Hej och välkommen!

23 maj, 2011

Denna blogg drivs av Inger Dreifaldt, familjens rationella hedonist samt ledande expert på Karl XII:s hundar och därmed sammanhängande ämnen; men eftersom Inger inte har någon egen e-postadress, kommer det att se ut som om inläggen kommer från Per-Olof Samuelsson, som naturligtvis avsvär sig allt ansvar för bloggens innehåll.

Annonser

7. Förlovade

31 augusti, 2016

Det är januari 1689 och Magnus Stenbock har inte hört någonting ifrån Eva. I slutet av månaden tigger han som vanligt om brev, men vill dessutom att hon ska skicka sitt porträtt:

Jag skall än min aldra och skiöneste Fröken ödmiukligen bee min dygdiga Fröken wille vara så nådig och der min Fröken mig unnar liwett senner mig sitt contrefey jag skall taga denne nåden up för en charité …

Någon vecka senare bönfaller han henne återigen om brev. Och under över alla under, nästa gång han skriver – den 13 februari – har han faktiskt långt om länge erhållit ett brev från Eva!

… si vous voyez de la manière que je caresse la lettre que vous auriez bien la bonté de m’en écrire …,

skriver han.

Trots att Evas skrivelse sannolikt – den finns inte bevarad – var kortfattad, formell och avfattad på snirklig franska, blir Magnus så uppmuntrad att han säger sig vilja låta göra sitt porträtt som han ämnar skicka henne, och han hoppas att hon har godheten att skänka honom sitt. Med ”porträtt” menar han inte en stor oljemålning utan en miniatyr som man kunde bära med sig. Miniatyrmålningar fyllde samma funktion som de små fotografier många av oss har i plånboken – eller numera antagligen i mobilen.

Att Eva äntligen kommit sig för att få iväg ett brev betydde ingalunda att hon hade för avsikt att skriva flera. Magnus får fortsätta tjata. Den 24 mars vädjar han:

… så är mig doch ingen större bedröwelse än att jag intett får den lyckan att see en bokstaf af min wackra Fröken; jag prometterade mig af min dygdiga aldra kieresta Frökens första bref en continuation af en slijck nåd men som dett mig felslagett wet jag intett om jag har giwitt min nådiga Fröken någon orsak att bortt glömma, dett jag lewer hennes ödmiukaste träl.

Jadå, visst skriver Magnus på svenska emellanåt, men det ansågs mindre artigt. Kanske var orsaken tidsbrist, eller också ville han ge Eva möjlighet att göra likadant om hon skulle föredra modersmålet. Ändå smyger det sig in ett och annat franskt ord – i likhet med många andra var han nog inte van vid att skriftligt uttrycka artigheter på sitt eget språk.

Den 30 mars är det dags igen:

Ehuru wäl min nådige Fröken intett will wara så nådig och swara på någett af mina bref: skall jag dock intett tröttas att söka på allehanda sett och språk att beweka min ädla Fröken till een sådan gunst …

– –  –

Jag tog igår den friheten att senna hem med öfwerstleutnant Manderfellt mitt conterfeij till min aldra skiönesta Fröken och forsmå dett intett, uthan när min aldra kieresta wackra Fröken giör mig den äran att see på dett så wara försäkratt att min dygdiga Fröken har uthij originalett een oförämderligen trogen och underdånig tienare i döden.

I april 1689 heter det:

… och har jag hundrade tankar om dagen som letteligen kunna bringa mig uthij desperation i dätt jag är så olyckelig och hwarken igenom en eller annan kan få weta min skiöna aldra kieresta Frökens tillstånd och helsa … Om min nådiga Fröken lärer draga mig ur denna inquietude [ängslan] hwiket min aldra skiönesta Fröken genom ett bref så wäl och lätt kan giöra som min Fröken och genom sin silence [tystnad] kan bringa mig uthij största desperation.

Det här gjorde tydligen susen. Den 4 maj skriver han och tackar för erhållet brev. Det porträtt han önskar sig finns hos Evas bror Bengt som för tillfället vistas i England.

Även nästa dag kommer brev från Eva. Genast skriver han och framför sina tacksägelser både för brev och för porträttet som ju än så länge är kvar i England.

Det är genom Magnus svarsbrev vi kan få ett hum om vad Eva har skrivit – av hennes hand finns från den här perioden inget bevarat. Sammantaget har hon mottagit tre brev, när han den 17 maj 1689 skriver till sin

Très honoré, chère et divine comtesse :

… vous me promettez votre portrait que votre frère me mande d’Angleterre avoir bien recuë, c’est de quoij je vous suis miljonement obligé ; vous vous y excusez ausij que vous ne repondez pas a touttes les miennes parceque vous êtes si méchante ecriveuse …

Han fortsätter alltså att framföra sin tacksamhet för det utlovade porträttet. Och den glädjen och tacksamheten är nog så äkta den kan bli. Att hon gått med på att utväxla porträtt betydde att de måste anses vara förlovade, även om hon kanske inte formellt accepterat hans frieri.

Vidare har Eva tydligen ursäktat de uteblivna breven med att hon är en så dålig skribent. Naturligtvis försäkrar han att så inte är fallet – att få läsa och ta emot hennes brev är som att bli upplyft till himlen.

Juni. Sommarmånad och dags att bryta upp ur vinterkvarteret; strider och fältslag förlades helst till sommarhalvåret då det var enklare att förse hästarna med foder. Magnus var förlagd i Holland – som ju befann sig i krig med Frankrike – och som militär var han väl medveten om risken att få sätta livet till. Han skriver:

Och som jag intett är säker huru lenge jag fåår ligga stilla uthan att exponera mig till all hendelse att aldrig mer fåå den nåden att få see min aldra skiöneste Fröken; så beer jag underdåneligen min dygdigaste engell ware försäkratt att mina sista soupirs [suckar] skola doch altidh wara medh en innerlig hiertans passion till min aldra ädlaste Frökens conservation [bevarande] och förnöjelse …

Den här sommaren fick Magnus sitt elddop på slagfältet, slaget vid Walcourt (i nuv. södra Belgien). Fransmännen förlorade där bortåt 2 000 man, men de allierade bara ca 300. Magnus klarade sig utan blessyrer; för Eva berättar han aldrig om sin debut i strid.

Den 28 juni 1689 kan Magnus Stenbock meddela Eva att hennes bror kommit ifrån England – och med honom det efterlängtade porträttet. Nu är det så illa att Magnus är i Maastricht medan Evas bror befinner sig på 30 timmars avstånd därifrån; ett expressbud är skickat för att hämta porträttet.

Porträttet kommer Magnus Stenbock tillhanda, och i breven fortsätter han sina utgjutelser om hur tacksam han är och hur vacker hon är. I vanlig ordning är det Magnus som skriver och från Eva är det tyst. Han kan glädja (?) henne med att hans mor i brev försäkrat att utav alla sina blivande sonhustrur tycker hon mest om Eva.

I början av september får han i alla fall ett meddelande: hon är vid god hälsa och befinner sig på Rosersberg. Nu slipper han oroa sig men kan inte låta bli att förebrå henne hennes långa tystnad:

Pardonnez moi ma chère et bien aimée comtesse si je vous reproche un peu votre silence.

Hösten nalkas. Sommarkampanjerna är över och Magnus kan erhålla permission för att resa till Sverige. Nu väntar han på hennes tillåtelse för att våga ge sig iväg. I mitten av oktober beklagar han sig: han längtar efter henne, men hon har inte skrivit och gett honom sin tillåtelse att resa. När han inte hört av henne på två månader, och det har hunnit bli november, tillkännager han att han ämnar resa ändå och framkommen framföra sina ursäkter till henne för att han rest utan tillåtelse.

