40. Erik Lindschöld – smedson från Skänninge

Den alltid på sin Gud och egen dygd har dristat,
Den sig så väl förhållit och så stort lov inlagt,
Att han från sämsta tjänst sig till fältmarskalk brakt,

skrev Erik Lindschöld om Simon Grundel/Helmfelt (1617-1677), urmakarsonen som lyckades avancera till både fältmarskalk och riksråd. Orden i dikten kunde lika gärna ha gällt skalden själv, smedsonen som med tiden blev kungligt råd och greve.

I den lilla östgötska staden Skänninge levde och verkade smeden Olof Håkansson. Han var även rådman och tidvis borgmästare. Den 2 februari 1634 föddes i familjen Håkansson en son som fick namnet Erik. Skänninge-smeden kunde nog inte ens i sin vildaste fantasi föreställa sig den lysande karriär som sonen skulle komma att göra. Men vissa förhoppningar hade han säkert – han bestämde att pojken skulle bli en studerad karl och skickade honom till Uppsala. Som student  antog Erik 1651 namnet Lindeman.

Sedan hade Erik Lindeman skickligheten, eller turen, att få bli preceptor – lärare om man så vill – för greve Gustaf Carlson (f. 1647), en av Karl X Gustavs utomäktenskapliga söner.

Hösten 1659 skulle Lindeman och hans elev påbörja den bildningsresa i Europa, som alla högreståndsynglingar på den tiden företog. De tog vägen över Danmark, så att Gustaf skulle få träffa pappa och ordna det ekonomiska. Karl X Gustav ville att sonen skulle få en ståndsmässig uppfostran och hade ­– medelst ett kungligt brev daterat Nyköbing den 6 oktober 1659 – anslagit de skånska godsen Börringe kloster och Lindholm till Gustafs årliga underhåll.

Men i högkvarteret på Falster uppehöll sig inte bara kungen utan även Joel Ekman, Lindemans ”högtärade landsman och synnerlige gode vän” (som han skrev i ett brev).

Erik (f. 1634) och Joel (f. 1637) lärde förmodligen känna varandra redan i mycket unga år. Båda var östgötar, och båda var elever vid gymnasiet i Linköping. Under de tre gemensamma skolåren grundlades antagligen den vänskap som varade ända in i döden. Nu vilar de mitt emot varandra i Ekerö kyrka, Lindschöld i det södra gravkoret och Ekman/Gripenstierna i det norra.

Joel Ekman fick till att börja med en tjänst i Kansliet för att sedan knytas till fälthögkvarteret, då Karl X Gustav sommaren 1655 drog ut i krig.

Efter mötet på Falster vidtog under de närmast följande åren en flitig brevväxling mellan de forna skolkamraterna. Det dröjde heller inte länge förrän Lindeman kunde fixa ett jobb åt Nils Ekman, Joels bror:

Kungasonens uppvaktning bestod förutom Erik Lindeman av tre studiekamrater: pagen Nils Silfverlåås och två ”lakejer”, den ene fransman och den andre tysk. På Lindemans förslag fick tysken stryka på foten för Nils Ekman som sällade sig till sällskapet på nyåret 1661. Det var den första i en lång rad tjänster varmed Erik och Joel skulle komma att bistå varandra under årens lopp. Joel Ekman fick också en släng med av sleven, när det gällde förvaltningen av Gustaf Carlsons skånska gods – där lyckades han för övrigt placera en annan av sina bröder, Elias, som inspektor.

Snart var det Joel Ekmans tur att sträcka ut en hjälpande hand. Efter Karl X Gustavs plötsliga död 1660 led Gustaf Carlson och hans uppvaktning av ständiga ekonomiska bekymmer och tvingades låna; Joel Ekman ställde upp. Och när peregrinationen var avklarad och resenärerna återvände hem, var det Joel som i juni 1668 mötte Gustaf och hans lärare i Tälge för att ledsaga dem till änkedrottningen, som då befann sig på Gripsholm. Han fick också lov att hosta upp en mindre summa pengar så att det omedelbara behovet av kontanter blev tillgodosett.

Vid återkomsten till Sverige häftade Gustaf Carlson i skuld med 1 529 rdr till Joel Ekman – sammanlagt hade han skulder på 7 364 rdr.

Regeringen visade sig ha förståelse för den unge kungasonens ekonomiska svårigheter. Vid ett rådssammanträde i änkedrottningens närvaro den 3 september [1668] behandlades på rikskanslerns föredragning en av Gustav Carlson ingiven supplik angående dispositionsrätten över de skånska godsen. Uttryckligen fastställdes nu med respekt för den avlidne konungens förordnande, att Gustav Carlson skulle äga rätt till hela avkastningen från de donerade godsen. . . . Vidare tillförsäkrades Gustav Carlson alla fri- och rättigheter ’uti jakt, fiske, ollonskog och annan skog eller andre härligheter’ . . . (Arne Munthe: Joel Gripenstierna, En storfinansiär från Karl XI:s tid)

Vid hemkomsten 1668 hade Erik blivit en världsman ända ut i fingerspetsarna och han hade skaffat sig grundliga insikter i politik. Därför lockade också hovtjänst och en ämbetsmannabana mer än att bli professor i vältalighet i Uppsala eller Lund – båda universiteten var intresserade av honom. Han tog anställning som sekreterare i Kansliet.

Den unga Hedvig Eleonora hade på egen hand fått ta itu med den då fyraårige tronföljarens uppfostran, men det hindrade henne inte från att engagera sig även för Gustaf Carlsons utbildning, och när nu denne återkommit till Sverige var han välkommen vid hovet. Så ock den f.d. preceptorn som visade sig vara en sällskapsmänniska av stora mått. Han blev vår förste egentlige hovpoet, och som festarrangör var han oumbärlig för änkedrottningen – de var för övrigt nästan jämnåriga. Oumbärlig skulle han komma att bli också för Karl XI om än i en annan kapacitet.

Den 24 november 1669 firades Karl XI:s fjortonårsdag med en stor fest, och det var då Erik Lindschölds kanske mest bekanta verk, den allegoriska baletten ”Den stoora genius”, uppfördes. Temat är det kungliga födelsedagsbarnets fostran till visdom och dygd. Ett litet smakprov:

Låt våra Göter igen träda fram med smutsiga kyllrar,
med stora skägg, kort hår, gode, redlige, dugliga bussar,
som visst intet att hyckla med folk och lystra på lustar,
men gå i fält, slita ont och där kläda blodiga skjortor….

Som hovskald skrev Lindschöld naturligtvis en hel del till sällskapslivet knuten tillfällighetspoesi, dryckesvisor o.d. Så kunde han t.ex. framföra åsikten att ”Puder, pomada och balsam” är något som bäst passar ”mång snushaan och fräckan dam”. Då han skaldar

När jag med händren fattar –
ack, vad för hjärtans fröjd! –
de himmels runda pattar,
som pösa upp i höjd,
då springer hjärtat i mitt liv.
O, allerkäraste tidfördriv!

handlar det om dragkampen mellan Bacchus och Venus.

Herrar Lindeman och Ekman klättrar på karriärstegen – förbindelsen med Gustaf Carlson och änkedrottningen ligger dem inte precis i fatet – gifter sig till pengar, adlas och heter fortsättningsvis Lindschöld respektive Gripenstierna. Under riksdagen 1672 introduceras de samtidigt på riddarhuset.

Det gällde att skaffa sig ståndsmässigt tak över huvudet också; den 14 maj 1672 köpte Erik Lindschöld en tomt i hörnet Drottninggatan/Fredsgatan – husets om- och tillbyggnad skulle komma att kosta honom 32 000 rdr sp. Hösten 1673 kunde han flytta in; fast fortfarande pågick byggnadsarbeten.

Lindschöld har köpt ett kostlig hus utmed grev Nils’, som jag menar. Det har han över ett år låti laga omycke kostlig, som de säga. Han låter täckat med järnplåtar som har färg av koppar. Inuti äre taken helt förgyllda. Han har ock förmak och alkover uti sin sängkammar och barnkammar. De florera nu. (Catharina Wallenstedt i brev till maken Edvard Ehrensteen den 18 oktober 1673)

Till sect: Lindschöld kan jag omöjelig komma av mig att gå. De bo nu i sitt präktige hus som de ha byggt. Huse är värdera för tjugutusen rdr. Innanuti är det så kostlig klätt, att hos furstinnan är inte så präktigt. He Örnstedts fru sade mig att där är med gyllenläder utklätt, och himmel av gullstycke med silke och mest gullfransar. Summan, över måttan präktigt. (Catharina Wallenstedt i brev till maken Edvard Ehrensteen den 25 april 1674)

Våren 1674 ställde Karl XI sex skeppund takkoppar till Lindschölds förfogande; kungens välvilliga donation till trots blev huset inte färdigt. Erik Lindschölds ekonomiska resurser började tryta – det var inte bara i staden han byggde – och 1675 fick Gripenstierna lov att rycka in.

Magistraten hade 1674 ”till ett ringa tacksamhetstecken” för visad välvilja gentemot staden skänkt Lindschöld en stor tomt på Kungsholmen; den hjälpte honom nu Joel Gripenstierna att avyttra. Vidare fick Lindschöld av sin gamle skolkamrat som gåva mottaga 20 000 murtegel. De båda vännerna kom även överens om att dela bostad – mot 60 000 daler kopparmynt blev Gripenstierna delägare i huset, och 1676 tog han sitt nya hem i besittning.

Exakt hur byggnaden såg ut, vet man inte, men ett inventarium från 1690 ger vid handen, att de delat huset på längden – de två nedersta våningarna beboddes av Lindschöld – och att de inte vänt på slantarna beträffande inredningen.

Hemma-hos-reportage av Arne Munthe:

Ett myller av smärre kamrar, förmak och alkover omväxlade med paradrummen, av vilka det största låg mot Drottninggatan. I de senare voro golven inlagda eller täckta av täljstensplattor, och till det praktfulla intrycket bidrogo de målade taken, väggarnas gyllenläderstapeter och de massiva ekdörrarna. Fönstren voro av franskt glas, och genom innantill uppsatta fönsterluckor kunde man avstänga sig från yttervärlden och under de kalla vinterkvällarna njuta av värmen från järnkakelugnarna och de öppna spisarna.

Medan arbetet på huset Drottninggatan/Fredsgatan pågick som bäst, grundade Lindschöld sitt säteri Stavsund och Gripenstierna sitt Kersö, men tiden och pengarna räckte tydligen även till för sällskapsliv:

Stundom samlade kammarrådet [Gripenstierna] några vänner eller affärsbekanta på ett värdshus i staden eller omgivningarna. En sommarkväll på Förgyllda Draken året 1674, för att taga ett exempel, upplivade han och Lindschöld gamla minnen tillsammans med greve Gustav Carlson. Att det många gånger kunde gå ganska våldsamt till, då borgare och adelsmän, som ännu icke finpolerats av det följande seklets franska sällskapskultur, slogo sig lösa i en trängre krets, ha vi all anledning att antaga. En av de traktörer, som Joel Gripenstierna uppmuntrade, gick under det betecknande namnet ’lustige värden’. Som en följd av att Gripenstierna och Lindschöld varit tillsammans en dag vid årsskiftet 1677-78, fick glasmästaren sätta in fyra nya rutor i ’gamla vagnen’. (Arne Munthe)

Männen var ute och roade sig; hustrurna fick stanna hemma och föda barn. I familjen Gripenstierna rådde ingen brist på arvingar:

För den nya generation, som växte upp i det Gripenstiernska hemmet, sörjdes på det sätt, som var vanligt inom adelskretsarna på stormaktstiden. Undervisningen bedrevs under en informators ledning och omfattade naturligtvis till att börja med elementa av läsning, skrivning och räkning. Tvillingsystrarna Elisabet och Maria fingo sina A-B-C-böcker vid sex års ålder. Vid samma eller obetydligt senare ålder ansågos ’småherrarna’ mogna att skickas till Uppsala. Det är ett exempel på det egendomliga drag i tidens uppfostringsväsen, som kom professorerna att klaga över att akademien höll på att förvandlas till en ’barnaskola’. Per och Carl voro respektive åtta och sju år, då de inskrevos år 1675, och tredje sonen Joel var, då han två år senare inskrevs, endast sex år. Emellertid tycks alla tre bröderna samtidigt ha installerats i Uppsala först sistnämnda år. Den äldre student, som efter tidens sed utsetts att närmast övervaka deras studier – han hette Johan Billing och var av Östgöta nation – reste då i god tid före höstterminens början upp till Uppsala för att ordna kvarter åt sina disciplar. Fullständig inredning med sängar, bord, stolar, lakan och handdukar anskaffades sedan i Stockholm, liksom en rikhaltig personlig utrustning. I denna ingick även silvervärjor för var och en av pojkarna, av vilka den yngste – sexåringen Joel – dock fick nöja sig med en gammal, som tillhört hans fader. För de unga herrarnas betjäning anställdes en dräng vid namn Jonas, som naturligtvis ’kom ifrån Linköping’.

