27. Hedvig Eleonora

Den 28 februari 1719 besegrades den danska armén på höjderna nordost om Helsingborg. De svenska styrkor som svarade för bedriften att Skåne förblev svenskt leddes av Magnus Stenbock, skånsk generalguvernör.

När segern var ett faktum skickades omgående ”Stenbocks kurir” till Stockholm:

För första gång på länge
Göt marssol ut sitt gull
På Stockholms stad, då vakten
Fick brått vid Södertull.
”Kurir ifrån grev Stenbock!”
Upp flyger bommens slå
För ryttaren och hästen,
Halvdöda båda två.

Vid Sludden störtar skymmeln,
Han mäktar icke mer.
Till fots den trötte krigarn
Till slottet sig beger.
För kungahuset har han
Ett krutröksvärtat brev,
Som generalen lutad
Mot sadelknappen skrev.

I borgen, byggd av Wrangel
På Riddarholmens ö,
Med flygeltornens rundlar
Vid strand av Mälarsjö,
Fru Hedvig Eleonora,
Den höga ättemor,
Ett stöd för Karlar trenne,
I sorg och oro bor.

Hur har i ångest fordom
Hon vakat mången stund,
Då maken stred vid Warschau,
Då sonen stred vid Lund!
Sist ljöd i hennes öra
Pultavas dunderskall;
Det bud, härnäst hon väntar,
Kan vara Sveriges fall.

I sitt gemak hon sitter,
Den gamla drottning god,
Sondottern, stolts Ulrika,
Står stel liksom en stod.
Ett enda ord ej kommer
Från pfalzisk underläpp,
Och hela hovet tiger,
Man hör blott urets knäpp.

Men vilket sorl i trappan!
Nu dörr på dörr slås opp.
Fontanger och peruker
En viskning genomlopp.
En kammarsven förkunnar:
”Kurirn, ers majestät!”
Med vördnad träder hovet
Tillbaka några fjät.

Av två drabanter ledes
En halvt avsvimmad man,
I tunga ryttarstövlar
Med möda vacklar han.
Vart steg på golvet lämnar
Ett spår av Sveriges jord.
Han bjuder till att tala –
Då tryta sans och ord.

Med lugn på skrynklig panna
Men dödsblek som en hamn,
Den ädla fru sig reser
Ur kronprydd länstols famn.
”Sitt, herr kornett! hon säger,
Och hovet skåda får
En syn förutan like:
Han sitter, och hon står.

Det var väl inte precis så där det gick till, men kuriren existerade i sinnevärlden. Han hette Henrik Hammarberg och var ryttmästare. Då det inte var krig försörjde han sig som jurist, blev häradshövding och till slut president i Svea hovrätt.

”Stenbocks kurir” tillkom 1880 och var den första dikt som Snoilsky skrev för sin historiska diktcykel ”svenska bilder”.

Den höga ättemodern – fru Hedvig Eleonora, den gamla drottning god – var 1710 över 70 år gammal och hade i mer än ett halvsekel varit rikets första dam. Tvenne Karlar överlevde hon och den tredje överlevde henne endast med tre år och sex dagar. Hennes liv sträckte sig praktiskt taget över hela den karolinska epoken, och hennes inflytande måste rimligen ha varit stort – större än historikerna vanligen medger. Förutom en god matte åt Epelin, Belle-Amoure m.fl. var hon ju maka till en kung, mor till en annan och farmor till en tredje; säkerligen påverkade hon dem alla tre.

Hedvig Eleonora, född den 23 oktober 1636, var dotter till hertig Fredrik III av Holstein-Gottorp och Maria Elisabet av Sachsen. Det antas att hennes tilltalsnamn var Eleonora – hon skrev sig nämligen oftast H. Eleonora.

Den 24 oktober 1654 – hon hade dagen innan firat sin adertonde födelsedag – vigdes Hedvig Eleonora och Sveriges nyblivne kung Karl X Gustav till man och hustru.

Om det stundande bröllopet skriver hovjunkaren Johan Ekeblad i ett brev:

”Här blir en hop balletter, upptog och fyrverk tillredda till högtidsfesten. Hans kungliga majestät är helt lustig och glad över denna unga furstinnas ankomst och helt väl tillfreds med henne. Hon är ock sannerligen helt vacker och from och ger gott hopp om sig.”

Giftermålet var naturligtvis politiskt betingat. För det holstein-gottorpska furstehuset med dess fiendskap till Danmark var det lämpligt att ställa sig under stormakten Sveriges beskydd, och svenskarna fick en trogen bundsförvant mot danskarna. Förbindelsen med Holstein-Gottorp skulle dock komma att få ödesdigra konsekvenser för freden i Norden och bidrog inte till att den invecklade ”slesvig-holsteinska frågan” kom närmare sin lösning. Frågan hade varit på tapeten under sekler och slutgiltigt löst blev den inte förrän i vårt eget århundrade. Kort sagt är frågan svåröverskådlig och jag är inte ensam om att ingenting begripa:

‘Middle Eastern politics – ‘
‘Are like the Schleswig-Holstein Question, Inspector.’
‘Sir?’
‘There are only three men who have ever understood that.’
‘Really, sir?’
‘One was Prince Albert, who was dead.’
‘Like Queen Anne?’ ventured Sloan tentatively, since it seemed a historical matter.
‘The second’, swept on Corbishley, not listening, ‘was a German professor who became mad.’
‘Ah.’ It was the most non-commital sound Sloan could make.
‘And the third was Lord Palmerston.’
‘Indeed, sir?’
‘And he had forgotten.’
(Catherine Aird: The Body Politic, 1990)

Äktenskapet tycks i alla fall ha varit lyckligt trots Karl Gustavs aldrig sinande intresse för vackra kvinnor. ”Mein lieber Herz” kallar han henne i de många breven, och under fälttågen i Polen och Danmark besökte den unga drottningen honom flera gånger. I november 1655 föddes sonen Karl och på grund av krigen fick Hedvig Eleonora redan från början ensam svara för prinsens uppfostran.

1659 sammankallade kungen en riksdag i Göteborg. Vid jultiden reste drottningen dit för att få träffa sin make, och den lille prinsen tog hon med sig. Karl X Gustav insjuknade emellertid och avled i februari 1660. Johan Ekeblad berättar att ”Hennes Majestät är mycket bedrövad framför andra och ligger stilla till sängs”.

Vid 23 års ålder – med en ännu inte fyraårig son och tronföljare – blev Hedvig Eleonora ”änkedrottningen” och skulle så förbli de följande femtiofem åren.