6. Uppvaktning

18 juli, 2016

Att Magnus Stenbock blivit blixtförälskad i ett sex år yngre 14–15 års flickebarn är lite svårt att föreställa sig. Han fann säkert Eva tilltalande, men framför allt var det ett passande parti. En förbindelse dem emellan skulle kanske inte vare sig familjen Oxenstierna eller familjen Stenbock ha några invändningar emot. Det är möjligt att han försiktigt sonderat terrängen eller att någon annan medlem av familjerna först kommit med förslaget. Magnus Stenbock var näppeligen en eftertraktad ungkarl. Anorna var det givetvis inget fel på, men bristen på pengar var ett problem.

Magnus var upptagen av sin militära karriär på kontinenten, men han besökte emellanåt Sverige och försummade aldrig att avlägga visit hos Eva och hennes familj. Redan 1686 börjar han skriva brev till Eva och överöser henne med artigheter och vördnadsbetygelser. Några svarsbrev får han inte.

Liksom Magnus har Evas bröder Bengt (1670–1707) och Erik (1678–1706) sökt sig till de hjälptrupper som Sverige satte upp för Hollands räkning. 1688 är de förlagda i Stade i Bremen-Verden (svenskt på den tiden). Magnus och Bengt har nu möjlighet att fördjupa en bekantskap som var av gammalt datum. Bengt får rycka in till Magnus hjälp. Han meddelar sin syster att ”greve Stenbock suckar efter er”. Vidare skriver han: ”Jag tror inte att Ni är omedveten om hans planer att en dag, genom nåden av Ert samtycke, äga Er som sin maka.” (Citat efter Ingvar Eriksson.) Eva bibehåller sin tystnad.

Magnus tycker att det är dags att gå från ord till handling. Mot slutet av året – Eva närmar sig sin artonde födelsedag och börjar bli vuxen – framför Magnus mor till Evas föräldrar hans önskan att få gifta sig med deras dotter. Som väntat har de inga invändningar men säger att Eva själv måste ge sitt samtycke.

I brev till Eva försäkrar Magnus (för en gångs skull på svenska):

Min aldra dygdigaste Fröken är den endesta i wärlden som kan göra mig lycklig …

Varför Eva valt att inte uppmuntra honom med svarsbrev kan vi bara spekulera över. Ingenting tyder på att hon inte skulle vara villig att äkta Magnus Stenbock, och han å sin sida verkar övertygad om att hon kommer att gå med på att bli hans maka.

Trots bristen på gensvar ber han henne i januari 1689 att acceptera och bära den ring som hans mor ska överlämna:

… très humblement à vous prier de me faire la grâce d’accepter de ma Mère une bague, que je vous supplie de porter en faveur de moij …

Hur Eva reagerade på ringen vet vi inte – det är förstås möjligt att Magnus mor gett honom något slags besked. I alla händelser får Magnus även fortsättningsvis bönfalla om brev; skriver gör nämligen Eva inte.

5. Magnus Stenbocks uppväxt

16 juli, 2016

Magnus Stenbock2Troligen föddes Magnus Stenbock 1665. Kyrkböckerna saknas, men på goda grunder anses detta vara hans födelseår. Fadern, Gustaf Otto Stenbock (1614–1685) hade upphöjts till greve 1651 och var vid tiden för Magnus födelse riksamiral. Christina Catharina De la Gardie (1632– 1704), en syster till Magnus Gabriel, blev Magnus mor, och han fick alltså sitt namn efter morbror rikskanslern. Det var moderns andra äktenskap – bara 24 år gammal hade hon blivit änka. 1658 gifte hon om sig med änklingen Gustaf Otto. Hans första maka, Britta Horn av Åminne, hade under de åtta år de fick tillsammans nedkommit med sju barn – fyra uppnådde vuxen ålder. Äktenskap nummer två resulterade också i sju barn. Magnus växte alltså även han upp med både hel- och halvsyskon. Dessutom hade han ”syskonen” Lewenhaupt, d.v.s. barnen från moderns första äktenskap, som hon ingick bara sexton är gammal med greve Gustaf Adolf Lewenhaupt (1619–1656).

Gustaf Otto StenbockMagnus familj fick det med tiden minst sagt besvärligt. Det började 1675, då Gustaf Otto misslyckades kapitalt med att hindra danskarnas framfart i Östersjön. Ifall man om flottan kan göra gällande att de kom tillbaka med svansen mellan benen kanske är diskutabelt, men det var just vad som hände. Sin riksamiraltitel till trots visste Magnus far inte ett dugg om båtar och än mindre om livet till sjöss. Han miste jobbet och dömdes att betala böter på 210 000 daler silvermynt.

Nåja, han återinsattes följande år och böterna sänktes till 100 000. Det var ändå kännbart – han tvingades pantsätta sina gods. Till att börja med kunde dock familjen leva någorlunda ståndsmässigt.

Det som till slut fullständigt ruinerade Gustaf Otto Stenbock blev reduktionen. Han miste allt. Dessutom var han då i 70-årsåldern och led svårt av gikt. Problemen hopade sig, och det gick så långt att Svea hovrätt 1682 beviljade Christina Catharina De la Gardie bodelning.

På tal om Magnus far kan jag omöjligt avhålla mig från att citera en av mina stora favoriter: Lorenzo Magalotti. Denne italienske Sverige-resenär är ofta förvånansvärt välunderrättad. Och det är roande och lättillgängligt. Den svenske utgivaren av Magalottis Sverige under år 1674 var en sentida Stenbock-ättling, Carl Magnus Stenbock. Jag har valt att behålla gammalstavningen.

Det tredje höga riksämbetet är det, som har öfverinseendet öfver sjöförsvaret. Det har till president riksamiralen grefve Gustaf Otto Stenbock …

… [som] tillhör en yngre linje af den Stenbockska släkten. Han tjänade i det förra tyska kriget och nådde i det sista polska kriget graden af fältmarskalk. Och sedan han fört befälet öfver konung Karl Gustafs artilleri, var han befälhafvare för samma konungs trupper på Fyen tillika med fursten af Sulzbach, då de blefvo slagna och alldeles krossade af danskarna. På sjöväsendet förstår han sig icks alls. För öfrigt är han en hedersman, som aldrig skulle säga en osanning, men som har kallt blod och är hänsynslös. I rådet gör han icke mycket buller af sig, har intet inflytande och tillhör icke rikskanslerns parti. Han är road af matematik och fyrverkeri. För sin rikedom har han sin hustrus sparsamhet att tacka, ty han var mycket fattig då han gifte sig med henne. Hon styr hans hus och, efter vad som sägs, äfven honom själf. Han har barn både i sitt första och sitt andra gifte, och en dotter till honom och hans första hustru är den fröken Stenbock, som nu blifvit förmäld med hans styfson, en son till hans andra hustru och hennes förste make grefve Lewenhaupt.

Det stämmer att 1673 vigdes Magdalena Katarina Stenbock (1652–1677) med sin ”bror” Gustaf Mauritz Lewenhaupt (1651–1700). De hade vuxit upp tillsammans, men var inte alls släkt med varandra. De hade varken samma mor eller samma far.

Det blev emellertid modern, Christina Catharina De la Gardie, som till största delen fick ombesörja Magnus uppfostran och studier. Som 13-åring skrevs han in vid Uppsala universitet, och Olof Hermelin – senare känd skribent och något av propagandaminister hos Karl XII – var hans informator.