I Uppsala ställdes studierna – likaledes i överensstämmelse med tidens bruk – under inspektion av en av universitetslärarna, och det är inte överraskande att finna, att valet i detta fall föll på historiarum professor Claudius Arrhenius (sedan adlad Örnhielm), gammal Linköpingsscolar och sedan studentkamrat med Erik Lindschöld, vars älste son Isak gjorde sin entré vid universitetet samtidigt med bröderna Gripenstierna. Hos Arrhenius voro pojkarna också inackorderade i maten, och till förstärkning av hans hushåll uppskickades från Stockholm vid första terminens början en tunna lax, en tunna sill och två fjärdingar strömming. (Arne Munthe)

Östergötland förlorade inte heller Lindschöld kontakten med:

Lindschöld är rest med sin fru till Östergötland på godse han har köpt, och kommer hem strax kungen kommer. De ha många gods resa till, men utgången vet allt Gud. (Catharina Wallenstedt i brev till dottern Greta sommaren 1686)

Erik Lindschölds politiska bana började i och med att Karl XI tillträdde som regent 1672. Kungen hade redan året innan lämnat Stockholm för att personligen delta i det pågående kriget, och inte förrän vid årsskiftet 1679-80 skulle han komma att återvända till huvudstaden. Under hela denna tid måste den unge Karl XI lita till de sekreterare som följde honom i fält – en av dem var Lindschöld. Han blev kungens vän och förtrogne. 1674 fick han hovråds titel och 1675 var det Lindschöld som i realiteten under en tid fungerade som kungens förste minister. Sedan duggade utnämningarna tätt:

1677   kansliråd och statssekreterare
1685   hovkansler
1687   kungligt råd, friherre och greve, kansler för Lunds universitet
1688   guvernör för kronprinsen (Karl XII)

Vid genomförandet av enväldet (riksdagarna 1680 och 1682) hörde Erik Lindschöld till dem som ivrade för oinskränkt makt åt konungen – om av övertygelse eller av omtanke om den egna karriären förmäler inte historien. Lindschöld var medlem av reduktionskommissionen och var även Karl XI behjälplig då denne försökte (men inte lyckades) komma åt också det ”gamla frälset”, d.v.s. adelns medeltida godsbestånd.

Trots att han etablerat sig som ivrig reduktionsman var det till Lindschöld många i högadeln vände sig när de dignade under förmyndarräfstens och reduktionens bördor. I åtskilliga fall lyckades han också lägga ett gott ord och lindra de hårda villkoren.

Ett av reduktionens offer var Magnus Gabriel De la Gardie. 1684 skriver han i ett brev till Lindschöld:

”Så sant, som Herren lever, är det mig omöjeligit längre att uthärda. Fattigdom, smälek och det att jag ingenstädes kan erhålla rätt äro svårare anstötar, än att mänskelige krafter hinna däremot att uthärda. Sådant tillstånd driver mig nu härifrån (Stockholm), men till vad ort, det må Gud veta. . . . Jag är så beskaffad, att det mig den endaste tröst giver att snart förbyta detta mödosamma livet i evig ro, det Gud av sin barmhärtighet mig snart förläna ville. Ty jag är trött av suckande; hela dagen går jag sorgse.”

Rollerna hade verkligen blivit ombytta. Bara drygt ett decennium tidigare var det rikskanslern Magnus Gabriel De la Gardie som hade tillsatt Lindschöld som sekreterare i den Kabinettskonselj till vilken makten mer och mer kom att överflyttas. Nu var det Erik Lindschöld som hade inflytande och det var han som axlat De la Gardies mantel på kulturlivets område. Också Lindschöld fick stor betydelse som mecenat, bl.a. beskyddade han Sveriges första fasta teatertrupp. Den franskklassiska smaken introducerades i Sverige av Erik Lindschöld, och det kan sägas vara hans förtjänst att den klassiska franska dramatiken spelades förhållandevis tidigt här. 1684 skrev han både prolog och epilog till den första föreställningen av Racine i vårt land.

Kommissioner, kommissioner och återigen kommissioner. Under Karl XI:s tid vid makten tillsattes en mängd olika kommissioner – bl.a. var Sverige i behov av nya lagar, ny psalmbok, bibelöversättning, katekes och skolordning – och i nästan alla hade Erik Lindschöld ett finger med i spelet. Uppdraget att slutgiltigt utforma den nya kyrkolagen (som fastställdes officiellt i september 1686) gick t.ex. till honom. Och 1686 blev han president i den stora lagkommissionen för revision av den gamla lagen – resultatet blev sedermera den Sveriges rikes lag som 1734 ersatte den medeltida landslagen.

En man i Erik Lindschölds ställning saknade givetvis inte fiender. Somliga kallade honom uppkomling och karriärist. Hans belackare berättade – med illa dold skadeglädje kan man förmoda – historien om hur den unge preceptorn Lindeman av Karl X Gustav befalldes att gifta sig och bli en stadgad karl. Befallningen åtlyddes och en bondflicka blev preceptorns maka. När så småningom en arvinge föddes dog bondflickan. Ånyo firades det bröllop men den nya frun ville inte veta av någon bondunge, varför barnet försköts. Dock levde den bondska ätten vidare och frodades medan den grevliga utslocknade.

”Tiden, annars så olitterär, led ingen brist på psalmdiktare”, skriver Alf  Henrikson. Nej, minsann. Jesper Svedberg, Israel Kolmodin, Haquin Spegel, Jakob Arrhenius  m.fl. Till deras skara sällade sig även Erik Lindschöld. Två av hans psalmer finns med i 1937 års psalmbok:

Psalm 437.

1. Jag i tysta skuggors timmar
Herrens lov förkunna skall.
Himlen av hans klarhet glimmar,
Jorden är hans fotapall.
O min tro, du själens öga,
Skåda den som på det höga
Dessa sköna facklor satt
Att oss leda i vår natt.

2. Skriv på fästet, klara måna,
Skaparns milda majestät
Och ditt bloss åt natten låna,
Att vi där ock se hans fjät.
Gläns utöver berg och dalar:
Allt om Herrens under talar.
Kläd i silver flod och fält:
Över allt sin tron han ställt.

3. Ack, så nära, mig så nära
Är du då, Oändlige.
Fast mitt öga ej kan bära
Glansen av ditt anlete.
Fast min tanke dig att fatta
Fåfängt skall sin vinge matta.
Lever jag och rörs i dig,
Gud, min Gud, så nära mig.

4. Din är jag, när jag uppvaknar,
Din, när jag ock går till ro;
Och det ljus, som här jag saknar,
Bidar jag med stadig tro.
Jag i stilla andakt tiger,
Men min känsla högre stiger
Än dit alla stjärnor nå,
Än dit alla tankar gå.

Psalm 551.

1. När jag uti min enslighet
Hos mig väl eftertänker
Vår usla världs fåfänglighet,
Dess oro, våld och ränker,
Från detta liv jag längtar då
Och önskar till min Jesus gå,
Som bättre lott mig skänker.

2. Här söka världens barn med makt
Att jordens fröjd förlänga.
I vällust, välgång, prål och prakt
De om varann sig tränga.
Men över dem den hand är höjd,
Som kan förkorta jordens fröjd
Och himlens portar stänga.

3. Allt vad på världens fagra fält
För deras syn kan glimma
Av döden varder nederfällt
Som strå i skördens timma;
Och lyckans sol, som skimrar än,
Går ner och går ej upp igen
Ur gravens dystra dimma.

4. Men dem som efter Herren se
Och taga sig till vara
För synds och satans frestelse,
Åt dem skall Gud förvara
En krona prydd med härlighet,
En skrud, beredd av helighet,
I de utvaldas skara.

5. Fördenskull, Jesu, led du mig
Städs med ditt ord det rena
I hopp och tro på jämnan stig
Och böj mig till det ena,
Att jag för allt det jorden bär
Dig väljer och dig håller kär
Och dyrkar dig allena.

6. Till din förtjänst med tron jag flyr:
För mig du uppfyllt lagen,
Den synd, som jag botfärdig skyr,
Blir i ditt blod avtvagen;
Ty du har dragit all min last,
För mig på korset naglad fast,
Bespottad, kvald och slagen.

7. Lär mig på denna stora nåd
Mitt hopp, o Jesu, fästa.
Lär mig att vandra i ditt råd,
Vänd allting till det bästa.
Min svaga tro giv större kraft,
Giv kärlek, mer än jag har haft,
Till Gud och till min nästa.

8. Så kan jag, när det täckes dig,
Till mina fäder fara
Och nöjd från världen skilja mig
Att evigt hos dig vara
Och mättas av den salighet,
Som du berett av evighet
Åt din utvalda skara.

9. Hjälp mig, min Jesu, styrk mitt hopp
Och håll mig vid din lära;
Och när fullbordat är mitt lopp,
Giv mig en evig ära.
Min själ uti ditt sköte tag,
Min kropp också på domedag
Oändlig fröjd förära.

Dessa båda psalmer återfinns även i Wallins psalmbok 1819 och ”Nya psalmer” 1921. Kanske också i vår senaste psalmbok?

Men i den svedbergska psalmboken fick inte Lindschöld vara med. Då den trycktes 1694 kritiserades den skarpt från kyrkligt håll. Det ansågs att vissa psalmer var rent irrläriga och andra var ”med för hög stil componerade, som föga tjäna till andakten”. Teologerna hävdade att de ”enfaldiga” inte skulle förstå dem. Karl XI lät dra in psalmboken och ett nytt förslag utarbetades. 1695 kom så den nya psalmboken utan psalmer som kunde vara ”för gement folk svåre”. Erik Lindschölds psalmer hörde till dem som plockats bort, bl.a. ”En andäcktig Siäls Nattero”. Första och fjärde versen lyder:

Nu i skuggans tid den tysta,
som med stjärnor stickad är,
låt du dig mitt hjärta lysta
lambsens lov upphöja här.
Mörkret mig en klarhet bliver
när jag uti gull beskriver,
hur mitt liv i döden sig
för mig störter villelig.
Låt ditt ljus, du sköna måna,
över sina vidder gå,
och ditt klara silver låna
vattnen som du spelar på.
Skin och skimra, blänk och glimma,
ök din klarhet i var strimma.
Lambsens lov för fort och fort,
brinn själv själva köldens ort.

Redan innan Karl XI myndigförklarats hade ju Lindschöld hyllat honom med bl.a. ”Den store Genius” i vilken hovpoeten förespråkade enkelhet och kärvt manliga dygder. Lyx och fåfänglighet var ingenting för riktiga karlar:

Tycker er att ert pudrade hår, era krusade lockar,
Ert nya mode på allt, era kostbara kyndiga kläder,
Ert fick och fack, ert konstiga skick, era kvinnliga later,
Ert slå dank, ert tidsfördriv och ofruktbara levnad
Sku vara kraftiga nog att främja er ära i världen.

Budskapet gick hem hos Karl XI; för detta prisades han också av Lindschöld:

”Eder Kungl. Maj:t låter intet deras utskylder och bevillningar användes till flättja och fåfänga eller riksens ingälder förnötas genom oskick och överflöd. Eders Kungl. Maj:ts sparsamhet är landets ymnighet.”

Vid riksdagen 1686 utsågs smedssonen Erik Lindschöld av kungen att som lantmarskalk föra adelns talan. Lantmarskalkstalet blev berömt och gillades säkerligen av Karl XI.

Att heta konung, det är ett stort namn; men pater patriae, Landsens fader, det är ett ljuvligt namn. En konungs egenskap är att se på sin makt, sin myndighet, sitt herravälde, sin höghet, sin ära; men en faders skyldighet är att se på sina barns bästa, att sköta dem att hjelpa dem, söke deras förkofran, främja deras hopp, öka deras håfvor . . . . Eders Kgl. Maj:t har med sitt exempel så högt inplantat omsorg och kärlek för det allmänna bästa, i allas hug och sinne, att ingen egennyttighet får mer bli i landet, utan hämmas och utrotas öfverallt med allvarsamhet och uppsigt .

—  —  —

Hvad E.K.M. spar får ingen utöda; hvad rikligen inkommer låter E.K.M. redeligen utdela till Riksens tjenst och tarf och af allt detta goda, som Gud ger och Sverige njuter, har E.K.M. sjelf det minsta; hvad privati ha mist, har publicum fått; hvad somlige ha förlorat det hafva alla vunnit; hvad hvar och en har eftergifvit, det finner han igen, det njuter han ännu i den allmänna riksens säkerhet och förkofring som ersätter allt, som försvarar allt, som utdelar allt, så att derifrån likasom en ymnig källa flyter allt gott igen, som föder, som frodar, som fröjdar, som uppfriskar alla i gemen och hvar och en isynnerhet, när alltsammans blir anlagdt till landsens försvar och undersåtarnes fromma . . . .

Dhetta fadershiärtat giör, att alla Eders Kongl. Maij:tz undersåtare, dhe ringaste som dhe högste, få nalkas Eders Kongl. Maij:tz höga thron och komma inför Eders Maij:tz blijda ansichte till att klaga sin nödh, andraga sijna angelägenheeter och begiära hjälp och bijstånd medh samma tillförsicht, medh samma frijheet som gode barn hos en mildan fader . . . .

Att likna Karl XI vid en mild fader var väl att ta i; de som drabbades av reduktionen hade förmodligen en annan uppfattning. Men ingen kunde förneka att kungen hade enkla vanor, och det var inte i egen ficka han stoppade reduktionsintäkterna. Lindschölds egna vanor var inte lika enkla och hans motståndare beskyllde honom både för alltför påkostat byggande och slöseri i största allmänhet. I en nidvisa hette det:

Hållt måttelig stat, och känn dig själv grant,
Så lär du snart finna, att det är rätt och sant.

Sina vedersakare kallade Lindschöld ”fallska Klaffare och liugare” men faktum är att även mätt med tidens mått levde han högt. Hans hus i Stockholm var synnerligen praktfullt och dyrbart inrett, och då det gällde egendomen Stavsund i Uppland vände han inte på slantarna. Stavsund tålde att jämföras med vilket slott som helst. Erik Lindschölds försvarare skyllde extravaganserna på hans (andra) hustru, Elisabet Cronström (1653-1718). Lindschöld hade gift sig till en förmögenhet och damen ifråga var van att leva på stor fot – själv kom han ju ifrån betydligt enklare förhållanden och har också i åtskilliga dikter tagit avstånd från ett liv i lyx. T.ex.:

Ty kasta platt tillbaka
All världens fjäs och prakt,
Som ofta förorsaka
Fördärv, fall och förakt.