”Den 4 november 1660 begrovs konung Carl X Gustaf i det Gustavianska gravkoret i Riddarholmskyrkan; hans kista flyttades 1697 till det då under byggnad varande Carolinska koret. Ingen svensk kunglig begravning har i slöseri och prakt kunnat mäta sig med denna. Bland annat inlades i den magnifika kistan under stora ceremonier för detta ändamål förfärdigade riksregalier (krona, spira, äpple, nyckel och svärd), alla av 19 karats guld och med en sammanlagd vikt av 2 kilogram. På den ekonomiske Carl XIV Johans befallning togs de emellertid 1824 upp ur kistan och deponerades i skattkammaren.” (John Bernström: Calendarium, Sällsam historia var dag i året, 1967)

Kungen måste ha haft en hög tanke om sin unga hustru – i sitt testamente hade han inte bara gett henne ordförandeposten i förmyndarstyrelsen utan också gett henne två röster. Rådet godkände inte Karl Gustavs testamente, men i den förmyndarregering som så småningom bildades fanns i alla fall Hedvig Eleonora med, och vid omröstningarna hade hon två röster. Kanske hade rådsherrarna kommit underfund med att den unga, oerfarna och inte särskilt politiskt intresserade änkedrottningen inte skulle komma att ställa till besvär för dem. Endast då det gällde tronföljarens uppfostran hände det att Hedvig Eleonora satte sig på tvären. Riksdrotsen Per Brahe d.y. ville inte ens ha henne närvarande då prinsens fostran diskuterades ”emedan kvinnfolk gemenligen är indulgent mot sina barn”.

Hedvig Eleonora oroade sig för den ende sonens hälsa. Han var ofta sjuk och med tanke på seklets höga barnadödlighet är hennes ängslan inte svår att förstå. Därför lade hon också större vikt vid sådant som kunde stärka hans fysik, t.ex. ridning och jakt, än vid boklig bildning. Enligt Arvid August Afzelius (Svenska Folkets Sago-Häfder) ansåg Hedvig Eleonora det vara tillfyllest

”om en konung hade godt sundt förnuft och en sund kropp, utan latin och annat lärdomsbråk. ‘Mina bröder’, sade hon, ‘hafwa ingenting sådant lärt och äro ändock aktade och goda furstar.’ Den lärda informatorn fann i sin belägenhet bäst wara att ställa sig Drottningens wilja till Efterlefnad wid den unge Konungens uppfostran, och då någon af de höga förmyndarne efterfrågade hans framsteg brukade han swara, att han hade en bestämd owilja för böcker och latin samt endast wille rida, fäkta och skjuta.”

Även som vuxen ägnade sig Karl XI åt att rida, skjuta och fäkta – den bokliga bildningen var och förblev skral. Nutida forskare anser sig ha konstaterat att han led av ordblindhet.

Märkligt nog intresserade sig Hedvig Eleonora inte endast för den egna sonens studier utan även för Gustaf Carlsons. Gustaf Carlson föddes 1647 och var Karl X Gustavs legitimerade son med rådmansdottern Brita Allerts. Änkedrottningen såg också till att Brita Allerts försörjning blev tryggad genom att skaffa henne en donation i Skåne på livstid.

Ekonomiskt gick det ingen nöd på Hedvig Eleonora; som livgeding innehade hon Gripsholms, Eskilstuna, Strömsholms och Vadstena län. Sina inte obetydliga inkomster använde hon till att stödja den inhemska konsten såtillvida att hon byggde om och till och förskönade sina slott – både in- och utvändigt. Främst förknippas väl hennes namn med Drottningholm som påbörjades 1662; arkitekt var Nicodemus Tessin d.ä., och Tessin d.y. fullföljde faderns verk. För den inre utsmyckningen stod bl.a. Ehrenstrahl. Det var också efter Tessinarnas ritningar som hon på 1670-talet lät bygga om Strömsholms slott. På Ulriksdal tillkom två flyglar under hennes tid, och på Gripsholm lät Hedvig Eleonora uppföra den tre våningar höga Drottningflygeln. På Gripsholm revs också det höga taket, och boningsrum inreddes på vinden. Och slottens trädgårdar gick heller inte av för hackor.

Teater var också något som Hedvig Eleonora både uppmuntrade och understödde. Även hos sonen ville hon väcka ett teaterintresse:

”Den 15 augusti 1665 hade Urban Hjärnes ‘Rosimunda’, vår första antikiserande tragedi, sin urpremiär: stycket gavs på Uppsala slott i avsikt att roa den tioårige Carl XI. För den som tror att det tjugonde seklets småpojkar står i särklass genom sin smak för bloddrypande seriehjältar är pjäsen tankeväckande läsning: Alboin mördar Rosimundas fader, våldtar henne och tvingar henne att dricka ur hans huvudskål; hon låter därför mörda Alboin, men mördas sedan själv av hans mördare, som hon förgäves sökt mörda; därtill vimlar scenen av de mördades gengångare – så skall förvisso en barnpjäs se ut!” (John Bernström: Calendarium, Sällsam historia var dag i året, 1967)

När Karl XI bevistade föreställningen som studenterna gav på Uppsala slott var han för övrigt bara nio år och det var säkerligen inte den första teaterpjäs han såg. Under Hedvig Eleonoras tid avlöste i Stockholm de utländska teatergrupperna varandra och även amatörteatern blomstrade. Innan han 1672 förklarades myndig hände det att Karl XI var på teater så ofta som fyra gånger i veckan.

Teaterintresset hade Hedvig Eleonora med sig hemifrån slottet Gottorp i Schleswig-Holstein. När hon växte upp hade hon haft tillfälle att se olika slags framträdanden – teater, balett, lindans m.m. – såväl på slottet som på rådhuset i Schleswig. 1649, då en av hennes systrar gifte sig, gavs föreställningar av Jean Baptist van Fornenberghs holländska teatertrupp. Dem såg troligen Hedvig Eleonora, för när Fornenbergharna våren 1666 kom till Stockholm blev de hennes speciella skyddslingar. De fick både penninggåvor och allt upptänkligt stöd.

Till att börja med framträdde det fornenberghska sällskapet i ett av bollhusen vid Slottsbacken. Där uppfördes t.o.m. en läktare åt tioårige Karl och hans mor att ”stå uppå och åskåda Comedi”. Sedan fick skådespelartruppen en egen teater, det s.k. komedianthuset i Lejonkulan – drottning Kristinas gamla djurhetsningsarena. För att de möjliggjort teaterbygget hyllades Hedvig Eleonora och Karl i prologen till invigningsföreställningen. För att ytterligare hedra sina gynnare döpte Fornenbergh en son till Carl; dopet förrättades av hovpredikanten Haquin Spegel. Ett annat skådespelarbarn döps också i hovförsamlingen och får namnet Hedvig Eleonora.

