Tyvärr har jag nödgats konstatera att herrar (och damer) historiker inte behandlar de kungliga hundarna med den respekt och det allvar de förtjänar — för vad kan säga mer om en människa än hennes förhållande till HUNDEN ?
Lika illa är det beträffande hästarna. De mastodontmålningar Ehrenstrahl fick utföra föreställande Karl XI:s älskade hästar används t.ex. som tillhygge för att framställa kungen närmast som löjlig eller barnslig. Varför? Vad skulle kunna vara viktigare för en jägare och krigare än en god häst?
Den svenska historiens mest bekanta exemplar av hästsläktet är utan tvekan Brandklipparen, och Brandklipparen är ett utmärkt exempel på hur nonchalant man är med fakta när det gäller djur. I Populär Historia 4/2001 får den historieintresserade ta del av följande blandning av myt och verklighet:
Slaget vid Lund, den 4 december 1676. Karl XI:s häst Brillant, en gåva från Frankrikes kung Ludvig XIV, stupar under sin kunglige ryttare, skjuten till döds. Skyndsamt måste en ny häst skaffas fram och en ryttare erbjuder sin häst till kungen. Visserligen är denna ”av bonderas”, som Carl Snoilsky skriver i sin nationalromantiska dikt Brandklipparen, men den robusta springaren visar sig vara både tapper och trofast — svenskarna lyckas till sist besegra danskarna i det blodiga slaget.
Namnet Brandklipparen fick hästen först senare, efter att framgångsrikt ha burit kungen under en eldsvåda i Stockholm. Efter Karl XI:s död övertogs Brandklipparen av Karl XII, som red hästen under många år. Brandklipparen höll bland annat kungen sällskap under hans tid i Bender, där sultanens sändebud lär ha förvånats över hur hundlikt hästen följde sin herre. Brandklipparen sägs ha blivit över 40 år gammal. Det är emellertid troligt att namnet gick i arv och att det alltså rörde sig om åtminstone två olika hästar.
Artikelförfattaren, som heter Joakim Thelander, åberopar Carl Snoilsky, och visst är det Snoilsky som med sina Svenska bilder gjort Brandklipparen känd och älskad av svenska folket, men poeten var — om än påläst — poet, inte historiker. Om diktaren medvetet tagit sig en s.k. poetisk frihet eller om någon av hans källor visat sig ovederhäftig ska jag låta vara osagt. Så här skriver hans biograf, litteraturhistorikern och ledamoten av Svenska Akademin, Henry Olsson:
Kring den karolinska tidens överansträngning av folkets kraft och dess blodiga via dolorosa skulle Snoilsky så småningom koncentrera sin bildserie. I den brett upplagda Brandklipparen möter redan den karolinska hungerbild som han i dikt efter dikt ville inprägla. Det faktiska underlaget hade han från Fryxell, men han kan också ha studerat källor som Ennes’ Biografiska minnen, taffeltäckare Hultmans annotationer och Biographiskt lexicon. . . .
Vad är det då Snoilsky gör gällande? Här följer Brandklipparen, första avdelningen:
I.
Det var då decembersnön kring Lund
I rödaste tö försmalt,
Det var i den yttersta nödens stund —
På spel stod seger, stod allt.Den elfte Karl i sin kämpakrets
I fäktandet främst var med,
Hans krona hängde på värjans spets,
Där Livregementet stred.Brillant, en skänk ur kung Ludvigs stall,
En häst för parad och ståt,
Förmådde ej mer vid trumpeternas skall
Att bära sin herre framåt.En annan fåle i hast fick tas;
En ryttare sprang av sin häst:
’Tag Blacken — han är blott av bonderas,
Men står sig båd’ längst och bäst.’Den kung, som trofast med folket gick
Att värna sin ärvda grund,
Sin stridshäst också av folket fick
Till tecken på fast förbund.Det var en syn för de djupa led,
Då glad efter vunnet slag
Kung Karl den löddrige klipparn red
På denna sin hedersdag.Kring land och rike blev klipparn känd
Från samma berömda strid,
Hans breda bringa, hans starka länd
Ej tjänte sämre i frid.Till nejder, där midnattssolen brann,
Till Skånes böljande slätt
Han rastlöst förde den enkle man,
Som mente så väl och rätt.Var väld å färde, fick bonden ej sitt,
Drog fogde en sveklig vinst,
Då hördes den blackige klipparens ritt,
När brottet det anade minst,Och höjdes i natten ett vådeldsrop
På stadens fjärmaste malm,
Han sågs i det släckande gardets hop
Bland brakande bjälkar och kvalm;Och då han nu var en huvudfigur
Sen gammalt i eld och brand,
’Brandklipparen’ nämndes det trogna djur
Utöver allt Sveriges land.