Fast också under sin tid som preceptor för Gustaf Carlsson förebråddes Lindschöld (eller Lindeman som han hette på den tiden) en alltför omfattande lyxkonsumtion: ”banketter och baler, gyllene stycken, fjäderbuskar, så många hundrade alnar guld och silverband samt dyra spetsar, vad är detta annat än högfärd” undrade Daniel Bengtsson Uttermark som hade hand om räkenskaperna. Till sitt försvar angav Lindschöld att man måste ta seden dit man kommer och inte låta sig utsättas för utlandets spott och spe.

Hur nu än Erik Lindschölds förhållande till lyx och flärd egentligen var så råder det ingen som helst tvekan om hans förhållande till de sköna konsterna. Han var en konstens beskyddare – ”Dän Nordska Maecenas”. Bland dem han beskyddade återfinns namn som Petrus Lagerlöf, Gunno Eurelius-Dahlstierna och Haquin Spegel. Som motprestation såg han gärna att de liksom han själv aldrig försummade att propagera för kungen och den starka kungamakten.

Karl XI såg kanske inte i första hand Lindschöld som någon sorts propagandaminister; det var en självpåtagen bisyssla att i alla sammanhang förhärliga enväldet, t.o.m. i ett tackbrev riktat till universitetet i Lund. Lindschöld hade valts till universitetets kansler och till hans ära hölls i vanlig ordning en högstämd oration på latin. I brevet (1688) framför Lindschöld sitt tack men framhåller att det finns lämpligare ämnen för orationer:

Vi har den bäste av kungar, i anda och gärning en sann hjälte, vi har drottningar som är alla dygders döttrar, vi har kungliga telningar som var och en är det rikaste fält för lovtal. Vi har den sanna religionens tröst, rättvisans goda, fredens ro och allt som pryder och hedrar hela vårt fosterland: jag kan inte se något gott skäl att försumma detta vidsträckta fält för vältaligheten för att i stället slå in på den smala stig där man prisar min obetydliga ära. Jag skulle också önska att den lysande seger som utkrävdes av fienden på de lundensiska fälten måtte förhärligas i lovtal varje år, till evärdligt minne av denna lika hjältemodiga som lyckosamma bragd, och jag vågar ålägga er en sådan förpliktelse för framtiden – jag hoppas att den inte skall vara misshaglig – så att våra efterkommande aldrig skall låta den dag falla i glömska då både vår och deras räddning och frihet stod vacklande men skyddades och stärktes genom Guds märkliga nåd och kung Karl XI:s otroliga dygdekraft. Sådana prov och tecken på den allmänna glädjen, nyttan och lycksaligheten kommer att vara en bättre övning för vältalarnas snillen och även uppfylla min längtan och önskan.

Några uppgifter om hur Lindschöld reagerade när Johan Gyllenstierna tog hans plats som kungens gunstling nummer ett har jag inte funnit, men inget tyder på att han någonsin sviktade i sin lojalitet mot Karl XI. Och efter Gyllenstiernas död (1680) var Erik Lindschöld snart tillbaka i maktens korridorer. Det berättas att Hans Majestät reste ut till honom på Stavsund. En version gör gällande att kungen klampade in i rummet där Lindschöld höll på med sina studier och välte ut bläckhornets innehåll över bordet: Karl XI:s handgripliga sätt att skämta med sina förtrogna. Enligt en annan version skulle de ha mötts i trädgården och kungen genast frågat varför Lindschöld dröjde så länge på landet. Hur som helst blev Erik Lindschöld återigen en av Karl XI:s främsta rådgivare.

Den 11 juni 1690 dog Lindschöld och sörjdes av ”alla rättsinniga Patrioter, och särdeles studerande personer, som en sådan deras benägne och höggunstige Patron bortmist”. Karl XI hade besökt honom på dödsbädden, och vid den storslagna begravningen i Riddarholmskyrkan — bekostad av konungen — fanns kungahuset på plats. Biskop Samuel Wiraenius likpredikan ger bl.a. en bild av ämbetsmannen Erik Lindschöld, en bild som inte bara är ”fagra Ord” utan – med tanke på vad jag känner till – verkar ligga sanningen nära:

Then tijd han Cantzelie-Råd war, och antog jämwäl androgh Undersåtarnas Böner och angelägenheter för höga Öfverheten, uppehölthan them intet med fagre Ord och Löfften, på thet han ther igenom skulle något winna. Han brukade icke heller then gambla Hoff-Regeln, Spem mora enecare, utan sade strax rent uth sin Mening om Supplicantens Begiäran. Ingen öfwerföll han med Snubbor och oförskylta Bannor; uthan rättade the willfarande, tröstade the bedröfwade, hielpte the fattige och förtryckte, och ther han offta på intet annat sätt kunde hielpa them, hugnade han them doch med wänlige Ord, Almåsa af sina egna Medel, hwilket iagh icke allena sielff otalige gånger sedt och hördt, utan och af andra förnummit, som hans Mildhet och Fromhet och effter hans Dödh alldrigh nogsampt wetta att berömma och prijsa.

Litteratur:
Ewert Wrangel (red.): Svenska folket genom tiderna, Vårt lands kulturhistoria i skildringar och bilder, 1939
Alf Henrikson: Svensk historia 1659-1809, Delfinserien, 1972
Den svenska historien, 5  Karolinska tiden 1654-1718, Bonniers 1967
Lars Lönnroth, Sven Delblanc (red.): Den Svenska Litteraturen, Från forntid till frihetstid, Första upplagan, 1988
Peter Englund: Det hotade huset, Adliga föreställningar om samhället under stormaktstiden, 1989
Kurt Johannesson: Erik Lindschöld, Konsternas beskyddare i Klient och patron, Befordringsvägar och ståndscirkulation i det gamla Sverige (utg. Magnus von Platen), 1988
Suecia Antiqua et Hodierna, bearbetad och kompletterad upplaga, Stockholm 1972
Arne Munthe: Joel Gripenstierna, En storfinansiär från Karl XI:s tid, Uppsala 1941

27. Hedvig Eleonora

Den 28 februari 1719 besegrades den danska armén på höjderna nordost om Helsingborg. De svenska styrkor som svarade för bedriften att Skåne förblev svenskt leddes av Magnus Stenbock, skånsk generalguvernör.

När segern var ett faktum skickades omgående ”Stenbocks kurir” till Stockholm:

För första gång på länge
Göt marssol ut sitt gull
På Stockholms stad, då vakten
Fick brått vid Södertull.
”Kurir ifrån grev Stenbock!”
Upp flyger bommens slå
För ryttaren och hästen,
Halvdöda båda två.

Vid Sludden störtar skymmeln,
Han mäktar icke mer.
Till fots den trötte krigarn
Till slottet sig beger.
För kungahuset har han
Ett krutröksvärtat brev,
Som generalen lutad
Mot sadelknappen skrev.

I borgen, byggd av Wrangel
På Riddarholmens ö,
Med flygeltornens rundlar
Vid strand av Mälarsjö,
Fru Hedvig Eleonora,
Den höga ättemor,
Ett stöd för Karlar trenne,
I sorg och oro bor.

Hur har i ångest fordom
Hon vakat mången stund,
Då maken stred vid Warschau,
Då sonen stred vid Lund!
Sist ljöd i hennes öra
Pultavas dunderskall;
Det bud, härnäst hon väntar,
Kan vara Sveriges fall.

I sitt gemak hon sitter,
Den gamla drottning god,
Sondottern, stolts Ulrika,
Står stel liksom en stod.
Ett enda ord ej kommer
Från pfalzisk underläpp,
Och hela hovet tiger,
Man hör blott urets knäpp.

Men vilket sorl i trappan!
Nu dörr på dörr slås opp.
Fontanger och peruker
En viskning genomlopp.
En kammarsven förkunnar:
”Kurirn, ers majestät!”
Med vördnad träder hovet
Tillbaka några fjät.

Av två drabanter ledes
En halvt avsvimmad man,
I tunga ryttarstövlar
Med möda vacklar han.
Vart steg på golvet lämnar
Ett spår av Sveriges jord.
Han bjuder till att tala –
Då tryta sans och ord.

Med lugn på skrynklig panna
Men dödsblek som en hamn,
Den ädla fru sig reser
Ur kronprydd länstols famn.
”Sitt, herr kornett! hon säger,
Och hovet skåda får
En syn förutan like:
Han sitter, och hon står.

Det var väl inte precis så där det gick till, men kuriren existerade i sinnevärlden. Han hette Henrik Hammarberg och var ryttmästare. Då det inte var krig försörjde han sig som jurist, blev häradshövding och till slut president i Svea hovrätt.

”Stenbocks kurir” tillkom 1880 och var den första dikt som Snoilsky skrev för sin historiska diktcykel ”svenska bilder”.

Den höga ättemodern – fru Hedvig Eleonora, den gamla drottning god – var 1710 över 70 år gammal och hade i mer än ett halvsekel varit rikets första dam. Tvenne Karlar överlevde hon och den tredje överlevde henne endast med tre år och sex dagar. Hennes liv sträckte sig praktiskt taget över hela den karolinska epoken, och hennes inflytande måste rimligen ha varit stort – större än historikerna vanligen medger. Förutom en god matte åt Epelin, Belle-Amoure m.fl. var hon ju maka till en kung, mor till en annan och farmor till en tredje; säkerligen påverkade hon dem alla tre.

Hedvig Eleonora, född den 23 oktober 1636, var dotter till hertig Fredrik III av Holstein-Gottorp och Maria Elisabet av Sachsen. Det antas att hennes tilltalsnamn var Eleonora – hon skrev sig nämligen oftast H. Eleonora.

Den 24 oktober 1654 – hon hade dagen innan firat sin adertonde födelsedag – vigdes Hedvig Eleonora och Sveriges nyblivne kung Karl X Gustav till man och hustru.

Om det stundande bröllopet skriver hovjunkaren Johan Ekeblad i ett brev:

”Här blir en hop balletter, upptog och fyrverk tillredda till högtidsfesten. Hans kungliga majestät är helt lustig och glad över denna unga furstinnas ankomst och helt väl tillfreds med henne. Hon är ock sannerligen helt vacker och from och ger gott hopp om sig.”

Giftermålet var naturligtvis politiskt betingat. För det holstein-gottorpska furstehuset med dess fiendskap till Danmark var det lämpligt att ställa sig under stormakten Sveriges beskydd, och svenskarna fick en trogen bundsförvant mot danskarna. Förbindelsen med Holstein-Gottorp skulle dock komma att få ödesdigra konsekvenser för freden i Norden och bidrog inte till att den invecklade ”slesvig-holsteinska frågan” kom närmare sin lösning. Frågan hade varit på tapeten under sekler och slutgiltigt löst blev den inte förrän i vårt eget århundrade. Kort sagt är frågan svåröverskådlig och jag är inte ensam om att ingenting begripa:

‘Middle Eastern politics – ‘
‘Are like the Schleswig-Holstein Question, Inspector.’
‘Sir?’
‘There are only three men who have ever understood that.’
‘Really, sir?’
‘One was Prince Albert, who was dead.’
‘Like Queen Anne?’ ventured Sloan tentatively, since it seemed a historical matter.
‘The second’, swept on Corbishley, not listening, ‘was a German professor who became mad.’
‘Ah.’ It was the most non-commital sound Sloan could make.
‘And the third was Lord Palmerston.’
‘Indeed, sir?’
‘And he had forgotten.’
(Catherine Aird: The Body Politic, 1990)

Äktenskapet tycks i alla fall ha varit lyckligt trots Karl Gustavs aldrig sinande intresse för vackra kvinnor. ”Mein lieber Herz” kallar han henne i de många breven, och under fälttågen i Polen och Danmark besökte den unga drottningen honom flera gånger. I november 1655 föddes sonen Karl och på grund av krigen fick Hedvig Eleonora redan från början ensam svara för prinsens uppfostran.

1659 sammankallade kungen en riksdag i Göteborg. Vid jultiden reste drottningen dit för att få träffa sin make, och den lille prinsen tog hon med sig. Karl X Gustav insjuknade emellertid och avled i februari 1660. Johan Ekeblad berättar att ”Hennes Majestät är mycket bedrövad framför andra och ligger stilla till sängs”.

Vid 23 års ålder – med en ännu inte fyraårig son och tronföljare – blev Hedvig Eleonora ”änkedrottningen” och skulle så förbli de följande femtiofem åren.

”Den 4 november 1660 begrovs konung Carl X Gustaf i det Gustavianska gravkoret i Riddarholmskyrkan; hans kista flyttades 1697 till det då under byggnad varande Carolinska koret. Ingen svensk kunglig begravning har i slöseri och prakt kunnat mäta sig med denna. Bland annat inlades i den magnifika kistan under stora ceremonier för detta ändamål förfärdigade riksregalier (krona, spira, äpple, nyckel och svärd), alla av 19 karats guld och med en sammanlagd vikt av 2 kilogram. På den ekonomiske Carl XIV Johans befallning togs de emellertid 1824 upp ur kistan och deponerades i skattkammaren.” (John Bernström: Calendarium, Sällsam historia var dag i året, 1967)

Kungen måste ha haft en hög tanke om sin unga hustru – i sitt testamente hade han inte bara gett henne ordförandeposten i förmyndarstyrelsen utan också gett henne två röster. Rådet godkände inte Karl Gustavs testamente, men i den förmyndarregering som så småningom bildades fanns i alla fall Hedvig Eleonora med, och vid omröstningarna hade hon två röster. Kanske hade rådsherrarna kommit underfund med att den unga, oerfarna och inte särskilt politiskt intresserade änkedrottningen inte skulle komma att ställa till besvär för dem. Endast då det gällde tronföljarens uppfostran hände det att Hedvig Eleonora satte sig på tvären. Riksdrotsen Per Brahe d.y. ville inte ens ha henne närvarande då prinsens fostran diskuterades ”emedan kvinnfolk gemenligen är indulgent mot sina barn”.