Vad som spelades på Fornenberghs teater var troligen holländsk 1600-talsdramatik, men det är möjligt att också Shakespeare och hans samtida fanns på repertoaren. Fornenbergharna besökte även Stockholm ett par gånger på 1670-talet, och då var det franskklassiska dramer som stod på programmet.

Hedvig Eleonora var inte den första kungliga personen i Sverige som stödde Jan Baptist Fornenberghs sällskap. Maria Eleonora – också änkedrottning – tog sig an truppen 1653 och engagerade dem för en längre tid vid sitt hov. Däremot lär holländarna inte ha varit i drottning Kristinas smak.

Även Ulrika Eleonora, Karl XI:s maka, var välvilligt inställd till teaterföreställningar och understödde enligt Carl Gustaf Tessin de unga skådespelarna i ”Dän Swänska Theatern” som uppträdde i Uppsala och Stockholm åren 1682-1698. Karl XII följde mors och farmors exempel och kallade 1699 in Claude de Rosidors franska teater- och operasällskap. Farmor Hedvig Eleonora blev truppens beskyddare när kungen snart fick annat att tänka på. Den rosidorska truppen framförde 1701 ”Ballet meslé de chants héroiques” (svensk titel: ”Balett bemängd med sång”) med musik av Anders von Düben d.y. (1673-1738) och text av en av den franska truppens medlemmar. Verket skrevs för att fira segern vid Narva.

Efter denna teaterhistoriska utvikning tar vi ett kliv tillbaka till senare hälften av 1660-talet, då Karl XI sprang på teatern allt under det att rykten om hans läs- och skrivsvårigheter florerade. Det gick så långt att ständerna blev oroliga och krävde räfst och rättarting. Rådet – och då i synnerhet Hedvig Eleonora – ansågs ha försummat Karls uppfostran, och det ställdes t.o.m. krav på någon slags offentlig examen. Det gick naturligtvis inte rådet med på och en politisk kris var i faggorna.

Var Hedvig Eleonora bara en ”indulgent” mor som skämde bort sitt enda barn? Eller hade hon kommit fram till att sonens självförtroende p.g.a. dyslexin skulle kunna lida obotlig skada? I vilket fall som helst var det nu, d.v.s. 1668, som hon lät Ehrenstrahl börja måla de tre stora allegorierna i paradsängkammaren på Drottningholm. Allegorierna beskriver och förhärligar Karls födelse, hans uppfostran och studier och slutligen den ära som skulle vederfars honom tack vare hans dygder och kunskaper. Det var också dessa dygder och kunskaper Lindschöld – med Hedvig Eleonoras goda minne – prisade i sin balett ”Den stoora genius” som uppfördes på Karls födelsedag året därpå. Och 1670, vid en hovfest, kunde man se Karl uppträda som solen kring vilken alla de andra himlakropparna svärmade. Även den texten var av Lindschöld och stipulerade bl.a. hur undersåtarna bör förhålla sig till kungamakten:

Vij tiena, han löhner, vij lyda, han befaller,
Och äre strax redo att föllia, när han kallar.
Alt hvad han gör och talar är allom till behag,
Hans seder och hans lefverne en lära och en lag.
Hans ansichte, hans miner, men mest hans ädla siäl
Tvingar hvars mans sinne och gör mång fri till träl . . . . . .

Ständernas oro tycks ha lagt sig – 1672 förklarades Karl myndig och tio år senare var han enväldig.

Som ung beskrivs Hedvig Eleonora som glad och nöjeslysten – Lindschöld t.ex. stod ju som arrangör av hovfester högt i hennes gunst. Magalotti skriver i sin reseberättelse från 1674 att änkedrottningen var känd för ombytlighet och obeständighet, men att det på det hela taget var en mycket gudfruktig och god kvinna. Alf Henrikson säger att hon var väldigt intresserad av sina slottsbyggen, men ”för övrigt, påstår Anders Fryxell och Carl Grimberg enhälligt, tyckte hon mest om femkort och trumf”. Med tanke på de epigram Lindschöld skrev över hennes hundar tyckte hon mycket om sina fyrbenta vänner också. Medevi brunn besökte hon med förtjusning – där hade hon t.o.m. under en period ekonomiska intressen.

”Den 17 augusti 1676 segrade svenskarna vid Halmstad: en dansk styrka om ca 3 000 man blev till största delen nedgjord eller tillfångatagen. Avgörande betydelse för krigets utgång hade inte denna drabbning, men som den var Carl XI:s första ‘victoria’ efter svåra motgångar, blev dess psykologiska verkningar stora. ‘Vi hugne oss däröver att Guds godhet haver velat göra en begynnelse att giva våra vapen framgång och seger i vår rättfärdiga sak’, skrev konungen själv; ingen tanke var honom mera främmande än att fråga Hallands danskfödda invånare om deras syn på den högstes ingripande.” (John Bernström: Calendarium, Sällsam historia var dag i året, 1967)

Att Hedvig Eleonora oroade sig då Karl drog ut i kriget är väl helt naturligt, men samtidigt måste det ha glatt hennes holsteinska hjärta att han besegrade danskarna.

Förmodligen var hon inte särskilt nöjd med att en dansk prinsessa 1680 blev sonens maka. Men man kan inte säga annat än att hon ställde upp. Det var Hedvig Eleonora som mötte den blivande drottningen i Helsingborg och ledsagade henne till bröllopet. Och det var tillsammans med henne bruden intog måltiden efter vigseln – Karl XI föredrog sina officerares sällskap.

Efter bröllopet vistades Karl XI och hans maka hos Hedvig Eleonora på Strömsholm. De bodde i en träbyggnad på borggården och stannade en stor del av sommaren.

Träbyggnaden hade änkedrottningen låtit uppföra i samband med slottets ombyggnad, och hon lät den stå kvar även efter det att Strömsholm var inflyttningsklart och hon tagit sitt änkesäte i besittning. Riktigt färdigt blev det för övrigt inte förrän 1741.

