6. Uppvaktning

Att Magnus Stenbock blivit blixtförälskad i ett sex år yngre 14–15 års flickebarn är lite svårt att föreställa sig. Han fann säkert Eva tilltalande, men framför allt var det ett passande parti. En förbindelse dem emellan skulle kanske inte vare sig familjen Oxenstierna eller familjen Stenbock ha några invändningar emot. Det är möjligt att han försiktigt sonderat terrängen eller att någon annan medlem av familjerna först kommit med förslaget. Magnus Stenbock var näppeligen en eftertraktad ungkarl. Anorna var det givetvis inget fel på, men bristen på pengar var ett problem.

Magnus var upptagen av sin militära karriär på kontinenten, men han besökte emellanåt Sverige och försummade aldrig att avlägga visit hos Eva och hennes familj. Redan 1686 börjar han skriva brev till Eva och överöser henne med artigheter och vördnadsbetygelser. Några svarsbrev får han inte.

Liksom Magnus har Evas bröder Bengt (1670–1707) och Erik (1678–1706) sökt sig till de hjälptrupper som Sverige satte upp för Hollands räkning. 1688 är de förlagda i Stade i Bremen-Verden (svenskt på den tiden). Magnus och Bengt har nu möjlighet att fördjupa en bekantskap som var av gammalt datum. Bengt får rycka in till Magnus hjälp. Han meddelar sin syster att ”greve Stenbock suckar efter er”. Vidare skriver han: ”Jag tror inte att Ni är omedveten om hans planer att en dag, genom nåden av Ert samtycke, äga Er som sin maka.” (Citat efter Ingvar Eriksson.) Eva bibehåller sin tystnad.

Magnus tycker att det är dags att gå från ord till handling. Mot slutet av året – Eva närmar sig sin artonde födelsedag och börjar bli vuxen – framför Magnus mor till Evas föräldrar hans önskan att få gifta sig med deras dotter. Som väntat har de inga invändningar men säger att Eva själv måste ge sitt samtycke.

I brev till Eva försäkrar Magnus (för en gångs skull på svenska):

Min aldra dygdigaste Fröken är den endesta i wärlden som kan göra mig lycklig …

Varför Eva valt att inte uppmuntra honom med svarsbrev kan vi bara spekulera över. Ingenting tyder på att hon inte skulle vara villig att äkta Magnus Stenbock, och han å sin sida verkar övertygad om att hon kommer att gå med på att bli hans maka.

Trots bristen på gensvar ber han henne i januari 1689 att acceptera och bära den ring som hans mor ska överlämna:

… très humblement à vous prier de me faire la grâce d’accepter de ma Mère une bague, que je vous supplie de porter en faveur de moij …

Hur Eva reagerade på ringen vet vi inte – det är förstås möjligt att Magnus mor gett honom något slags besked. I alla händelser får Magnus även fortsättningsvis bönfalla om brev; skriver gör nämligen Eva inte.