Hedvig Eleonora oroade sig för den ende sonens hälsa. Han var ofta sjuk och med tanke på seklets höga barnadödlighet är hennes ängslan inte svår att förstå. Därför lade hon också större vikt vid sådant som kunde stärka hans fysik, t.ex. ridning och jakt, än vid boklig bildning. Enligt Arvid August Afzelius (Svenska Folkets Sago-Häfder) ansåg Hedvig Eleonora det vara tillfyllest

”om en konung hade godt sundt förnuft och en sund kropp, utan latin och annat lärdomsbråk. ‘Mina bröder’, sade hon, ‘hafwa ingenting sådant lärt och äro ändock aktade och goda furstar.’ Den lärda informatorn fann i sin belägenhet bäst wara att ställa sig Drottningens wilja till Efterlefnad wid den unge Konungens uppfostran, och då någon af de höga förmyndarne efterfrågade hans framsteg brukade han swara, att han hade en bestämd owilja för böcker och latin samt endast wille rida, fäkta och skjuta.”

Även som vuxen ägnade sig Karl XI åt att rida, skjuta och fäkta – den bokliga bildningen var och förblev skral. Nutida forskare anser sig ha konstaterat att han led av ordblindhet.

Märkligt nog intresserade sig Hedvig Eleonora inte endast för den egna sonens studier utan även för Gustaf Carlsons. Gustaf Carlson föddes 1647 och var Karl X Gustavs legitimerade son med rådmansdottern Brita Allerts. Änkedrottningen såg också till att Brita Allerts försörjning blev tryggad genom att skaffa henne en donation i Skåne på livstid.

Ekonomiskt gick det ingen nöd på Hedvig Eleonora; som livgeding innehade hon Gripsholms, Eskilstuna, Strömsholms och Vadstena län. Sina inte obetydliga inkomster använde hon till att stödja den inhemska konsten såtillvida att hon byggde om och till och förskönade sina slott – både in- och utvändigt. Främst förknippas väl hennes namn med Drottningholm som påbörjades 1662; arkitekt var Nicodemus Tessin d.ä., och Tessin d.y. fullföljde faderns verk. För den inre utsmyckningen stod bl.a. Ehrenstrahl. Det var också efter Tessinarnas ritningar som hon på 1670-talet lät bygga om Strömsholms slott. På Ulriksdal tillkom två flyglar under hennes tid, och på Gripsholm lät Hedvig Eleonora uppföra den tre våningar höga Drottningflygeln. På Gripsholm revs också det höga taket, och boningsrum inreddes på vinden. Och slottens trädgårdar gick heller inte av för hackor.

Teater var också något som Hedvig Eleonora både uppmuntrade och understödde. Även hos sonen ville hon väcka ett teaterintresse:

”Den 15 augusti 1665 hade Urban Hjärnes ‘Rosimunda’, vår första antikiserande tragedi, sin urpremiär: stycket gavs på Uppsala slott i avsikt att roa den tioårige Carl XI. För den som tror att det tjugonde seklets småpojkar står i särklass genom sin smak för bloddrypande seriehjältar är pjäsen tankeväckande läsning: Alboin mördar Rosimundas fader, våldtar henne och tvingar henne att dricka ur hans huvudskål; hon låter därför mörda Alboin, men mördas sedan själv av hans mördare, som hon förgäves sökt mörda; därtill vimlar scenen av de mördades gengångare – så skall förvisso en barnpjäs se ut!” (John Bernström: Calendarium, Sällsam historia var dag i året, 1967)

När Karl XI bevistade föreställningen som studenterna gav på Uppsala slott var han för övrigt bara nio år och det var säkerligen inte den första teaterpjäs han såg. Under Hedvig Eleonoras tid avlöste i Stockholm de utländska teatergrupperna varandra och även amatörteatern blomstrade. Innan han 1672 förklarades myndig hände det att Karl XI var på teater så ofta som fyra gånger i veckan.

Teaterintresset hade Hedvig Eleonora med sig hemifrån slottet Gottorp i Schleswig-Holstein. När hon växte upp hade hon haft tillfälle att se olika slags framträdanden – teater, balett, lindans m.m. – såväl på slottet som på rådhuset i Schleswig. 1649, då en av hennes systrar gifte sig, gavs föreställningar av Jean Baptist van Fornenberghs holländska teatertrupp. Dem såg troligen Hedvig Eleonora, för när Fornenbergharna våren 1666 kom till Stockholm blev de hennes speciella skyddslingar. De fick både penninggåvor och allt upptänkligt stöd.

Till att börja med framträdde det fornenberghska sällskapet i ett av bollhusen vid Slottsbacken. Där uppfördes t.o.m. en läktare åt tioårige Karl och hans mor att ”stå uppå och åskåda Comedi”. Sedan fick skådespelartruppen en egen teater, det s.k. komedianthuset i Lejonkulan – drottning Kristinas gamla djurhetsningsarena. För att de möjliggjort teaterbygget hyllades Hedvig Eleonora och Karl i prologen till invigningsföreställningen. För att ytterligare hedra sina gynnare döpte Fornenbergh en son till Carl; dopet förrättades av hovpredikanten Haquin Spegel. Ett annat skådespelarbarn döps också i hovförsamlingen och får namnet Hedvig Eleonora.

Vad som spelades på Fornenberghs teater var troligen holländsk 1600-talsdramatik, men det är möjligt att också Shakespeare och hans samtida fanns på repertoaren. Fornenbergharna besökte även Stockholm ett par gånger på 1670-talet, och då var det franskklassiska dramer som stod på programmet.

Hedvig Eleonora var inte den första kungliga personen i Sverige som stödde Jan Baptist Fornenberghs sällskap. Maria Eleonora – också änkedrottning – tog sig an truppen 1653 och engagerade dem för en längre tid vid sitt hov. Däremot lär holländarna inte ha varit i drottning Kristinas smak.

Även Ulrika Eleonora, Karl XI:s maka, var välvilligt inställd till teaterföreställningar och understödde enligt Carl Gustaf Tessin de unga skådespelarna i ”Dän Swänska Theatern” som uppträdde i Uppsala och Stockholm åren 1682-1698. Karl XII följde mors och farmors exempel och kallade 1699 in Claude de Rosidors franska teater- och operasällskap. Farmor Hedvig Eleonora blev truppens beskyddare när kungen snart fick annat att tänka på. Den rosidorska truppen framförde 1701 ”Ballet meslé de chants héroiques” (svensk titel: ”Balett bemängd med sång”) med musik av Anders von Düben d.y. (1673-1738) och text av en av den franska truppens medlemmar. Verket skrevs för att fira segern vid Narva.

Efter denna teaterhistoriska utvikning tar vi ett kliv tillbaka till senare hälften av 1660-talet, då Karl XI sprang på teatern allt under det att rykten om hans läs- och skrivsvårigheter florerade. Det gick så långt att ständerna blev oroliga och krävde räfst och rättarting. Rådet – och då i synnerhet Hedvig Eleonora – ansågs ha försummat Karls uppfostran, och det ställdes t.o.m. krav på någon slags offentlig examen. Det gick naturligtvis inte rådet med på och en politisk kris var i faggorna.

Var Hedvig Eleonora bara en ”indulgent” mor som skämde bort sitt enda barn? Eller hade hon kommit fram till att sonens självförtroende p.g.a. dyslexin skulle kunna lida obotlig skada? I vilket fall som helst var det nu, d.v.s. 1668, som hon lät Ehrenstrahl börja måla de tre stora allegorierna i paradsängkammaren på Drottningholm. Allegorierna beskriver och förhärligar Karls födelse, hans uppfostran och studier och slutligen den ära som skulle vederfars honom tack vare hans dygder och kunskaper. Det var också dessa dygder och kunskaper Lindschöld – med Hedvig Eleonoras goda minne – prisade i sin balett ”Den stoora genius” som uppfördes på Karls födelsedag året därpå. Och 1670, vid en hovfest, kunde man se Karl uppträda som solen kring vilken alla de andra himlakropparna svärmade. Även den texten var av Lindschöld och stipulerade bl.a. hur undersåtarna bör förhålla sig till kungamakten:

Vij tiena, han löhner, vij lyda, han befaller,
Och äre strax redo att föllia, när han kallar.
Alt hvad han gör och talar är allom till behag,
Hans seder och hans lefverne en lära och en lag.
Hans ansichte, hans miner, men mest hans ädla siäl
Tvingar hvars mans sinne och gör mång fri till träl . . . . . .

Ständernas oro tycks ha lagt sig – 1672 förklarades Karl myndig och tio år senare var han enväldig.

Som ung beskrivs Hedvig Eleonora som glad och nöjeslysten – Lindschöld t.ex. stod ju som arrangör av hovfester högt i hennes gunst. Magalotti skriver i sin reseberättelse från 1674 att änkedrottningen var känd för ombytlighet och obeständighet, men att det på det hela taget var en mycket gudfruktig och god kvinna. Alf Henrikson säger att hon var väldigt intresserad av sina slottsbyggen, men ”för övrigt, påstår Anders Fryxell och Carl Grimberg enhälligt, tyckte hon mest om femkort och trumf”. Med tanke på de epigram Lindschöld skrev över hennes hundar tyckte hon mycket om sina fyrbenta vänner också. Medevi brunn besökte hon med förtjusning – där hade hon t.o.m. under en period ekonomiska intressen.

”Den 17 augusti 1676 segrade svenskarna vid Halmstad: en dansk styrka om ca 3 000 man blev till största delen nedgjord eller tillfångatagen. Avgörande betydelse för krigets utgång hade inte denna drabbning, men som den var Carl XI:s första ‘victoria’ efter svåra motgångar, blev dess psykologiska verkningar stora. ‘Vi hugne oss däröver att Guds godhet haver velat göra en begynnelse att giva våra vapen framgång och seger i vår rättfärdiga sak’, skrev konungen själv; ingen tanke var honom mera främmande än att fråga Hallands danskfödda invånare om deras syn på den högstes ingripande.” (John Bernström: Calendarium, Sällsam historia var dag i året, 1967)

Att Hedvig Eleonora oroade sig då Karl drog ut i kriget är väl helt naturligt, men samtidigt måste det ha glatt hennes holsteinska hjärta att han besegrade danskarna.

Förmodligen var hon inte särskilt nöjd med att en dansk prinsessa 1680 blev sonens maka. Men man kan inte säga annat än att hon ställde upp. Det var Hedvig Eleonora som mötte den blivande drottningen i Helsingborg och ledsagade henne till bröllopet. Och det var tillsammans med henne bruden intog måltiden efter vigseln – Karl XI föredrog sina officerares sällskap.

Efter bröllopet vistades Karl XI och hans maka hos Hedvig Eleonora på Strömsholm. De bodde i en träbyggnad på borggården och stannade en stor del av sommaren.

Träbyggnaden hade änkedrottningen låtit uppföra i samband med slottets ombyggnad, och hon lät den stå kvar även efter det att Strömsholm var inflyttningsklart och hon tagit sitt änkesäte i besittning. Riktigt färdigt blev det för övrigt inte förrän 1741.

Med rätta har Strömsholm kallats ”Änkedrottningarnas hem”. Den första blev Katarina Stenbock, Gustav Vasas tredje hustru. Hon bodde där till sin död 1621. Nästa änkedrottning var Maria Eleonora som ville att Gustav II Adolf skulle få sin gravplats där. Hon gick med på att begravningen ägde rum i Stockholm under förutsättning ”allenast att man ville Lova, det Hans Kunglig Majestäts lik må föras till Strömsholm, när kapellet där bliver färdigt”. Så blev det nu inte och Maria Eleonora bodde oftare på Gripsholm och Nyköpingshus än på Strömsholm.

Sedan var det Hedvig Eleonoras tur och under hennes tid fick Strömsholm det utseende det i allt väsentligt fortfarande har. Hon såg också till att slottet fick en påkostad inredning. När greve G.J. Ehrensvärd under senare hälften av 1700-talet besökte Strömsholm skrev han i sin dagbok:

”Den gamla kungsflygeln vid Strömsholm har ännu möbler, som till hovstaten nyttjas, av den prakt, att sådana nu inte utan känning kunna inköpas. Inget rum har ej en guld- eller silvertygssäng. Sidentyg är uti vartenda rum, och de övriga möblerna svara däremot.”

(Även Sofia Magdalena, Gustav III:s gemål, hade Strömsholm som änkesäte och tillbringade någon tid där varje år.)

”Inventarium vid Ulriksdal 1689” ger också en bild av hur Hedvig Eleonora inredde sina slott:

”Hennes kgl. Maj:t Riksänkiedrottningens logementer

Matsalen är klädd med svart gyllenläder, 3 rutor högt med krans över och under. En himmel och ryggstycke av violett och aurora blommerat sidentyg, underfordrad med canfas. Runtikring ryggstycket och ovanikring kransen med violett och aurora silkesfransar, nedanikring kransen stora crepiner av d:o silke. 1 ovalt bordtäcke av d:o typ och fransar med kattun underfordrat, 1 ovalt 5 alnar, ett d:o mindre 4 alnar, av fint violett kläde. Hans Kgl. Maj:t glarvördigt i åminnelse sal. Caroli Gustavi contrefait till häst uti förgylld ram. 3 st. armlänstolar av violett och aurora tyg och fransar; 22 svarta gyllenläderstolar. 8 st. fönstergardiner av vit dräll med tillhörige band, 4 d:o stänger, 2 st. drivna silverljusplåtar; 1 ovalt furubord; 1 brandjärn, 1 eldgaffel, 1 skyffel uti spisen. –

Lilla tornet klätt med samma slags gyllenläder som i salen. – Lilla matsalen är klädd med grönt gyllenläder 3 rutor högt; 1 furubord ovalt med blått kläde; 4 st. fönstergardiner; 1 st. bleckeldskärm; 1 eldskyffel; 3 st. armlänstolar av grön damast . . . . .