Med rätta har Strömsholm kallats ”Änkedrottningarnas hem”. Den första blev Katarina Stenbock, Gustav Vasas tredje hustru. Hon bodde där till sin död 1621. Nästa änkedrottning var Maria Eleonora som ville att Gustav II Adolf skulle få sin gravplats där. Hon gick med på att begravningen ägde rum i Stockholm under förutsättning ”allenast att man ville Lova, det Hans Kunglig Majestäts lik må föras till Strömsholm, när kapellet där bliver färdigt”. Så blev det nu inte och Maria Eleonora bodde oftare på Gripsholm och Nyköpingshus än på Strömsholm.

Sedan var det Hedvig Eleonoras tur och under hennes tid fick Strömsholm det utseende det i allt väsentligt fortfarande har. Hon såg också till att slottet fick en påkostad inredning. När greve G.J. Ehrensvärd under senare hälften av 1700-talet besökte Strömsholm skrev han i sin dagbok:

”Den gamla kungsflygeln vid Strömsholm har ännu möbler, som till hovstaten nyttjas, av den prakt, att sådana nu inte utan känning kunna inköpas. Inget rum har ej en guld- eller silvertygssäng. Sidentyg är uti vartenda rum, och de övriga möblerna svara däremot.”

(Även Sofia Magdalena, Gustav III:s gemål, hade Strömsholm som änkesäte och tillbringade någon tid där varje år.)

”Inventarium vid Ulriksdal 1689” ger också en bild av hur Hedvig Eleonora inredde sina slott:

”Hennes kgl. Maj:t Riksänkiedrottningens logementer

Matsalen är klädd med svart gyllenläder, 3 rutor högt med krans över och under. En himmel och ryggstycke av violett och aurora blommerat sidentyg, underfordrad med canfas. Runtikring ryggstycket och ovanikring kransen med violett och aurora silkesfransar, nedanikring kransen stora crepiner av d:o silke. 1 ovalt bordtäcke av d:o typ och fransar med kattun underfordrat, 1 ovalt 5 alnar, ett d:o mindre 4 alnar, av fint violett kläde. Hans Kgl. Maj:t glarvördigt i åminnelse sal. Caroli Gustavi contrefait till häst uti förgylld ram. 3 st. armlänstolar av violett och aurora tyg och fransar; 22 svarta gyllenläderstolar. 8 st. fönstergardiner av vit dräll med tillhörige band, 4 d:o stänger, 2 st. drivna silverljusplåtar; 1 ovalt furubord; 1 brandjärn, 1 eldgaffel, 1 skyffel uti spisen. –

Lilla tornet klätt med samma slags gyllenläder som i salen. – Lilla matsalen är klädd med grönt gyllenläder 3 rutor högt; 1 furubord ovalt med blått kläde; 4 st. fönstergardiner; 1 st. bleckeldskärm; 1 eldskyffel; 3 st. armlänstolar av grön damast . . . . .

Audienskammaren är klädd med gult sammet, 9 våder ifrån översta till nedersta listen av panelningen; ovanikring guld och silver samt på väggarna mellan var våd som nederikring med gull- och silvergaloner. En armlänstol med förgyllt bildhuggararbete, klädd med samma sammet. En spegel med svart ram och durchbrutet förgyllt kopparbeslag. Ett bord med svart lackering och 5 förgyllta kopparbeslag. 2 geridoner av d:o arbete och brunering med durchbrutna förgyllte kopparplåtar.”
(Stockholms slottsarkivs inventarielistor)

Jag undrar hur aurora ser ut. Vad är en crepin? En geridon?

Geridon visar sig vara lättast att få förklarat. Enligt Prismas främmande ord är det ett litet högt bord för skulptur, ljusstake o.d.

Aurora och crepin kan jag inte hitta någonstans. Jo, att Aurora är morgonrodnadens gudinna och det visste jag förut. Det ger väl i och för sig en indikation om färgen. Jag tar fram mitt franska lexikon och finner att aurore kan betyda rödgul. Rödgul som i rött guld är min förmodan. Crépins visar sig vara skomakarverktyg, och det är nog inte aktuellt i det här sammanhanget. Crépine passar bättre; det översätts med krepinfrans (på möbler). Fortfarande står jag frågande inför krepin, men en frans känner jag igen när jag ser den.

Förmyndarräfsten drabbade aldrig Hedvig Eleonora – hennes son befriade henne i ett kungligt brev från alla efterräkningar. Hon kunde fortsätta med utsmyckningen av sina slott. Dessutom var hon ju hela tiden rikets första dam; Ulrika Eleonora fick alltid stå tillbaka för Hedvig Eleonora. Representationsplikterna upptog antagligen en ansenlig del av hennes tid. Efter Ulrika Eleonoras död 1693 tog änkedrottningen sig också an de moderlösa barnbarnen: Hedvig Sofia, Karl och den lilla Ulrika Eleonora.

Att Hedvig Eleonora och hennes son stod varandra nära framgår inte minst av hur ofta hon figurerar i Karl XI:s dagboksanteckningar. Några axplock:

1691: Den 16 juni drog min gemål och jag med de tvenne äldsta barnen med min stora jakt till änkedrottningen åt Drottningholm. Efter aftonmåltiden drogo vi med änkedrottningen uppå jakten Mjöhunden till Stockholm. Det var första gången, det prins Karl och prinsessan Hedvig Sofia ha varit uppå min stora jakt Carolus.

1692: Värdskapet, som stod den 3 febr., bestod uti 45 par, vilket gör 90 personer ihop, vilka åto vid fem bord. Vid det första bordet sutto 42 personer och vid de andra fyra borden vid vart bord tolv personer. Häribland är inte räknat värd och värdinna, tolv huspigor och några och 50 husdrängar. Änkedrottningen var ungerska och Bengt Oxenstierna var ungrare. Regerande drottningen och Hennes Höghet voro resande personer, jag var Waterlands Bur och hade till maka fru Bluhen. Prins Karl var muskovit och hade till maka fröken Wrede. Prinsessan Hedvig var Waterlands Burin och hade prins Fredrik till make. Prinsessan Ulrika var dalkulla.

1694: Den 23 juli exercerade jag drabanterna före middagen uti Apollohagen. Prins Karl var ock med. Efter middagen drogo änkedrottningen, jag, prins Karl och prinsessorna till Köpings djurgård. Där sköt prins Karl en hjort, och en blev forcerad. Sedan åto vi aftonvard uppå Grönö.

Den 6 sept., som var om torsdagen, var änkedrottningen, jag, prins Karl och prinsessorna uppå jakt uti Åsen. Prins Karl sköt en hare, en räv blev hetsad, och en räv sköt prins Karl samt greve Gyldenstolpe och jag uppå.