Var, när och hur Brandklipparen hamnade i Karl XI:s ägo känner jag inte till, men jag vet att under slaget vid Lund var det inte.
”Kungen fick strax en häst skjuten under sig och tog en annan, som i verkligheten var en fransk present och hette Briliant men galopperade in i Sveriges romantiska hävder under ett långt mera hemvävt namn, besjungen av Snoilsky i dikten Brandklipparen”
skriver den med sina allomfattande kunskaper alltid så imponerande Alf Henrikson.
Nils Bielke (1644-1716) spelade en inte obetydlig roll i slaget vid Lund (Karl XI: Min krona satt den dagen på Bielkens värjspets.). Relationen som Bielke skrev finns i Krigshistoriska handlingar och är daterad den 8 december 1676 — alltså bara några dagar efter drabbningen. Det är till sin farbror, riksskattmästaren Sten Bielke, han rapporterar:
Rätt som vi hade rangerat oss det bästa vi kunnat, blevo vi varse Hans Majt som satt på Brilliant (ty Totten blev skjuten i pannan i begynnelsen), vilken kom med vår vänstra flygel tillbaka liksom också med Baranoffs regemente, infanteriet följde allt vad det kunde.
Totten — en gång skänkt av Knut Thott till Karl XI — visade sig tåla en kula i pannan. Hästen överlevde alltså och finns förevigad av både Lemke och Ehrenstrahl. På den sistnämndes Tott-porträtt från 1680 finns en latinsk inskription som i översättning lyder:
Tott hade burit Carl i tre segrar på ett år. Den brukade sparka och frusta på ett trotsigt och hotfullt sätt. Själv född på skånsk jord och stolt över sin herre syntes den vilja offra sitt liv för Skånes räddning. Ty ofta hade den dristigt rusat fram mot den del av fiendens led, dit Carls segerrika hand styrde den; Men tack vare tapperheten hos Majestätet, som den bar på sin rygg, räddades den från alla faror. Så återvändo båda från striden, var och en med sin ära.
Och Brandklipparen? Jodå, Ehrenstrahl målade honom också, men vilket år saknar jag tyvärr uppgift om. Av namnet att döma bör den hästen ha varit en klippare — liten, livlig, av nordisk typ. Numera hör det till sällsyntheterna att den hästtypen lever längre än ca 30 år, varför det anses troligt att Brandklipparen föddes ca 1690. reds av Karl XI när denne var ute och släckte eldsvådor för att sedan följa med Karl XII på rundtur i Europa. Klippare användes inte av kavalleriet — de sades vara för små — men förekom inom andra truppslag.