Audienskammaren är klädd med gult sammet, 9 våder ifrån översta till nedersta listen av panelningen; ovanikring guld och silver samt på väggarna mellan var våd som nederikring med gull- och silvergaloner. En armlänstol med förgyllt bildhuggararbete, klädd med samma sammet. En spegel med svart ram och durchbrutet förgyllt kopparbeslag. Ett bord med svart lackering och 5 förgyllta kopparbeslag. 2 geridoner av d:o arbete och brunering med durchbrutna förgyllte kopparplåtar.”
(Stockholms slottsarkivs inventarielistor)

Jag undrar hur aurora ser ut. Vad är en crepin? En geridon?

Geridon visar sig vara lättast att få förklarat. Enligt Prismas främmande ord är det ett litet högt bord för skulptur, ljusstake o.d.

Aurora och crepin kan jag inte hitta någonstans. Jo, att Aurora är morgonrodnadens gudinna och det visste jag förut. Det ger väl i och för sig en indikation om färgen. Jag tar fram mitt franska lexikon och finner att aurore kan betyda rödgul. Rödgul som i rött guld är min förmodan. Crépins visar sig vara skomakarverktyg, och det är nog inte aktuellt i det här sammanhanget. Crépine passar bättre; det översätts med krepinfrans (på möbler). Fortfarande står jag frågande inför krepin, men en frans känner jag igen när jag ser den.

Förmyndarräfsten drabbade aldrig Hedvig Eleonora – hennes son befriade henne i ett kungligt brev från alla efterräkningar. Hon kunde fortsätta med utsmyckningen av sina slott. Dessutom var hon ju hela tiden rikets första dam; Ulrika Eleonora fick alltid stå tillbaka för Hedvig Eleonora. Representationsplikterna upptog antagligen en ansenlig del av hennes tid. Efter Ulrika Eleonoras död 1693 tog änkedrottningen sig också an de moderlösa barnbarnen: Hedvig Sofia, Karl och den lilla Ulrika Eleonora.

Att Hedvig Eleonora och hennes son stod varandra nära framgår inte minst av hur ofta hon figurerar i Karl XI:s dagboksanteckningar. Några axplock:

1691: Den 16 juni drog min gemål och jag med de tvenne äldsta barnen med min stora jakt till änkedrottningen åt Drottningholm. Efter aftonmåltiden drogo vi med änkedrottningen uppå jakten Mjöhunden till Stockholm. Det var första gången, det prins Karl och prinsessan Hedvig Sofia ha varit uppå min stora jakt Carolus.

1692: Värdskapet, som stod den 3 febr., bestod uti 45 par, vilket gör 90 personer ihop, vilka åto vid fem bord. Vid det första bordet sutto 42 personer och vid de andra fyra borden vid vart bord tolv personer. Häribland är inte räknat värd och värdinna, tolv huspigor och några och 50 husdrängar. Änkedrottningen var ungerska och Bengt Oxenstierna var ungrare. Regerande drottningen och Hennes Höghet voro resande personer, jag var Waterlands Bur och hade till maka fru Bluhen. Prins Karl var muskovit och hade till maka fröken Wrede. Prinsessan Hedvig var Waterlands Burin och hade prins Fredrik till make. Prinsessan Ulrika var dalkulla.

1694: Den 23 juli exercerade jag drabanterna före middagen uti Apollohagen. Prins Karl var ock med. Efter middagen drogo änkedrottningen, jag, prins Karl och prinsessorna till Köpings djurgård. Där sköt prins Karl en hjort, och en blev forcerad. Sedan åto vi aftonvard uppå Grönö.

Den 6 sept., som var om torsdagen, var änkedrottningen, jag, prins Karl och prinsessorna uppå jakt uti Åsen. Prins Karl sköt en hare, en räv blev hetsad, och en räv sköt prins Karl samt greve Gyldenstolpe och jag uppå.

Den 10 sept. exercerade jag före middagen drabanterna uti Talholm. Prins Karl var ock med där till häst, vilket var första gången. Efter middagen var änkedrottningen, jag, prins Karl och prinsessorna uti Köpings djurgård och forcerade en hjort.

Den 28 sept. var jag, prins Karl och prinsessorna ute hos änkedrottningen till middagsmåltid och kommo om aftonen hit till Stockholm igen ifrån Ulriksdal; tillbakas igen red prins Karl, vilket var första gången som han red mellan Ulriksdal och Stockholm.

1695: Den 19 maj blev statssekreteraren och prins Karls informator salig Andreas Nordenhielm begraven här uti Stockholm uti Riddarholmskyrkan. Han var 61 år och 8 månader gammal. Jag och prins Karl var ock med uppå begravningen, men änkedrottningen var opasslig, så att hon ej kunde komma med. Prins Karl har aldrig varit med uppå någon begravning förr än denna.

Den 24 juli exercerade jag regementet på förmiddagen och på eftermiddagen träffade de på varandra. Änkedrottningen, prins Karl och prinsessorna voro både förmiddagen och eftermiddagen med . . . . .

Den 31 juli exercerade jag trupperna. Drabanterna voro ock med, vilka gjorde deras handgrepp för änkedrottningen, prins Karl och prinsessorna, vilka sågo uppå oss, när vi träffade uppå varandra, men prins Karl följde alltid med mig.

Den 2 sept. var änkedrottningen, jag, prins Karl och prinsessorna till Köpings djurgård. Där sköt prins Karl en dovhjort uppå 96 steg knall och fall.

Den 20 okt., som var om söndagen, blev en jude döpt uti Stockholm och Tyska kyrkan efter högmässan. Änkedrottningen, jag, prins Karl och prinsessorna voro ock med i predikan och voro faddrar med samt alla kungl. råden med deras grevinnor så väl som en hop kavaljerer och fruntimmer och en stor hop biskopar och präster, och största delen utav Tyska församlingen voro också faddrar. Han blev kallad Karl. När det var förbi gjorde en karmelitermunk från Koblenz, vilken haver antagit vår rena evangeliska lära, offentligt sin trosbekännelse och avsade sig den påviska falska läran.

Det är något troskyldigt och rörande över envåldshärskaren i stormakten Sverige: han försummar t.ex. aldrig att nämna änkedrottningen före sig själv och heller aldrig att notera ”första gången” för prins Karl. Och jag har svårt att föreställa mig att någon annan 1600-talskung ägnade sin mor och sina barn så mycket tid och uppmärksamhet.

”Den 9 mars 1696 åkte Carl XI och hans då trettonårige son Carl (XII) med ren och ackja från Stockholm till Ulriksdal, där även de två prinsessorna, Ulrica Eleonora och Hedvig Sophia, fick tillfälle att pröva det ovanliga färdsättet. Ungdomarnas farmor, den sextioåriga Hedvig Eleonora, som inte heller ville gå miste om sensationen att åka efter så rara dragdjur, avstod dock från att riskera sin värdighet i en ackja och lät i stället spänna renarna framför en släde: troligen skulle även i våra dagar ett dylikt ekipage väcka ett visst uppseende på Drottninggatan.” (John Bernström: Calendarium, Sällsam historia var dag i året, 1967)

Ett år senare var kungen dödssjuk. Han avled den 5 april 1697 bara 41 år gammal. På dödsbädden hade Karl XI utsett en förmyndarregering – änkedrottningen och fem kungliga råd – som skulle styra riket fram till dess att den fjortonårige tronföljaren prins Karl kunde myndigförklaras. För andra gången satt alltså Hedvig Eleonora i en förmyndarregering och nu i ett Sverige drabbat av hungersnöd och svält. Skörden hade redan 1695 varit dålig och 1696 förstördes den av att frosten slog till så tidigt som i augusti. Vid tiden för kungens död var nöden som störst och dessutom utbröt en svår epidemi som tillsammans med svälten skördade många offer. I detta svåra läge och då sorgen efter den nyligen bortgångne Karl XI ännu inte hunnit mildras inträffade ytterligare en olycka – slottsbranden. I ett brev till vännen Daniel Cronström beskriver slottsarkitekten Nicodemus Tessin d.y. händelseförloppet:

”Hela Europa skulle bliva upprört att höra, att föga tid efter förlusten av en så stor och god konung, vi hava blivit utsatta för sorgen att se nästan hela slottet lagt i aska, utan att veta hur.

Sistlidna fredag var olycksdagen, då elden uppstod inemot kl 2 på eftermiddagen mitt i taket ovanför rikssalen, och i ett nästan lugnt väder, och anställde en så stor förödelse, att på mindre än en halv timma alla yttertak och nästan alla appartement voro så fyllda av rök, att man knappast hade tid att rädda sig.

Det nya kapellet och alla de vackra appartementen blevo eldens byte, så att man knappast ser mer än resterna därav. Två rum tillhörande salig konungen i mellanvåningen, ett parti i entresolen och några rum i terrängvåningen blevo räddade i den nya byggnaden, allt annat är uppslukat, utom de tvenne yttermurarna, den stora fasaden och fasaden mot gården, vilka hålla sig så raka, att jag hoppas kunna reparera dem redan detta år eller åtminstone sätta dem i skydd för den nalkande vinterns ingrepp; allt det övriga av slottet rasar för närvarande . . . . .”

Det var den 7 maj slottet brann, och då vistades där såväl Hedvig Eleonora som Karl och hans båda systrar, möjligen också Pompe I och änkedrottningens knähundar. Även Karl XI:s lik befann sig på slottet i väntan på begravning. Enligt den danske ministern i Stockholm, Bolle Luxdorph, blev Hedvig Eleonora ”meget altereret” och fick mer eller mindre bäras ut av fyra personer. Karl och systrarna klarade sig på egen hand. Förvirringen var stor och officerarna som förde ut Karl XI:s kvarlevor irrade omkring och visste inte vad de skulle ta sig till med det kungliga liket. Till slut kom de på att placera kistan i Riddarholmskyrkan.

Brandorsaken lyckades man aldrig klarlägga men det fastslogs snart att knektarna Anders Andersson och Mats Hansson, som hade tjänstgöring som brandvakter, inte funnits på plats och därmed bidragit till att elden spreds så snabbt. Domarna blev hårda. Vakten Andersson kom undan med fem gatlopp medan den ansvarige brandchefen, som hette Lindberg, och vakten Hansson dömdes till döden. Karl XII upphävde emellertid dödsdomarna och fastställde straffet till sju gatlopp och sex års straffarbete på Marstrands fästning. Brandchefen Lindberg överlevde inte gatloppen och fick således ändå plikta med livet.

Utan överdrift kan man påstå att en stor del av den svenska historien blev lågornas rov vid den stora branden på slottet Tre kronor för 300 år sedan. Riksarkivet och kungliga biblioteket blev värst åtgångna. En tredjedel av riksarkivet och två tredjedelar av samlingarna i biblioteket – det lär ha rört sig om ca 18 000 böcker och 1 100 manuskript – gick upp i rök. Därtill kom givetvis också en mängd andra värdefulla och historiskt viktiga föremål.

Den 24 november gravsattes så Karl XI i Riddarholmskyrkan. Vid graven talade ärkebiskopen Olov Svebilius och sade:

”Uti Helgedomen och Guds församling, ja i hela Israel, det är överallt i vårt fädernesland, hörs intet annat än denna klagorösten: Konungen, landets fader är död. Konungens gemål och landets moder är död. Konungens fyra söner och livsarvinfgar är döda. Konungens härliga borg och sköna palats är av eld förtärd och i aska lagd. Och landets invånare försmäktar av hunger och förgås.”

Prins Karl levde i alla fall och hade hälsan. Efter faderns begravning myndigförklarades han och kröningshögtidligheten ägde rum den 14 december i Storkyrkan.

”Näst för det processionen begynte åkte Hennes Maj:t riksänkedrottningen, tillika med Hennes Höghet änkehertiginnan av Holstein, deras Kungl. Högheter prinsessorna samt deras Durchleutigheter prinsen och prinsessan av Holstein först upp till kyrkan, beledsagade av några därtill förordnade Kungl. råd, vilka dock så snart de följt Hennes Maj:t i kyrkan begåvo sig åter till Kungl. Maj:t.

Sedan nu allt var tillreds och i ordning ställt gjorde uppå undfången befallning hovmarskalken med själva processionen en begynnelse, havandes framför sig en pukslagare med sex trumpetare till fots och därnäst tvenne härolder men efter sig alle capita famialiarum, som inga tjänster beklädde, och efter dem de andre, vilka företrädde sådane tjänster som icke på rangordningen stå uppförde, gåendes alla tre och tre i leden. Sedan åter en pukslagare och sex trumpetare samt tvenne härolder, varpå gick överste marskalken Herr greve Johan Gabriel Stenbock med sin stav.

Därnäst bars regalierna: nyckeln av Hans Wachtmeister, äpplet av Kristoffer Gyllenstierna och svärdet av Bengt Oxenstierna.

Kungl. Maj:t själv med kronan på huvudet och spiran i högra handen uti vanlig sorgedräkt med den Kungl. kjortelen där ovan uppå, ridandes under en himmel, som vid trappan, där Kungl. Maj:t steg till häst hölls och bars av följande Kungl. råd: . . . . . . . . . .

(bl.a. Nils Bielke och Erik Dahlberg)

. . . . .