Den 10 sept. exercerade jag före middagen drabanterna uti Talholm. Prins Karl var ock med där till häst, vilket var första gången. Efter middagen var änkedrottningen, jag, prins Karl och prinsessorna uti Köpings djurgård och forcerade en hjort.

Den 28 sept. var jag, prins Karl och prinsessorna ute hos änkedrottningen till middagsmåltid och kommo om aftonen hit till Stockholm igen ifrån Ulriksdal; tillbakas igen red prins Karl, vilket var första gången som han red mellan Ulriksdal och Stockholm.

1695: Den 19 maj blev statssekreteraren och prins Karls informator salig Andreas Nordenhielm begraven här uti Stockholm uti Riddarholmskyrkan. Han var 61 år och 8 månader gammal. Jag och prins Karl var ock med uppå begravningen, men änkedrottningen var opasslig, så att hon ej kunde komma med. Prins Karl har aldrig varit med uppå någon begravning förr än denna.

Den 24 juli exercerade jag regementet på förmiddagen och på eftermiddagen träffade de på varandra. Änkedrottningen, prins Karl och prinsessorna voro både förmiddagen och eftermiddagen med . . . . .

Den 31 juli exercerade jag trupperna. Drabanterna voro ock med, vilka gjorde deras handgrepp för änkedrottningen, prins Karl och prinsessorna, vilka sågo uppå oss, när vi träffade uppå varandra, men prins Karl följde alltid med mig.

Den 2 sept. var änkedrottningen, jag, prins Karl och prinsessorna till Köpings djurgård. Där sköt prins Karl en dovhjort uppå 96 steg knall och fall.

Den 20 okt., som var om söndagen, blev en jude döpt uti Stockholm och Tyska kyrkan efter högmässan. Änkedrottningen, jag, prins Karl och prinsessorna voro ock med i predikan och voro faddrar med samt alla kungl. råden med deras grevinnor så väl som en hop kavaljerer och fruntimmer och en stor hop biskopar och präster, och största delen utav Tyska församlingen voro också faddrar. Han blev kallad Karl. När det var förbi gjorde en karmelitermunk från Koblenz, vilken haver antagit vår rena evangeliska lära, offentligt sin trosbekännelse och avsade sig den påviska falska läran.

Det är något troskyldigt och rörande över envåldshärskaren i stormakten Sverige: han försummar t.ex. aldrig att nämna änkedrottningen före sig själv och heller aldrig att notera ”första gången” för prins Karl. Och jag har svårt att föreställa mig att någon annan 1600-talskung ägnade sin mor och sina barn så mycket tid och uppmärksamhet.

”Den 9 mars 1696 åkte Carl XI och hans då trettonårige son Carl (XII) med ren och ackja från Stockholm till Ulriksdal, där även de två prinsessorna, Ulrica Eleonora och Hedvig Sophia, fick tillfälle att pröva det ovanliga färdsättet. Ungdomarnas farmor, den sextioåriga Hedvig Eleonora, som inte heller ville gå miste om sensationen att åka efter så rara dragdjur, avstod dock från att riskera sin värdighet i en ackja och lät i stället spänna renarna framför en släde: troligen skulle även i våra dagar ett dylikt ekipage väcka ett visst uppseende på Drottninggatan.” (John Bernström: Calendarium, Sällsam historia var dag i året, 1967)

Ett år senare var kungen dödssjuk. Han avled den 5 april 1697 bara 41 år gammal. På dödsbädden hade Karl XI utsett en förmyndarregering – änkedrottningen och fem kungliga råd – som skulle styra riket fram till dess att den fjortonårige tronföljaren prins Karl kunde myndigförklaras. För andra gången satt alltså Hedvig Eleonora i en förmyndarregering och nu i ett Sverige drabbat av hungersnöd och svält. Skörden hade redan 1695 varit dålig och 1696 förstördes den av att frosten slog till så tidigt som i augusti. Vid tiden för kungens död var nöden som störst och dessutom utbröt en svår epidemi som tillsammans med svälten skördade många offer. I detta svåra läge och då sorgen efter den nyligen bortgångne Karl XI ännu inte hunnit mildras inträffade ytterligare en olycka – slottsbranden. I ett brev till vännen Daniel Cronström beskriver slottsarkitekten Nicodemus Tessin d.y. händelseförloppet:

”Hela Europa skulle bliva upprört att höra, att föga tid efter förlusten av en så stor och god konung, vi hava blivit utsatta för sorgen att se nästan hela slottet lagt i aska, utan att veta hur.

Sistlidna fredag var olycksdagen, då elden uppstod inemot kl 2 på eftermiddagen mitt i taket ovanför rikssalen, och i ett nästan lugnt väder, och anställde en så stor förödelse, att på mindre än en halv timma alla yttertak och nästan alla appartement voro så fyllda av rök, att man knappast hade tid att rädda sig.

Det nya kapellet och alla de vackra appartementen blevo eldens byte, så att man knappast ser mer än resterna därav. Två rum tillhörande salig konungen i mellanvåningen, ett parti i entresolen och några rum i terrängvåningen blevo räddade i den nya byggnaden, allt annat är uppslukat, utom de tvenne yttermurarna, den stora fasaden och fasaden mot gården, vilka hålla sig så raka, att jag hoppas kunna reparera dem redan detta år eller åtminstone sätta dem i skydd för den nalkande vinterns ingrepp; allt det övriga av slottet rasar för närvarande . . . . .”

Det var den 7 maj slottet brann, och då vistades där såväl Hedvig Eleonora som Karl och hans båda systrar, möjligen också Pompe I och änkedrottningens knähundar. Även Karl XI:s lik befann sig på slottet i väntan på begravning. Enligt den danske ministern i Stockholm, Bolle Luxdorph, blev Hedvig Eleonora ”meget altereret” och fick mer eller mindre bäras ut av fyra personer. Karl och systrarna klarade sig på egen hand. Förvirringen var stor och officerarna som förde ut Karl XI:s kvarlevor irrade omkring och visste inte vad de skulle ta sig till med det kungliga liket. Till slut kom de på att placera kistan i Riddarholmskyrkan.

Brandorsaken lyckades man aldrig klarlägga men det fastslogs snart att knektarna Anders Andersson och Mats Hansson, som hade tjänstgöring som brandvakter, inte funnits på plats och därmed bidragit till att elden spreds så snabbt. Domarna blev hårda. Vakten Andersson kom undan med fem gatlopp medan den ansvarige brandchefen, som hette Lindberg, och vakten Hansson dömdes till döden. Karl XII upphävde emellertid dödsdomarna och fastställde straffet till sju gatlopp och sex års straffarbete på Marstrands fästning. Brandchefen Lindberg överlevde inte gatloppen och fick således ändå plikta med livet.