Somrarna kunde tillbringas på lustslottet Runsa – inte så långt från Rosersberg – som tillfallit Christina Catharina De la Gardie genom arv. Runsa byggdes nämligen av Ebba Brahe, Magnus mormor, kanske mest känd som Gustav II Adolfs ungdomskärlek.

Efter att fadern ruinerats fordrades för Magnus del ekonomiskt understöd från både släkt och familjens vänner. Sommaren 1684 kunde i alla fall Magnus och hans informator ge sig iväg på den för adelsynglingar obligatoriska utlandsresan.

Det påstås att i Amsterdam lyckades Magnus få mästarbrev i svarvning, vilket nog får betraktas som synnerligen ovanligt för någon med hans klasstillhörighet. Men han var konstnärligt lagd och kunde både svarva och snida. Att måla tillhörde också hans färdigheter. Därtill kom en gedigen musikutbildning.

Pengarna tröt, och redan 1685 återvände Olof Hermelin till Sverige. Magnus däremot stannade på kontinenten – han ämnade satsa på en militär karriär.

4. Barndomshem

11 juli, 2016

Olika falla ödets lotter. Somliga får nöja sig med en koja för nattvilan, andra hör hemma i slott och herresäten. Eva Oxenstierna platsade givetvis i den senare kategorin. Var hon vistades under de tidiga uppväxtåren känner jag inte till, men att det handlade om en ståndsmässig bostad kan vi utgå ifrån.

1682 lyckade emellertid Bengt Oxenstierna bli ägare till Rosersberg, och familjen fick ett helt slott att husera i. Slottet ligger vid Mälaren ca 8 km sydöst om Sigtuna.

Rosersberg uppfördes åren 1634–1638 av Evas farfar, Gabriel Bengtsson Oxenstierna. En renässansborg med fyra längor. Evas farfar gav slottet namn efter sin mor – hon tillhörde ätten Tre Rosor. Sedan bar det sig inte bättre än att Gabriel Gabrielsson Oxenstierna – farbror till Eva, en äldre bror till pappa Bengt – och hans arvingar nödgades pantsätta slottet. T.o.m. i flera omgångar. Men så blev Bengt Oxenstierna i stånd att lösa in Rosersberg. Han började genast planera en omfattande ombyggnad – renässansborgar var hopplöst omoderna. Hans svåger, Evas morbror (gift med Magdalena Stenbocks syster Hedvig Eleonora), Nikodemus Tessin d.y. gav sitt benägna bistånd. Inte förrän 1698, när Eva var gift och inte hade bott hemma på åratal, var allt färdigt, men slottet användes av familjen under hela ombyggnadstiden.

Rosersberg hör till de kungliga slotten och kan beses sommartid. Än idag präglas exteriören av Tessins storslagna barockklassicism. Interiören däremot är mycket förändrad sedan Evas tid och sägs vara vårt lands kanske bäst bevarade exempel på Karl Johan-stil.

Ytterligare en känd byggnad är förknippad med pappa Bengt. Jag vet inte när den kom i hans ägo, men det är givet att han var tvungen att ha en ståndsmässig boning även inne i Stockholm. Vi får bege oss till Riddarholmen, där vi mittemot Riddarholmskyrkan finner Oxenstiernska palatset, idag känt som Hessensteinska palatset.

Byggnaden ligger genast till höger efter Riddarholmsbron, och jämfört med Riddarholmens övriga palats verkar det vara litet. Men det är jämförelsevis; storleken räcker mer än väl. Det byggdes ursprungligen av Bengt Bengtsson Oxenstierna af Eka och Lindö (1591–1643), Resare-Bengt kallad – han reste mycket i sin ungdom, bl.a. i Främre Orienten. Han var en yngre halvbror till Evas farfar och således en inte alltför avlägsen släkting. När nu pappa Bengt än tog palatset i besittning var det en byggnad som i stort sett såg ut som den fortfarande gör – tysk-nederländsk renässans med flyglar som vänder sig mot Birger Jarls torg. För Evas pappa måste läget ha varit idealiskt – nära till jobbet. Kansliet höll ju till i kungliga slottet (åtminstone fram till Tre Kronors brand); moderna påfund som UD och Rosenbad var inte ens påtänkta.

Rosersberg

Rosersberg

Hessensteinska palatset

Hessensteinska palatset (Bengt Oxenstiernas palats)

3. En stor familj

10 juli, 2016

Hyllmeter har skrivits om Bengt Oxenstiernas politiska gärning, men när Evas far inte var en upptagen man i statens tjänst, vet vi inte så mycket om honom. Att ha en stor familj var han ingalunda ensam om vid den här tiden i vår historia. Hans två äktenskap resulterade i arton barn; Bengt Oxenstierna drog verkligen sitt strå till stacken. Den höga barnadödligheten till trots blev familjerna stora. Av Evas mors tretton syskon uppnådde t.ex. minst åtta vuxen ålder.

Egentligen var det inte helt fel att kalla hela den svenska högadeln en enda stor familj. Eftersom det var viktigt att gifta sig ståndsmässigt var urvalet begränsat; de som för tillfället inte var anförvanter hade någon gång varit det. Bland Evas förfäder hittar vi namn som Banér, Brahe, Tre Rosor och Sture. Listan skulle kunna göras mycket längre. Svenska drottningar har burit namn som Leijonhufvud och Stenbock – namn vi även finner i Evas släkt.

På det här området finns det mycket onödig kunskap att tillägna sig. Så är det t.ex. inte otroligt att Eva Oxenstierna och vår nuvarande kung begåvats med en eller annan liten gemensam gen. Evas faster, Anna Gabrielsdotter Oxenstierna (1620–1691) gifte sig med Christoff Delphicus zu Dohna (1628–1668); Carl XVI Gustafs mormor var en av deras ättlingar. Och det var Evas farfar Gabriel som var kusin med Axel Oxenstierna.

Då båda föräldrarna hade många syskon var Eva Oxenstierna försedd med ett stort antal fastrar och farbröder, mostrar och morbröder. Givetvis hade hon också många kusiner – Evas mor och Evas blivande make var förresten också kusiner.

Magdalena Stenbock, Evas mor, var dotter till Erik Gustavsson Stenbock (militär och ämbetsman) och Catharina von Schwerin. En förutsättning för Evas fjorton helsyskon var naturligtvis att Magdalena Stenbock (f. 1649) var betydligt yngre än sin man (f. 1623).

Eva Oxenstierna träffade aldrig vare sig sina mor- eller farföräldrar. Inte heller Evas mor, Magdalena Stenbock, fick egentligen någon riktig möjlighet att lära känna sina föräldrar. Erik Stenbock, Evas morfar, avled när dottern Magdalena var i 10-årsåldern, och Catharina von Schwerin, Evas mormor, hade dött fyra år dessförinnan. Evas mor hade emellertid en styvmor, Erik Stenbocks hustru i hans andra äktenskap. Hon hette Occa Johanna Ripperda von Farmsum och var verksam som överhovmästarinna. Vid kungliga hovet alltså, inte på någon av Stockholms många krogar. Hon levde fram till 1686, så henne kunde Eva träffa.

En avlägsen anförvant till Evas mor var Katarina Stenbock, en gång Sveriges drottning. Hon var den sista (och yngsta) av Gustav Vasas fruar. Med försörjningen tryggad kunde hon som änkedrottning åse hur styvsönerna gjorde sitt bästa för att ta kål på varandra och hur tvivelaktiga – åtminstone i mångas ögon – individer uppträdde som drottningar av Sverige.

