7. Förlovade

Det är januari 1689 och Magnus Stenbock har inte hört någonting ifrån Eva. I slutet av månaden tigger han som vanligt om brev, men vill dessutom att hon ska skicka sitt porträtt:

Jag skall än min aldra och skiöneste Fröken ödmiukligen bee min dygdiga Fröken wille vara så nådig och der min Fröken mig unnar liwett senner mig sitt contrefey jag skall taga denne nåden up för en charité …

Någon vecka senare bönfaller han henne återigen om brev. Och under över alla under, nästa gång han skriver – den 13 februari – har han faktiskt långt om länge erhållit ett brev från Eva!

… si vous voyez de la manière que je caresse la lettre que vous auriez bien la bonté de m’en écrire …,

skriver han.

Trots att Evas skrivelse sannolikt – den finns inte bevarad – var kortfattad, formell och avfattad på snirklig franska, blir Magnus så uppmuntrad att han säger sig vilja låta göra sitt porträtt som han ämnar skicka henne, och han hoppas att hon har godheten att skänka honom sitt. Med ”porträtt” menar han inte en stor oljemålning utan en miniatyr som man kunde bära med sig. Miniatyrmålningar fyllde samma funktion som de små fotografier många av oss har i plånboken – eller numera antagligen i mobilen.

Att Eva äntligen kommit sig för att få iväg ett brev betydde ingalunda att hon hade för avsikt att skriva flera. Magnus får fortsätta tjata. Den 24 mars vädjar han:

… så är mig doch ingen större bedröwelse än att jag intett får den lyckan att see en bokstaf af min wackra Fröken; jag prometterade mig af min dygdiga aldra kieresta Frökens första bref en continuation af en slijck nåd men som dett mig felslagett wet jag intett om jag har giwitt min nådiga Fröken någon orsak att bortt glömma, dett jag lewer hennes ödmiukaste träl.

Jadå, visst skriver Magnus på svenska emellanåt, men det ansågs mindre artigt. Kanske var orsaken tidsbrist, eller också ville han ge Eva möjlighet att göra likadant om hon skulle föredra modersmålet. Ändå smyger det sig in ett och annat franskt ord – i likhet med många andra var han nog inte van vid att skriftligt uttrycka artigheter på sitt eget språk.

Den 30 mars är det dags igen:

Ehuru wäl min nådige Fröken intett will wara så nådig och swara på någett af mina bref: skall jag dock intett tröttas att söka på allehanda sett och språk att beweka min ädla Fröken till een sådan gunst …

– –  –

Jag tog igår den friheten att senna hem med öfwerstleutnant Manderfellt mitt conterfeij till min aldra skiönesta Fröken och forsmå dett intett, uthan när min aldra kieresta wackra Fröken giör mig den äran att see på dett så wara försäkratt att min dygdiga Fröken har uthij originalett een oförämderligen trogen och underdånig tienare i döden.

I april 1689 heter det:

… och har jag hundrade tankar om dagen som letteligen kunna bringa mig uthij desperation i dätt jag är så olyckelig och hwarken igenom en eller annan kan få weta min skiöna aldra kieresta Frökens tillstånd och helsa … Om min nådiga Fröken lärer draga mig ur denna inquietude [ängslan] hwiket min aldra skiönesta Fröken genom ett bref så wäl och lätt kan giöra som min Fröken och genom sin silence [tystnad] kan bringa mig uthij största desperation.

Det här gjorde tydligen susen. Den 4 maj skriver han och tackar för erhållet brev. Det porträtt han önskar sig finns hos Evas bror Bengt som för tillfället vistas i England.

Även nästa dag kommer brev från Eva. Genast skriver han och framför sina tacksägelser både för brev och för porträttet som ju än så länge är kvar i England.

Det är genom Magnus svarsbrev vi kan få ett hum om vad Eva har skrivit – av hennes hand finns från den här perioden inget bevarat. Sammantaget har hon mottagit tre brev, när han den 17 maj 1689 skriver till sin

Très honoré, chère et divine comtesse :

… vous me promettez votre portrait que votre frère me mande d’Angleterre avoir bien recuë, c’est de quoij je vous suis miljonement obligé ; vous vous y excusez ausij que vous ne repondez pas a touttes les miennes parceque vous êtes si méchante ecriveuse …

Han fortsätter alltså att framföra sin tacksamhet för det utlovade porträttet. Och den glädjen och tacksamheten är nog så äkta den kan bli. Att hon gått med på att utväxla porträtt betydde att de måste anses vara förlovade, även om hon kanske inte formellt accepterat hans frieri.

Vidare har Eva tydligen ursäktat de uteblivna breven med att hon är en så dålig skribent. Naturligtvis försäkrar han att så inte är fallet – att få läsa och ta emot hennes brev är som att bli upplyft till himlen.

Juni. Sommarmånad och dags att bryta upp ur vinterkvarteret; strider och fältslag förlades helst till sommarhalvåret då det var enklare att förse hästarna med foder. Magnus var förlagd i Holland – som ju befann sig i krig med Frankrike – och som militär var han väl medveten om risken att få sätta livet till. Han skriver:

Och som jag intett är säker huru lenge jag fåår ligga stilla uthan att exponera mig till all hendelse att aldrig mer fåå den nåden att få see min aldra skiöneste Fröken; så beer jag underdåneligen min dygdigaste engell ware försäkratt att mina sista soupirs [suckar] skola doch altidh wara medh en innerlig hiertans passion till min aldra ädlaste Frökens conservation [bevarande] och förnöjelse …

Den här sommaren fick Magnus sitt elddop på slagfältet, slaget vid Walcourt (i nuv. södra Belgien). Fransmännen förlorade där bortåt 2 000 man, men de allierade bara ca 300. Magnus klarade sig utan blessyrer; för Eva berättar han aldrig om sin debut i strid.

Den 28 juni 1689 kan Magnus Stenbock meddela Eva att hennes bror kommit ifrån England – och med honom det efterlängtade porträttet. Nu är det så illa att Magnus är i Maastricht medan Evas bror befinner sig på 30 timmars avstånd därifrån; ett expressbud är skickat för att hämta porträttet.

Porträttet kommer Magnus Stenbock tillhanda, och i breven fortsätter han sina utgjutelser om hur tacksam han är och hur vacker hon är. I vanlig ordning är det Magnus som skriver och från Eva är det tyst. Han kan glädja (?) henne med att hans mor i brev försäkrat att utav alla sina blivande sonhustrur tycker hon mest om Eva.

I början av september får han i alla fall ett meddelande: hon är vid god hälsa och befinner sig på Rosersberg. Nu slipper han oroa sig men kan inte låta bli att förebrå henne hennes långa tystnad:

Pardonnez moi ma chère et bien aimée comtesse si je vous reproche un peu votre silence.

Hösten nalkas. Sommarkampanjerna är över och Magnus kan erhålla permission för att resa till Sverige. Nu väntar han på hennes tillåtelse för att våga ge sig iväg. I mitten av oktober beklagar han sig: han längtar efter henne, men hon har inte skrivit och gett honom sin tillåtelse att resa. När han inte hört av henne på två månader, och det har hunnit bli november, tillkännager han att han ämnar resa ändå och framkommen framföra sina ursäkter till henne för att han rest utan tillåtelse.