Efter segern vid Narva i november år 1700 beslöt Karl XII att gå i vinterkvarter. Strategiskt placerat med fungerande vägförbindelser till Narva, Reval och Dorpat låg Lais, och där upprättade kungen sitt högkvarter. Den 18-årige segraren slog sig ned på slottet i Lais – en ruin från Svärdsriddarnas tid som nu bestod av en väl tilltagen ringmur med små trähus längs insidan – och trupperna inkvarterades i närbelägna byar. Det var den 13 december som kungen och huvudarmén lämnade Narva; tre dagar senare var de framme i Lais, där de sedan skulle komma att stanna det närmaste halvåret.
Den 20 februari anser sig antagligen Karl XII ha läget under kontroll, för då tar han sig tid att skriva och tillönska sin yngre syster ett gott nytt år. Det är också till henne han vänder sig när inaktiviteten under vinteruppehållet föranleder honom att i ytterligare några brev berätta om hur livet i Lais gestaltar sig:
”Eljest hava vi här och emellan på vägen åt Narva haft några bondbröllop, som ske med mycket sorl och complimenter. Hon, bruan, måste allt tjuta och lipa i ett bort och beklaga sin jungfrudom; och hon bär kläde över ansiktet och låter intet se sig. Och han tar henne sen under armen och traskar åf med henne. Framför går en med värja och korsar i alla dörrar. Sen, när de ska åka till vigsel, sätter bruan sig på ett hyende i släden, och han sätter sig i knä på henne, och allt brufolket sorlar i ett bort som en hop vargar och har en säckpipa framföre. De som bo när ryska gränsen, de dansa på ryska maneret och stå, trippa och trampa emot varandra på ett ställe i cadants och skrika och krumma och vria sig i ryggen som maskar.”
Det var också här i Lais som Stenbocks tidigare nämnda opera i tio akter och med ”dekorationer, maskiner, musik, maskerad och balett” framfördes på kungens namnsdag den 28 januari. Generalmajor Magnus Stenbock hörde själv till de uppträdande: han agerade tysk kapellmästare. Orkestern bestod av musiker från de olika regementena. ven de kungliga kavaljererna och alla arméns generaler medverkade: de dansade i den stora finalen. ”Vad gör man här med ljus där Karls nåde strimma ger sådan glans och gör tillfyllest för en sol?”, frågar i en akt Merkurius, som kommer nedglidande från taket under det att han blåser ut alla ljus. Hela operan går ut på att hylla namnsdagsbarnet och förhärliga hans dåd. I ”Segern vid Narva” skildrar Margus Laidre hur också representanter för lokalbefolkningen fick vara med i operan och delta i hyllningarna:
”I den sjätte Entré de Ballet kom det in en fogde, efter honom två säckpipsblåsare och allra sist tio vackra estniska flickor, som hade klätts till brudar. Fogden framförde en sång vars första vers löd: ”Ei mino moista mit ei mut kun somakele” (ung. ”jak inte förstå mer än finska språket” ö.a.). Varje flicka hade en lykta i handen som i stället för ljus placerades i en bestämd ordning på väggarna. Alla lyktorna var dekorerade med symboler, bilder och texter. Så kunde man på en av dem se ett krönt lejon som öppnar en råttfälla och befriar alla de fängslade mössen. Under lejonets fötter låg trasiga pilbågar, värjor och flaggor. Allra överst stod det: ite nunciate Petro. På ett annat ställe hängde en lykta på vilken det krönta lejonet hade trampat de ryska, danska och polska vapnen under sina fötter.”
Vidare skriver Laidre att Karl XII under vintermånaderna i Lais fördrev tiden med älg- och björnjakt, oftast åtföljd endast av Magnus Stenbock, drabantlöjtnanten Karl Gustaf Wrangel samt hundarna Pompe och Snushane. Jag undrar vad Caesar och Turk hade för sig; kanske var de inte lämpade för jakt på björn och älg. Enligt Margus Laidre sköt den unge kungen i egen hög person vid ett tillfälle tre stora älgar. På kvällen lastades sedan älgarna på slädar, och medan jägarna ivrigt blåste i sina basuner fördes bytet till slottet. Det är kanske den jaktturen Karl själv berättar om i ett av breven till Ulrika Eleonora:
”Här passerar intet stort i vinterkvarteret, förrän lägligt blir att man får göra något. Magnus Stenbock och Axel Sparre hålla målron och ha allehanda opptåg ibland.
En gång har här varit elgjakt. Bara jag, Magnus Stenbock och Wrangel var därpå och kom sent hem och gjorde tåcke alarm, så att somma mente att ryssen var där, somma begynte ropa efter pistolerna, och Herr Nils tog till stekspette, efter hans puffertar, som han förde i slaget, vore borta och lagas. Här går allt lustigt te.