Det är väl inte omöjligt att Magdalena Stenbock var stolt och bördsmedveten – hon beskrivs ofta som högfärdig. Hon var politiskt intresserad, även politiskt aktiv. I synnerhet odlade hon utländska ambassadörers sällskap. De inbjöds ofta att vara hennes gäster. Liksom sin make var hon starkt antifransk, och många höll henne för något av en intrigmakerska.

Eva Oxenstierna föddes den 22 januari 1671 (d. 1722) i faderns andra äktenskap. Bengt Oxenstiernas första hustru var Eva Juliana Wachtmeister af Björkö (1639–1666). Hon efterlämnade en dotter och två söner, d.v.s. halvsyskon till Eva. Knappt hade sorgeåret gått till ända förrän pappa Bengt gifte om sig med grevinnan Magdalena Stenbock. Förutom Eva födde hon åtta döttrar och sex söner.

2. Pappa Bengt – ”den mäktige kanslipresidenten”

29 april, 2016

Evas far, Bengt Gabrielsson Oxenstierna af Korsholm och Wasa (1623–1702), av Grimberg utnämnd till ”den mäktige kanslipresidenten”, vad sysslade han egentligen med?

Han började som diplomat och var en av Sveriges delegater vid åtskilliga kongresser och tribunaler – oftast gällde frågan fredsvillkor. Som medlare gjorde han sig bemärkt och ansågs vara en skicklig förhandlare.

Efter ett ganska kringflackande liv återvände han till Sverige 1679. Endast några månader efter hemkomsten fick han i sin egenskap av kanslipresident Karl XI:s uppdrag att sköta den svenska utrikespolitiken ”med den enda föreskriften att upprätthålla freden” (Nordisk Familjebok). Kungen var inte intresserad av utrikespolitik med därtill hörande diplomatiska turer. Fred ville han ha för att i lugn och ro kunna bygga upp sin armé; något som låg honom varmt om hjärtat. Bengt Oxenstierna kan väl sägas ha lyckats med sitt uppdrag – Sverige fick en förhållandevis lång period av fred.

Bengt Oxenstierna hade naturligtvis inflytande, men var han mäktig? Så här skriver Åke Stille (i avhandlingen ”Studier över Bengt Oxenstiernas politiska system och förbindelser med Danmark och Holstein-Gottorp 1689–1692”, 1947):

Kanslipresidentens ställning i förhållande till konungen torde närmast kunna sägas ha utgjort ett mellanting mellan en modern utrikesminister och en kabinettssekreterares [OBS skrivet 1947]. Vid denna tidpunkt [ca 1689] inemot 70 år gammal och i besittning av en rik erfarenhet ända från Westfaliska fredskongressens dagar var Bengt Oxenstierna utan jämförelse rikets främste fackman på det utrikespolitiska området och den ende, som ägde full inblick i läget, men hans ansvar och självständiga maktbefogenheter sträckte sig normalt icke utanför  kansliets råmärken. Förbindelserna mellan de främmande makternas sändebud i Stockholm gingo genom hans händer, men några självständiga initiativ varken ville eller vågade han taga i samvaron med dem.

Oxenstiernas maktställning uppges ha varit som starkast på 1680-talet. Den uppgiften finns ingen anledning att betvivla, men eftersom Karl XI funnit för gott att göra sig enväldig var den egentliga makten samlad i kungens händer.

1681 hade ett försvarsförbund mellan Sverige och Holland upprättats – garantitraktaten i Haag. Därmed var Sveriges gamla förbindelse med Frankrike upplöst. Bengt Oxenstierna gjorde aldrig någon hemlighet av sin ovilja mot Frankrike och sin förkärlek för sjömakterna, d.v.s. Holland och England. 1688 utbröt emellertid krig mellan Frankrike å ena sidan och England, Holland, Österrike, Spanien samt diverse tyska småstater å den andra. Nu aktualiserades i försvarsförbundets anda att skicka trupper till Hollands hjälp – Karl XI blev inte glad.

Grimberg, som ägnat ett helt kapitel (”Bengt Oxenstierna leder in Sveriges utrikespolitik på nya banor”) åt Evas far menar:

Spännande strider om inflytandet över kungens person och Sveriges politik utkämpades mellan Oxenstierna och Frankrikes gamla anhängare ….

Jag lämnar den snåriga politiska situationen både i Europa och på hemmaplan. Här räcker det att konstatera att Bengt Oxenstierna även fortsättningsvis åtnjöt kungens förtroende. I Karl XI:s testamente fick han i uppdrag att sitta i tronföljarens förmyndarregering. Där var emellertid Oxenstierna och hans åsikter i minoritet, så han var en ivrig tillskyndare till att Karl XII trots sin ungdom skulle förklaras myndig. Kanske hoppades Bengt Oxenstierna att han då skulle återfå något av sitt forna inflytande.

Evas far måste ha sett med misstroende på Karl XII:s krigiska äventyrligheter. Bengt Oxenstierna gick ur tiden 1702 och slapp i alla fall uppleva det bittra slutet.

Kopparstick efter målning av Anselm van Hulle

Eva Oxenstierna – en karolinska

27 april, 2016

1.    Känd, men ändå okänd

Vem var egentligen Eva Oxenstierna? Maka och mor, ett högadligt bihang till en likaledes högadlig make? Lite mer borde i alla fall vara möjligt att få fram. För ett par år sedan försökte jag hitta uppgifter om henne. Namnet dök ideligen upp i olika sammanhang och retade min nyfikenhet. Hon umgicks ju i de bästa kretsar, d.v.s. gräddan av den svenska aristokratin.

Det annars så oumbärliga nätet hade inget att komma med – hur det är med saken idag vet jag inte.[1] Nordisk Familjebok svek mig också. Nåja, det var ju knappast förvånande. När detta utmärkta uppslagsverk sammanställdes var det inte många kvinnor som ansågs tillräckligt intressanta för att få ens ett par rader. Och de många grenarna av ätten Oxenstierna gör det inte lätt att reda ut vem som är nära besläktad med vem och hur. Men visst måste hon på något sätt vara befryndad med Axel O.?

Till slut lyckades jag i alla fall få fram hennes fullständiga namn: Eva Magdalena Bengtsdotter Oxenstierna af Korsholm och Wasa. Men detta enbart därför att jag faktiskt vet vem hon var gift med.

Jag känner till att hon gifte sig med Magnus Stenbock och att paret begåvades med många barn. Brevväxlingen dem emellan har inte bara bevarats åt eftervärlden utan även givits ut i bokform. Dessvärre hade de en viss förkärlek för det franska språket, vilket gör deras korrespondens jobbig att ta del av – åtminstone för mig. I stort sett begriper jag i alla fall vad de skriver om.

Till mitt vetande kunde jag alltså lägga att Evas far hette Bengt och att han ärvt eller tilldelats grevskap i Finland, d.v.s. i den svenska stormaktens östra rikshalva. Numera tenderar vi att glömma bort att Finland faktiskt var en del av Sverige.

För att slutgiltigt fastställa faderskapet tar jag Grimberg till hjälp. Han bekräftar att Evas far var Bengt Oxenstierna, ”den mäktige kanslipresidenten”. Liksom vi alla var Grimberg ett barn av sin tid – Eva kallar han ”grevinnan Stenbock”. Men Eva föddes Oxenstierna, och en Oxenstierna förblev hon. På Evas tid var detta självklart, möjligen kunde man tala om ”Stenbocks grevinna”, men att benämna Eva ”grevinnan Stenbock” gjorde man inte.