Utan överdrift kan man påstå att en stor del av den svenska historien blev lågornas rov vid den stora branden på slottet Tre kronor för 300 år sedan. Riksarkivet och kungliga biblioteket blev värst åtgångna. En tredjedel av riksarkivet och två tredjedelar av samlingarna i biblioteket – det lär ha rört sig om ca 18 000 böcker och 1 100 manuskript – gick upp i rök. Därtill kom givetvis också en mängd andra värdefulla och historiskt viktiga föremål.

Den 24 november gravsattes så Karl XI i Riddarholmskyrkan. Vid graven talade ärkebiskopen Olov Svebilius och sade:

”Uti Helgedomen och Guds församling, ja i hela Israel, det är överallt i vårt fädernesland, hörs intet annat än denna klagorösten: Konungen, landets fader är död. Konungens gemål och landets moder är död. Konungens fyra söner och livsarvinfgar är döda. Konungens härliga borg och sköna palats är av eld förtärd och i aska lagd. Och landets invånare försmäktar av hunger och förgås.”

Prins Karl levde i alla fall och hade hälsan. Efter faderns begravning myndigförklarades han och kröningshögtidligheten ägde rum den 14 december i Storkyrkan.

”Näst för det processionen begynte åkte Hennes Maj:t riksänkedrottningen, tillika med Hennes Höghet änkehertiginnan av Holstein, deras Kungl. Högheter prinsessorna samt deras Durchleutigheter prinsen och prinsessan av Holstein först upp till kyrkan, beledsagade av några därtill förordnade Kungl. råd, vilka dock så snart de följt Hennes Maj:t i kyrkan begåvo sig åter till Kungl. Maj:t.

Sedan nu allt var tillreds och i ordning ställt gjorde uppå undfången befallning hovmarskalken med själva processionen en begynnelse, havandes framför sig en pukslagare med sex trumpetare till fots och därnäst tvenne härolder men efter sig alle capita famialiarum, som inga tjänster beklädde, och efter dem de andre, vilka företrädde sådane tjänster som icke på rangordningen stå uppförde, gåendes alla tre och tre i leden. Sedan åter en pukslagare och sex trumpetare samt tvenne härolder, varpå gick överste marskalken Herr greve Johan Gabriel Stenbock med sin stav.

Därnäst bars regalierna: nyckeln av Hans Wachtmeister, äpplet av Kristoffer Gyllenstierna och svärdet av Bengt Oxenstierna.

Kungl. Maj:t själv med kronan på huvudet och spiran i högra handen uti vanlig sorgedräkt med den Kungl. kjortelen där ovan uppå, ridandes under en himmel, som vid trappan, där Kungl. Maj:t steg till häst hölls och bars av följande Kungl. råd: . . . . . . . . . .

(bl.a. Nils Bielke och Erik Dahlberg)

. . . . .

När Kungl. Maj:t var kommen till altaret, lade Kungl. Maj:t spiran och även strax den Kungl. kronan på en till den ändan där framställd och med hyende betäckt pall. Då tog ärkebiskopen smörjehornet och därav smorde Hans Kungl. Maj:t i ännet och på bägge handlederna, . . . . .”

Och efter smörjelseakten fick farmor Hedvig Eleonora bevittna hur sonsonen ”Kungl. Maj:t själv åter tog och satte Kungl. kronan på sitt huvud och spiran i handen”.

Den officiella berättelsen om kröningen avslutas så här:

”Om aftonen uti skymningen på denne Kungl. smörjelsedagen blevo uti alla kyrkor och hus uti staden och dess tillhörige malmar ljus antände och lyktor uthängde med varjehanda prydnader av märkvärdige sinnebilder och andre sirlige anstalter, som betecknade en allmän fröjd och lyckönskan.” (Register öfwer Kongl. placater, stadgar, påbud, resolutioner och förordningar. Sthlm 1697.)

Redan innan fadern kommit jorden, eller rättare sagt fått sin sista viloplats i Riddarholmskyrkan, börjar pubertetsynglingen Karl XII bete sig som en kalv på grönbete. Efter det att Karl XI:s stränga regemente upphört stiger både den nyvunna friheten och vinet honom åt huvudet. Sonsonen roar sig med upptåg som Hedvig Eleonora inte tycker anstår en kung.

Pagen Leonard Kaggs dagbok bekräftar att änkedrottningen hade orsak att vara bekymrad, men jag väljer att återge några utdrag ur de danska och franska sändebudens rapporter och dessa bör nog tas med en nypa salt – fiendskapen mellan Danmark och Holstein-Gottorp färgar säkerligen rapporteringen.

Den 16 maj 1697 skriver Bolle Luxdorph:

”Konungen var här i Stockholm i går natt och åtföljdes blott av den kapten, som förestod vakten på Carlberg, och en av stallmästarna. Han red ut, efter det att drottningen gått till sängs, och återkom ej förrän klockan ett på natten. Drottningen var mycket förbittrad över detta, men han bryr sig varken om henne eller guvernören. Vilja de tala med honom, så går han sin väg och tiger och ler och låter dem stå. Med all sannolikhet kommer det ej att dröja länge, förrän han kommer att bli sin egen förmyndare och göra som han själv behagar.”

Jean-Antoine, greve d’Avaux rapporterar:

”1 juni 1698   Alla goda svenskar äro förtvivlade över hertigens av Holstein uppehåll här. De säga högt, att han förmår konungen av Sverige att göra saker för att göra honom hatad av sitt folk. Det är sant, Ers Majestät att konungens av Sverige eldiga läggning får honom att företa sig de mest besynnerliga saker som hertigen av Holstein föreslår honom. Denne hertig sade till honom för några dagar sedan, att han hade en sabel, med vilken han med ett enda slag slog av huvudet på en kalv. Konungen av Sverige ville göra likadant. De skickade efter hundar, kalvar, får och deras förströelse alltsedan åtta dagar har varit att slå av huvudena på dessa djur i konungens eget rum, som alltid är fyllt med blod. De kastade sedan huvudena genom fönstren. Detta väckte stor anstöt hos folket, som såg det.