Hovfolket, de äro vekliga här och sjukna något. Herr Nils kamrat, Aronius, har ock måsta däran och åtskilliga andra.”
(Frans G. Bengtsson uppger att ”Herr Nils”=Nils Rabenius, hovpredikant och drabantpastor, längre fram kyrkoherde i Hedemora och flitigt verksam såsom förfalskare av historiska dokument.)
Otåligt inväntade Karl XII våren och ankomsten av förstärkningar från hemlandet. Sachsiska trupper hade etablerat sig längs Düna; de måste fördrivas, så att inte polackerna – officiellt i fred med Sverige – fick för sig att det skulle vara en god idé att förena sig med sin konung. Kusin August hade lagt under sig Kobron, Kokenhusen och, värst av allt, Dünamünde vid flodmynningen nedanför Riga. Den sistnämnda platsen hade han dessutom haft mage att under stor pompa och ståt döpa om till Augustusburg. Men så den 20 maj kunde den svenska kungen äntligen meddela sin lillasyster:
”Det börjar nu bli helt sommaraktigt, Gud have lov, och vänta vi nu med Guds hjälp snart få röra oss och fara till verks på vårt hantverk igen.”
Litteratur: Frans G. Bengtsson: Karl XII:s levnad, Norstedts, 1980 Margus Laidre: Segern vid Narva, Början till en stormakts fall, Natur och Kultur, 1996
”Själva slottet är byggt av min salig faderfader: var kännare i arkitekturen bör finna behag i stora listen etc. Trappan och trädgårdarna äro efter min salig faders ritningar.”
Så skriver Carl Gustaf Tessin 1758, och slottet han syftar på är Drottningholm, den karolinska epokens mest påkostade och storstilade bygge. Och visst var det farfar, Nicodemus d.ä., som gjorde de ursprungliga ritningarna och ledde byggnadsarbetena. Under hans ledning tillkom huvudpartiet av slottet med flyglar, gångar och paviljonger. 1681 tog Nicodemus d.y. vid och fullbordade verket. Han stod för inredningen och uppförde slottskyrkan. Och den franska trädgården, som räknas som den förnämsta barockträdgården i Norden, är hans skapelse.
1662 togs det första spadtaget, och även om man omkring år 1700 ansåg Drottningholm vara i stort sett färdigt upphörde egentligen aldrig arbetet med slottets inredning. Tessinarnas uppdragsgivare, och den som stod för kalaset, var änkedrottningen Hedvig Eleonora – ändå är det inte efter henne Drottningholm fått sitt namn.
På Lovön fanns redan på Gustav Vasas tid en kungsgård, och det var där Johan III år 1579 lät sin allt i allo Willem Boy bygga ett stenhus avsett för drottningen, Katarina Jagellonica. Till sin gemåls ära gav Johan slottet namnet Drottningholm. I nedre våningen fanns ett 20-tal rum och där var också slottskapellet inrymt. En stor sal med 36 fönster – alltså en verklig riddarsal eller rikssal – upptog den övre våningen.
Nästa drottning på Drottningholm blev Kristina av Holstein-Gottorp, Karl IX:s maka. Sedan var det Gustav Vasas änkedrottning Katarina Stenbock som tog slottet i besittning. Carl Carlsson Gyllenhielm hade en tid Drottningholm som förläning, men 1649 skänkte drottning Kristina slottet till sin mor, änkedrottning Maria Eleonora, som i sin tur 1651 donerade det till pfalzgrevinnan Maria Eufrosyne, Magnus Gabriel De la Gardies hustru. Våren 1661 köptes så Drottningholm av änkedrottning Hedvig Eleonora för 30 000 riksdaler.
Det var också 1661 i början av juni som Hedvig Eleonora för första gången besökte Drottningholm. Med sig hade hon den femårige sonen Karl och ett stort följe. Hovjunkaren Johan Ekeblad berättar:
”I synnerhet ha myggorna gett oss en god divertissement, att vi ingen ro ha haft för dem. De är farliga kreatur, och jag kan aldrig tro, att de någon annorstädes är så elaka som där. Det var ingen av oss, som icke såg ut om sitt ansikte och händer, när han kom i staden igen, som han nyss hade kommit utur kopporna.”
Myggen till trots blev den nya ägarinnan förtjust – detta skulle hädanefter vara hennes lustslott. Vid jultid samma år eldhärjades emellertid Drottningholm – på bara fyra timmar brann slottet ned till grunden. Men hade Hedvig Eleonora bestämt sig så hade hon; redan i april 1662 kan hovjunkare Ekeblad rapportera att änkedrottningen rest dit ut för att åse ”huru de spränga berg, och i morgon, om gud vill, vill hennes majestät dit igen till att lägga den första stenen till fundament på det huset, hon har ärnat sätta i stället, som lärer bli överdådigt vackert”.
Och i oktober 1663 skriver han:
”Det stora huset, hennes majestät har låtit uppsätta, tar väldigt till och är snart under tak.”