Jag tittade också lite närmare på det där med ”af Korsholm och Wasa” och hamnade hos Gabriel Bengtsson Oxenstierna (1586–1656), Evas farfar. Han utnämndes till greve 1651, och grevskapet Korsholm och Wasa blev hans. ”af Korsholm och Wasa”, alltså. Det är hans ättlingar som tillhör denna gren av den oxenstiernska släkten.

Evas farfar var ämbetsman med många fina uppdrag. Åtminstone var titlarna fina. Han var t.ex. ståthållare i Estland, riksråd, hovrättsråd, guvernör i Finland, riksskattmästare, generalguvernör över Livland och t.o.m. riksamiral.

Grevskapet Korsholm och Vasa hittar vi i mellersta Finland. Närmare bestämt i Österbotten, d.v.s. på östra sidan av Bottenviken, mittemot Umeå. Nordisk Familjebok uppger att Korsholm (finska: Mustasaari) är en socken i Vasa län. Men en gång i tiden var Korsholm ett eget län med ett eget slott, även det med namnet Korsholm. Slottet förföll och i stället blev där en kungsgård som införlivades med grevskapet.

På något sätt existerade naturligtvis ett släktförhållande mellan Eva och den namnkunnige Axel Oxenstierna. Dock inte på nära håll. Axel (1583–1564) var som till Gustaf Gabrielsson Oxenstierna och utnämnde 1645 till greve av Södermöre. Möre var förr ett landskap i sydöstra delen av Kalmar län, och Södra Möre härad gavs som grevskap åt Axel.


[1] Det finns en kort notis, men inte mycket mer. Det finns också ett släktträd som sträcker sig fyra generationer tillbaka. – Sättarens anmärkning.

Målning av David Krafft

Målning av Georg Engelhard Schröder

Ärla

14 oktober, 2015

Min (Per-Olof Samuelssons) far var komminister i Ärla 1962–1971. Många år senare (någon gång på 90-talet) utsattes Inger för en arbetsmarknadspolitisk åtgärd, där hon fick skriva en uppsats om Ärla socken. I samband med detta företog hon och jag och favoritvovven Stella, även kallad Uffsa-Luffa-Tuffsa med min mamma vid ratten en liten utflykt till Ärla:

En fredagseftermiddag i slutet av juni åker vi till Ärla.

Vädret är idealiskt. Växlande molnighet, omkring 20 grader, ingen blåst. Med andra ord svenskt sommarväder när det är som bäst. Man fryser inte och det är inte för varmt. Hunden är möjligen av en annan uppfattning.

Malmköpingsvägen. En glimt av Stenkvista kyrka. Hunden är inte intresserad utan snusar lugnt i mitt knä. Sommargrönskan är överväldigande. Grönt, grönt och åter grönt. Men vad heter de gula blommorna utefter vägkanten? Ingen vet. Hunden fladdrar lite med öronen för att markera att hon deltar i samtalet.

Plötsligt är vi i Ärla. Till vänster ser jag det första tecknet: Norräng och Enskild väg står det på skylten. Det gör ingenting att det är enskild väg. Norräng är nog ingen större upplevelse. Det fantastiska är att namnet väcker en sorts hemkänsla. Norräng ‑ då vet jag att jag är i min församling.

Något liknande känner jag varje gång jag är på väg till eller från Strängnäs. Prostökna i vitt mot blå botten, och mina tankar går genast till magister Svedberg, vars ”första upprinnelse var på Prostökna sätesgård i Barva församling”.

Till höger står det Mälsäter. Också det ett välbekant namn. Mälsäter har jag sett skrivet med olika handstilar och med olika bläck. Ömsom spretigt och nästan oläsligt. Ömsom så vackert präntat att man knappt tror sina ögon.

Hunden märker min spända uppmärksamhet, sätter sig för ett ögonblick tillrätta i knät och bevärdigar landskapet med en blick.

Avfart mot Tummelsta. Skyltningen är inte helt entydig, men då vi hamnar i en björkallé är jag säker på att vi är på rätt väg. Auditören Lagergren planterade på 1850‑talet en björkallé som leder fram till gården. Av Tummelsta ser vi intet ‑ grönskan lägger hinder i vägen. Fast de vackra grindarna får vi beskåda. Svart järnsmide med namnchiffer(?) i guld. Hunden lyckas med konststycket att se imponerad ut.

Efter Tummelsta dyker det upp två ödegårdar. Husen är ganska förfallna, fast för hundra år sedan var de säkert av en för den tiden mycket god standard. Det är inga torpstugor ‑ det ena huset har t.o.m. tre våningar. Naturligtvis skulle jag känna igen de här gårdarna om de varit försedda med namnskylt. Det borde finnas en lag om sådant. Att inte veta vad de heter är frustrerande. Hunden borrar demonstrativt ner huvudet mellan framtassarna.

Spånga står näst i tur. Av Spånga ser vi intet ‑ grönskan lägger hinder i vägen. Även här finns en imponerande allé.

Men jag har fått se fler skyltar med välbekanta namn, Hagby och Lindsäter t.ex.

Hundens enda intresse är nu att hitta en bra sovställning. Hon klättrar omkring i famnen på mig och svansen skymmer för en stund sikten. Kanske missar jag en eller annan skylt.

Ärla kyrka är gul! Gul! ‑ Inte vit. Jag har sett den förut och mindes den som vit. På svart‑vita fotografier ser den definitivt vit ut. Men den är gul! Riktigt gul ‑ nästan citrongul, solgul. Det blir något av en chock att upptäcka att kyrkan är gul. Hunden delar min upprördhet och sitter kapprak och spänd.

Det här är Hamra by. Bredvid kyrkan finns kyrkogården, och prästgården ligger mittemot på andra sidan vägen. Skolhusen i Hamra finns kvar ‑ både det gamla och det nya. Det stora korset som restes där den gamla kyrkogården legat tronar i ensamt majestät på en välskött gräsmatta. Vi passerar det gamla ålderdomshemmet och det gamla kommunalhuset. Nästan allt är ”gammalt” här. I och med järnvägsbygget minskades Hamras betydelse, och det nya kom att uppföras i stationssamhället. Men tidigare var det Hamra som var centrum.

Det var också här i Hamra som socknens enda gästgivaregård och skjutsstation låg. Den var inrymd i den östligaste gården i byn från 1860‑talet och fram till 1909, då den lades ned eftersom järnvägens tillkomst gjorde den onödig.

Under äldre tider fanns ingen gästgivaregård i socknen. Örsta i Stenkvista fyllde behovet av skjuts och husrum för resande mellan t.ex. Eskilstuna och Malmköping. Omkring 1860 utbyttes Örsta mot Hamra.

Reselivet kan knappast betecknas som livligt ‑ 1875 levererades 214 skjutsar. Utslaget blir det ungefär fyra skjutsar i veckan. 1879 var det bara 51 skjutsar som utgick från Hamra.

Kroberga! Ifrån det gamla träsnittet känner jag utan vidare igen mangårdsbyggnaden fastän den givetvis har förändrats ganska mycket. Det var alltså här cheferna för Öster Rekarne kompani bodde. Jag vänder på huvudet för att få en sista skymt. Hunden blir nyfiken och ställer sig upp, lutar huvudet mot min axel och tittar långt efter det gamla kaptensbostället.

Rinkesta vargar
Spånga kråkor
Ökna män
Blacksta gubbar de dansa än

Den gamla ramsan erinrar jag mig plötsligt då vi på väg mot Rinkesta kör förbi Blacksta. Det var inte ovanligt att gårdsborna fick öknamn av det här slaget. De som bebodde Hedemora i Ärla kallades av någon anledning kolbusar. Men inte bara gårdsbor utan även sockenbor fick öknamn. Vad sägs om t.ex. Vallby norsar, Sundby tuppar eller Hammarby ryssar? Och jag måste medge att som presentatör av Ärla församling tilltalar mig distinktionen mellan Stenkvista kärringar och Ärla män. Må var att Ärla endast är annex till Stenkvista men ….