De som inte vill ta livet av Brilliant i onödan sätter likhetstecken mellan denna ståtliga vita andalusiska hingst och Brandklipparen:
BRILLIANT = Brandklipparen. (1672? – 1716). Vit hingst som ingick i en statsgåva till Carl XI från Louis XIV 1673. B återkom 1716 till Lund där han slutade sina dagar och enligt legendbildningen begrovs på nuvarande Katedralskolans tomt. Det var ju där som Carl XII hade sitt kvarter under tiden i Lund. Till mytologin om den svenska stormaktstiden kan däremot inte hästens anmärkningsvärt långa levnad (minst 44 år) otvetydigt förvisas. Det finns samtida vittnesmål om hans död i Lund. (Claes Wahlöö, Göran Larsson: Sextonhundrasjuttiosex)
Den ovan citerade Claes Wahlöö är också medförfattare till Slaget vid Lund, men där får Brillant vara sig själv:
Brillant Vit hingst som ingick i en statsgåva till Karl XI från Louis XIV 1673. I lundaslagets inledning red Karl XI en häst som blev skjuten. Den hade det mera prosaiska namnet Thotten och ersattes med Brillant. Denne måste ha varit en uthållig häst eftersom Karl XI förefaller att ha ridit honom resten av dagen. Det är något märkligt att den dyrbare Brillant överhuvudtaget togs med på fälttåget och i slaget, men Karl XI var en passionerad hästkarl och ville väl ha en sådan ögonsten nära tillgänglig. B är med på Lemkes målningar av slaget och har porträtterats av Ehrenstrahl.
“Bengtssons med rätta välkända verk är kanske den mest briljanta biografi som någonsin skrivits på det svenska språket”, menar Peter Englund. Det där “kanske” får stå för honom; vem skulle kunna överträffa Frans G.? Även om mängden av namn på personer och platser kan driva en till vansinne, och även om författarens klassiska bildning vida överstiger den nutida läsarens, så faller man till föga och blir helt fascinerad av ett språk och en berättarkonst som är fullständigt enastående. För skojs skull tar jag också en titt på vad Göran Hägg har för åsikt: “Förutom den tragiska tonen och hjältedyrkan bör man lägga märke till faktatroheten”. Visst håller sig Frans G. Bengtsson på det hela taget till fakta, men det finns anledning att ta Peter Englund på orden, när han tillägger att framställningen har “vissa brister sedd som ren historia” — vad Brandklipparen beträffar är Frans G. t.ex. inne på Snoilskys linje:
Stallmästaren Axel Hård styrde med hästarna, bland vilka såsom en försiktigt handhavd fäderneärvd raritet befann sig den ryktbaraste av alla svenska hästar, Brandklipparen. Denna häst, ‘som var ljusgrå till färgen’, hade en gång, för rätt länge sedan ur hästsynpunkt, på slagfältet vid Lund 1676, av en korpral Håkan Ståhle på Smålands ryttare överlämnats till Karl XI, när dennes egen häst i drabbningens början skjutits; kungen red den därpå under resten av skånska kriget och sedermera ofta i Stockholm, särskilt vid där förefallande eldsvådor, varav den fick sitt till eftervärlden bevarade namn. Den gick nu, vid alltså tjugosju års ålder, i fält med Karl XII, gjorde alla kampanjer, dyker upp på slagfältet vid Poltava, var med i Bender och Stralsund samt dog 1718 i Lund, på samma plats där dess historiska bana börjat. Skeptiska nutidshistoriker förmoda stundom, till räddandet av vedertagna naturlagar på det hippologiska området, att namnet Brandklipparen täcker ett flertal olika hästar, som efterhand haft samma benämning, tack vare användning vid eldsvådor. Men denna hypotes synes gentemot äldre vittnesbörd föga övertygande; och med hänsyn till att Karl XII veterligen från 1700 till 1718 föga sysslade med släckandet av eldsvådor, kan man åtminstone vara säker på att den Brandklippare som var med under hela hans tid är densamme från början till slut. (Ur Karl XII:s levnad)
I andra och tredje avdelningarna av Brandklipparen har Snoilsky fastare mark under fötterna; han verkar ha läst sin Hultman:
II.
Det var vid Kungsör, på sin säkra rygg
En sexårig prins han bar.
Hans gnäggning sade: du lille, var trygg!
