33. Hundar m.m.

Apropå änkedrottningens hundar . . .

Nanna Lundh-Eriksson kallar – i boken om Hedvig Eleonora – Courtisane för ”en liten bedårande pekingesare med lustig trubbnos”. Courtisane är förvisso bedårande, lite trubbnosig är hon också, men någon pekinges är hon inte. Papillon. Eller spaniel. Definitivt inte pekinges.

I ”Hedvig Eleonora” berättar Lundh-Eriksson om en annan av änkedrottningens favoriter: en blågrå naken afrikansk ökenhund; naturligtvis målad av Ehrenstrahl. Hunden ligger på en sidenkudde och ”reser sitt smala huvud mot åskådaren”. Den tavlan vill jag se!

Apropå Karl X Gustav och hans förhållande till hundar . . .

1637 var drottning Kristina elva år och efter vad det sägs förälskad i den fyra år äldre kusinen och lekkamraten Karl Gustav. Då denne i slutet av året lämnar hovet för att en längre tid vistas hos änkedrottning Maria Eleonora på Gripsholm, blir Kristina otröstlig och gör allt för att han inte ska glömma henne; hon skriver:

”Euer Liebde vergessen mich nicht. Ich für mein Person will dasselbige halten bis in mein letztes Ende. Getreue Bas so lange ich lebe.”

Dessutom vederfars Karl Gustavs hundar äran att bli matade av drottningen personligen; de måste ha legat honom varmt om hjärtat.

Och på tal om Karl Gustav . . .

Under Karl Gustavs vistelser på Eskilstuna Huus skvallrades om allehanda kärleksäventyr; en förbindelse skulle ju t.o.m. ha resulterat i ett ättelägg. Sven Ingemar Olofsson – som grundligt kartlagt Karl X Gustavs år som hertig-tronföljare – anser sig åtminstone indirekt kunna verifiera denna kärlekshistoria. Som utgångspunkt har Olofsson anteckningar av en herre vid namn Elias Palmsköld. Denne ägnade sig vid sekelskiftet 1600/1700-talen åt omfattande historiska och genealogiska studier. ”Den”, enligt Olofsson, ”flitige och alls icke ovederhäftige upptecknaren gör gällande att som djurvaktare vid Gripsholms djurgård tjänstgör en viss Nils Carlsson, frilloson till Karl Gustav, som ‘skal se Sahl. K. Carl den XI öfvermåttan lik ut. Hans moder skal varit en fägårdspiga vid Eskilstuna Slott’.” Olofsson har forskat vidare:

”Den enda ladugårdspiga, som över huvud hedrats med eget konto i Carl Gustafs räkenskapsböcker, är Walbor Stafansdotter. Den 29 november 1647, det vill säga vid tidpunkten för den omtalade förbindelsen, hade hon ‘bekommit på sin lön för sin tjänst vid ladugården’ ett belopp, som bokfördes som ‘allehanda extraordinarie expenser efter Hans Furstlige Nådes nådiga befallning’. Huruvida hon var mor till Nils Carlsson går dock icke att fastställa. Redan den 9 mars försågs Nils med en styvfader: Snickaren, sedermera brevvisaren Per eller Peder Mårtensson erhöll då Lööths torp på Rekarna i Stenkvista socken, men hustruns namn nämnes icke i Carl Gustafs donationsbrev eller i Hedvig Eleonoras bekräftelse av år 1668.

Av sammanhanget att döma var Nils född i början av 1648 och Carl Gustaf, som omöjligen kunde adoptera sin son med en kvinna av folket, bortgifte då modern med Per Mårtensson för att hon och sonen skulle få sin bärgning och icke minst kyrkans välsignelse. Styvfadern behöll torpet till sin död omkring år 1695. Hedvig Eleonora gjorde 1668 torpet Lööth ‘för Per Mårtensson och hans hustru quitt och fritt för alla utlagor i deras livstid’.

Carl Gustafs son uppväxte på Lööth och erhöll på 1670-talet torpet Kjälldalen samt befattningen som djurvaktare vid Gripsholms djurgård. Det lilla som är känt om honom framgår av hans brev och suppliker till Hedvig Eleonora och generalguvernören över hennes livgeding, Carl Gyllenstierna. Hans framställningar synes alltid ha beviljats, och det är uppenbart att änkedrottningen ansåg sig skyldig att understödja honom ekonomiskt. Vid styvfaderns död fick han sålunda överta torpet Lööth samt erhöll senare även livstidsfrihet på hemmanet Wreta i Torsunds socken. Hans son, som pietetsfullt döpts till Carl, fick 1699 löfte att efterträda honom i tjänsten som djurvaktare, och detta synes ha verkställts i början av det nya seklet, då Nils Carlsson efter trettioett års tjänst drog sig tillbaka på grund av sjukdom. När han avled är inte känt. Änkan Catharina Hessler fick behålla Wreta i tre år efter hans död och troligen fram till sitt eget frånfälle.”

Litteratur:
Nanna Lundh-Eriksson: Hedvig Eleonora, Wahlström & Widstrand, 1947
Sven Ingemar Olofsson: Carl X Gustaf, Hertigen – Tronföljaren, P.A. Norstedt & Söners Förlag, 1961