Fast just nu är det ”Blacksta gubbar” jag för min inre syn ser dansa över ängarna där det för tillfället betar både hästar och kor. Det odlas säd också. Men från bilen kan jag inte avgöra av vad slag. Det som i fjärran lyser alldeles gult tror jag i alla fall är raps.

Små vackert utsirade träskyltar visar vägen till Rinkesta slott. Skyltarna behövs, för här är gott om stora, säkert månghundraåriga, parkträd, och man ser inte slottet förrän man är alldeles inpå det. Här kan vi köra in på grusplanen framför det berömda trapptornet och ta en till på nära håll.

Inte heller Rinkesta är lika kritvitt som på fotografierna. Det gula från Ärla kyrka går igen här också. Ändå ger slottet ett vitt intryck. Porten är grönmålad och förvånansvärt liten för att leda in i en byggnad av den här storleken. Ovanför porten finns fortfarande den lilla inskriftstavlan av röd kalksten som hänvisar till 121:sta psalmen i Psaltaren som handlar om ”Guds vaksamma beskydd”. Från gårdsplanen är det omöjligt att se, men jag vet, att den också har den tyska texten ”Der Herr behüte deinen ausgang und eingang von nu an bis in ewigkeit. A:o 1664.” Det året var det riksrådet Gustaf Sparre som ägde slottet.

Vilka som för ögonblicket vistas på Rinkesta har jag ingen aning om, men i alla händelser är slottet bebott. Porten står på glänt och i fönstren finns både gardiner och blommor.

Ändå är här förbluffande ödsligt och folktomt. Ett par bilar står parkerade på grusplanen, men de enda människor vi ser solbadar i slottsträdgården på andra sidan huvudbyggnaden. Hunden har piggnat till och tycker tydligen att ett slott är värt hennes uppmärksamhet.

Förvaltarebostaden är sig lik från fotografiet, och ladugården är fortfarande magnifik. Desto mer överraskar mig muren. På kopparsticket i Suecia antiqua et hodierna omgärdas visserligen Rinkesta av en mur, men det trodde jag tillhörde det förgångna. Men en mur finns här onekligen. Den omringar delar av trädgården och tycks vara i någorlunda gott skick. Den är vitkalkad och försedd med ”tegelpannor”. Den här muren verkar vara av yngre datum än Suecia antiqua, men är den en sentida variant så är den i alla fall uppförd på samma ställe.

Nu kör vi mot Eklången, och skogen sluter sig omkring oss. Det här är den första påminnelsen om att Ärla var och är en skogrik socken. Fortfarande avverkas här skog. Vi ser spåren, även om det för ögonblicket inte pågår något arbete.

I en skogsbacke tar vi rökpaus och lyssnar på tystnaden. Jag är så sällan på riktiga landet att jag glömt hur tyst där är. Tystnaden är nästan skrämmande. Man skulle kunna tro att det är flera mil till bebodda trakter, men det är bara fråga om kilometer.

Sedan hon lovat att inte gå ut på vägen, där trafiken för övrigt är obefintlig, får Hunden springa lös och lukta på blåbärsriset. Hon passar också på att äta lite gräs som mellanmål. Vi nöjer oss med cigaretterna.

Vi åker vidare genom skogen på den slingrande och backiga vägen. Jag upphör inte att förvånas över hur skogrikt och kuperat Ärla är. När de första trafikmärkena som varnar för tåg dyker upp förstår jag att vi snart är framme. Tågtrafiken är nedlagd men rälsen finns kvar. Välkommen till Eklången står det på anslagstavlan utanför det som en gång var stationshus.

Att beteckna Eklången som något annat än en idyll är bara inte möjligt. Så här års en grönskande idyll. Vi kör den smala vägen genom stationssamhället, och grönskan tränger nästan in i bilen och utestänger ljuset. Trots att merparten är permanenta året‑runt‑bostäder ger Eklången intrycket av ett tättbebyggt och lite gyttrigt sommarstugeområde. Lyckligtvis är trafiken obetydlig. Det är svårt att mötas här.

Asfalten har övergått i grus, och vi skumpar och skakar fram. Hunden ger oss förebrående ögonkast, så när vi kommer till skyltarna Åstugan 500 m och Bråten 2 km vänder vi. Jag har fortfarande inte blivit blaserad på vägskyltar utan förundras alltjämt över att gårdsnamnen ännu existerar.

Vi tar en annan väg tillbaka. Här är inte barrskog utan lövträd, hagar och ängar. Också här är det kuperat och vägen slingrar sig fram.

På väg till Löta Trädgårdscentrum far vi förbi idrottsplatsen. En färgglad staty föreställande en man som utövar idrott av något slag drar blickarna till sig. Möjligen är det en fotbollsspelare. Fotboll var den dominerande sporten i socknen när Ärla Idrottsförening bildades den 10 februari 1924. Glädjen var stor då idrottsplatsen invigdes i juni 1952. Man hade fått en bollplan om 100×60 meter och kunde börja drömma om det nationella seriesystemet. Det målet har inte uppnåtts och kanske var det inte så viktigt. De kloka orden på de sista raderna i idrottsföreningens jubileums­skrift 1949 lyder: När idrottsmannen kommer så långt att han tar idrotten som ett led i sin fostran och inte bara som tidsfördriv eller ett medel till ära och förhärligande, då har idrotten sin plats under solen säkrad.

Blommor inhandlas på Löta Trädsgårdscentrum. Blommorna lämnar Hunden likgiltig. Inte heller en Golden retriever eller en sorgsen spaniel ägnas mer än ett förstrött intresse. Här är det bevattningsanläggningarna som lockar och drar.

Vi lämnar Löta och åker först utefter järnvägsspåret och sedan genom själva stations­samhället. Här finns Konsum och skyltar som pekar mot församlingshem och bibliotek. Det gläder mig att biblioteket finns kvar ‑ så många har lagts ned av besparingsskäl.

Redan 1858 fick Ärla församling sitt första bibliotek. Sockenstämmoprotokollet berättar att då skänkte ”Högädle Herr Brukspatron Bohnstedt på Rinkesta 100 böcker som grundplåt till ett sockenbibliotek”. Avsikten med bokgåvan var ”beredande av tillfälle till gagnande lektyr på lediga stunder och till främjande av upplysning för socknens alla medlemmar”. Klockare Hedin blev den förste bibliotekarien i socknen.

Församlingshem, kommunalhus och bibliotek är emellertid ingenting för Hunden som blivit trött av alla dofterna vid Löta. Hon snarkar medan jag fortsätter att fascineras av skyltar. Nu är det gatunamnen som påminner om idel gamla bekanta. Här finns Sergels väg, Bohnstedts väg och Brannius väg. Brannius var prost i Stenkvista. På väg ut ur samhället pekar en skylt mot Ö. Hedemora, men den ignorerar vi. Vi ska försöka ta oss till Skogshall.

Efter att ha lämnat stora vägen är vi återigen i en skog. Sjön Bårsten skymtar därnere mellan träden. Själva befinner vi oss uppe på grusåsen. Det är vackert här med den mörka granskogen, vattnet som glittrar och sandstranden som i solskenet glimmar som guld.