Jag tjänar dig som din far.Men liten blev stor. En reslig sven,
Vars sextonde år gick in,
Som herre och kung över svenske män
Tog arv efter fader sin.Det arvet var trohet hos stora och små,
Var styrka, välmakt och fred
Och lydiga skuldror att vila uppå
Och slutligen Brandklipparn med.Slet Klipparen ont hos sin förre kung
Vid nattlig vådeld ibland,
Hos sonen vart tjänsten först riktigt tung,
Då ropet skallade: brand!Ty var det ett enstaka hus förut,
Som krävde en släckande flod,
Nu brann det i självaste rikets knut,
Och där måste släckas med blod.Så klädde sig folket i krigarskrud,
Bantlär över rocken blå,
Gick mangrant ut på en ynglings bud,
Och klipparn han följde också.Nu gällde det bara gå blint framåt
Emot en beväpnad värld
Och vada i blod på var okänd stråt,
Som Karl pekat ut med sitt svärd.Och namn som Klissov och Holofzin
Bar ryktet andfått kring jord,
Och barnen därhemma lärde in
De konstiga främmande ord.Hur kriget slukade tropp på tropp,
Ej spordes knot eller knyst.
I luckorna ryckte blott nya opp
Och skyllrade lydigt och tyst.Brandklipparen frågade ej: varthän?
Och ännu mindre: varför?
Men travade friskt bland snön i Ukrän
Som på sin äng vid Kungsör.Från segerns förstfödde son till sist
Tog lyckan tröttad sin hand;
En här, förtunnad av köld och brist,
Förblödde på Vorsklas strand.Omkring sin hjälte slöto de blå
En ständigt glesnande mur,
Ej död, ej träldom de aktade på,
Blott han komme lyckligt härur.‘En häst, en häst att rädda vår kung,
Ur hängbår krossad och stjälpt!’
Brandklipparen kom över rökhöljd ljung,
På honom kungen vart hjälpt.Med blickar och gnäggningar sade han till:
Än kraft i senorna finns.
Vår sårade herre jag akta vill
Som fordom min lille prins.Till turk och hedning nu färden bar.
Bak Dnjeperns brusande flod
Brandklipparn med kungen i gott förvar
På räddande stranden stod.Snart lyste mot Karl och hans trogna häst
Halvmånen på Benders torn,
Och Sveriges kung blev sultanens gäst,
Och klipparn fick turkiskt korn.Men huvudet hängde, han sågs försmå
Ett foder av läckraste smak —
Han hade ej vant sig beskydd att få
Och kost under främmande tak.Mot konungens händer han strök sig lent,
Och ängsligt hans gnäggning ljöd:
Säg, skola vi bliva borta rent
Från Sverige och Sveriges bröd? —Den länge sitter vid andras bord
Från ljuv omsider blir led,
Och på sin trotsige gäst från nord
Blev turken slutligen vred.Sen först med lämpor han gjort försök,
Den krumma sabeln han drog,
Och klipparn stod åter bland eld och rök,
Och kungen han högg och slog.Det var blott ett avskedsskämt, en lek
Just efter kung Karls natur,
Och paschan själv steg baklänges blek
Ur lejonets farliga bur.Brandklipparen gjorde som sin monark:
En turkisk häst kom för när,
Men strax av järnskodda hovar en spark
Han fick sig för sitt besvär.III.
Kung Karl kom åter ur Österns band.
Hans länge förmörkade sol
Ånyo blodröd vid himlens rand
Steg, färgande nordens pol.Att blåsa på krigets slocknande härd
Han red genom dag och natt.
För sådan herre och sådan färd
Var klipparn för gammal och matt.Det var vid Lund. På de vida fält
I rader blänkte gevär.
Den tolfte Karl upp till mönstring ställt
Sin yngsta, sin sista här.Han fann ej de solbrända bussar mer
Med muskler gjutna i järn;
I gossar, som tyngdes av vapnen ner,
Såg Sverige sitt hopp och värn.Ur landets hjärta en viskning steg:
Se här mina sista barn!
Vem plöjer min åker, vem sår min teg,
Vem tröskar och kör till kvarn?För fyrti år sen på samma slätt,
Som här ditt öga kan se,
O kung, jag lovat mig helt åt din ätt,
Nu har jag ej mer att ge.Kung Karl fick höra ett långsamt tramp,
Såg Hultman, sin gamle lakej:
’Vad leder du där för en ömklig kamp,
Ty Blacken är det väl ej?Jo, sannerligen är det ej han . . .
Välkommen, gossen min, hit!