När Kungl. Maj:t var kommen till altaret, lade Kungl. Maj:t spiran och även strax den Kungl. kronan på en till den ändan där framställd och med hyende betäckt pall. Då tog ärkebiskopen smörjehornet och därav smorde Hans Kungl. Maj:t i ännet och på bägge handlederna, . . . . .”

Och efter smörjelseakten fick farmor Hedvig Eleonora bevittna hur sonsonen ”Kungl. Maj:t själv åter tog och satte Kungl. kronan på sitt huvud och spiran i handen”.

Den officiella berättelsen om kröningen avslutas så här:

”Om aftonen uti skymningen på denne Kungl. smörjelsedagen blevo uti alla kyrkor och hus uti staden och dess tillhörige malmar ljus antände och lyktor uthängde med varjehanda prydnader av märkvärdige sinnebilder och andre sirlige anstalter, som betecknade en allmän fröjd och lyckönskan.” (Register öfwer Kongl. placater, stadgar, påbud, resolutioner och förordningar. Sthlm 1697.)

Redan innan fadern kommit jorden, eller rättare sagt fått sin sista viloplats i Riddarholmskyrkan, börjar pubertetsynglingen Karl XII bete sig som en kalv på grönbete. Efter det att Karl XI:s stränga regemente upphört stiger både den nyvunna friheten och vinet honom åt huvudet. Sonsonen roar sig med upptåg som Hedvig Eleonora inte tycker anstår en kung.

Pagen Leonard Kaggs dagbok bekräftar att änkedrottningen hade orsak att vara bekymrad, men jag väljer att återge några utdrag ur de danska och franska sändebudens rapporter och dessa bör nog tas med en nypa salt – fiendskapen mellan Danmark och Holstein-Gottorp färgar säkerligen rapporteringen.

Den 16 maj 1697 skriver Bolle Luxdorph:

”Konungen var här i Stockholm i går natt och åtföljdes blott av den kapten, som förestod vakten på Carlberg, och en av stallmästarna. Han red ut, efter det att drottningen gått till sängs, och återkom ej förrän klockan ett på natten. Drottningen var mycket förbittrad över detta, men han bryr sig varken om henne eller guvernören. Vilja de tala med honom, så går han sin väg och tiger och ler och låter dem stå. Med all sannolikhet kommer det ej att dröja länge, förrän han kommer att bli sin egen förmyndare och göra som han själv behagar.”

Jean-Antoine, greve d’Avaux rapporterar:

”1 juni 1698   Alla goda svenskar äro förtvivlade över hertigens av Holstein uppehåll här. De säga högt, att han förmår konungen av Sverige att göra saker för att göra honom hatad av sitt folk. Det är sant, Ers Majestät att konungens av Sverige eldiga läggning får honom att företa sig de mest besynnerliga saker som hertigen av Holstein föreslår honom. Denne hertig sade till honom för några dagar sedan, att han hade en sabel, med vilken han med ett enda slag slog av huvudet på en kalv. Konungen av Sverige ville göra likadant. De skickade efter hundar, kalvar, får och deras förströelse alltsedan åtta dagar har varit att slå av huvudena på dessa djur i konungens eget rum, som alltid är fyllt med blod. De kastade sedan huvudena genom fönstren. Detta väckte stor anstöt hos folket, som såg det.

15 juni 1698 Jag kan inte säga Ers Majestät, hur mycket hertigen av Holstein har gjort sig hatad av hela Sverige. Man påbördar honom, och med rätta, allt som man ser konungen av Sverige göra och som misshagar alla rättskaffens människor. Dessa sista dagar återkom konungen av Sverige från utflykten och hade hertigen av Holstein bakom sig på hästen. De passerade på detta sätt staden och buro dragna svärd i handen och slogo sönder alla fönsterrutor inom räckhåll. Några dagar efteråt gingo de att äta supé med drottningen och prinsessorna till en trädgård som kallas Humlegården, vilken ligger i en av stadens utkanter. Konungen och hertigen av Holstein läto hämta en hingst och ett sto, som de läto betäcka inför drottningen och prinsessorna. Drottningen blev så kränkt, att hon gick ut från trädgården och återvände därifrån alldeles ensam.”

Jens Juel är författaren till en rapport daterad den 13 juli 1698:

”Konungen, hertigen av Holstein och flera andra voro i går på jakt. De kommo in till staden klockan elva, ropande och skrikande genom gatorna. Konungen satt på sin häst och hade kläderna på sig, men hertigen satt bakom konungen på hästen i bara skjortan. Därefter följde sex   sju holsteinare och andra, var och en på sin häst och blott iförda skjorta.”

De var kusiner, upptågsmakarna Fredrik och Karl. Fredriks far, Kristian Albrecht, var bror till Hedvig Eleonora och modern var syster till Ulrika Eleonora; de var alltså både Karl XI:s moster och morbror och svåger och svägerska, vilket innebär att också Karl XI var Fredriks kusin – men även morbror till honom. Fredrik (IV), född 1671 och således elva år äldre än kusinen (och sysslingen) Karl (XII), hade efterträtt sin far som hertig av Holstein-Gottorp 1694. När han önskade gifta sig med kusinen (och sysslingen) Hedvig Sofia, för att därmed garantera den svensk-gottorpska alliansens fortbestånd, var detta en förbindelse som både Karl XII och hans farmor (Fredriks faster) åstundade. Enligt vad det påstås ska inte Hedvig Sofia ha varit lika förtjust.

Bröllopet ägde rum i Stockholm i juni 1698 och var mycket påkostat. Alf Henrikson berättar att brudgummen dessutom fick ”hundratusen daler i present medan bruden för all framtid fick behålla sitt årliga apanage som svensk prinsessa”. Han tillägger att ”detta var inte så bra, ty det blev omedelbart ebb i statskassan, och man måste pantsätta en del av det bremiska landet för att kunna betala ut hennes brudskatt”. Nu var Fredrik inte bara Karls kusin utan hans svåger också.

Sommaren 1699 kommer Karls syster och svåger till Stockholm på besök. Karl tycks ha ledsnat på pojkaktiga upptåg och verkar nu föredra ett mera furstligt nöjesliv. Han låter Nicodemus Tessin d.y. göra dräkter och dekorationer samt arrangera en mängd baler och maskerader till gästernas ära. ”Kungen finner så stort nöje i dessa slags förlustelser, som överhuvudtaget någon furste i världen kan göra”, försäkrar Tessin i ett brev.

Karls ”nykterhetslöfte” var kanske också ett tecken på att han blivit mognare:

”Tilldragelsen kan ha ägt rum 1699 eller i början på nästa år. Från en munter jakt med tillhörande kraftig frukost kom Karl en dag, något rörd av vin och fortfarande i jaktkostym av använt utseende, till änkedrottningens middagsbord, där hon starkt sträckte upp honom för hans ovårdade klädsel och fumliga fasoner, särskilt sedan han vid uppstigandet från bordet trasslat in en sporre i bordduken och därigenom kommit innehållet i ett fat att stjälpas ut över hennes dräkt. Dagen därpå förebrådde hon honom åter häftigt att han drack för mycket. Karl steg då upp, gick fram till skänken, lät fylla i ett stort glas vin, drack änkedrottningens skål och sade: ‘Då denna dryck kommit mig att brista i den vördnad jag är Eders Majestät skyldig, skall detta vara sista gången i mitt liv jag dricker den.’ Vilket det praktiskt taget också blev; endast, såvitt man vet, på två undantag när, framkallade av särskilda omständigheter: ena gången i det brinnande huset i Bender, när törsten var svår och intet vatten fanns; andra gången i Cassel i Tyskland, under ritten hem från Turkiet, då det för kungen gällde att bevara sitt inkognito förmedelst en handling som måste avvända varje misstanke, Nedsväljandet av ett försvarligt glas vin fyllde då också ögonblickligen sitt ändamål: vem främlingen än kunde vara, kungen av Sverige var det tydligen inte. Ty han drack endast vatten, det visste varje barn i hela Europa.

Från början av 1700 härrör en liten ofta citerad biljett, adresserad till yngre systern, Ulrika Eleonora, och avsänd från Kungsör, där han vistades samman med svågern av Holstein, som då återvänt till Sverige från oroliga förhållanden i sina hemtrakter; i den speglas enkelt den ungdomliga kungliga idyllen, sådan den var när den var som bäst, och möjligen kunde dess ordalag tyda på att avhållsamheten från vin då ännu inte tagit sin början. Men de däri nämnda skålarna kunna för kungens del redan ha druckits i vatten:

‘Durchleutigste Princess, högstärade kära Syster!

Min kära syster haver jag intet stort att berätta härifrån, utan att vi draga på björnjagter, äta, dricka och sova väl och regera lustigt, och glömma ingen måltid att äta mina Systrars och Drottningens skål i tankar, efter de äro så gunstiga och dricka vår skål. Björnramarna skicka vi till Stockholm. Om min Syster behagar äta vår skål däruti i tankar, så vilja vi dricka skålarna här, till dess vi åter få själva uppvakta.

Emellertid lärer min Syster intet glömma sin underdånigste trogne broder och tjänare Carolus!” (Frans G. Bengtsson: Karl XII:s levnad)

Nej, så vitt man vet uppträdde Karl XII aldrig mer berusad, men hovstatsräkenskaperna från de första krigsåren ger vid handen att någon helnykterist var han inte. Det var sannerligen inte bara vatten kungen drack.

Margus Laidre redovisar i sin bok ”Segern vid Narva” Karl XII:s dryckesvanor i fält:

”Kungen serverades till varje frukost en kvarts till en halv kanna rhenvin samt en kanna öl. Ibland byttes rhenvinet ut mot franskt vin. Den ‘nattdricka’ som varje kväll placerades vid kungens säng var vanligen en kvarts kanna rhenvin och en kanna öl. Det handlar om de registrerade tillfällen då Karl var ensam.”

En kanna motsvarar 2,6 liter men som Laidre så förnumstigt tillägger: ”Naturligtvis betyder det inte att han måste ha druckit upp allt till sista droppen . .  . .”. Den stadiga frukosten, bestående av får- eller lammstek och en kyckling eller kalkon, avslutades dessutom alltid med vinsoppa. Recept:

Vinsoppa
Rhenskt eller franskt vin
Uppvispade äggulor
De uppvispade äggulorna hälls ner i vinet.

Jag förvånas över att aldrig någon påpekar ett så självklart faktum som att det väl inte alltid fanns tillgång till tjänligt vatten under fälttågen. Även på den tiden visste man att förorenat vatten kan ge upphov till sjukdomar. Man visste t.o.m. att vattnet borde kokas innan man drack det. Och alla som smakat kokt vatten som ”lagrats” någon tid har säkert förståelse för kungens val av dryck. Kan det ha varit vattnet Pompe II dog av?

Det var fredagen den 13 april år 1700 Hedvig Eleonora tog farväl av sonsonen Karl XII – det skulle aldrig återse varandra. Tidigt morgonen därpå lämnade kungen sin huvudstad – den skulle han heller aldrig komma att återse.

”Sålunda drogo de nu alla ut, i detta års senvinter och klara vårdagar, och ringlade längs många vägar långsamt söderut i blåa kolonner: alla kungens ryttare och alla kungens män, med kungen själv och Hultman och hundarna och Pipers kaross och allt: många att draga ut, få för att en gång komma tillbaka.” (Frans G. Bengtsson: Karl XII:s levnad)

Ulrika Eleonora skriver:

”Den 9 februari, om fredagen, skedde den sista maskeraden i Stora salen. Den 14 april om lögerdags morgon reste Hans Majestät ut i kriget.”

Hon fick i alla fall träffa Hans Majestät storebror igen:

”Den 30 augusti 1716 fick prinsessan Ulrika Eleonora kärt besök på Vadstena slott. Carl XII hade samma morgon i Hjo förmått en hjärtängslig fiskare att trots motvind och ösregn i en öppen båt ro sig över Vättern till Hästholmen, därifrån han ‘i ett ganska fult och ohyggeligt väder’ ridit de få milen till Vadstena; utan att låta anmäla sig, smutsig och genomblöt, stövlade han in i systerns rum. ‘Med vad hjärtans glädje och inbördes fägnad desse Höge Kongl. Syskon möttes, sedan de på 17:de året ej sett varandra, lärer var rättsinnig kunna närmare ställa sig före, än någons penna beskriva …'” (John Bernström: Calendarium, Sällsam historia var dag i året, 1967)

Storasyster Hedvig Sofia nedkom den 30 april år 1700 med en son på slottet Gottorp i Slesvig-Holstein. Beskedet om den lyckliga tilldragelsen nådde Karl XII och den nyblivne fadern, hertig Fredrik IV av Holstein-Gottorp, i Karlskrona. Den nyblivne morbrodern, kung Karl, berättar i ett brev till den nyblivna mostern, prinsessan Ulrika Eleonora, hur de tog sig ledigt och firade den nyfödde:

”I går aftons höllo vi oss lustiga häröver och drucko hans och allas edra skålar, och de sköt från fästningen och skeppena här, och sedan hade vi bal till klockan två i natt.”

Gossebarnet, Hedvig Eleonoras första och enda barnbarnsbarn, fick namnet Karl Fredrik. Han blev tidigt föräldralös – Fredrik stupade vid Kliszow 1702 och Hedvig Sofia avled 1708 – och som möjlig arvinge till den svenska tronen anförtroddes hans uppfostran åt Arvid Horn. Karl Fredrik växte alltså upp i Sverige, och änkedrottningen kunde hålla ett vakande öga på honom. Morbror Karl, som efter återkomsten till fosterlandet intresserade sig en hel del för honom, gjorde dock inga som helst ansatser till att utse honom till sin efterträdare. Efter det att även Karl XII blivit krigets offer och tronen tagits i besittning av Ulrika Eleonora, återvände Karl Fredrik till Tyskland och lyckades med kejsarens hjälp återfå det av danskarna 1713 erövrade Holstein. Danmark behöll dock den slesvigska delen av hertigdömet.

