Nu har Urania en stund helt glad lynt smystrat,
men si detsamma har Copernicum förbistrat,
han blev av solens glans och månans strålar blanka
så vilder att han ej kan sina sinnen sanka,
så huvudgalen att han talar uti yrska,
och Herculs klubba väl betarvas till hans styrsla.
Ty han inbillar sig, och vill det fler inbilla,
att jorden löper kring och himmelen står stilla . . .
I min enfald trodde jag det var fråga om skoj, satir e.d. Sent omsider kom jag underfund med att det var blodigt allvar, att den karolinska tiden ingalunda var särskilt upplyst och att ljusglimtarna var undantag snarare än regel.
Det är Haquin Spegel som i ”Guds Werk och Hwila” spyr galla över Copernicus och uttrycker sitt och prästerskapets misshag med den nya världsbilden. ”Urania” antar jag syftar på vår första tryckta lärobok i astronomi som utkom 1647, och vars upphovsman, Martinus Erici Gestrinius, gav sin beskrivning av Ptolemaios och Copernicus system. Men hur man bär sig åt när man ”smystrar” har jag ingen aning om. [”Småle” eller ”smila” enligt SAOB.]
”Guds Werk och Hwila” utgavs anonymt 1685. Verket, som med en försäkran om hennes majestäts helgonlika fromhet tillägnades Ulrika Eleonora, har sju delar – motsvarande skapelsens sju dagar – och 11 000 verser. Biskop Spegels stora epos över skapelseberättelsen handlar om allt mellan himmel och jord (i avd. XIX har jag tagit med lovsången till vinet och dikten om ladusvalan); även naturfenomenen får sin förklaring:
Som immen stiger upp i brännvinspannan heta
och vill högsätet strax i själva hatten leta,
men när det rummet blir för trångt åt många gäster,
och den utspridde svett sig dropptals sammanfäster,
då tillrar han snart ned och genom rören glider,
att glaset bliver fullt och nedanunder bider.
På även samma sätt kan solens hetta draga
den lätta dimman upp och luften emottaga . . .
Haquin Spegel (1645-1714) studerade först i Lund och därefter ett par år i Tyskland. Hedvig Eleonora gjorde honom 1671 till hovpredikant, och Karl XI utnämnde honom sedan till överhovpredikant. Han blev också den unge regentens personlige biktfader. Kungen tog honom med sig i fält; Spegel förordnades till superintendent över arm‚n i Skåne och preses i fältkonsistorium. Efter krigstjänstgöringen utsågs han till superintendent på Gotland, 1685 blev han biskop i Skara och 1691 i Linköping. Utnämningen till ärkebiskop kom 1711.
Förutom för de 11 000 verserna i ”Guds Werk och Hvila” är den litterärt mycket produktive Spegel känd för sin dagbok från kriget i Skåne – uppskattad av senare tiders läsare – och ett historiskt-topografiskt arbete, ”Rudera gothlandica”, som blev resultatet av vistelsen på Gotland. I 1695 års psalmbok finns inte mindre än 56 psalmer av hans hand; 30 original och 26 översättningar eller bearbetningar. Vidare skrev han ”Then swenska kyrkiohistorien” och den därtill hörande samlingen ”Skriftelige bevis” – en urkundssamling som visat sig värdefull även för vår tid. Om att Spegel intresserade sig för vårt språk och dess renhet vittnar ”Glossarium sveogothicum eller Svensk ordabook” som utkom 1712 – den första tryckta svenska ordboken.
Spegel var även ”politiskt” verksam: vid riksdagen 1682 deltog han i prästeståndets kyrkolagsförslag; 1685-86 var han medlem av den blandade kyrkolagskommissionen och samtidigt sekreterare i den kommission som arbetade på en katekesförklaring – det här var ju under kommissionernas förlovade tid. Han lyckades också utverka ett kungligt cirkulär – av den 18 december 1695 – som förbjöd prästerna att utdela nattvarden åt de äldre som inte kunde trons artiklar och instiftelseorden; de yngre måste lära sig hela katekesen. Denna bestämmelse mildrades redan 1699 men anses ändå ha befrämjat läskunnigheten bland allmogen i Sverige. 1710 valdes Spegel till prästeståndets talman och som sådan fungerade han också vid riksdagen 1713-14. Då var det även dags för ytterligare en kommission – i Stockholm tillsattes en kommission för att rannsaka om pietismen; Spegel blev ordförande. Ärkebiskop Spegel var i hög grad en företrädare för den karolinska epokens ortodoxa teologi och pietismen kunde han inte annat än ogilla, men det sägs att han ändå skötte förhören humant.
Litteratur:
Sten Lindroth: Svensk lärdomshistoria, Stormaktstiden, Stockholm 1975
Lars Lönnroth, Sven Delblanc (red.): Den svenska litteraturen, Från forntid till frihetstid, Första upplagan, 1988
Familjens rationella hedonist 