Jag undrar, om ännu du trava kan?
Du kunde det sist i Turki ’t.’Kung Karl i sadeln svängde sig opp:
’Nå, känner du slätten vid Lund?’
En darrning flög genom klipparns kropp,
Han segnade ner mot grund.En sakta gnäggning han från sig gav,
Det låg en klagan däri:
Jag mäktar ej mera — herre, sitt av!
Jag tror, att det är förbi.Kung Karl stod tankfull en lång minut:
’Vad, Blacken oss överger,
Då våra mödor rättnu få slut
Med ära i norskt kvarter!’Nu dånade trummorna över hed;
Mot himmel blygrå och kall
Försvunno i fjärran de mörka led —
De drogo till Fredrikshall.
Taffeltäckare Hultman förmedlar några glimtar av Brandklipparen vid Poltava:
Deruppå befalte H.M., att uppställa Arméen, och tappert på fienden marchera, då H.M. lät sig uti Båhren lyfta, och med Drabanterne, en del af Dragonerne och Öfverste Horns Skånska Regemente, förde sig uppå en höjd, derest åtskilliga Fiendens Batailloner dem attaquerade, men fingo der bra stryk och blefvo bortjagade. Emot kl. 12 kom Fältmarskalk Reenschiöld på en grå, ljus häst, berättande med desse ord: Nadige Herre, det går galit, det går galit, vårt Infanterie löper! hvarpå H.M. svarade: löpa de? — Fältmarskalken kastade strax om hästen och sade till oss: K. Gossar! tagen väl vara på Herren; red sedan i full carriere bort, och såg iag honom sedermera intet förr än år 1718 up uti Friedrichshall. Under det då H.M. marcherade ifrån bem:te höjd åt moraset, högg H.M. med Drabanterne sig igenom fiendens Regementer, hvilka sedan föllo oss efter på ryggen; varandes då de förr sönderskutne Båhr-karmar uti moraset aldeles afgångne, och de 16 Gardeskarlar bortskutne, på en när, som var blesserad och blef vid båren quar. Derpå löftade jag H.M. uhr Båhren på Brandklipparen, blifvandes Båhren midt uti moraset quarståendes.
— — —
Sedan nu, som förr anfördt är, H.M. fått vårt Artillerie med bem:te Regementer uti ögnasichte, gaf H.M. ordres till det ihopsamlade folk och Drabanterne, att med Mousquetterna hålla sig ryggen frij för Kalmuckerne, och lika fullt immerfort marchera under H.M.:ts Artillerie, gifvandes H.M. hästen Brandklipparen kallad, högra Sporren, och red uti fullt carriere uppå Artilleriet. Under vägen mötte H.M. Hans Excell:ce Grefve Meifeldt och Hans Excell:ce Grefve Hård, hvilke uti Slaget blifvit blesserade och har då varit framme vid Artilleriet och låtit sig förbinda, och kommo de då åkandes uti en liten Kalesch åth Slaget igen, att igensöka H.M. Så snart de fingo se H.M., höllo de på fältet stilla; då sade H.M. till mig: Hultman, hielp mig af hästen till dem uti vagnen, — och strax det var beställdt, lade H.M. sin vänstra arm öfver mina axlar, stigandes uppå sin högra foth in uti bem:te vagn och lät vända om och tillsade mig: Sätt er på Brandklipparen och följ med, det jag ock giorde. Och åkte H.M. förbi bem:te betäckare och Artilleriet fram till ett uppslagit tält, och befalte H.M., att alla H.M:ts vagnar, tillika med hela Arméen skulle strax marchera af 10 mil, igenom Städerna Staraschonsara och Nova Schonsara, Kobilak och Perevoloschna till Nieper Strömmen; stigandes H.M. uppå sin högra foth och lade sin vänstra arm igen öfver mine axlar, och så in i tältet, sättandes sig der neder uppå en tältstohl, och då var kl. 2 eftermiddagen, det H.M. sjelf sade.