Anna, dotter till Peter den store, blev 1725 Karl Fredriks gemål och deras son, Karl Peter Ulrik, blev rysk tsar under namnet Peter III – gift med Katarina den stora.

1714 ingick Ulrika Eleonora med broderns nådiga tillåtelse äktenskap med Fredrik av Hessen som också gärna ville bli svensk kung. Men Karl XII ville inte uttala sig i tronföljdsfrågan – såfort det blev fred tänkte han själv gifta sig.

”Och vad mig själv anbelangar, skall jag ock gifta mig, när vår Herre giver oss fred; och då vill jag söka ut en hustru, intet efter Raison d’Etat, utan den som jag rätt tycker om och tror mig framgent kunna älska; så att jag slipper hålla en sådan som kallas Maitresse på franska och hora på svenska.” (Kungen i samtal med Feif)

Frans G. Bengtsson kommenterar:

”Detta är visserligen först vid ett sammanträffande år 1736 berättat av Feif för Nordberg; men ingen anledning finns att tvivla på själva kärnan, ehuru naturligtvis kungens ordalag blivit mer eller mindre utbroderade i minnet och återgivandet.”

Hedvig Eleonora behövde aldrig ta ställning till vem som efter sonsonens bortgång skulle bli Sveriges regent – hon dog den 24 november 1715.

Litteratur:
Carl Snoilsky: Svenska bilder, med förklarande noter av Gustav H. Kökeritz, 1944
Den svenska historien, 5 Karolinska tiden 1654-1718, Bonniers, 1967
Alf Henrikson: Svensk historia 1659-1809, Delfinserien, 1972
Magnus von Platen (utg.), Klient och patron, Befordringsvägar och ståndcirkulation i det gamla Sverige, Natur och Kultur, 1988: ”Drottningar och komedianter” av Gunilla Dahlberg, ”Erik Lindschöld, konstens beskyddare” av Kurt Johanesson
Alf Åberg, Ola Terje, Kungaslott och adelsborgar från vasatiden, Forum, 1966
Suecia Antiqua et Hodierna, Bearbetad och kompletterad upplaga, Stockholm 1972
Alf Åberg, Göte Göransson: Karoliner, Bra Böcker, 1976
™gonvittnen Karl XII, Redigering Hans Villius, 1960. 1995
Margus Laidre: Segern vid Narva, Början till en stormakts fall, Natur och Kultur, 1996
Frans G. Bengtsson: Karl XII:s levnad, Norstedts, 1980
Den svenska historien, 6 Frihetstiden 1719-1772, Bonniers, 1967

18. Kungen och poeterna

Karl XI, Gråkappen, har i eftervärldens ögon framstått som vardaglig och tråkig. Säkert är det många med mig som mer eller mindre glömt bort honom. Hans samtid måste emellertid ha haft en helt annan syn på honom – han är inte bara den mest avporträtterade utan kanske också den under sin livstid mest besjungna av våra kungar.

Erik Lindschöld skrev ju baletten ”Den stoora Genius” till kungens 14-årsdag 1669. Där låter han Karl XI agera Paris och döma mellan gudinnorna Juno, Venus och Pallas.

Juno
Konung Carl jag gier i händer, alt hwad han sielf begiär,
Stor macht och många länder, derför hoppas här,
Han lärer mig berömma och till min ära dömma, att jag den skiönast är.

Venus
All werdslig frögd och nöije, spel, tidsfördrif och lek,
All kiärlek, lust och löije, klapp, famtag, kyss och smek,
Jag låfwar och updrager, om jag honom behagar, som den der skiönast är.

Pallas
Att han mång land och riken, att han alt werdsligt gull,
J lust och lek tillika, må lefwa frögdefull,
Žr utan mig en kättja, fåfänglighet och flättja, det störtar många kull.
Senare i baletten hyllas den redan dygdige kung Karl:
Konung Carl af alla känder af alla hålles kiär,
J alla rum och länder det låf och wittne bär,
Att han med dygdelära, begynner sin trons ära utsprida fiärr och när.

På födelsedagsfesten 1669 uppfördes även ”Spel om Herculis wäge-val”, en dramatiserad version av Stiernhielms ”Hercules”. Samuel Columbus (1642-79), som skrev dikter och var Stiernhielms sekreterare i Antikvitetskollegiet, fick göra omarbetningen. Han åstadkom också en rad nya partier, t.ex.:

Synen
Ingen må mig det förneka, att jag vackert älska må:
Vackra rosor, vackra liljor leker ögat gärna på.
Vackra seder gör jag heder,
vackra later, vackra dater:
vacker fågel, vacker fjäder,vacker flicka, vackra kläder . . .

Och 14-åringen liknas vid solen:

När Carl med mildrikt mod och Himmels liufligt lynn
Täckligt framträder,
Thär åt sig gläder
Hwart Sweriges Barn och hwart upriktigt sinn.
Häll säll, tu Nordsens Blida Sol!

Strax före sin död påbörjade Columbus ett versepos om den unge kungen och dennes segrar i det danska kriget, ”Den Swenske Konungs-Son”. Ingressen lyder:

Jag siunger om en Kung, en oförskräcktan Hielte,
Som i de Skåners Land sin Fijnde tapfert fällte:
Tre Segrar han på raad emoot de Danske want,
Förïn han sit ålders åhr ded tjuguandre hant.

För de flesta av oss är Haquin Spegel (1645-1714) mest känd för sina psalmer. I 1695 års psalmbok återfinns inte mindre än 58 hymner av hans hand. Men biskopen i Skara och Linköping, sedermera ärkebiskopen skrev även dikter av annat slag. Om vinet t.ex.:

O ädle druvsaft! O druvors ljuvste droppar!
O druvors sköna färg! O druvors blöta knoppar!
Jag är! jag är förnöjd av blotta bara lukten!
Vad må den bliva då som nyttjar själva frukten?
Jag rosar hellre vin än jag detsamma dricker,
dock skyr jag det ej så att jag av vattnet spricker;
man ser att åsnan, den där alltid lever nykter,
är ej klokare, men bliver illa tryckter . . .
Dikten om ladusvalan tycker jag är fin:
Den snälla svalan, som bebådar första våren,
är lätt att finna, ty hon flyger in i gården,
hon bygger alltid själv sitt hus där hon vill gästa
och gör sig omak nog för ett så litet näste;
hon svävar upp och ned och samlar sig det virke
varav hon kan sitt verk rätt konstigt sedan lirka;
hon sjunger var hon far, är i sitt arbet glader,
tar bistånd var det finns men därmed ingen skadar:
Ty hon är nöjd med det som trampas under fötter
och reser upp sitt hus förutan mur och stötter;
ej heller grundar det på syllar utan hänger
det på en annans vägg och ej sin granne tränger.
Hon välver det så nätt fast hon ej murslev brukar,
ej slår och rörer kalk men ler och gyttja mjukar,
med näbben, dock sitt verk så limmar och befäster
att det ett under är för mången gammal mäster.
Hon gör sig ock en dörr, men inte stor och vider
ty hon ej i sitt bo förnäma gäster lider . . .

Freden i Lund 1679 inspirerade Spegel till en dikt: ”Om Friden [. . . ] år 1679, tå Mars och Saturnus tillika vpgingo, och Venus kom näst för dagrandan”.

Sverige = Mars, Danmark = Saturnus, och det är kärleksgudinnans = Venus förtjänst att freden sluts och beseglas genom giftermålet mellan Karl XI och Ulrika Eleonora:

Så är then sälle frid wid midnatt vnderskrefwn,
Och af förmörkelsen en herlig klarhet blefwen
På Sweriges horizont. Mars hade wäl wisst ämnat
At åter gå i fäldt och hårdt thet inpass hämnat,
Som honom tå war skedt, i thy Saturnus tänckte
At komma alt förnär, han gräntzen hans inskränkte.
Ty wille honom Mars ha med all hast tilbaka,
Fast om han himmelen och jorden skulle skaka.
Men Venus kom förvt, steg sachta i sitt stelle,
Och på ett fogligt sätt afwende thet owälde.
Hon wetste, huru liuft thet är om nattetiden,
Och huru arg then är, som sådan ro ei lider.
Ja, om thet Gudarna tå monde wäl behaga,
Tilböd hon sig med sin förmedling willia laga,
At man ei skulle mer af Martis wrede höra.
Hon skulle andras sömn ei widare förstöra:
Hon wille wärjan hans vti sitt sköte gömma,
Samt kraftigt hielpa, att Saturnus skulle römma.
Thet werk gick lycksamt an; ty strax som Mars blef waken,
Fick Phoebus thenna post: Förlijkt är hela saken;
Mars samtyckt har til Frid, och Venus welat loffwa,
På thet at alle må om natten roligt soffwa,
Och Mars ei nånsin mer skal öfwer intrång klaga,
Så må han hennes rum och hela circel taga.

Det blev Haquin Spegel, Karl XI:s f.d. fältpräst, som i maj 1680 vigde den svenske kungen och den danska prinsessan. Tillfället motiverade en ny dikt:

Mars rusade till wägs, hans jernwagn hördes rulla;
Hans swerd war hwasst och blanckt, hans koger woro fulla;
Religionen stod på högra sidan stäld;
Men skymtad och förklädd; ty så går till i fäldt.
Žrgirughet slog på med ormeflätad piska;
Affecter fölgde med, som andre hundar bitske;
The stygge Furier the droga honom fort;
Erynnis hade sielf vplåtit Iani port.
Eld, mord, rof, gråt och skri, olycka, wåld och wånda,
Infann sig och förtret, at döden dröja månde.
En hop af folcket lopp, som sökte efter Guld,
Men stannade försnart och fick sin del i mull.
Then vsla frid tog flycht och lopp helt häpen vndan;
Men Retten höll man qwar i starcka bojor bunden.
– – – – – –

Dikten slutar:

Thes Konung war i fäldt, thess Städer vti fara,
Thes Skepp i lägerwall, thes hamner vti snara;
Doch rett i thy thet såg så faseligt illa vt,
Och hela luften war vpfyld med lod och krut;
När Stycken dundrade så Jorden måtte gunga,
Och Swerden blenckte, som wi se i thordön Liunga,
När Enckiors tårar the vthbrusto, som en flod,
Och dagelig föll rägn af dyra manna-blod.
När Sterops pustade och Brontus kohlen ökte;
Vulcanus smidde swerd och Mars at hämnas sökte.
Tå kom Mercurius och sade med sött liud,
At Gud gaf Riket frid och Konungen en Brud.

Också Olof Rudbeck (1630-1702) diktade till brudparets ära. Sitt namn ville han inte skylta med – dikten signerades ”O! Roligh bonde I Gamla Upsala by”:

En Konung kom af Marken,
Trött genom swåran jacht,
Som han har haft med Ulfwen,
Biörn, Leion, wildiur stark.
Ok fan så uppå Gaarden
En dufwa skiön ok käck,
Af Karl-lijkt blod upprunnen,
I Gudligh dygder täck.
Den lyste han rät jaga,
At winna til sin roo,
Han fek den ok fast taga,
Som war af hiertat goo.
Leef begge hiertligt samman,
Til des er begge Gud
Han för til Himmelz gamman,
Såsom sin kära brud.

Poesiprofessorn Petrus Lagerlöf (1648-1699) i Uppsala kände sig föranlåten att i diktens form föreviga Karl XI:s besök i Torneå 1694:

Wår store Konung, som, en sannskyll Solens lijke,
Med waksam åsyn fahr kring om sitt heela Rijke,
Har sielf i Törnö-Stad, ther Beltska Tethys Famn
Har Nordwärtz fäst sitt Mål och sidsta Segel-Hamn,
Med egen ™gon sedt, hurï Solen Natten öfwer
Den blijda Sommartijd sin Glantz ey nedersöfwer;
Hurï hon knapt något Dygn sig döljer i sitt lopp.

Poesiprofessorn i bo, Torsten Rudeen (1661-1729), hyllade kungen på födelsedagen 1696 med en dikt:

Tå ey at fächta war moot krut och ståhl allena
Men och moot pest och swult
moot heta och mot köld;
Tå ingen stijg war frij för dråp
för råån
för Stöld
Och alla plågor synts moot Swerget sig förena.
– – – – –
Men iag har waldt för mig the frijd-befrämiand dygder
At prijsa som iag kan i Tin waaksamhet
Tin nåd
At Tu med färdig hiälp
med rätt
med råd och dåd
Nytt öde skapadt har kring hela Nordens bygder.
– – – – –
Then ey then starkast är
Som land och städer winner
Men then wäll
som sig sielf har hålla lärdt i tömm
Beskydda weet sitt Folck
är om then usla ömm;
En större än som then man ingen Hiälte finner.
– – – – –
Så war på ijs och snö titt stora ryckte grunnat:
Thet brann som krut och halm: är släckt och mehr
ey hördt.
Hwad orsak? jo
när tu all werlden har förstördtar tu och them förstördt
som om tig skrifwa kunnat.

Litteratur:

”De tre Karlarna i samtidslitteraturens spegel” av Bernt Olsson i ”Tre Karlar”, Livrustkammaren, Stockholm 1984
Lars Lönnroth, Sven Delblanc (red.): Den Svenska Litteraturen, Från forntid till frihetstid, Första upplagan, 1988
Eh överhovmarskalkar fick mig att tänka på den franske ambassadören. Ja, inte den nuvarande utan Jean-Antoine,

11. Smedssonen från Skänninge

Griftsteen
lembnad til yttersta ähretienst
åth spöö- eller hunnegubben
uthi S:t Clarae kyrckia

Kroppen min sig rooligt hvijlar,
Spöet ur handen har iag släppt,
Skuten uthaff dödzens pijlar
Är iag och min mun tiltäpt.
Ingen hund mig mera bijter,
Fast han skäller på min graf,
Ingen iag meer emoot bryter.
Aldrig går iag mehr med staf.