15 juni 1698 Jag kan inte säga Ers Majestät, hur mycket hertigen av Holstein har gjort sig hatad av hela Sverige. Man påbördar honom, och med rätta, allt som man ser konungen av Sverige göra och som misshagar alla rättskaffens människor. Dessa sista dagar återkom konungen av Sverige från utflykten och hade hertigen av Holstein bakom sig på hästen. De passerade på detta sätt staden och buro dragna svärd i handen och slogo sönder alla fönsterrutor inom räckhåll. Några dagar efteråt gingo de att äta supé med drottningen och prinsessorna till en trädgård som kallas Humlegården, vilken ligger i en av stadens utkanter. Konungen och hertigen av Holstein läto hämta en hingst och ett sto, som de läto betäcka inför drottningen och prinsessorna. Drottningen blev så kränkt, att hon gick ut från trädgården och återvände därifrån alldeles ensam.”

Jens Juel är författaren till en rapport daterad den 13 juli 1698:

”Konungen, hertigen av Holstein och flera andra voro i går på jakt. De kommo in till staden klockan elva, ropande och skrikande genom gatorna. Konungen satt på sin häst och hade kläderna på sig, men hertigen satt bakom konungen på hästen i bara skjortan. Därefter följde sex   sju holsteinare och andra, var och en på sin häst och blott iförda skjorta.”

De var kusiner, upptågsmakarna Fredrik och Karl. Fredriks far, Kristian Albrecht, var bror till Hedvig Eleonora och modern var syster till Ulrika Eleonora; de var alltså både Karl XI:s moster och morbror och svåger och svägerska, vilket innebär att också Karl XI var Fredriks kusin – men även morbror till honom. Fredrik (IV), född 1671 och således elva år äldre än kusinen (och sysslingen) Karl (XII), hade efterträtt sin far som hertig av Holstein-Gottorp 1694. När han önskade gifta sig med kusinen (och sysslingen) Hedvig Sofia, för att därmed garantera den svensk-gottorpska alliansens fortbestånd, var detta en förbindelse som både Karl XII och hans farmor (Fredriks faster) åstundade. Enligt vad det påstås ska inte Hedvig Sofia ha varit lika förtjust.

Bröllopet ägde rum i Stockholm i juni 1698 och var mycket påkostat. Alf Henrikson berättar att brudgummen dessutom fick ”hundratusen daler i present medan bruden för all framtid fick behålla sitt årliga apanage som svensk prinsessa”. Han tillägger att ”detta var inte så bra, ty det blev omedelbart ebb i statskassan, och man måste pantsätta en del av det bremiska landet för att kunna betala ut hennes brudskatt”. Nu var Fredrik inte bara Karls kusin utan hans svåger också.

Sommaren 1699 kommer Karls syster och svåger till Stockholm på besök. Karl tycks ha ledsnat på pojkaktiga upptåg och verkar nu föredra ett mera furstligt nöjesliv. Han låter Nicodemus Tessin d.y. göra dräkter och dekorationer samt arrangera en mängd baler och maskerader till gästernas ära. ”Kungen finner så stort nöje i dessa slags förlustelser, som överhuvudtaget någon furste i världen kan göra”, försäkrar Tessin i ett brev.

Karls ”nykterhetslöfte” var kanske också ett tecken på att han blivit mognare:

”Tilldragelsen kan ha ägt rum 1699 eller i början på nästa år. Från en munter jakt med tillhörande kraftig frukost kom Karl en dag, något rörd av vin och fortfarande i jaktkostym av använt utseende, till änkedrottningens middagsbord, där hon starkt sträckte upp honom för hans ovårdade klädsel och fumliga fasoner, särskilt sedan han vid uppstigandet från bordet trasslat in en sporre i bordduken och därigenom kommit innehållet i ett fat att stjälpas ut över hennes dräkt. Dagen därpå förebrådde hon honom åter häftigt att han drack för mycket. Karl steg då upp, gick fram till skänken, lät fylla i ett stort glas vin, drack änkedrottningens skål och sade: ‘Då denna dryck kommit mig att brista i den vördnad jag är Eders Majestät skyldig, skall detta vara sista gången i mitt liv jag dricker den.’ Vilket det praktiskt taget också blev; endast, såvitt man vet, på två undantag när, framkallade av särskilda omständigheter: ena gången i det brinnande huset i Bender, när törsten var svår och intet vatten fanns; andra gången i Cassel i Tyskland, under ritten hem från Turkiet, då det för kungen gällde att bevara sitt inkognito förmedelst en handling som måste avvända varje misstanke, Nedsväljandet av ett försvarligt glas vin fyllde då också ögonblickligen sitt ändamål: vem främlingen än kunde vara, kungen av Sverige var det tydligen inte. Ty han drack endast vatten, det visste varje barn i hela Europa.

Från början av 1700 härrör en liten ofta citerad biljett, adresserad till yngre systern, Ulrika Eleonora, och avsänd från Kungsör, där han vistades samman med svågern av Holstein, som då återvänt till Sverige från oroliga förhållanden i sina hemtrakter; i den speglas enkelt den ungdomliga kungliga idyllen, sådan den var när den var som bäst, och möjligen kunde dess ordalag tyda på att avhållsamheten från vin då ännu inte tagit sin början. Men de däri nämnda skålarna kunna för kungens del redan ha druckits i vatten:

‘Durchleutigste Princess, högstärade kära Syster!

Min kära syster haver jag intet stort att berätta härifrån, utan att vi draga på björnjagter, äta, dricka och sova väl och regera lustigt, och glömma ingen måltid att äta mina Systrars och Drottningens skål i tankar, efter de äro så gunstiga och dricka vår skål. Björnramarna skicka vi till Stockholm. Om min Syster behagar äta vår skål däruti i tankar, så vilja vi dricka skålarna här, till dess vi åter få själva uppvakta.

Emellertid lärer min Syster intet glömma sin underdånigste trogne broder och tjänare Carolus!” (Frans G. Bengtsson: Karl XII:s levnad)

Nej, så vitt man vet uppträdde Karl XII aldrig mer berusad, men hovstatsräkenskaperna från de första krigsåren ger vid handen att någon helnykterist var han inte. Det var sannerligen inte bara vatten kungen drack.

Margus Laidre redovisar i sin bok ”Segern vid Narva” Karl XII:s dryckesvanor i fält:

”Kungen serverades till varje frukost en kvarts till en halv kanna rhenvin samt en kanna öl. Ibland byttes rhenvinet ut mot franskt vin. Den ‘nattdricka’ som varje kväll placerades vid kungens säng var vanligen en kvarts kanna rhenvin och en kanna öl. Det handlar om de registrerade tillfällen då Karl var ensam.”