Det ofrivilliga uppehållet (9 april – 5 november 1713) i Seralien vid Adrianopel; Timurtasch ger Hultman tillfälle att brista ut i lovord över majestätets förträfflighet:
Och, ehuru jag ganska ovärdig är, att beskrifva alt det, som till den Sahl. Konungens lofvärda och urminnes beröm tiena kan, så kan iag dock icke oförmält lämna, huruledes H.M. under alt detta drog en faderlig omsorg för dess Rikes välgång, gaf sig ingen roo, hvarken natt eller dag, utan, fastän han sängliggande var, expedierade han lika fullt alt det, som igenom de ankomne Ambassadeurer och Sändebud var att uträtta, icke förgiätandes, att framför alt annat fijra bön och predikningar, så att en menniskia utaf alt detta ej annat giöra kunde, än uppväckas till en obeskrifvelig glädje och fägnad, ja, sielfva Creaturen boro kiärlek för H.M., som deraf slutas kan, att då H.M. geck uth och Spasserade, och Kong Carl XI:s Brandklippare slap lös, trängde han sig igenom hela Suiten, och lämnade ej förr än han kom därest H.M. var, och följde honom således tätt efter, till dess H.M. uti dess Logement ingick; …
Hultman har mer att berätta om Brandklipparen:
Den tillförne omtalte Brandklipparen, har fått ett sådant nampn af Högtsahl. Konung Carl XI, för den orsak, att han alla nätter stod tillreds, för Eldsvådas skull, med Sadel. Denna häst har burit Högtsahl. Konung Carl XII vid alla dess hafde slag. Uti Benderska Slaget blef han af Turkarne fången, men H.M. lät taga honom igen. Sedan blef han af Brandenburgarne tagen och förder utur Stralsund till Staden Colberg, hvarifrån H.M. honom äfven lät hämta till Lund i Skåne. Och fastän denne Brandklippare var tämmeligen gammal och grå, giorde han ändå sin vanliga compliment för H.M. och följde efter, hvarest H.M. geck, blifvandes han sedermera död i Lund.
Hultman, Snoilsky och Frans G. Bengtsson är eniga om att Brandklipparen dog i Lund. Men det finns de som är av annan mening . . .
I vintras avled Bonzo, vilket föranledde hemförandet från biblioteket av några böcker Bonzo Bergren skrivit; jag fann en av de västmanländska sällsamheterna i Sällsamheter i Västmanland synnerligen sällsam:
Brandklipparen
Alla vi som läst Odhners historia i skolan, känner till att Karl XII hade en häst — hans sista — som hette Brandklipparen. Sedan Tolfte Karl stupade 1718 överlevde hästen honom i tjugotvå år, och då på Ängsö, där han fick all den omvårdnad en kunglig häst kan tänka sig. Trots detta fick Brandklipparen en våldsam död.
En stallknekt hade hängt sig i stallet en natt. Jag har åtskilliga gånger hört berättelser om hur känsliga hästar är för döda människor, antingen hästarna fått se dem naturellt eller återkommande som andar — t ex vid avrättningsplatser. Den konungslige Brandklipparen tog så illa vid sig, då han såg den hängde mannen att han störtade ut ur stallet och bländad av morgonsolen rusade rakt på en mur och dog omedelbart.
Även Brandklipparen fick en minnessten; dock icke innanför bogårdsmuren.
Hade jag Odhners historia i skolan? Med bästa vilja i världen minns jag inte, men jag har alltid vetat att Karl XII:s häst hette Brandklipparen — någonstans måste jag ha fått det ifrån.
När han skriver om Ängsö, åberopar Bonzo Berggren emellanåt Hedvig Piper och hennes Engsö från medeltid till nutid, och eftersom pingstkyrkans Tolv korgar vänligt ställt den boken till mitt förfogande, tar jag också därifrån med avsnittet om
Brandklipparen
. . . Carl XII:s sista häst [fann] en fristad på Engsö. I tjugotvå år ägnades Brandklipparen all den vård och omsorg, som bara kunde komma en kunglig häst till del. Likafullt ljöt han en våldsam död.