För att få ny eller förbättrad åkerjord har de flesta sjöarna i Ärla sänkts. Bårsten sänktes i slutet av 1870‑talet. Sjöns gamla strand befann sig ungefär en meter ovanför den nuvarande vattennivån. Finns det fortfarande nors i Bårsten? Det fanns det på magister Svedbergs tid. Det berättar han om i sin sockenbeskrivning. Kräftor fanns det också. Nu ska det finnas sommarstugor runt sjön, men det ser vi inte ‑ grönskan lägger hinder i vägen.

Landskapets skönhet bryr sig den närsynta Hunden inte om. Hon fortsätter sova medan vi far vidare genom skogen. En tillknycklad skylt talar om att här finns en avtagsväg som leder till Kolstugan. Dit vill vi inte och väntar med att ta av tills vi kommer till den enkla träskylt som annonserar att vi nått Skogshall. Det är ingen riktig väg ‑ knappast mer än hjulspår ‑ och inom kort befinner vi oss på en gårdsplan bland uthus, tuppar och höns. Framme vid huset finns lekande barn som dock inte tar någon notis om oss.

Skogshall är sig likt. Så likt att jag häpnar. Lite mer förfallet än på skogsskolans tid och omgivningen verkar skräpigare. Jag minns sidorna i kyrkböckerna där namnen på skolans alla elever räknas upp och frågar mig hur de fick plats i den här byggnaden som faktiskt inte är särskilt stor. Huset är av trä men dess färg kan inte betecknas som trävit. Snarare trägrå. Som ett gammalt sällan skurat trägolv ungefär. Fönsterbräden och karmar ser inte ut att ha varit i närheten av målarfärg och pensel sedan skolan lades ned 1915.

Hunden har vaknat till liv och betraktar misstroget hönsen som kacklande flyr för sina liv då vi försöker vända bilen på den trånga gårdsplanen. De lekande barnen nonchalerar oss och kastar inte ens en blick åt vårt håll.

Vi fortsätter på den inslagna vägen, d.v.s. den väg vi kom på, och som väntat ser vi snart skylten med runristningsmärket. Här i skogen väster om Skogshall finns Ärlas runsten.

I en glänta i skogen betar får och åsnor(!). Det är inte utan att jag börjar finna Ärla ganska exotiskt. En svart get tycker jag mig också se. Kanske bedrar mig mina ögon ‑ som bekant finns det ju svarta får.

Då vi kommer ut på stora vägen har vi lämnat Ärla och Eskilstuna kommun, fast efter några tiotal meter är vi tillbaka igen.

Mosstorp står det på en skylt och det vattnas i munnen på mig. Där fanns vid mitten av 1700‑talet en krog där skjutskarlarna kunde få öl och brännvin. Brännvinet hägrar inte men en kall öl …. Nu är det emellertid 1900‑tal och tveksamt om det vankas öl vid Mosstorp. Dessutom färdas vi i bil och inte i häst och vagn. Jag slår bort tankarna på öl. (De kommer att göra sig påminta igen när vi så småningom passerar Spånga. Även där fanns en 1700‑talskrog.) Hunden flämtar i värmen och drömmer förmodligen om Löta och bevattningsanläggningarna.

Nu liknar vägen ett stendike. Ett djupt, djupt stendike som grävts ut mitt i åsen/förkastnings­branten. Vid Slytan (återigen ett välbekant namn) kör vi på något som kanske kan kallas en jättelik vägbank som går tvärs över dalen. Sedan breder Ärlaslätten ut sig långt nedanför oss. Jag överraskas av höjdskillnaden och av hur vacker utsikten är.

Ärla kyrka ‑ Spånga ‑ Norrängsskylten och vi har lämnat min församling för den här gången. Min till ytan så vidsträckta församling med sitt omväxlande och vackra landskap.

Här är Hunden:

Stella

Och här är chaffisen:

Gamla morsan

Efter avtjänade straff

30 mars, 2014

Ulrika Eleonora Stålhammar satt av sin månad i fängelse, hon intog sin plats på skampallen och därefter var hon fri. Med den friheten var det lite si och så. En gång för länge sedan hade hon tagit sig friheten att uppträda som man för att kunna förtjäna sitt uppehälle och undgå äktenskap, men nu var hon inte längre ung och några som helst valmöjligheter hade hon inte. För sin försörjning var hon helt utlämnad till släktens välvilja – godtycke skulle vi också kunna kalla det.

Förmodligen genom Sofia Drakes försorg bereddes Ulrika Eleonora en fristad på herrgården Björnskog i Hultsjö socken. Där bodde Elisabet Ramsvärd, änka efter överstelöjtnanten Erik Silfversparre som fått sätta livet till vid Poltava. Elisabet Ramsvärds dotter Margareta Elisabet var hustru till Otto Fredrik Stålhammar, fru Sofias äldste son, i dennes andra gifte. De adliga småländska militärfamiljerna var ofta förenade genom att på ett eller annat sätt vara släkt, och de hjälpte varandra. Det var alltså tillsammans med Elisabet Ramsvärd som Ulrika Eleonora tillbringade sina sista år.

De båda damerna på Björnskog levde antagligen ett tillbakadraget liv. Säkert var det många som ogillade Ulrika Eleonoras brott, och det pratades och skvallrades en hel del. Det är också möjligt att bägge var drabbade av ohälsa.

Efter bara ett par år – den 16 februari 1733 – avled Ulrika Eleonora och den ca tjugo år äldre Elisabet Ramsvärd dog omkring sex månader senare. Vad Ulrika Eleonora Stålhammar beträffar tycker jag att hon gick en för tidig död till mötes. Hade hon tappat livslusten? Gav hon upp? Visserligen var medelåldern låg vid denna tid, men det kan sägas bero på den höga barnadödligheten, barnsängsfeber, förlossningskomplikationer o.d. För männens del naturligtvis de många krigen då åtskilliga rycktes bort i sina bästa år. Bristen på läkemedel och behandlingsmetoder bidrog givetvis också. De banalaste krämpor kunde få dödlig utgång.

Maria Lönman fick ett betydligt längre liv. Mycket talar för att hennes tillvaro blev avsevärt bättre än vad Ulrika Eleonoras hade blivit. Hon kunde arbeta och göra rätt för sig. Kanske var hon t.o.m. omtyckt.

1732 flyttade Otto Fredrik Stålhammar med familj – hustru och sex barn – samt drängar och pigor in på Salshult. Sofia Drake stannade emellertid kvar och hade sitt eget hushåll. Hon tog Maria Lönman i sin tjänst. Geografiskt var avståndet inte stort mellan det f.d. paret Ulrika Eleonora och Maria, men jag har inte lyckats finna någonting som tyder på att de hade tillfälle att träffas. Kanske var det bäst så – det hade knappast setts med blida ögon.

Fru Sofia dog 1741. För Marias del innebar det ingen förändring – hon bytte bara arbetsgivare. Det kan tolkas på två sätt: antingen uppskattades hon eller också kände släkten Stålhammar sitt ansvar och ansåg sig skyldiga att ta hand om henne.

Maria Lönman avled på Salshult den 16 maj 1761.

Litteratur

Marie Lindstedt Cronberg: Karolinskorna i Tsar Peter och Kung Karl, 1998.

Inger Dreifaldt: Släkten m.m., opublicerat 2002.

Lars-Olof Larsson: På marsch mot evigheten, Svensk stormaktsid i släkten Stålhammars spegel, 2007.

Colibrine Sandström: Ulrica Eleonora, Karl XII:s amazon, 2002.

Alf Åberg, Göte Göransson: Karoliner, 1976.

Alf Åberg: Karolinska kvinnoöden, 2000.