På 1660-talet byggdes också en landsväg ut mot Drottningholm som gjorde det lättare att ta sig dit landvägen. Karl XI som framgent var en trogen gäst hos sin mor föredrog dock alltid att segla.
När kungen var på Drottningholm kunde det gå vilt till. Fältmarskalken Rutger von Ascheberg som ofta besökte änkedrottningen på hennes lustslott har i sin dagbok berättat om de hela och halva rus den unge monarken brukade traktera de besökande med vid kvällsmåltiderna. Det hände att man drack tills man föll under bordet eller helt enkelt bars därifrån. Företrädesvis var det dock jakten som lockade Hedvig Eleonoras son, ängarna utanför slottet var utmärkta jaktmarker. Även sedan Karl XI gift sig med Ulrika Eleonora och änkedrottningen så småningom blivit farmor var kungafamiljen trägna besökare.
En ofta sedd gäst på Drottningholm var också Erik Dahlbergh som i sin dagbok noggrant noterar resor och tillryggalagda sträckor:
Anno 1693, den 25 aug. reste jag till Drottningholm och Blåkollsund, 3 mil, och den 26 till Stroppsta. Den 12 octobr. till Drottningholm och Stroppsta att den 14 göra exekutionen på Skälbydammen, och den 17 till Stockholm. Den 20 slöts riksdagen i Stockholm, och då avlade jag uppå rikssalen inför Hans Kongl. Maj:ts kongl. tron i alla riksens ständers närvaro min kongl. råds ed. Anno 1694, den 2 maj till Hennes Maj:t till Drottningholm, 1« mil. Anno 1695 den 22 maj efter Hennes Maj:t änkedrottningens befallning till Drottningholm, 1 1/4 mil; dito till Stroppsta. Anno 1696, den 12 juni till Stockholm; den 13 till Drottningholm, varest Hans Kongl. Maj:t samt änkedrottningen, arvprinsen och prinsessorne vistades, och samma dag tillbaka till Stockholm, 2« mil. . . Den 28 till Hans Maj:t till Drottningholm och tillbaka, 2« mil. Den 2 julii till Hans Maj:t till Drottningholm och tillbaka igen.
Karl XI var bara sex år när det gamla Drottningholm blev lågornas rov och det nya började byggas. Han avled 1697, 41 år gammal, utan att ha fått se moderns lustslott stå färdigt. Under det att han bjöd på sina hela och halva rus, medan Hedvig Eleonoras barnbarn växte upp, då gäster som von Ascheberg och Dahlbergh kom och for, pågick inredningsarbetena på slottet – Drottningholm var inget hastverk.
Arbetet med Hedvig Eleonoras paradsängkammare påbörjades t.ex. 1668 och pågick i sjutton år. Hovsnickaren Lucas Meylandt gjorde listverken och dörrinfattningarna, målaren David Frumeri tog sig an förgyllningsarbetet, myntgravören Johan Georg Breuer fick de åtta runda allegoriska relieferna (placerade över dörrarna och under taket) i förgylld koppar på sin lott, och för stuckdekorationerna svarade Carlo Carove. Bildhuggeriarbeten och andra dekorativa detaljer utfördes av skulptörerna Hans Jerling, Nicolaes Millich och Burchard Precht. Och vad vore en paradsängkammare utan Ehrenstrahl-allegorier? En större och en mindre plafond samt två väggfält blev resultatet av hovmålarens mödor. De två framsträckta händerna och det nyfödda barnet i taket symboliserar Hedvig Eleonoras och Karl X Gustavs förmälning respektive Karl XI:s födelse. Väggmålningarna handlar om Karl XI:s uppfostran.
Även åren 1692-97 tillkom allegorier av hovmålarens hand: plafonden och de sex väggmålningarna i den s.k. Ehrenstrahlsalongen. Där finner man t.ex. ”Allegori över rikets befästande genom tronarvingar” från 1693. På denna målning låter Ehrenstrahl Svecia=Moder Svea iförd kunglig mantel stå på ett fundament av marmor, och på sockeln finner man inskriften ”Stabilimentum regne” (rikets befästelse). Vid sin sida har Moder Svea det nordiska lejonet och till vänster om henne ser man ett altare på vilket tre små änglar håller fram kronprins Karls och prinsessorna Hedvig Sofias och Ulrika Eleonoras porträtt. Moder Svea står just i begrepp att framför dem lägga ned de kungliga regalierna och ovanför i skyn svävar kungabarnens avlidna bröder. Nedanför porträtten har konstnären placerat en kvinna med hjälm=adeln och en kvinna med biskopshatt=prästerskapet. De båda kvinnorna assisteras av Justitia=rättrådigheten och Caritas=kärleken. För säkerhets skull omges de också av ytterligare symboler som t.ex. harnesk och böcker. Framför de här figurerna har Ehrenstrahl målat två putti med en rund sköld. På skölden biter en orm sig själv i stjärten – ormen=evigheten. Bakom Moder Svea hittar man Amor patriae=fosterlandskärleken, Fidelitas (med höjd arm)=troheten och Concordia=endräkten; de ska symbolisera de fyra ståndens trohetsed. Under dem ser man sedan borgare- och bondeståndens representanter, d.v.s. en kvinna med merkuriestav i handen och en kvinna med rågblommor och veteax i håret stödjande sig på en runstav. Bakom dem finner man Prudentia=försiktigheten och Diligentia=arbetsamheten. Golvet är här bestrött med frukter. Högst upp bland molnen svävar så till slut det goda ryktet hållande en palmkvist och en basun med en liten fana. På fanan står det ”Vivant in aeternum”=må de alltid leva. Puh vad det är jobbigt med allegorier!