En kanna motsvarar 2,6 liter men som Laidre så förnumstigt tillägger: ”Naturligtvis betyder det inte att han måste ha druckit upp allt till sista droppen . .  . .”. Den stadiga frukosten, bestående av får- eller lammstek och en kyckling eller kalkon, avslutades dessutom alltid med vinsoppa. Recept:

Vinsoppa
Rhenskt eller franskt vin
Uppvispade äggulor
De uppvispade äggulorna hälls ner i vinet.

Jag förvånas över att aldrig någon påpekar ett så självklart faktum som att det väl inte alltid fanns tillgång till tjänligt vatten under fälttågen. Även på den tiden visste man att förorenat vatten kan ge upphov till sjukdomar. Man visste t.o.m. att vattnet borde kokas innan man drack det. Och alla som smakat kokt vatten som ”lagrats” någon tid har säkert förståelse för kungens val av dryck. Kan det ha varit vattnet Pompe II dog av?

Det var fredagen den 13 april år 1700 Hedvig Eleonora tog farväl av sonsonen Karl XII – det skulle aldrig återse varandra. Tidigt morgonen därpå lämnade kungen sin huvudstad – den skulle han heller aldrig komma att återse.

”Sålunda drogo de nu alla ut, i detta års senvinter och klara vårdagar, och ringlade längs många vägar långsamt söderut i blåa kolonner: alla kungens ryttare och alla kungens män, med kungen själv och Hultman och hundarna och Pipers kaross och allt: många att draga ut, få för att en gång komma tillbaka.” (Frans G. Bengtsson: Karl XII:s levnad)

Ulrika Eleonora skriver:

”Den 9 februari, om fredagen, skedde den sista maskeraden i Stora salen. Den 14 april om lögerdags morgon reste Hans Majestät ut i kriget.”

Hon fick i alla fall träffa Hans Majestät storebror igen:

”Den 30 augusti 1716 fick prinsessan Ulrika Eleonora kärt besök på Vadstena slott. Carl XII hade samma morgon i Hjo förmått en hjärtängslig fiskare att trots motvind och ösregn i en öppen båt ro sig över Vättern till Hästholmen, därifrån han ‘i ett ganska fult och ohyggeligt väder’ ridit de få milen till Vadstena; utan att låta anmäla sig, smutsig och genomblöt, stövlade han in i systerns rum. ‘Med vad hjärtans glädje och inbördes fägnad desse Höge Kongl. Syskon möttes, sedan de på 17:de året ej sett varandra, lärer var rättsinnig kunna närmare ställa sig före, än någons penna beskriva …'” (John Bernström: Calendarium, Sällsam historia var dag i året, 1967)

Storasyster Hedvig Sofia nedkom den 30 april år 1700 med en son på slottet Gottorp i Slesvig-Holstein. Beskedet om den lyckliga tilldragelsen nådde Karl XII och den nyblivne fadern, hertig Fredrik IV av Holstein-Gottorp, i Karlskrona. Den nyblivne morbrodern, kung Karl, berättar i ett brev till den nyblivna mostern, prinsessan Ulrika Eleonora, hur de tog sig ledigt och firade den nyfödde:

”I går aftons höllo vi oss lustiga häröver och drucko hans och allas edra skålar, och de sköt från fästningen och skeppena här, och sedan hade vi bal till klockan två i natt.”

Gossebarnet, Hedvig Eleonoras första och enda barnbarnsbarn, fick namnet Karl Fredrik. Han blev tidigt föräldralös – Fredrik stupade vid Kliszow 1702 och Hedvig Sofia avled 1708 – och som möjlig arvinge till den svenska tronen anförtroddes hans uppfostran åt Arvid Horn. Karl Fredrik växte alltså upp i Sverige, och änkedrottningen kunde hålla ett vakande öga på honom. Morbror Karl, som efter återkomsten till fosterlandet intresserade sig en hel del för honom, gjorde dock inga som helst ansatser till att utse honom till sin efterträdare. Efter det att även Karl XII blivit krigets offer och tronen tagits i besittning av Ulrika Eleonora, återvände Karl Fredrik till Tyskland och lyckades med kejsarens hjälp återfå det av danskarna 1713 erövrade Holstein. Danmark behöll dock den slesvigska delen av hertigdömet.

Anna, dotter till Peter den store, blev 1725 Karl Fredriks gemål och deras son, Karl Peter Ulrik, blev rysk tsar under namnet Peter III – gift med Katarina den stora.

1714 ingick Ulrika Eleonora med broderns nådiga tillåtelse äktenskap med Fredrik av Hessen som också gärna ville bli svensk kung. Men Karl XII ville inte uttala sig i tronföljdsfrågan – såfort det blev fred tänkte han själv gifta sig.

”Och vad mig själv anbelangar, skall jag ock gifta mig, när vår Herre giver oss fred; och då vill jag söka ut en hustru, intet efter Raison d’Etat, utan den som jag rätt tycker om och tror mig framgent kunna älska; så att jag slipper hålla en sådan som kallas Maitresse på franska och hora på svenska.” (Kungen i samtal med Feif)

Frans G. Bengtsson kommenterar:

”Detta är visserligen först vid ett sammanträffande år 1736 berättat av Feif för Nordberg; men ingen anledning finns att tvivla på själva kärnan, ehuru naturligtvis kungens ordalag blivit mer eller mindre utbroderade i minnet och återgivandet.”

Hedvig Eleonora behövde aldrig ta ställning till vem som efter sonsonens bortgång skulle bli Sveriges regent – hon dog den 24 november 1715.

Litteratur:
Carl Snoilsky: Svenska bilder, med förklarande noter av Gustav H. Kökeritz, 1944
Den svenska historien, 5 Karolinska tiden 1654-1718, Bonniers, 1967
Alf Henrikson: Svensk historia 1659-1809, Delfinserien, 1972
Magnus von Platen (utg.), Klient och patron, Befordringsvägar och ståndcirkulation i det gamla Sverige, Natur och Kultur, 1988: ”Drottningar och komedianter” av Gunilla Dahlberg, ”Erik Lindschöld, konstens beskyddare” av Kurt Johanesson
Alf Åberg, Ola Terje, Kungaslott och adelsborgar från vasatiden, Forum, 1966
Suecia Antiqua et Hodierna, Bearbetad och kompletterad upplaga, Stockholm 1972
Alf Åberg, Göte Göransson: Karoliner, Bra Böcker, 1976
™gonvittnen Karl XII, Redigering Hans Villius, 1960. 1995
Margus Laidre: Segern vid Narva, Början till en stormakts fall, Natur och Kultur, 1996
Frans G. Bengtsson: Karl XII:s levnad, Norstedts, 1980
Den svenska historien, 6 Frihetstiden 1719-1772, Bonniers, 1967