Eva Österberg: Förbjuden kärlek och förtigandets strategi, När Ulrika Eleonora gifte sig med Maria i Jämmerdal och fröjdesal, 1997.

Rannsakning och dom

22 mars, 2014

Ulrika Eleonora Stålhammar fick sin sak prövad i samtliga instanser. Medåtalad var Maria Lönman. Själv hade nog Ulrika Eleonora tagit för givet att målet redan från början skulle hamna i hovrätten – hon var ju adlig och det var där personer av hennes stånd brukade dömas. Så blev det emellertid inte.

Den 10 februari 1729 var det dags. Ulrika Eleonora och Maria Lönman inställde sig vid rådstugurätten i Kalmar; rättegången varade i sex dagar. De allvarliga herrar som skulle agera domare fick höra hela den märkliga historien och hade åtskilliga frågor att ställa. Enligt deras mening var det mycket som måste redas ut innan dom kunde falla.

Var t.ex. Ulrika Eleonora verkligen kvinna? Kalmars barnmorskor fick i uppdrag att undersöka saken. För Ulrika Eleonora måste det ha varit förödmjukande; barnmorskorna kom i alla fall fram till att hon var ”såsom ett kvinnfolk bör vara”. De konstaterade också att hon aldrig satt barn till världen. Så långt var allt gott och väl, men det var knappast någon förklaring till att hon kunnat leva som man så länge – snarare tvärtom. Rätten var även intresserad av hur Ulrika Eleonora kunnat sina ”naturalia förrätta”. För herrarna i rådstugurätten var det en gåta att hon under så lång tid lyckats dölja att hon var av kvinnligt kön. Men uppenbarligen hade det gått vägen; ingen hade yppat några misstankar.

Och hur var det med Maria Lönman? Hade hon verkligen inte varit införstådd med Ulrika Eleonoras rätta kön redan innan vigseln? Nej. Maria bedyrade att det hade hon aldrig anat. Inte ens när Ulrika Eleonora efter några veckors äktenskap förklarade att hon inte var något ”rätt manfolk” hade Maria begripit. Hon hade tyckt att det kunde finnas andra orsaker till det uteblivna äktenskapliga fullbordandet, och hon hade varit nöjd med hur de hade haft det.

Så här långt finner jag Marias historia trovärdig. Jag har inga problem med att hon gick med på att fortsätta samvaron ”mannens” tillkortakommanden till trots – kanske var hon t.o.m. lättad. Naturligtvis hade hon sett sin beskärda del av fattiga familjer med många barn leva i djupaste misär – verkligen ingenting att stå efter. Det är heller inte svårt att förstå att hon inte ville avslöja Ulrika Eleonora, när hon fick reda på sanningen. Men sedan blir det väl magstarkt.

Inför rätta försäkrade både Maria och Ulrika Eleonora att något otillbörligt aldrig passerat dem emellan fastän de älskade varandra djupt och innerligt. Några okyska tankar hade de överhuvudtaget aldrig hyst. Inte heller hade någon av dem någonsin längtat efter en man eller känt dragning till det motsatta könet. Alla som kommit i kontakt med paret – i alla fall alla som fick komma till tals och avge vittnesmål – intygade deras dygdighet, ärbarhet och gudfruktighet.

Förvisso existerar dygdemönster likaväl som det finns de som går i kloster, men de förra brukar spela med säkra kort och de senare förlita sig på en högre makt. Ulrika Eleonora Stålhammar hade däremot tagit risker och själv velat styra sitt liv. Varför gifte hon sig? För Maria Lönmans del är frågan lättare att besvara: kvinnorna mer eller mindre tvingades till äktenskap av omständigheterna. Alternativ existerade knappast för den som inte ville förbli piga, hushållerska eller sällskapsdam. I och med ett giftermål kunde de i bästa fall få större självständighet och en helt annan status.

Huruvida de åtalade hade haft ett homosexuellt förhållande var av största vikt för rättens ledamöter – det var ju ett brott. Begreppet homosexualitet var vid den här tiden ännu inte myntat; brottet var sodomi och förknippades i första hand med män. Nu var inte de allvarliga herrarna så naiva att de inte begrep att något liknande kunde försiggå mellan kvinnor, men då det gällde Ulrika Eleonora och Maria visste de inte vad de skulle tro. Dessutom hade ju Ulrika Eleonora till sitt försvar åberopat sitt ungdomliga oförstånd och den svåra belägenhet hon befunnit sig i efter faderns död. Och nu ångrade hon sig av hela sitt hjärta.

Rådstugurätten i Kalmar kom fram till att Ulrika Eleonora Stålhammar begått allvarliga brott och borde straffas. Men hur de än vände och vred på frågan kunde de inte hitta något tillämpligt lagrum. De överlämnade målet till hovrätten.

Göta hovrätt i Jönköping tog över den rättsliga processen. Där tvekade inte de allvarliga herrarna – Ulrika Eleonora skulle dömas till döden. I Gamla testamentet stod det klart och tydligt:

En kvinna skall icke bära vad till en man hör, ej heller skall en man sätta på sig kvinnokläder; ty var och en som så gör är en styggelse för Herren, din Gud.
(Femte Mosebok 22:5,
1917 års översättning)

Dödsstraff var påföljden för ett dylikt brott.

Vidare hade Ulrika Eleonora Stålhammar genom att ingå äktenskap med en annan kvinna inte bara förlett prästen i hans heliga ämbete utan även drivit gäck med naturens ordning, och den var skapad av Gud. Även på den punkten var dödsstraff tillämpligt.

Emellertid var herrar hovrättsledamöter inte obenägna att se till de förmildrande omständigheter som tros allt förelåg. Bl.a. påpekades Ulrika Eleonoras besvärliga situation efter faderns död. Parets dygdiga leverne, intygat t.o.m. av prästen som hade vigt dem, togs också i beaktande.

Hovrätten gick på den mjuka linjen; den 18 december 1729 föll domen. Ulrika Eleonora dömdes till en månads fängelse på vatten och bröd, att stå uppenbar kyrkoplikt och därefter förvisas från Kalmar. Uppenbar kyrkoplikt ålades den som t.ex. förskonats från dödsstraff. Det innebar att vid gudstjänsten, i de församlades närvaro, skulle brottslingen ta plats på den s.k. pliktpallen (skampallen) och erkänna sin skuld, betyga sin ånger och be församlingen om tillgift. En offentlig avbön kan man väl kalla det. För en del var detta det värsta straffet – de kunde räkna med att åtskilliga vänner, grannar och andra bekanta fanns på plats för att bevittna tilldragelsen.

 Maria Lönman – hennes brott befanns endast vara att hon förtigit sanningen – kom undan med fjorton dagars fängelse.

Sista ordet tillkom dock Kungl. Maj:t. Så Ulrika Eleonora skrev ytterligare ett brev till sin ”Stormechtigste Allernådigste Konung”, daterat den 30 januari 1730. Underdånigt och ödmjukt anhåller hon om prövning av hovrättens dom. Hon hade ju bara varit ett stackars fader- och moderlöst barn av svagt kön som handlat av ”en serdeles obetanchsamhet men eij uthaf upsåtelig illmenning hwarken till någon privat eller publici skadande” och också ”uthi tijo åhr tid tiänt Swäriges krona vid Calmar artilerie”.

Straffen mildrades faktiskt. Ulrika Eleonora slapp utspisning med vatten och bröd, och Marias fängelsestraff sänktes till åtta dagar. I vad mån adligt stånd och det aktade namnet Stålhammar hade någon betydelse kan vi givetvis inte avgöra, men vi kan ju gissa.