Det var 1665 som inredningsarbetet i huvudslottet påbörjades. Året innan hade den italienske stuckatören Giovanni Carove kommit till Sverige och han tog sig nu an bl.a. den nedre vestibulen. 1669 anställdes också Carlo Carove – förmodligen bror till Giovanni – som efter Tessin d.ä.:s ritningar gjorde stuckarbetena i trapphuset. De två italienarna har tillsammans utfört merparten av stuckdekorationerna på Drottningholm. Giovanni återvände 1674 till hemlandet, men Carlo stannade kvar och arbetade inte bara för Hedvig Eleonora – högadeln, i synnerhet Magnus Gabriel De la Gardie, använde sig flitigt av hans tjänster. Carlo Carove avled 1697 och hade då försett åtskilliga svenska slott och herresäten med praktfulla stocktak – Karlberg, Mälsåker, Finspång, Ericsberg för att nämna några. Sina tak utsmyckade han med palmblad, akantusrankor o.d.
För att fylla de av de båda Carnove smyckade nischerna i nedre och övre vestibulerna samt trapphuset med dekorativ skulptur kallades flamländaren Nicolaes Millich till Sverige. Han var född i Antwerpen ca 1630 (1633 hävdar en del) och arbetade under 1660-talet på Rombout Verhulsts ateljé i Haag. Till Drottningholm levererade nu Millich åren 1670-87 statyer av de nio muserna, Apollo, Minerva m.fl. och fjorton marmorbyster av götiska kungar. Från illustrationerna i Manuelo Tesauros verk ”Del regno d’Italia sotto i Barbari Epitome” (Turin, 1664) hämtade han förebilderna till bysterna. Dessutom utförde han porträttbyster av bl.a. Karl XI, Hedvig Eleonora och Magnus Gabriel De la Gardie. Han hann också med att göra gravmonument för flera kyrkor och diverse skulpturer för Stockholms slott, Ulriksdal och Karlberg. Sedan Millich lämnat Sverige för gott fick han anställning hos furstbiskopen av Salzburg. Nicolaes Millich avled ca 1699.
Barockens främste träsnidare i Sverige är utan tvekan tysken Burchardt Precht (1651-1738) som ju bl.a. medverkade vid utsmyckningen av Hedvig Eleonoras paradsängkammare på Drottningholm. Han kallades till Sverige på 1670-talet och blev 1681 utnämnd till hovbildhuggare. Prechts kanske mest kända verk är Storkyrkans predikstol och kungsstolar (som endast används av kungligheter som i officiella sammanhang övervarar ceremonier i kyrkan) utförda på 1680- och 1690-talen efter ritningar av Tessin d.y. Men Burchardt Precht och hans verkstad skulpterade även spegel- och tavelramar, geridonger och större bord, epitafier m.m.
Om mynt- och medaljgravören Johan Georg Breuer – även han inblandad i utsmyckningen av paradsängkammaren – har Nordisk Familjebok en del märkliga saker att berätta. I att han troligen var tysk och att hans födelse- och dödsår är okända ligger för all del inget märkligt, men sedan står det så här:
”Blev 1658 myntgravör i Stockholm, där han även utförde medaljer över kungliga och enskilda personer. Till de bästa höra de med porträtten av Karl XI och Ulrika Eleonora d.ä., båda från 1660-talet. 1669 rymde B. ur landet från den myntförvaltarbefattning han föregående år tillträtt i banken. 1675-84 var han myntmästare i Braunschweig; han vistades senast 1685 i Altona.”
Att Breuer på 1660-talet skulle ha utfört en medalj med Karl XI:s porträtt kan jag väl acceptera – 1669 t.ex. var ju Karl fjorton år och blivande regent. Men Ulrika Eleonora? Varför skulle Breuer som befann sig i Stockholm göra medaljer med små danska prinsessors porträtt på? Sverige hade precis avslutat ett krig mot Danmark och Hedvig Eleonora var sannerligen ingen vän av danskar. Att den lilla danska prinsessan en dag skulle bli Sveriges drottning kunde varken Breuer eller någon annan veta. Och varför rymde han från banken ???