Epigrammet ovan är skrivet av Erik Lindschöld, författaren till gravskrifterna över Belle-Amoure och Epelin. Som föregångare till Israel Holmström tycker jag han kan vara värd en något utförligare presentation.

I den lilla östgötska staden Skänninge levde och verkade smeden Olof Håkansson. Han var även rådman och tidvis borgmästare. Den 2 februari 1634 föddes i familjen Håkansson en son som fick namnet Erik. Skänninge-smeden kunde nog inte ens i sin vildaste fantasi föreställa sig den lysande karriär som sonen skulle komma att göra. Men vissa förhoppningar hade han säkert – han bestämde att pojken skulle bli en studerad karl och skickade honom till Uppsala. Som student där antog Erik 1651 namnet Lindeman.

Sedan hade Erik Lindeman skickligheten, eller turen, att få bli preceptor – lärare om man så vill – för greve Gustaf Carlson (f. 1647), en av Karl X Gustavs utomäktenskapliga söner. Tillsammans med den mycket unge greven företog den ännu unge preceptorn en studieresa utomlands som kom att sträcka sig över närmare tio år. Vid hemkomsten 1668 hade Erik blivit en världsman ända ut i fingerspetsarna och han hade skaffat sig grundliga insikter i politik. Därför lockade också hovtjänst och en ämbetsmannabana mer än att bli professor i vältalighet i Uppsala eller Lund – båda universiteten var intresserade av honom. Han tog anställning som sekreterare i Kansliet.

Karl X Gustav hade avlidit 1660, och den unga änkedrottningen Hedvig Eleonora hade på egen hand fått ta itu med den då fyraårige tronföljarens uppfostran. Men hon engagerade sig även i Gustaf Carlsons utbildning, och när nu denne återkommit till Sverige var han välkommen vid hovet. Så ock den f.d. preceptorn som visade sig vara en sällskapsmänniska av stora mått. Han blev vår förste egentlige hovpoet, och som festarrangör var han oumbärlig för änkedrottningen – de var för övrigt nästan jämnåriga. Oumbärlig skulle han komma att bli också för Karl XI om än i en annan kapacitet.

Den 24 november 1669 firades Karl XI:s fjortonårsdag med en stor fest, och det var då Erik Lindschölds kanske mest bekanta verk, den allegoriska baletten ”Den stoora genius”, uppfördes. Temat är det kungliga födelsedagsbarnets fostran till visdom och dygd. Ett litet smakprov:

Låt våra Göter igen träda fram med smutsiga kyllrar,
med stora skägg, kort hår, gode, redlige, dugliga bussar,
som visst intet att hyckla med folk och lystra på lustar,
men gå i fält, slita ont och där kläda blodiga skjortor….

Som hovskald skrev Lindschöld naturligtvis en hel del till sällskapslivet knuten tillfällighetspoesi, dryckesvisor o.d. Så kunde han t.ex. framföra åsikten att ”Puder, pomada och balsam” är något som bäst passar ”mång snushaan och fräckan dam”. Då han skaldar

När jag med händren fattar –
ack, vad för hjärtans fröjd! –
de himmels runda pattar,
som pösa upp i höjd,
då springer hjärtat i mitt liv.
O, allerkäraste tidfördriv!

handlar det om dragkampen mellan Bacchus och Venus.

Erik Lindschölds politiska bana började i och med att Karl XI tillträdde som regent 1672. Kungen hade redan året innan lämnat Stockholm för att personligen delta i det pågående kriget, och inte förrän vid årsskiftet 1679-80 skulle han komma att återvända till huvudstaden. Under hela denna tid måste den unge Karl XI lita till de sekreterare som följde honom i fält – en av dem var Lindschöld. Han blev kungens vän och förtrogne. 1674 fick han hovråds titel och 1675 var det Lindschöld som i realiteten under en tid fungerade som kungens förste minister. Sedan duggade utnämningarna tätt:

1677   kansliråd och statssekreterare
1685   hovkansler
1687   kungligt råd, friherre och greve,  kansler för Lunds universitet
1688   guvernör för kronprinsen (Karl XII)

Vid genomförandet av enväldet (riksdagarna 1680 och 1682) hörde Erik Lindschöld till dem som ivrade för oinskränkt makt åt konungen – om av övertygelse eller av omtanke om den egna karriären förmäler inte historien. Lindschöld var medlem av reduktionskommissionen och var även Karl XI behjälplig då denne försökte (men inte lyckades) komma åt också det ”gamla frälset”, d.v.s. adelns medeltida godsbestånd.

Trots att han etablerat sig som ivrig reduktionsman var det till Lindschöld många i högadeln vände sig när de dignade under förmyndarräfstens och reduktionens bördor. I åtskilliga fall lyckades han också lägga ett gott ord och lindra de hårda villkoren.

Ett av reduktionens offer var Magnus Gabriel De la Gardie. 1684 skriver han i ett brev till Lindschöld:

Så sant, som Herren lever, är det mig omöjeligit längre att uthärda. Fattigdom, smälek och det att jag ingenstädes kan erhålla rätt äro svårare anstötar, än att mänskelige krafter hinna däremot att uthärda. Sådant tillstånd driver mig nu härifrån (Stockholm), men till vad ort, det må Gud veta. . . . Jag är så beskaffad, att det mig den endaste tröst giver att snart förbyta detta mödosamma livet i evig ro, det Gud av sin barmhärtighet mig snart förläna ville. Ty jag är trött av suckande; hela dagen går jag sorgse.

Rollerna hade verkligen blivit ombytta. Bara drygt ett decennium tidigare var det rikskanslern Magnus Gabriel De la Gardie som hade tillsatt Lindschöld som sekreterare i den Kabinettskonselj till vilken makten mer och mer kom att överflyttas. Nu var det Erik Lindschöld som hade inflytande och det var han som axlat De la Gardies mantel på kulturlivets område. Också Lindschöld fick stor betydelse som mecenat, bl.a. beskyddade han Sveriges första fasta teatertrupp. Den franskklassiska smaken introducerades i Sverige av Erik Lindschöld, och det kan sägas vara hans förtjänst att den klassiska franska dramatiken spelades förhållandevis tidigt här. 1684 skrev han både prolog och epilog till den första föreställningen av Racine i vårt land.

Kommissioner, kommissioner och återigen kommissioner. Under Karl XI:s tid vid makten tillsattes en mängd olika kommissioner – bl.a. var Sverige i behov av nya lagar, ny psalmbok, bibelöversättning, katekes och skolordning – och i nästan alla hade Erik Lindschöld ett finger med i spelet. Uppdraget att slutgiltigt utforma den nya kyrkolagen (som fastställdes officiellt i september 1686) gick t.ex. till honom. Och 1686 blev han president i den stora lagkommissionen för revision av den gamla lagen – resultatet blev sedermera den Sveriges rikes lag som 1734 ersatte den medeltida landslagen.

En man i Erik Lindschölds ställning saknade givetvis inte fiender. Somliga kallade honom uppkomling och karriärist. Hans belackare berättade – med illa dold skadeglädje kan man förmoda – historien om hur den unge preceptorn Lindeman av Karl X Gustav befalldes att gifta sig och bli en stadgad karl. Befallningen åtlyddes och en bondflicka blev preceptorns maka. När så småningom en arvinge föddes dog bondflickan. Ånyo firades det bröllop men den nya frun ville inte veta av någon bondunge, varför barnet försköts. Dock levde den bondska ätten vidare och frodades medan den grevliga utslocknade. (Det var efter hemkomsten från en ambassad till Polen, där han varit legationssekreterare, som han adlades med namnet Lindenschöld, snart ändrat till Lindschöld.)

”Tiden, annars så olitterär, led ingen brist på psalmdiktare”, skriver Alf  Henrikson. Nej, minsann. Jesper Svedberg, Israel Kolmodin, Haquin Spegel, Jakob Arrhenius . . . Till deras skara sällade sig även Erik Lindschöld. Två av hans psalmer finns med i 1937 års psalmbok:

Psalm 437.

1. Jag i tysta skuggors timmar
Herrens lov förkunna skall.
Himlen av hans klarhet glimmar,
Jorden är hans fotapall.
O min tro, du själens öga,
Skåda den som på det höga
Dessa sköna facklor satt
Att oss leda i vår natt.

2. Skriv på fästet, klara måna,
Skaparns milda majestät
Och ditt bloss åt natten låna,
Att vi där ock se hans fjät.
Gläns utöver berg och dalar:
Allt om Herrens under talar.
Kläd i silver flod och fält:
Över allt sin tron han ställt.

3. Ack, så nära, mig så nära
Är du då, Oändlige.
Fast mitt öga ej kan bära
Glansen av ditt anlete.
Fast min tanke dig att fatta
Fåfängt skall sin vinge matta.
Lever jag och rörs i dig,
Gud, min Gud, så nära mig.

4. Din är jag, när jag uppvaknar,
Din, när jag ock går till ro;
Och det ljus, som här jag saknar,
Bidar jag med stadig tro.
Jag i stilla andakt tiger,
Men min känsla högre stiger
Än dit alla stjärnor nå,
Än dit alla tankar gå.

Psalm 551.

1. När jag uti min enslighet
Hos mig väl eftertänker
Vår usla världs fåfänglighet,
Dess oro, våld och ränker,
Från detta liv jag längtar då
Och önskar till min Jesus gå,
Som bättre lott mig skänker.

2. Här söka världens barn med makt
Att jordens fröjd förlänga.
I vällust, välgång, prål och prakt
De om varann sig tränga.
Men över dem den hand är höjd,
Som kan förkorta jordens fröjd
Och himlens portar stänga.

3. Allt vad på världens fagra fält
För deras syn kan glimma
Av döden varder nederfällt
Som strå i skördens timma;
Och lyckans sol, som skimrar än,
Går ner och går ej upp igen
Ur gravens dystra dimma.

4. Men dem som efter Herren se
Och taga sig till vara
För synds och satans frestelse,
t dem skall Gud förvara
En krona prydd med härlighet,
En skrud, beredd av helighet,
I de utvaldas skara.

5. Fördenskull, Jesu, led du mig
Städs med ditt ord det rena
I hopp och tro på jämnan stig
Och böj mig till det ena,
Att jag för allt det jorden bär
Dig väljer och dig håller kär
Och dyrkar dig allena.

6. Till din förtjänst med tron jag flyr:
För mig du uppfyllt lagen,
Den synd, som jag botfärdig skyr,
Blir i ditt blod avtvagen;
Ty du har dragit all min last,
För mig på korset naglad fast,
Bespottad, kvald och slagen.

7. Lär mig på denna stora nåd
Mitt hopp, o Jesu, fästa.
Lär mig att vandra i ditt råd,
Vänd allting till det bästa.
Min svaga tro giv större kraft,
Giv kärlek, mer än jag har haft,
Till Gud och till min nästa.

8. Så kan jag, när det täckes dig,
Till mina fäder fara
Och nöjd från världen skilja mig
Att evigt hos dig vara
Och mättas av den salighet,
Som du berett av evighet
Åt din utvalda skara.

9. Hjälp mig, min Jesu, styrk mitt hopp
Och håll mig vid din lära;
Och när fullbordat är mitt lopp,
Giv mig en evig ära.
Min själ uti ditt sköte tag,
Min kropp också på domedag
Oändlig fröjd förära.

Dessa båda psalmer återfinns även i Wallins psalmbok 1819 och ”Nya psalmer” 1921. Kanske också i vår senaste psalmbok?

Men i den svedbergska psalmboken fick inte Lindschöld vara med. Då den trycktes 1694 kritiserades den skarpt från kyrkligt håll. Det ansågs att vissa psalmer var rent irrläriga och andra var ”med för hög stil componerade, som föga tjäna till andakten”. Teologerna hävdade att de ”enfaldiga” inte skulle förstå dem. Karl XI lät dra in psalmboken och ett nytt förslag utarbetades. 1695 kom så den nya psalmboken utan psalmer som kunde vara ”för gement folk svåre”. Erik Lindschölds psalmer hörde till dem som plockats bort, bl.a. ”En andäcktig Siäls Nattero”. Första och fjärde versen lyder:

Nu i skuggans tid den tysta,
som med stjärnor stickad är,
låt du dig mitt hjärta lysta
lambsens lov upphöja här.
Mörkret mig en klarhet bliver
när jag uti gull beskriver,
hur mitt liv i döden sig
för mig störter villelig.

Låt ditt ljus, du sköna måna,
över sina vidder gå,
och ditt klara silver låna
vattnen som du spelar på.
Skin och skimra, blänk och glimma,
ök din klarhet i var strimma.
Lambsens lov för fort och fort,
brinn själv själva köldens ort.

Lindschöld själv behövde inte uppleva psalmboksbråket. Den 11 juni 1690 hade smedssonen från Skänninge greve Erik Lindschöld – som han själv nog skulle uttryckt det – farit till sina fäder och lämnat vår usla världs fåfänglighet.

Litteratur:

Ewert Wrangel (red.): Svenska folket genom tiderna, Vårt lands kulturhistoria i skildringar och bilder, 1939
Alf Henrikson: Svensk historia 1659-1809, Delfinserien, 1972
Den svenska historien, 5 Karolinska tiden 1654-1718, 1967
Lars Lönnroth, Sven Delblanc (red.): Den Svenska Litteraturen, Från forntid till frihetstid, Första upplagan, 1988