1. Där ligger en hund begraven…

Jag är hundälskare, intresserad av konst och nyfiken på konstnärer.

När jag för några år sedan med stort nöje läste Peter Dahls memoarer, fick jag till min glädje i den senaste boken (Ofullbordat, 1994) veta att konstnären tillsammans med vänner brukade ”…bland annat göra en årlig picknick till Pompes grav vid Karlberg. Pompe var, som alla vet, Karl XII:s älsklingshund. Vi beundrade inte Karl XII, men hunden kanske var söt.”

Jodå, att Karl XII hade en hund som hette Pompe kände jag givetvis till. Men en grav vid Karlberg – det var för mig något fullständigt nytt.

Ett besök vid graven blev ett måste.

Sommaren kom. Och semestern. Vi tog bussen till Södertälje och pendeltåget till Karlberg. Slottet såg vi, men för att komma underfund med hur vi skulle forcera hindren i form av järnvägsspår och/eller trafikleder kände vi oss föranledda att konsultera vår medförda karta. Då kom polisen.

På förfrågan uppgav vi sanningsenligt att vi inte hade sett några killar i kamouflagebyxor. Sedan tog vi Rörstrandsgatan, gick igenom tunneln, korsade framgångsrikt Klarastrandsleden och hamnade om inte i polisens garn så i alla fall i dess röd-vita avspärrningstejp.

Vi hade lämnat Stockholm och befann oss nu i Solna. Till vänster glittrade Karlbergssjön. Till höger glänste det vita slottet. Solen sken och vi lyckades ta oss förbi polisspärren.

Karlbergs slott, Krigsskolan, med det vackra läget vid sjön hade jag oräkneliga gånger skymtat från bilar, tåg och bussar. Nu såg jag att där är vackert även på nära håll. Något krigiskt lade vi inte märke till. Poliserna med sina vapen och skottsäkra västar utgjorde det enda militanta inslaget.

Slottet beundrade vi bara i förbigående – det var ju till Pompes grav vi var på väg. Till besökares fromma finns en karta uppsatt så att man hittar till graven, Dianas tempel och andra sevärdheter. I praktiken skulle det dessvärre visa sig att den inte var till någon större hjälp. Men vid gott mod påbörjade vi sökandet efter platsen där Karl XII:s hund ligger begravd.

Vi besåg en fotbollsplan, restaurangen (mässen?), slottsfasaden mot parken, Dianas tempel, stenen som minner om att den 23 maj 1992 hade Krigsskolan funnits i 200 år, baracker (kaserner?) och en stor parkeringsplats.

Vi gick på asfaltsvägar, grusgångar och stigar. Vi gick över gräsmattor och ängsmark. Vi besteg bergsknallar.

Vi mötte enstaka joggare. Vi mötte dagisbarn på utflykt. Vi avundades pensionärerna som drack kaffe vid borden och bänkarna.

Karlbergsparken är lummig och grön. De många träden skänker behaglig svalka. Kort sagt är det trevligt att promenera där. Men då vi var inne på vårt andra varv runt parken började vi förtvivla. Var fanns Pompes grav?

Frustrerade återvände vi till anslagstavlan med kartan. Aha! I närheten av 200-årsstenen! In i parken igen och tillbaka till den stora stenen. Ingen hundgrav!

I min fantasi hade Pompes gravsten antagit orimliga proportioner. Jag föreställde mig någonting i stil med en runsten. En kunglig hund borde väl ha en ståndsmässig minnessten. Så var emellertid inte fallet.

Den lilla gravstenen doldes nästan helt av det höga gräset, och vi hade gått förbi den åtskilliga gånger innan vi mer eller mindre snubblade över den. Om Pompes nutida ättlingar kunnat läsa hade de funnit inskriften som gjord för dem. En tvåbent varelse med dålig syn får lov att sätta sig på huk.

Hjärtknipande – så upplevde jag, och säkerligen mången hundälskare med mig, den lilla välskötta graven. Gripen kunde jag konstatera att den vårdades lika ömt som någonsin en människas. En liten begonia i kruka var placerad framför gravstenen. En bukett ängsblommor vittnade också om att Pompe ingalunda är bortglömd.

Nöjda, trötta och törstiga lämnade vi parken och gick ner till sjön. Vi köpte en burk Coca Cola i vagnen på stranden och satte oss på en bänk. På gräsplanen solbadade människor i alla åldrar. Emellanåt tog någon en simtur. En och annan motorbåt passerade. Polisen hade gett sig av och vi spekulerade över vad killarna i kamouflagebyxor hade gjort sig skyldiga till.

När vi vilat ut gick vi tillbaka till Stockholm.

Litteratur:
Peter Dahl: Ofullbordat, 1994.

Etiketter: Karlberg