Ytterligare ett mysterium har jag ställts inför. Hur förhåller det sig egentligen med den stora vackra vita hunden Turch?
Boo von Malmborg, som 1966 skrivit om konstsamlingarna på Drottningholm, berättar om 1709 års inventarium och en stor vit hund:
”Denna, som hette Turck, avbildades 1686 iklädd ett halsband med konungens monogram. Porträtteringen synes ha skett i samband med att Turck sändes till ryske tsaren som en gengåva för en isbjörn, som tsaren 1685 sänt den svenske konungen. Även denna isbjörn fick Ehrenstrahl avbilda, vilken målning redovisas på Drottningholm 1719.”
1947 skriver Axel Sjöblom:
”Turch var en av de präktiga rashundar, som konungen hade med sig på sina jakter. Varför hunden nu fått äran att bli avkonterfejad är icke känt.”
1987 skriver Ralph Herrmanns:
”Turck – en hetshund av vinthundstyp – var en skänk från Rysslands tsar till Karl XI.”
Ja, vad ska man tro?
Invandraren Tessin var Drottningholms arkitekt, och bland dem som deltog i slottets utsmyckning finner vi italienare, tyskar och flamländare. Fanns där verkligen inte någon ”hederlig” svensk? Jodå, kanske rent av den främste av de där arbetande konstnärerna. Hans namn var Johan Sylvius.
Troligen föddes Sylvius i slutet av 1620-talet och det är troligt att han tillhörde en värmländsk prästsläkt. Man vet att han lämnade Sverige för att studera utomlands – Dahlbergh stötte på honom i Frankfurt; Ehrenstrahl träffade honom i Rom 1658. Tre påvar lär ha anlitat honom för att försköna Vatikanen – detta trots att han var protestant. Därför anses det troligt att Sylvius en längre tid arbetade i Rom. Så småningom hamnade han i alla fall i England – därifrån skriver nämligen den svenske envoyén Leijonberg 1685 till Hedvig Eleonora att Sylvius
”arbetat uti Windsor och andra orter uti fresco, så har han en skön pensel till att göra konterfej och porträtter, att han däruti skulle excellera, där han sig därtill hålla och attachera ville. Och i synnerhet förtjänar han, att man berömmer hans stora nykterhet, som ibland goda konstnärer hålles för en rar ting”.
Vidare uppger Leijonberg att ingen mindre än sir Peter Lely – den kände engelske målaren – menade att Sylvius om han ”hade velat litet lämpa sig efter engelska humörerna” kunnat göra en strålande karriär som porträttmålare eftersom Sylvius var ”den bäste, som han kände till att göra porträtter”. (Några porträtt målade av Sylvius har dock aldrig påträffats.)
1686 anlände Sylvius till Drottningholm, och där slog han sig ned tillsammans med sin brorsdotter Katarina Sylvia och sin gesäll Johan Richter. 1694 gifte sig sedan Katarina med Karl (Carlo) Carove som då blivit änkling efter en dotter till hovsnickaren Lucas Meylandt. Därav vågar man väl dra slutsatsen att konstnärerna som var verksamma på slottet även umgicks en hel del privat. Några som också trivdes utmärkt i varandras sällskap var Sylvius och Karl XI:
”Konungen sade vidare: I ha’n intet att klaga. I haven snart en överstes lön, när allt räknas tillsammans. Där på Sylvius: Ja, det tror jag väl: Eders Majestät kan göra 20 överstar på en dag, men intet skaffa en Sylvius på 20 år.” (Benzelus ”Anecdote”, ed. H. Lundgren 1914)
Per Gustaf Hamberg kallar Sylvius ”en utlandssvensk som efter långa läroår och hedersamma uppdrag hemkallats för att på Drottningholm al fresco, i frescomåleri, dekorera trapphallen med skenperspektiv och många av de förnämsta salarna med plafonder eller vad men efter den italienska facktermen brukar kalla quadrataturamåleri.”
Ja, nog bidrog Sylvius till att Drottningholm blev vad det blev. Med sin pensel var han verksam i trapphuset, övre och nedre vestibulerna, änkedrottningens lilla matsal, förmaket i södra tornet, de övre drabantsalarna och Karl XI:s galleri. Den stora plafonden, i rikssalen fick fransmannen Evrard Chauveau fullborda efter Sylvius död 1695.
Evrard Chauveau (1660-1739) vistades i Sverige åren 1696-1703 och utnämndes av Karl XII till hovmålare. På Drottningholm utförde han bl.a. plafonden med antika stridsscener i nedre galleriet.
