrmalmsboken, Stockholm 1985)