Det berättas sålunda, att en stallknekt hängde sig i stallet en mörk natt. Den gamla hästen, som med åren hade blivit mycket klok genom all omvårdnad och mänsklig kontakt, kände att något ohyggligt hade inträffat. I sin skrämsel slet han sig.
På morgonen, när stallfolket kom och slog upp dörrarna skenade hästen ut och bländad av det starka dagsljuset galopperade han blint rakt mot muren, som förbinder slottet med kyrkan.
En liten gravsten restes på det ställe, där Brandklipparen störtade. Inskriptionen är ännu fullt läslig:
Konung Carl XII:s
siste häst stört
anno 1740.
Inskriptionen som sådan finns mig veterligt ingen anledning att betvivla. 1740 hade man inte läst Odhner: hästen nämns inte vid namn. Vilken var då Karl XII:s siste häst? Om det var fråga om den sista häst hjältekonungen red, så vet Hultman besked:
Den sista dag af November [1718], om Söndags mårgonen kom H.M. till häst utur Approcherna hem till sitt Kongl. Högquarter uti Tistedahl, och lät då kläda sig uti nya rena blå kläder, Hatt, Hanskar, Stöflar och Spårar, afhörandes H.M. Högmässans Evangelium, som handlade om wår Herres och Frälsares Jesu Christi inridande i Jerusalem. Men sedan H.M. spijsat middagsmåltid och afhört afton Sången, satte H.M. sig uppå Hästen, Engländaren kallad, och red up ut uti Approcheringen. . . .
Kan det ha varit Engländaren som blev ompysslad på Ängsö? Under alla förhållanden var det inte Brandklipparen. Så gammal kan han omöjligt ha blivit. Nej, vi får nog lita på Hultman — Brandklipparen dog i Lund och blev kanske t.o.m. ståndsmässigt begravd: vid arkeologiska utgrävningar 1979 hittades nämligen ett hästskelett inte så långt från Karl XII:s forna högkvarter på Stora Södergatan — och hästen hade blivit omsorgsfullt begravd. Det sägs vara en sällsynthet med kvarlevor av hästar innanför stadsvallarna, och ännu ovanligare med regelrätta begravningar.
* * * * *
Och vad har mina inte alltid så förträffliga uppslagsverk att säga i ämnet?
Nordisk Familjebok:
Brandklipparen, häst, som reds av Karl XI och Karl XII i både fred och krig. Besjungen av Snoilsky.
Kort. Koncist. Korrekt.
Bra Böckers Lexikon:
Brandklipparen skall enligt traditionen ha varit en häst som både Karl XI och Karl XII ridit. Troligen har det dock varit fråga om flera hästar med den gemensamma uppgiften att bära kungarna när de begav sig till och ledde släckningsarbetet vid de talrika eldsvådorna i Stockholm.
Ja, vad ska man tycka om detta?!!
Litteratur:
Peter Englund: Poltava, Tredje upplagan, Norge 1993
Göran Hägg: Den svenska litteraturhistorien, Finland 1999
Frans G. Bengtsson: Karl XII levnad, Malmö 1980
Alf Henrikson: Svensk historia III, Delfinserien, Stockholm 1972
Ingvar Eriksson: Nils Bielke, Malmö 2000
Kungens Hästar, Nationalmusei utställningskatalog nr 563, Katalogtexter: Karin Sidén
Claes Wahlöö & Göran Larsson: Slaget vid Lund, Lund 1998
Bengt Liljegren: Karl XII i Lund, Lund 1999
Bonzo Berggren: Sällsamheter i Västmanland, Kristianstad 1978
Hedvig Piper: Engsö från medeltid till nutid, Västerås 1966
Johan Hultman: Annotationer öfver Konung Carl XII:s Hjeltebedrifter, facsimileutgåva, Stockholm 1889.1986
Henry Olsson: Carl Snoilsky, Stockholm 1981
Carl Snoilsky: Svenska Bilder, Med förklarande noter av Gustav H. Kökeritz, Uppsala 1944
Claes Wahlöö, Göran Larsson: Sextonhundrasjuttiosex, Föreningen Gamla Lund Årsbok 78, Lund 1996