På Ehrenstrahls inrådan kallades 1683 den tyske bataljmålaren Johan Philip Lemke till Sverige. Lemke, som var född i Nürnberg 1631, hade under många år varit verksam i Italien och blivit något av en specialist på bataljmålningar; bl.a. hade han åtföljt de venezianska trupperna till Balkan. Nu skulle han efter förlagor av Erik Dahlbergh måla stora stridsscener på Drottningholm från Karl X Gustavs och Karl XI:s krig. Så skedde också.
I nedre galleriet (Karl X Gustavs galleri) åstadkom Lemke tolv bataljer, och i övre galleriet (Karl XI:s galleri) målade han tio större dukar och två dörröverstycken. Bäst lyckades han med framställningen av de olika stadierna av slaget vid Lund 1676.
Lemke dog 1711 i den djupaste misär – för arbetet han utfört lyckades han aldrig till fullo få betalt. Hans bataljmålningar har flera gånger restaurerats; att det var av behovet påkallat redan på ett tidigt stadium framgår av vad Carl Gustaf Tessin berättar i ”En gammal mans brev till en ung prins”:
”Skada är, att Lemkes målningar vid Drottningholm äro nog fördärvade, som dels kommer av det öppna rummets fuktighet, varav sker, att väggarna nästan var vinter rimfrysa, dels ock, som mig sagt är, av en tvättning, som fröken Düben 1719 lät anställa, då tunga händer, och kan hända någon skursand, tog blomman av dessa i övrigt oförlikneliga stycken.”
Från Karl XII:s krig målade D.A. Stawert, elev till Lemke, tre bataljer: landstigningen på Själland, slaget vid Narva och övergången av Düna.
Av de förteckningar över slottets inventarier som med ojämna mellanrum upprättades kan man utläsa att Hedvig Eleonora tyckte om och samlade på ”indianska”, d.v.s. kinesiska, föremål – porslin, lackarbeten, tyger m.m. I hennes ”Bönecammare” på Drottningholm fanns t.ex. två ”tabletter”, lackerade i blått och vitt, med 151 porslinspjäser av skilda slag. ”Bärg med små dåckor” och ”förgyldte porcellainer med färg och blommor” hade hon i sin sängkammare, där porslinet var placerat på konsoler ovanför den öppna spisen. Och i ”Lilla Contoiret bredvid Sängcammaren” tyckte Hedvig Eleonora det var lämpligt att förvara ett parasoll, en ”indiansk” korg, chokladkoppar och diverse andra småföremål.
Även räkenskaperna avslöjar änkedrottningens böjelse för det ”chinesiska”. Av lackören Johan Friedrich Luther – tillverkare av ”på chinesiskt manér lackerade” speglar, askar, m.m. – köpte Hedvig Eleonora t.ex. ett ”Cabinet” som var gjort ”efter det chinesiska porslinets art med hvita och blå figurer samt försedd med fint utarbetadt beslag”. Från Abraham Grill inköptes 1703 kinesiska porslinsdockor till ett pris av tio caroliner stycket o.s.v.
Hedvig Eleonoras samlingar har skingrats, men en del av föremålen kan idag beskådas på Kina slott.
Vid änkedrottningens bortgång 1715 övergick Drottningholm i Ulrika Eleonora d.y.:s ägo. Fredrik I ärvde sedan slottet efter henne 1741. Samma år skriver Lars Salvius, som ju tidigare fått komma till tals, om Drottningholm:
”Själva slottet är på det härligaste byggt efter ett vackert och nytt byggningssätt, samt täckt med koppar, vartill regeringen år 1664 beviljade 200 skeppund koppar. [1 skeppund=151 kg] Och fast dess utvärtes byggnad är mycket ståtelig, likvisst må dess inre prydnader ej räknas för mindre. Allt vad där möter ögonen är konstigt, dyrbart och kongeligit. Själva ingången eller trappan lärer föga hava sin make i prål och konstbyggnad på något annat ställe. Den är lika hög med själva slottet och målad från ovan till nedan med den finaste målning, varigenom föreställes en hop händelser, som de gamle skalder hava talat om. Vid trapporne och jämte väggarne stå Svea och Göta forna kämpar och konungar: Ataulfus, Valia, Theodoricus, Segerik och Alaricus.”
Salvius kunde tydligen sina götiska kungar; själv är jag glad om jag lyckas skilja på Minerva och Apollo.
1744 skänkte Fredrik I Drottningholm med tillhörande kungsgård och inkomster till kronprinsessan Lovisa Ulrika. Under hennes tid genomgick slottet en omfattande ombyggnad. Lovisa Ulrika, Adolf Fredrik, Gustav III: alla satte de sin prägel på Drottningholm. Då tillkom Kina slott, teatern, engelska parken m.m. Sedan de gått ur tiden försummades både slottet och trädgården – en herre vid namn Lundeqvist (jag har ingen aning om vem han är) hade 1821 följande att säga:
”Mycket arbete och stora kostnader hava blivit använda att försköna detta ställe. Hela nejden har från början varit låglänt samt sumpig, och den trakt där nu Canton ligger låg ännu i förra århundradet höst- och vårtiden så djupt under vatten att man där ljustrade efter gäddor. Konsten har här ansträngt sin kraft och mästrat naturen. Platsen där nu trädgården ligger fylldes först med starka stenvalv, bergen sprängdes, kärren genomskuros av kanaler. I franska trädgården står framför slottet, mitt i den uttorkade bassinen för den största av de forna vattenkonsterna, Hercules stridande med draken på ett runt postament av huggen sten. I övrigt är den stora gräsplanen framför slottet omgiven av 8 i brons gjutna stora mytologiska grupper, alla av ett särdeles konstvärde, ehuru nu genom tidens åverkan mycket förfallna. Detta är så mycket mer att beklaga som de ej blott äga sin märkvärdighet i sin egenskap av utmärkta konstverk, utan även såsom troféer böra vara kära för nationen. De hava liksom de 4 vaser vilka äro prydda med österrikiska vapnet blivit tagna från Kejserliga trädgården i Prag och hava utgått från Michel Angelos verkstäder i Florenz, om vars stora stil i skulptur de även vittna. Längre fram, mot slutet av trädgården, stå på en höjd Castor och Pollux samt i sluttningen Pan, alla av vit marmor.”
Rött tak, rosa och vitt på murarna: så såg slottet ursprungligen ut enligt en färglagd bild från 1688. Såtillvida har Drottningholm förändrats, men fortfarande är det såväl till exteriören som interiören ett omisskännligt monument över far och son Tessin. Hedvig Eleonoras paradsängkammare, gallerierna, det ståtliga trapphuset m.m. är ständiga påminnelser om att Drottningholm är den karolinska epokens mest betydelsefulla byggnadsverk.
Litteratur: Suecia Antiqua et Hodierna, Bearbetad och kompletterad upplaga, Stockholm 1972 Boo von Malmborg (red.), Drottningholm, Årsbok för Svenska statens konstsamlingar XIII, Stockholm 1966: ”Drottningarna på Drottningholm” av Alf Åberg, ”Slottets konstsamlingar” av Boo von Malmborg, ”Kinesiska fantasier på Drottningholm” av Bo Gyllensvärd. Konsten i Sverige: ”Vasatiden och den karolinska tiden” av Per Gustaf Hamberg, Stockholm 1981
Karlbergs slott finns naturligtvis med i ”Suecia antiqua” och det är således möjligt att få en bild av hur det såg ut när Pompe och Karl XII vistades där. Exteriören är dessutom så pass oförändrad att om man idag betraktar slottsfasaden från parken är det bara detaljer som skiljer
.Från början var Karlberg emellertid inte ett kungligt slott och det är ingen kunglig ”Karl” som gett slottet dess namn. Boktryckaren och förläggaren Lars Salvius (1706-1773) vet besked. I sin ”Beskrifning öfwer Sverige” – del I behandlar Uppland och utkom 1741 – skriver han:
Där slottet nu ligger har fordom varit ett kronohemman Boltomta, men sedan riksamiralen herr Carl Carlsson Gyllenhielm vid pass 1630 allraförst började bygga upp slottet har det icke allenast efter honom blivit kallat Carlberg utan ock fått under sig hemmanen i Össeby.
Namnet Gyllenhielm bars av de illegitima avkomlingarna till Gustav Vasas söner Johan (III) och Karl (IX). Hertig Karl Filip, legitim son till Karl IX, blev i sitt hemliga äktenskap med Elisabet Ribbing far till en dotter som även hon fick heta Gyllenhielm.
Egendomen var en donation – kanske för lång och trogen tjänst. Från 1637 och till slutet av 1640-talet pågick riksamiralens slottsbygge. Den praktfulla huvudbyggnaden uppfördes i den senare Vasatidens stil med högt stupande tak och sirade gavlar. Karlbergs arkitekt var troligen Hans Jakob Kristler, en tysk byggmästare som inkallades till Sverige av Jakob De la Gardie och åt denne byggde både Jakobsdal (nuvarande Ulriksdal) och palatset Makalös.
Riksamiralen herr Carl Carlsson Gyllenhielm (1574-1650) var son till Karin Nilsdotter, prästdotter från Småland, och Karl IX. I Nordisk Familjebok finns ett litet porträtt av Carl Carlsson där han är påfallande lik sin halvbror Gustav II Adolf, vars kista han 1633 skulle komma att återföra från Tyskland. Men dessförinnan hade han utbildat sig i Frankrike, krigat, varit fånge 12 år i Polen, blivit friherre och riksamiral. Under fångenskapen skrev han det teologiska verket ”Schola captivitatis” och översatte en stor del av Davids psalmer till svenska. Åren 1633-44 var han medlem av drottning Kristinas förmyndarregering. Carl Carlsson Gyllenhielm – själv skrev han sig Gÿlldenhielm – dog på Karlberg och ligger begravd i Strängnäs domkyrka.
Karlberg såldes 1669 av arvingarna till Carl Carlsson Gyllenhielm och köpare var ingen mindre än rikskanslern Magnus Gabriel De la Gardie. Nu stundade stora förändringar. Slottet skulle moderniseras och utvidgas. En park skulle anläggas. De la Gardie lät ju uppföra och bygga om en hel rad slott – bl.a. Venngarn, Läckö och Mariedal – och hans ambition var alltid att skapa svenska motsvarigheter till de storstilade byggnadsverken på kontinenten. Och han anlitade de bästa arkitekter – Nicodemus Tessin d.ä. och Jean de la Vallée. Det blev Jean de la Vallée som fick uppdraget att leda ombyggnaden av Karlberg.
Hur skulle den svenska byggnadskonsten ha utvecklats om inte den franskfödde arkitekten Simon de la Vallée och sonen Jean invandrat till Sverige? Det går inte ens att föreställa sig. 1637 finns det belägg för att Simon kommit till Sverige, 1639 blev han ”kongl. majestäts architecteur”. Hans bana blev inte lång – 1642 grälade han med överste Erik Oxenstierna och dödades på Stortorget – men med hans inflyttning lades grunden till stormaktstidens klassicism i Sverige. Både sonen Jean och Nicodemus Tessin d.ä. var hans elever och medarbetare. Tessin d.ä. var född i Stralsund och kom till Sverige 1636.
Axel Oxenstierna, vars Tidö fick den slutliga utformningen av Simon de la Vallée, insåg att även Simons son var en stor begåvning och förmedlade ett stipendium som gjorde det möjligt för Jean de la Vallée att under fyra år (1646-50) studera i Paris och Rom. Hemkommen igen fick han genast i uppdrag att uppföra triumfbågarna till drottning Kristinas kröning och 1651 blev han kunglig arkitekt med uppsikt över kronans byggnadsverksamhet. Sedan rullade det bara på. Han anlitades flitigt inte endast av Magnus Gabriel De la Gardie utan andra medlemmar av den svenska högadeln hade också behov av hans tjänster. 1656 avslutades med honom som arkitekt byggandet av Riddarhuset i Stockholm. Vingboons, som avled 1656, var ansvarig för den pilasterindelade fasaden, men det italieninspirerade taket var Jean de la Vallées verk. Under karolinsk tid blev s.k. säteritak av den typen otroligt populära. I huvudstaden byggde Jean de la Vallée även t.ex. Katarina och Hedvig Eleonora kyrkor (grundlagda 1656 respektive 1658) och Ebba Brahes palats (på Götgatan). Tillsammans med Tessin uppförde han det Wrangelska palatset på Riddarholmen och det Bondeska vid Riddarhustorget.
Jean de la Vallée (1620-1696) var utan tvekan en av den svenska stormaktstidens bästa och mest fantasifulla arkitekter. Och det är alltså han som gett Karlberg dess karolinska prägel. Den nuvarande exteriören tillkom åren 1670-72. På 1670-talet tillkom också de båda sjöflyglarna och trappan utåt sjön. Vidare terassen och borggården med dess båda envåningsflyglar. Dessa flyglar avslutades med ett par originella paviljonger och i den ena inrymdes slottskyrkan. ven parken anlades vid denna tid.
Lustgården, [berättar Lars Salvius], som mest ligger på norra sidan om slottet, är stor, behagelig och full med allehanda skuggrika träd såsom i en tjock skog. Där uti får en också se väl inrättade vattenkonster, dammar och ett ståteligt blomsterhus av sten, som år 1698 om sommaren blivit uppbyggt. H. Kongl. Maj:t vår nu regerande konungs bröstbild av vit marmor är ditsatt uti framledne grev Nicodemi Tessins tid. Djurgården kan föga vara 2 fjärdings väg lång, ligger västerut ifrån slottet. Nu för tiden äre inge andra än rådjur, som där uppehållas. Där uti samma djurgård har fordom stått ett vackert lusthus, som kallas Dianaeberg.
1741 var ”vår nuvarande regerande konung” Fredrik I. Det är också denne och makan Ulrika Eleonora d.y., Karl XII:s yngre syster, som avses när Salvius omtalar att
Orten är av naturen så behagelig som konsten visar sig härlig både uti en prydelig byggnad och varjehanda planteringar. Varföre deras majestäter finna själva ett synnerligt nöje att största delen av sommaren vistas därute.
Men låt oss återvända till 1600-talet. 1680 köpte riksrådet J.G. Stenbock slottet, och 1688 indrogs Karlberg genom Karl XI:s reduktion till kronan. Och det är då Karl XII och Pompe kommer in i bilden.
Litteratur: Suecia Antiqua et Hodierna, Bearbetad och kompletterad upplaga, Stockholm 1972
Familjens rationella hedonist 